Biografi

Spens, släkt, härstammande från Jakob (James) S (1571-1632), tillhörig en skotsk låglandssläkt och baron av Wormiston i grevskapet Fife. S var en av de skottar som ställde sig i sv tjänst under 1600-talets krig och ansvarade dessutom själv för värvningar i Skottland och England för både Karl IX:s och Gustav II Adolfs räkning. Genom sin bror David blev han 1605 känd för den sv kungen, och följande år slöt han ett avtal med denne om att rekrytera och föra befäl över 1600 soldater. Vid sitt första besök i Sverige 1608 erhöll S uppdraget att rekrytera ytterligare 500 kavallerister och 1000 infanterister, vilket han lyckades med under det följande året.

Under 1600-talet kom flera tusen skottar, både soldater och officerare, att låta sig värvas till den sv armén. Redan i slutet av 1500-talet hade skotska officerare tjänat den sv kronan som bl a fästningskommendanter. Deras militära skicklighet uppskattades uppenbarligen och värvningarna tog fart. Under de omfattande militära kampanjerna i början av Sveriges deltagande i trettioåriga kriget bestod armén till största delen av värvade trupper och av dessa utgjorde de skotska och tyska majoriteten. Under kriget tjänstgjorde närmare 30000 skotska soldater i den sv armén, värvade av höga officerare av skotskt ursprung. Antalet skotska officerare i sv tjänst var länge ca 600, som under sig hade nästan en fjärdedel av de sv trupperna. S var en av de mest framstående, och han blev sedermera general över de engelska och skotska trupperna i sv tjänst.

För sina rekryteringsinsatser erhöll S riklig belöning, dock inte alltid omgående - medel fick ibland tas ur egen ficka. Då betalningen kom kunde det vara i form av gods. S erhöll bl a 1628 friherrskapet Orreholm i Skörstorp, Skar, om drygt 67 mantal, och fick 1630 göra omfattande frälseköp av gods. Här lades grunden till släktens stora förmögenhet. Vid sidan av de militära uppdragen var S också diplomat. Han kom att agera för både England och Sverige som ett slags dubbelambassadör. Sitt första uppdrag - som sändebud till Sverige 1610 för att erbjuda engelsk medlingshjälp - fick han troligen p g a de goda kontakter han i egenskap av rekryteringsofficer hade med Sverige. 1612 bevakade han fredsförhandlingarna i Knäred för den engelske kungens räkning i syfte att befrämja en fred med Danmark. Uppdraget utfördes tillsammans med släktingen Robert An-struther, engelsk ambassadör till Danmark.

S var 1613-20 Sveriges sändebud i London. Han rapporterade regelbundet till Axel Oxenstierna och skrev inte bara om utrikespolitiska förvecklingar utan vädjade också för engelska köpmän som råkat illa ut p g a kriget. Återkommande är påpekanden om utebliven lön eller ersättning för utgifter. S fick samtidigt, 1619, ett uppdrag av den engelske kungen att uppvakta både den svenske och den danske kungen. 1623 företrädde han åter sv intressen i London.

S agerade 1624-25 diplomatiskt sändebud för den engelske kungen och kom då till Sthlm, för att lägga fram ett förslag om bildande av en protestantisk storallians mot huset Habsburg under det pågående kriget på kontinenten. Ett liknande förslag hade framförts tidigare av bl a den sv kungen. Anstruther, som också agerade ambassadör åt två håll, lade samtidigt fram en liknande propå för den danske kungen, och engelska diplomater verkade för detta även i andra delar av norra Europa. S företrädde även svenskarna i de diplomatiska förhandlingarna. Gustav II Adolf var dock ovillig att ingå i alliansen - misstänksamheten mellan Sverige och Danmark kunde de engelska diplomaterna trots stor möda inte övervinna.

Ännu 1627, året innan han erhöll friherrskap i Sverige, var S representant för den engelske kungen. Han reste då till Gustav II Adolfs fältläger vid Dirschau för att dels överlämna Strumpebandsorden till kungen, dels informera om den engelska hållningen i kriget. Den sv kungen mottog orden vid en högtidlig ceremoni, men den engelske kungens förhoppning- ar om fred infriades inte. Under besöket agerade John Durie (bd 11) som S:s sekreterare. Denne var en mångårig vän och dessutom en förkämpe för enighet mellan de protestantiska kyrkorna, och S fick vid flera tillfällen uppvakta den sv kungen för Duries räkning i denna fråga.

