Biografi

Spånberg, släkt, härstammande från Ta-bergsbygden i Småland, vars medlemmar i flera generationer var verksamma som jordbrukare, hammarsmeder och manu-fakturidkare, för att under industrialismens framväxt anlägga fabriksmässig tillverkning i stor skala.

Hammarsmeden och bonden Sven Jönsson (d 1702, enl db 85 år gammal) i Hällstorps kvarn, Barnarp, Jönk, var far (Tveta dombok 1706, se Mollstadius, s 19) till hammar- och faktorismeden, tillika kyrkvärden, Sven Svensson (d 1726, enl db 76 år gammal), vilken senast 1691 flyttade till Lilla Spånhult, Barnarp, där släktmedlemmar var bosatta till långt in på 1900-talet. Efter födelsegården, vilken skatteköptes 1740, antogs släktnamnet av sonen, faktorismedsmästaren Jonas S (1694-1767).

Dennes sonsons son mästersmeden Jonas S (1787-1845) fick 1824 tillstånd att anlägga en knipphammare på Slätten i Norrahammar, Barnarp. Han var far till manufaktursmeden, senare godsägaren på Lilla Spånhult, Sven Johan S (1814-74) vilken bedrev omfattande tillverkning av och handel med pannsmide. Nämnda egendom övertogs 1864 av dennes son Johan WilhelmS (1843-1903) och utökades genom inköp av näraliggande gårdar. Wilhelm S bedrev med framgång mossodling och var från 1886 ledamot av styrelsen för Sv mosskulturföreningen. När denna planerade att anlägga ett försöksfält i närheten av Jönköping, upplät S 1891 20 hektarjord på sin egendom Flahult.

Wilhelm S drev en expansiv verksamhet som förutom jordbruk bl a omfattade tre trämassefabriker (nedlagda 1898) och smidesverksamhet som medförde behov av större verkstäder och eget gjuteri. S etablerade därför 1877 Norrahammars bruk (från 1903 ab) med brodern Emil som kompanjon. Vid bruket tillverkades främst gjutgods och lantbruksredskap såsom Nor- rahammars plogar med Östeuropa som en viktig marknad. Verksamheten expanderade kraftigt och antalet anställda ökade från 70 år 1877 till över 700 år 1914. Bruket förvärvades 1918 av Husqvarna vapenfabriks ab med en svärson till Emil S, Eric Ottomar Hedenblad (bd 19, s 422), som disponent 1918-52.

S var offentligt verksam på såväl kommunal som riksnivå. Han var 1888-99 ledamot av förvaltningsutskottet i Jönköpings läns hushållningssällskap, 1900 dess v ordf och från 1902 ordf. Han var ledamot av Barnarps kommunalfullmäktige, landstingsman 1872-73 och 1879 samt ordf i Tekniska föreningen i Jönköping från 1900.

S var ledamot av FK 1884-92 lagt, av AK 1900-02 (Liberala samlingspartiet), av tillfälliga utskottet 1891-92 lagt samt 1900 och 1901 av de särskilda utskott som handhade frågan om olycksfallsförsäkring åt arbetare. När Frisinnade landsföreningen, som politiskt stod till vänster om Liberala samlingspartiet, bildades 1902 invaldes S i dess förtroenderåd.

S var anhängare av frihandel, gynnade den frisinnade Tidningen Småland och betecknades av den lokala högertidningen Smålands Allehanda som den "brandröde brukspatronen" (Lindgren). S engagerade sig lokalt i skol-, bostads- och nykterhetsfrågor och var omvittnat populär bland sina arbetare, vilka stödde hans riksdagskandidatur. Han var dock inte särskilt aktiv i riksdagsdebatterna, agerade i regel utifrån egna industriägarintressen, men argumenterade för allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.

Brodern Carl Emil Bernhard S (1852-1931) började sin karriär inom armén men tog 1887 avsked som löjtnant vid Jönköpings regemente. Efter Wilhelms död var han under många år den egentlige ledaren av Norrahammars bruk. Efter försäljningen av detsamma kom han alltmer att ägna sig åt sitt jordbruk och ett av honom anlagt stuteri. I likhet med brodern innehade han flera offentliga uppdrag och var engagerad i den sv mosskulturens utveckling, bl a såsom ledamot av styrelsen för Sv mosskulturföreningen från 1890. Han var ledamot av Jönköpings läns hus- hållningssällskaps förvaltningsutskott 1891-1902, v ordf 1903-22 och ordf 1922-25. S var vidare ledamot av styrelsen för Blekinge och Smålands handelskammare 1913-16 och av centraldirektionen för Smålands enskilda bank 1917-27 (ordf 1922 och 1924). Han tillhörde FK1909-11 (moderat).

