Meriter

5. Nils Ludvig Ferdinand Barck, f. 8 febr. 1820 på Börringekloster, d 7 maj 1887 i Paris. Föräldrar: bovmarskalken greve Nils Anton Barck och Maria Sofia Beck-Friis. Student i Lund 17 dec. 1836. Sergeant 24 dec. s. å.; avlade linjeofficersexamen 26 febr. 1838 och kavalleriexamen 30 apr. s. å.; underlöjtnant vid skånska dragonregementet 11 sept. s. å.; erhöll avsked med tillstånd att kvarstå i armén 31 mars 1848 samt avsked ur krigstjänsten 27 mars 1849. Innehade utländska ordnar.

Gift 11 jan. 1857 med Claire-Marie-Napoline Marc, d aug. 1896 i Paris, dotter till bankiren Ernest Marc i Sens och förut gift med markisen de Cenival-Brisson.

Biografi

Av sin fader, som var mångsidigt intresserad, särskilt mottaglig för nya uppslag, men också genom misslyckade lantbruksexperiment undergrävde familjens ekonomi, ärvde B. ett äventyrardrag, vilket starkt utvecklades, sedan han under 1840-talet börjat mestadels uppehålla sig i Paris och London. Det synes varit nöjesbegär och spekulationslust i förening, som föranledde B:s utomlandsvistelse. I de skildringar, som han på äldre dagar delgav sina vänner, tecknade han sig emellertid med förkärlek som den unge glade vivören. Genom sin vän och frände svenske envoyén i London friherre Johan von Rehausen — en man, som icke alldeles var känd för regelbundna vanor — skulle B. ha införts i världsstadens nöjesliv, där hans vackra utseende, grevliga namn och extravaganta böjelser gjorde honom uppmärksammad, särskilt i kretsar, som samlats kring skönheter av mera tvivelaktigt rykte. Hos miss Howard, vilken först i London och sedan i Paris spelade rollen av en Aspasia åt prins Ludvig Napoleon (Napoleon III), blev han så bekant med det bonapartistiska Frankrikes framtidshopp. När Napoleon omedelbart efter februarirevolutionens utbrott skyndade till Paris för att bevaka sina intressen — ett besök, som dock genom den provisoriska republikanska regeringens ingripande blott räckte ett par dagar, reste han på ett pass, tillhörigt den svenske greven Sten Lewenhaupt, vilket B. förskaffat honom. Revolutionens efterdyningar marsdagarna i Tyskland drevo till London kung Ludvigs av Bajern älskarinna, dansösen Lola Montez, med vilken B. snart knöt en intim förbindelse; han mottog bl. a. av henne en del juveler till försäljning i Danmark eller Sverige men beskylldes sedan för att vilja tillägna sig dem och invecklades med anledning härav i ett slagsmål på själva kungliga teatern i Köpenhamn samt nödgades till följd av uppträdet lämna svenska armén. Enligt Dardels uppgift (från 1857) hade brytningen inträffat redan i London och dess förlopp varit mindre dramatiskt men för B. mera skandalöst: hans älskarinna hade nämligen på graverande liknelser beskyllt honom för att tillägna sig kontanta penningar. Vilkendera versionen som nu är den riktiga, säkert är, att B. vid sidan av nöjeslivet haft tid för omfattande ekonomiska spekulationer och att dessa nu liksom senare under hans skiftande liv ej gåvo någon varaktig behållning utan bragte honom i ett tillstånd av växlande överflöd och brist, mest dock det senare. I London hade han särskilt intresserat sig för de nordsvenska malmfyndigheternas exploaterande samt 1846 fått till stånd ett engelskt konsortium, vilket sökte och 1847 erhöll K. koncession på byggande av en järnväg från Gällivare till havet; i planen ingick, att bolaget skulle av konung Oskar I förvärva äganderätten till Gällivare malmberg m. fl. verk. Finanskrisen i England sept.–okt. 1847 tillintetgjorde de djärva förhoppningar, som B. knutit vid dessa projekt. De politiska förändringar, som kort efteråt inträffade i Frankrike, föranledde B. att därstädes söka sig ny verksamhetskrets. Han begav sig alltså till Paris, där han i miss Howards salonger sammanträffade med den kvinna, som, först hans älskarinna, några år senare blev hans maka. Den inkomst av en tobakshandel, vilken madame Cenival åtnjöt som ett slags pension efter sin förste man, samt intäkter från Bergshamra utgjorde sedermera den enda säkra grundvalen för det grevliga parets äventyrliga existens.

