Victor C E B H Stedingk, von (v Steding)

Född:1751-11-11 – Tyskland (i Pinnow, sv Pommern)
Död:1823-08-30 – Skeppsholms församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Sjöofficer, Amiral


Band 33 (2007-2011), sida 184.

Meriter

2 von Stedingk, Victor Carl Ernst Berend Heinrich (före natural v Steding), bror till S 1, f 11 nov 1751 i Pinnow, Sv Pommern, d 30 aug 1823 i Sthlm, Skeppsh. Förare vid Hamiltonska reg i Stralsund 62, studerade vid UU vt 65, kadett vid amiralitetet sept 65, sjöofficersex 25 april 68, permitterad för att idka utrikes sjöfart 68-74, löjtn vid örlogsflottan 17 nov 69, kapten där 12 sept 74, major vid örlogsflottan o artillerimajor vid sv eskadern av Arméns flotta 19 febr 77, permitterad för tjänstgöring som löjtn i fransk örlogstjänst 8 sept 78-83, överstelöjtn vid sv eskadern av Arméns flotta 24 sept 84, överste i armén 22 juli 90, överstelöjtn samt tygmästare i Åbo 9 dec 90, generaladjutant hos kungen 21 jan 93, konteramiral o chef för Åboeskadern av Arméns flotta 8 april 93, led av Rikets ärenders allm beredn 19 april 93-juni 97, v amiral 9 dec 02, led av Förvaltn av sjöärendena 25 april 03, chef för Arméns flottas eskader i Gbg 23 nov 07-15 juli 11, tjänstgörande generaladjutant för flottorna 27 mars 09-8 mars 12, amiral 29 juni 09, natural sv adelsman o frih 28 jan 11 (introd 13), chef för Förvaltn av sjöärendena o Flottornas konstruktionskår från 21 maj 11, för Arméns hela flotta o särsk dess sthlmseskader från 18 juni 11, led av komm ang ärendenas behandl i rikets kollegier okt 11-mars 12, deltog i riksdagarna 15-23, generalamiral från 11 maj 18.-LKrVA04.

G 2 juli 1797 i Sund, Åland (Klara E 1:4, s 195, SSA), m Lovisa Löf (Löwen), dp 3 mars 1764 i Sthlm, Hovförs, d 13 sept 1832 i Lovö, Sth, dtr till taffeltäckaren Johan Gottfrid Löwe (Löf) o Catharina Charlotta Stålhammar samt tidigare g m översten frih Axel Adam Hierta.

Biografi

Victor v S åtföljde sin äldre bror (S 1) från Pommern till Sverige. Sin militära karriär hade S påbörjat redan i Pommern och som elvaåring blivit inskriven som förare vid ett av regementena i Stralsund. Efter kadettutbildning i Karlskrona avlade S sjöofficersexamen vid 17 års ålder och blev löjtnant året därpå sedan han gjort ett antal sjöresor på kronans lastfartyg. Sjöofficersutbildningen var ekonomiskt fördelaktig för unga medellösa aspiranter, eftersom mat och logi bestods av kronan. S var dock inte lagd åt ett sparsamt och enkelt liv. Som ung kunde han till sin brors förfäran dra växlar utan täckning. En viss ekonomisk oförsiktighet tycks ha följt honom livet igenom.

Under denna tid var det brukligt att unga officerare skaffade sig praktisk erfa- renhet genom utlandstjänstgöring. Sv kronan saknade ekonomiska resurser för att genomföra övningar i tillräcklig omfattning, något som gällde såväl till lands som till sjöss. De som var sjöofficerare sökte sig därför till utrikes sjöfart. Redan 1768 fick S tjänstledighet för detta ändamål. Han seglade bl a på genuesiska och spanska handelsfartyg och tjänstgjorde även som frivillig på spanska örlogsskepp fram till 1774. Vid en drabbning med ett antal moriska chebecker, där ett av fartygen under striden äntrades, fick S sin första erfarenhet av sjökrig.

Vid hemkomsten steg S snabbt i graderna. Han blev kapten vid 22 års ålder och major när han var 25. Efter att ha fått en befattning som artillerimajor vid sv eskadern av Arméns flotta i Sthlm var detta vapenslag, ofta benämnt skärgårdsflottan, den del av den sv krigsmakten som blev hans huvudsakliga arbetsfält under den fortsatta karriären.