Wilhelm S var gift med Emilia Fredrika Gustafva Andrée, syster till nordpolsfara-ren Salomon August Andrée (bd 1) vilken 1877-80 bodde i Norrahammar och 1878-80 var verkmästare och underingenjör hos sin svåger. Son till makarna S var ingenjören Claes Johan Vilhelm S (1868-1912), vilken efter avgångsexamen från Chalmers tekniska läroanstalt 1890 praktiserade utomlands 1890-93. John S anlade 1893 Hulufors Britanniafabrik nära Norrahammar, en av landets två första i sitt slag, vilken tillverkade bestick av britannia-metall och som mest sysselsatte ca 60 personer. Fabriken övertogs 1904 av ab Norrahammars bruk, där S blev styrelseledamot och vice VD innan han avled efter många års sjuklighet. Han innehade flera privata och offentliga uppdrag, bl a som ordf i Tekniska föreningen i Jönköping 1904-05 och 1908-10, styrelseordf i Adelfors bruks ab 1904-12, landstingsman 1910-12 samt ordf i kommunalnämnd och kommunalstämma i Barnarp.

Bror till John S var Sven Gunnar S (1872-1938) som blev bergsingenjör vid KTH 1894. Efter udandsstudier och praktik var han 1897-1909 driftsingenjör vid Norrahammars bruk. Hans erfarenheter där kom att tas tillvara av det anrika men kris-drabbade ab Ankarsrums bruk, Hallinge-berg, Kalm, som bedrev en likartad verksamhet. Han utsågs 1909 till VD och blev också störste aktieägare; andra intressenter var medlemmar av släkten Huldt (bd 19).

Sven S genomförde snabbt en lyckosam renodling av verksamheten och sanering av ekonomin. En sedan tidigare påbörjad avveckling av järnhanteringen fullföljdes definitivt 1913; denna hade långa anor vid bruket som dock ansågs vara alltför litet för en fortsatt rationell drift. En omfattande skogsavverkning inbringade likvida medel, liksom försäljning av fastigheter och aktieinnehav i gruvor och järnvägsföretag. Istället satsades intensivt på de verksamheter som genom gott renommé och kompetenta medarbetare ansågs ha de bästa framtidsutsikterna: gjuterirörelsen, plåttillverkningen och inte minst emaljerings-verksamheten, bl a tillverkningen av sani-tetsgjutgods såsom de emaljerade gjutna badkaren som lanserades 1910 tillsammans med Norrahammars bruk, som då fortfarande var i släktens ägo. Ett annat känt och profilskapande varumärke var Vikingkaminen. S lanserade också tidigt gasspisar och bruket var länge den största producenten i landet.

S:s framgångsrika åtgärder gynnades även av förbättrade konjunkturer i början av 1910-talet. Företaget lyckades hålla igång produktionen under världskriget och kunde köpa tillbaka tidigare försåld egendom. Brukets starka expansion medförde ökade krav på infrastruktur såsom transporter och kraftförsörjning. Genom aktieköp fick företaget stort inflytande i järnvägsfrågor, och S agerade aktivt för en sammanslagning av de olika bolag som 1924 blev Norsholm-Västervik-Hultfreds järnvägsab, i vars styrelse han var ledamot till 1935 (från 1932 som v ordf). S förstod även vikten av marknadsföring och knöt tidigt kontakt med olika återförsäljarbolag, som han sedan även delvis eller helt förvärvade.

S behöll förutseende vattenrättigheterna vid fastighetsförsäljningar och gjorde även strategiska inköp. Han etablerade 1925 Hjorted-Tuna kraft ab och blev med tiden den störste ägaren av ab Västerviks Elektricitetsverk (sålt 1927). En tunnel-och kanalbyggnad mellan Hjorten och Långsjön möjliggjorde 1938 en ny kraftstation i Ankarsrum som ersatte två tidigare kraftstationer som byggts 1920.

Av stor betydelse var att S 1914 genom att köpa ut bröderna Huldt blev så gott som ensam ägare av Ankarsrums bruk. Han kvarstod som VD till 1933 och var sty-relseordf från 1921 till sin död. Verksamheten expanderade successivt; omsättningen ökade från ca 1 mkr 1909 till 7 mkr 1939 och antalet anställda under samma period från 200 till 725.