Ett par år senare fungade S dock som sändebud för Sveriges räkning i London i ett försök att åstadkomma ett svenskt-ne-derländskt-engelskt samarbete. S kunde således under relativt lång tid representera både engelska och sv intressen. Han tycks ha varit framgångsrik i sin diplomatiska gärning och kunde för sv räkning uträtta en del i London. Han åtnjöt stort förtroende från båda sidor och framhålls i litteraturen som en framstående diplomat med goda kunskaper om Sverige.

Under ambassaden till England 1629 hade S i sitt följe några sv adelsynglingar som gjorde sin mer eller mindre obligatoriska bildningsresa till utlandet. Dels hade Johan Skytte (bd 32) anförtrott sin son Bengt åt S, dels hade Schering Rosenhane (bd 30) bett att få följa med. S var i slutet av 1620-talet en betydande person i Sverige, vars tjänster uppskattades inte bara av kronan utan även av enskilda adelsmän. Av Rosenhanes självbiografi framgår hur välvilligt S mottogs som ambassadör i England där han hade många gamla vänner och bekanta som kunde bistå honom i det diplomatiska uppdraget.

S avled i Frankfurt am Main endast några dagar efter Gustav II Adolfs död och begravdes i Riddarholmskyrkan i Sthlm. Han hade tre söner och fyra döttrar med sin första hustru Agnes Durie och två söner med sin andra maka Margareta Furatt (Margaretta Foratt). Samdiga söner tjänstgjorde i sv regementen; Jakob och Vilhelm - från det första äktenskapet - rekryterade också soldater i Skottland och Jakob var i tjänst i faderns regemente. Två av döttrarna ingick äktenskap med skotska officerare i sv tjänst: Cecilia med David Drum-mond (bd 11), som gjorde en lysande karriär och blev generalmajor, och Isabella med Jacob Ramsay (bd 29, s 637), som blev överste för ett regemente värvat av svärfadern och även han generalmajor. Drum-mond och Ramsay tillhörde de mest fram- gångsrika skotska officerarna i den sv armén och var tillsammans med svärfadern bland de få som blev generaler.

I sitt andra äktenskap hade S sönerna Axel och Jakob. Den yngre Jakob S (1630 eller 1631-65) inskrevs med sin bror vid UU 1639, vilket visar att släkten på 1630-ta-let funnit sig väl till rätta i Sverige. Efter tiden i Uppsala gjorde Jakob S tillsammans med Axel Posse på sedvanligt sätt en utrikes resa. Den gick till bl a Leiden där de båda ynglingarna inskrevs vid universitetet. S och Posse hade språk- och fornfors-karen Olaus Verelius som handledare på resan, en uppgift denne rekommenderats till av sin välgörare Axel Oxenstierna, som också var släkt med Posse. Familjen S:s kontakter med Oxenstierna utsträcktes således till att omfatta mer än statsangelägenheter. Det uppges även att Oxenstierna var förmyndare för Jakob och Axel efter faderns död och att Axel var uppkallad efter honom.

S gjorde sedan militär karriär, först vid artilleriet och därefter som kapten vid Livgardet 1655. Han blev 1656 överstelöjtnant vid G O Stenbocks fotregemente och senare överste vid samma regemente. 1665 utnämndes han till chef för Upplands regemente men avled kort efter utnämningen.

S:s äldre bror Axel S (1626-56 eller 1659) blev även han militär efter studier i Uppsala. 1654 rekryterades han som rytt-mästare till ett värvat dragonregemente och utnämndes två år senare till major. I kriget i Polen under 1650-talet togs han till fånga och avled i fångenskapen. Han var gift med Sofia Rytter, dotter till en västgötsk adlad officer som efter lång militär karriär utnämnts till landshövding. Hennes mormoder var Erik XrV:s naturliga dotter Virginia. Såväl studierna i Uppsala som giftermålet med en infödd svenska visar att släkten nu var än mer integrerad i den sv högadeln. S:s tre döttrar gifte sig med väletablerade sv adelsmän.