I Paris visade sig B. som en ekonomisk och politisk projektmakare, städse färdig med nya uppslag men alltid ur stånd att realisera sina djärva planer. Av Napoleon III skall han, antagligen som erkänsla för den nämnda tjänsten, erhållit koncession på gaturenhållningen i Paris men misslyckades i organisationsarbetet. Han hade alltjämt del i planerna att avyttra Gällivare samt drev dels i Frankrike och dels i Spanien mångskiftande företag, gruvbrytning, margarintillverkning, elektrisk belysning för Magalhães sund osv. Mest uppmärksammad av eftervärlden har han blivit för sin delaktighet i den politiska kulissintrig från vintern och våren 1855, som åsyftade en allians mellan Frankrike och Sverige för det senares deltagande på västmakternas sida i kriget mot Ryssland (Krimkriget). Vid denna intrig, som från Stockholm leddes av friherre Knut Bonde (se denne), var B. blott en mellanhand, vald på grund av hans personliga förbindelser med Napoleon III samt med den engelske utrikesministern lord Clarendon. För att få underhandlingarna i gång reste B. i mars 1855 från Paris till Stockholm, där han hade företräde hos konung Oskar I samt från honom medförde ett personligt brev till Napoleon, vilket kunde tjäna som legitimation för vidare underhandlingar. Då Napoleons intressen för tillfället så gott som uteslutande riktade sig åt Krimoperationerna och då konung Oskar krävde mycket starka garantier för uppgivandet av sin neutralitet, stannade det hela vid lösa förslag till stor besvikelse för den fantastiske B. Härmed var hans politiska roll utspelad vid såväl franska som svenska hovet, fastän han vid besök i Stockholm 1857 blev mottagen av både kronprinsen och dåvarande hertigen av Östergötland. Under marskalk Prim's korta välde i Spanien (1868–70) dök han upp i Madrid: omedelbart före den revolution, som störtade drottning Isabella, hade han låtit marskalken, förklädd till sin betjänt, göra färden från Frankrike över Pyrenéerna samt kunde efter Prim's seger en kort tid sola sig i lyckan. Snart var han åter i Paris, där han bland annat vistades under den tyska belägringen 1870–71 samt framgent hade sitt stamhåll, mestadels under prekära ekonomiska villkor.

Författare

C. Hallendorff.

Arkivuppgifter

Förbindelsen, med Prim har blivit förevigad därigenom, att den franske målaren Henri Regnault, samtidigt som han i Madrid utförde sitt berömda Primporträtt, även målade en nu i Louvremuseet förvarad mycket skattad bild av grevinnan Barck.

Källor och litteratur

Källor: Militaria: ansökn. och meritförteckn., RA; spridda notiser i samtida brevväxlingar, särskilt i Kr. R. L. Manderströms korrespondens; Fr. v. Dardel, Minnen, 1 (1912); C. Forsstrand, Sv. lyckoriddare i främmande länder (1916); C. Hallendorff, Oscar I, Napoleon och Nikolaus (1918); Lazarus [C. F. Lindahl], Sv. millionärer, 10 (1905); G. Renholm, Sedt och hördt (1901).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils L F Barck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19065, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19065
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils L F Barck, urn:sbl:19065, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2024-04-18.