S styrde patriarkaliskt sin verksamhet. Han var sträng och delvis fruktad men också uppskattad och respekterad som det moderna Ankarsrums skapare. Han engagerade sig i egnahemsbyggande, lyckades utverka en komministratur åt Ankarsrum 1918 och bekostade såväl kyrka som tomt för komministergård. Som ung driftsingenjör vid Norrahammar beskrivs han i sin relation till arbetarna som despotisk och konfrontativ i motsats till fadern, även om han i rösträttsfrågan hyste samma uppfattning som denne (Lindgren). Han var 1905-14 ledamot av Frisinnade landsföreningens förtroenderåd och tillhörde den utbrytargrupp som i samband med valet 1914 bildade Föreningen frisinnade försvarsvänner.

S var vidare bl a ordf i Hallingebergs kommunalstämma 1913-31 och i dess kommunalfullmäktige 1919-31, ordf i Kalmar läns skogsvårdsstyrelse, landstingsman i Jönköpings län 1907-09 och i Norra Kalmar län från 1926, v ordf i Norra Kalmar läns hushållningssällskap 1920-23 och ordf 1924-36. Han var ordf i Skandinaviska kreditab:s avdelningskontor i Västervik och ledamot av flera bolagsstyrelser.

Sven S överlät 1933 ansvaret för Ankarsrums bruk till sina två äldsta söner Måns Wilhelm S (1906-41) och Jonas Casimir S (1908-66). Måns S utsågs efter studier vid Chalmers tekniska institut och i England och Tyskland till VD 1933 och kvarstod som sådan till sin hastiga bortgång. Bröderna fortsatte med framgång faderns ar- bete, investerade åtskilligt av de stora vinsterna i byggnationer och maskiner och lyckades förbättra relationerna till de fackliga företrädarna. Personalomsättningen var, bl a genom medveten satsning på egnahemsbyggande, låg, och i många släkter arbetade man för familjen S i flera generationer. Tack vare produktionens starka inriktning på hemmamarknaden klarades krigsåren av förhållandevis bra.

S hade - liksom fadern och brodern Jonas - flera lokala styrelseuppdrag inom kommunalpolitiken, ijärnvägsbolag, bank-och försäkringsväsende m m samt var dessutom verksam som ordf i Ankarsrums vattenledningsverk från dess tillkomst 1938.

Jonas S blev efter utlandspraktik kommersiell chef för Ankarsrums bruk 1933 och var VD från 1941 till sin död. Bruket drog med sin starka inriktning på bostadsmarknaden fördel av det ökade bostadsbyggandet men var också beroende av dess volymfluktuationer och av statlig bostadspolitik. Tillverkningen utmärktes av stor flexibilitet och av ett stort antal artiklar. De viktigaste produkterna var elspisar, badkar och radiatorer vilka 1960 tillsammans stod för 2/3 av en total årsintäkt på 22 mkr.

Den första elspisen lanserades 1947 och produktionen ökade kraftigt de närmaste åren. Under 1960-talet minskade marknadsandelarna, bl a beroende på ökad import och en allmän överkapacitet samt bolagets avsaknad av kompletteringsprodukter (kylskåp, frys m m) som kunde möjliggöra erbjudande av paketpris.

Från slutet av 1940-talet fick bolagets gjutjärnsbadkar konkurrens bl a av Gustavsberg som lanserade moderna pressade plåtbadkar och var först i Europa med tillverkning av heldragna badkar. Trots att Ankarsrum drog fördel av ett större sortiment och lyckades få fram bättre emalj till sina badkar, minskade den sv marknadsandelen - som en tid var över 50 % - kraftigt.

S:s död i kombination med kapitalbrist, hårdnande konkurrensläge och åldrat produktionssortiment bidrog till att ab Ankarsrums bruk, exklusive Sjöboverken i Skåne, 1968 såldes till Electrolux ab och gick ur släktens ägo. Omsättningen var då ca 38 mkr, varav 6,5 mkr i Sjöboverken (Ankarsrums Skåne ab i Sjöbo), som köpts 1945 och där stora investeringar gjorts. Där tillverkades normalrördelar och sani-tetsgjutgods och dit flyttades delvis Ankarsrums bruks gjutgodstillverkning för att lämna plats åt den expanderande badkarstillverkningen. En yngre bror till Måns och Jonas S var platschef för Sjöboverken från 1945 till 1968 då han friköpte företaget (ännu 2007 i familjens ägo).

Författare

Carl Henrik Carlsson

Källor och litteratur

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Spånberg, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20017, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Henrik Carlsson), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20017
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Spånberg, släkt, urn:sbl:20017, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Henrik Carlsson), hämtad 2024-04-24.