Ende son till Axel S var Jakob S (1656-1721). Redan som sexåring inskrevs han vid UU och fortsatte 1671 studierna i Strasbourg. Då han återkom till Sverige påbörjade han 1674 en militär karriär som kornett vid Livregementet till häst, där han följande år blev löjtnant. Från 1675 tjänstgjorde han växelvis vid livdrabanterna och adelsfanan innan han 1693 utnämndes till överste för Livregementet till häst. 1698 blev han generalmajor och 1701 generallöjtnant. Han deltog i kriget i Skåne 1676-79 och utmärkte sig vid stormningen av Kristianstad. S uppehöll sig under 1690-talet vid hovet på ett sätt som även det illustrerar släktens integration i högadeln.

Under stora nordiska kriget deltog S redan i inledningen med sitt regemente och därefter i flera av de stora slagen, dock inte vid Naiva i nov 1700. Han var då sjuk och uppehöll sig på Godand tills han i dec tillfrisknat och kunde ansluta sig till sitt regemente. S var bl a med vid övergången av Duna 1701 och slaget vid Klissow 1702. Följande år fick han permission p g a sjuklighet och i början av 1704 utnämndes han till general av kavalleriet och blev också mönsterherre i Sverige tillsammans med sin svåger Carl Mörner (bd 26). Två år senare tog han avsked ur krigstjänsten efter drygt 30 år.

Karriären var dock inte över; 1710 utnämndes S till k råd och president i Bergskollegium. 1712 blev han greve och 1714 v överståthållare i Sthlm. Han genomförde 1715 ånyo mönstringar runtom i Sverige. S tillhörde inte de mer betydande rådsherrarna men deltog i rådets arbete och var en av sex lådsmedlemmar som befann sig i Sthlm när budet om Karl XILs död kom. Hans godsinnehav var betydande: 1697 rustade han för 600-1000 mark.

S gifte sig 1680 med Beata Bonde, dotter till riksrådet Gustaf Bonde (bd 5) och Anna Christina Persdtr (Natt och Dag) och fick med henne sju barn. Deras äldste son var Axel S (nedan), vars brorson var Gabriel S (1712-81). Denne gjorde efter studier i Uppsala en militär karriär som inleddes vid Livgardet. S fortsatte 1732 vid Dalregementet, där han blev fänrik. Han gick året därpå i polsk tjänst och deltog i polska tronföljdskriget som kapten vid konung Stanislaus dragonregemente. S fortsatte sedan till Frankrike där han från 1735 tjänstgjorde vid regementet Royal Suédois. Efter sin återkomst i sv tjänst följ- de S 1739 Dalregementet till Finland. Som ryttmästare vid Västgöta kavalleriregemente från 1740 deltog han i kriget mot Ryssland 1741-42. Åter i Sverige ledde han en skvadron som var med i Sthlm och slog ner Dalupproret 1743.

I enlighet med släktens tradition värvade S själv trupper och blev 1749 överste för ett av honom värvat infanteriregemente, Spensiska regementet, som bestod av åtta kompanier med sammanlagt 1 200 man. Två av regementets kompanier förlades till Gbg innan det 1757 skeppades över till Stralsund där de övriga redan var förlagda.

S värnade om sitt regemente bl a genom att framföra mannarnas klagomål över den usla förläggning man fick hos borger-skapet i Stralsund. Ofta fick han ta ur egen ficka för att köpa skjortor till soldaterna eller betala deras lön. Många av de värvade soldaterna var gifta och hade sina familjer med sig och var därför särskilt beroende av lönen. Spensiska regementet var ett garnisonsregemente och under Pommerska kriget utnämndes S 1760 också till kommendant i Stralsund. S å blev han generalmajor. Han ledde även trupper i en träffning vid Uckerrminde för att undantränga preussarna, vilket också lyckades. Efter kriget utnämndes S 1765 till överste för Närkes och Värmlands regemente och uppsattes s å på riksrådsförslag.

Under Gustav III:s tid tillhörde S den högsta militärledningen och fick bl a föra befäl vid en truppsammandragning 1772 i Värmland vid norska gränsen inför ett planerat men ej genomfört anfall. S sägs ha varit en av dem som övertalade kungen att avstå från detsamma. Han utnämndes till fältmarskalk 1776, blev s å serafimerridda-re och 1778 en av rikets herrar.

S:s brorsons son Carl Gustaf S (1792-1844) var nära knuten till släktens lantegendomar. Hans far, som var jurist och tjänstgjort som lagman, disponerade fideikommissgodsen Höja och Salnecke i Gryta, Upps, och ägde Grensholm i Vånga, Og. Efter faderns död 1816 blev S ägare av Grensholm med dess omfattande godsdrift. S erhöll enskild undervisning i hemmet och bedrev sedan studier vid UU, särskilt inriktade på naturvetenskap. Han disputerade pro exercitio redan 1807 och promoverades, vid 19 års ålder, till mag 1812. Underlöjtnant vid Ingenjörskårens fältmätningsbrigad s å deltog S bl a i fälttåget i Norge och befordrades i kåren till löjtnant 1817 och kapten 1823. Han blev major i armén 1836 och i Topografiska kåren 1843. Som fältmätningsofficer tillhörde S en med geodesi sysselsatt specialistgrupp och ledde en rad besvärliga bas-och triangelmätningar, ibland på svaga isar, liksom den matematiska behandlingen av resultaten. I fält samarbetade han ofta med sin svåger Abraham Häggbladh (bd 19). S skapade 1815 en ny metod för kartprojektion (beskriven i VAH 1818) som sv militärkartografer under lång tid skulle använda sig av. Hans projektion, konisk med en växande skala mot norr och söder, åsyftade en likformig avbildning av det i fält överblickbara landskapet; för Lapplands del gav den dock starkt felaktiga proportioner. S blev 1817 LVA (preses 1835-36) och LKrVA.

Med sin omfattande tekniska och vetenskapliga utbildning kom fältmätarna i många fall att användas i civil verksamhet och S gjorde där sin insats som politiker och samhällsdebattör. Ledamot av adelsståndet vid riksdagarna 1817-41 valde han att begränsa sig till vissa sakområden och förvärvade på dessa en betydande kompetens. Vid sin första riksdag upptogs han av finanspolitiska frågor och anslöt sig till en gruppering som i strid med regeringen förordade ekonomisk expansionism. S tillhörde de ledande inom gruppen och har betecknats som "ett av expansionisternas bästa huvuden" (Andreen, s 432). Senare blev han alltmer intresserad av frågor kring lokal självstyrelse och riksdagsrepresentationens ombildning och vid sina två sista riksdagar, 1834-35 och 1840-41, tillhörde han KU, 1840-41 även dess representationskommitté. S:s ideologiska tillhörighet brukar betecknas som moderatliberal; han var en oppositionsman men av en ytterst medlande typ. Med sin tro på en lugn och jämn samhällsutveckling, där den lagliga vägen aldrig övergavs och där motståndet bröts ner av saklig argumentation, fick han en hängiven lärjunge i den unge A O Wallenberg. S:s mest betydelsefulla bidrag till författningsdiskussionen var hans förslag om inrättande av kommunala organ i länen, landskapsting, först framlagt 1834. Förslaget, som syftade till att i liberal anda minska länsstyrelsernas starka maktposition, fick ingen omedelbar framgång men stor betydelse för den fortsatta debatten och kan sägas ha realiserats genom 1862 års kommunalförordningar. Hos S fanns även tanken att provinsrepresentationen samtidigt skulle vara elektorsförsamling till riksdagen. I en reservation mot KU:s vilande representationsförslag vid riksdagen 1840-41 utvecklade han denna idé till ett två-kammarsystem där den nedre kammaren tillkom genom samfällda val, medan den övre utsågs av de på samma sätt valda landskapstingen i länen. Han förordade således en representationstyp med ursprungslika och likaberättigade kamrar; den har kallats amerikansk i motsats till det engelska överhussystemet, vilket han avvisade. Genom att den övre kammaren tillsattes genom indirekta val medan den nedre var direktvald byggde han samtidigt in en ka- raktärsskillnad mellan kamrarna. Den övre kammaren, som även hade längre mandattid, skulle enligt S skydda "mot årets villor" men ej föra någon hopplös kamp "mot seklernas riktning". S:s lösning av representationsfrågan, uppenbart inspirerad av Alexis de Tocquevilles arbete om den amerikanska demokratin, blev av avgörande framtida betydelse; den återkom i flera förslag under 1840-talet och togs upp av Louis De Geer (bd 10) när denne förberedde sin representationsreform.

En sonsons son till S var Erik Wilhelm S (1908-95). Han utbildade sig till jurist i Uppsala och blev efter en framgångsrik karriär så småningom hovrättsråd i Svea hovrätt 1959. Under sin tid som häradshövding i Piteå 1950-59 var han även politiskt aktiv och representerade högern i stadsfullmäktige 1955-58. Vid sidan av sin ämbetsmannagärning utvecklade Erik S ett stort historiskt intresse med tonvikt på genealogi och heraldik. Han var aktiv i ett flertal föreningar, bl a i styrelsen för Genealogiska föreningen 1969-74 och som förste ordförande i Sv släktföreningsförbun-det 1974. Inom det heraldiska området var han bl a ordförande i Sv Exlibrisförening-en 1973-85 och tillhörde Heraldisk Tidskrifts redaktionskommitté 1981-95.

Författare

Åsa Karlsson med bidr av Andreas Tjerneld (Carl Gustaf S)

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: Likv ser 15, vol 42, RA; El-genstierna; S Hedar, Ensk arkiv under karolinska enväldet (1935); SMoK; E Spens, En skotsk lady i Älghult (Alghultskrönika, 1983); dens, Elgenstiernas ättartavlor, friherrliga ätten S (SoH 1990), s 104.

Jakob S (d 1632): A Duncan, The diplomatic corre-spondence of Sir James Spens of Wormiston (E 379 d:l), UUB; Jakob S:s brev till Axel Oxenstierna, Axel Oxenstiernas skrifter o brewäxl, http://62.20.57.212/ ra/ao/spens_index.html (kopia hos SBL). N Ahn-lund, Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död (1940); E Brännman, Frälseköpen under Gustav II Adolfs regering (1950); S Clason, Till reduktionens förhist (1895); AGrosjean, Scotland: Sweden's closest ally? (Scotland and the thirty years' war 1618-1648, 2001); dens, A century ofScottish governorship in the Swedish empire, 1574-1700 (Mllitary governors and imperial frontiers c. 1600-1800, 2003); S Murdoch, Britain, Denmark-Norway and the house of Stuart, 1603-1660 (2000); dens, Scottish ambassadörs and the British diplomacy 1618-1635 (Scotland and the thirty years' war 1618-1648, 2001); A Norberg, Polen i sv politik 1617-26 (1974); Nya sv bibket, ed C C Gjörwell, 2, (1763), s 535 ff; R Swedlund, Grev- o fri-herreskapen i Sverige o Finland (1936); W Tham, 1560-1648 (Den sv utrikespolitikens hist, 1: 2, 1960); G Westin, Negotiations about church unity 1628-34 (1932); E Wrangel, Sveriges litterära förbindelser med Holland särdeles under 1600-talet (1897).

Jakob S(dl721): G Adlerfelt, Karl XII:s krigsföretag 1700-1706 (1919); B Asker, Officerarna o det sv samhället 1650-1700 (1983); N Belfrage, KRådet grevej S:s mönstrar i Sverige 1714-1715 (KFÅ 1939); Bergskoll; O Bergström, En maskeradbal på Sthlms slott 1692 (PHT 1907); C AGBraunerhjelm, Klifregis till häst hist, 3 (1914); L Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död (1953).

Gabriel S: Dalreg:s personhist, 2 (1989); F A v Fer-sen, Hist skrifter, 1 (2. uppl 1869), s 147 f; H Fröding, Berättelser ur Gbgs hist, 3 (1919); R F Hochschild, Memoarer, 1 (1908), s 19; Malmström, 5 (1900); P Nordenvall, K Serafimerorden 1748-1998 (1998); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757-62 (1915).

Carl Gustaf S: P G Andreen, Politik o finansväsen, 1 (1958); G Andrén, Tvåkammarsystemets tillkomst o utveckl (Sveriges riksdag, 9, 1937); B Borell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948); E Broms, Studier rör det sv landstinget (1930); E Fahlbeck, Ståndsriksdagens sista skede 1809-1866 (Sveriges riksdag, 8, 1934); G B Nilsson, André Oscar Wallenberg, 1 (1984); Å Nisbeth, Grensholm (Slott o herresäten i Sverige: Östergötland, 1,1971); [EPeijron,] nekröverS (KrVAH 1845, 1845); S Widmalm, Mellan kartan o verkligheten: geodesi o kartläggn, 1695-1860 (1990).

Erik S: E S: utforskade medeltidsanor (DN 31 dec 1995); ES (SvD 22 dec 1995).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Spens, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20005, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson med bidr av Andreas Tjerneld (Carl Gustaf S)), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20005
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Spens, släkt, urn:sbl:20005, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson med bidr av Andreas Tjerneld (Carl Gustaf S)), hämtad 2024-04-24.