S skulle skaffa sig mer erfarenhet av utrikes sjökrig. Liksom brodern fick han 1778 tjänstledighet för att delta i det nordamerikanska frihetskriget. Gustav III var positiv till att sv officerare gavs denna möjlighet och utverkade att de fick ekonomiskt stöd. Sammantaget sökte ett 90-tal officerare från armén, örlogsflottan och arméns flotta sådan tjänstgöring, framför allt i den franska krigsmakten. Här avancerade S 1779 till lieutenant de vaisseau, en grad som motsvarade kapten i flottan. Han tjänstgjorde bland annat på 77-kano-nersskeppet Diadéme, och under den kände amiralen d'Estaings befäl var han med vid de franska truppernas landstigning och erövring av öarna Grenada och S:t Martin 3-4 juli 1779. Trots att detta sjöliv gjorde S så sjuk av gikt att han tidvis måste ta sig fram på kryckor, utmärkte han sig i sjöstriderna och fick särskilda hedersomnämnanden för sina insatser. Liksom övriga officerare som gjorde denna krigstjänst blev han av Gustav III utnämnd till riddare av Svärdsorden 1779 och erhöll den franska orden Pour le mérite militaire 1780.

Vid återkomsten till hemlandet blev S med sina utländska meriter befordrad till överstelöjtnant i arméns flotta. När kriget mot Ryssland bröt ut 1788 fick han befälet över två av flottans fregatter, Sprengtporten och af Trolle, som han förde över till Sveaborg. Med dessa anslöt han till örlogsflottan, som seglade in i Finska viken under hertig Karls överkommando, och deltog i slaget vid Högland 17 juli 1788. Följande år förde S befäl över en enhet av Arméns flotta som från Abolands skärgård och österut fram till Porkkala opererade mot ryssarna.

Under krigsåret 1790 hade S först i uppgift att övervaka byggandet av kanonslupar i Norrland, ett led i den stora upprustningen av skärgårdsflottan som leddes av Michaél Anckarsvärd (bd 1). I maj fick han befälet på Styrbjörn, som tillhörde den största typen av af Chapmans skärgårdsfregatter, kallad hemmema. Han nådde senare stor berömmelse när han 3 juli gick i spetsen för arméns flottas avantgarde vid de sv flottornas dramatiska utbrytning ur Viborgska viken. Vid sidan av örlogsflottans främst gående linjeskepp, Dristigheten, med Johan Puke (bd 29) som befälhavare, bröt S genom den ryska spärrlinjen utanför Krysserort. En kanonkula gav honom en kontusion i högra höften men detta hindrade honom inte att sex dagar senare delta i slaget vid Svensksund, där arméns flotta beordrades stanna för att uppta försvaret mot de efterföljande ryssarna. På sitt fartyg Styrbjörn ledde han den sv försvarsgrupperingens center och bidrog genom sin beslutsamhet och skicklighet på ett avgörande sätt till den stora sv segern. Som erkännande för sina insatser erhöll S Gustav IILs hedersvärja. Han blev populär i vida kretsar och hyllades t o m i en dikt av Carl Michael Bellman.

Efter ryska kriget befordrades S till överste i armén, varefter han blev tygmästare i Åbo, som var en överstelöjtnantsbefattning. S:s militära prestationer i kombination med hans belevade och älskvärda personlighet öppnade snart vägen för en vidare karriär. 1793 blev han k generaladjutant och sändes på ett särskilt uppdrag till S:t Petersburg, dit han en gång tidigare åtföljt Gustav III. Här skulle han hos Katarina II utverka att den ryska ambassadören i Sthlm, greve Otto Magnus Stackelberg, hemkallades efter att denne motarbetat Gustaf Adolf Reuterholm (bd 30) och ansetts ha brustit i hövlighet mot hertig Karl. Till den ryska huvudstaden åtföljde S också kung Gustav IV Adolf med svit 1796, då förhandlingar fördes med ryska hovet om ett giftermål med prinsessan Alexandra.

Under S:s tid som konteramiral och befälhavare för Åboeskadern av Arméns flotta förbättrades denna genom hans driftiga befäl. Samtidigt togs hans kapacitet i anspråk på central nivå. Han var under fyra år ledamot av Rikets ärenders allmänna beredning, där mål behandlades som före 1789 års författningsändring handlagts av riksrådet. Som ledamot av Förvaltningen av sjöärendena, vars ena departement svarade för skärgårdsflottans angelägenheter - det andra för örlogsflottans - fick han inflytande inom flottornas högsta ledning. S invaldes vid denna tid också i KrVA.

När Gustav IV Adolf avsatts blev S som generaladjutant för båda flottorna även medlem i den nya konseljen och befordrades till amiral. Tillsammans med Johan Puke sågs han nu som rikets främste företrädare inom sjöförsvaret och på honom lades flera samlande uppgifter. Samtidigt som han tillträdde chefsbefattningen för Förvaltningen av sjöärendena, blev han från detta år chef för hela arméns flotta och genom föreståndarskapet för Flottornas konstruktionskår kunde han verka för örlogsvapnens modernisering. När S utnämndes till generalamiral nådde han den högsta titel som fanns inom den sv sjömakten.

I och med att den finska riksdelen förlorades 1809 blev det sv försvarets organisation föremål för omfattande utredningar. Inte minst gällde detta sjöförsvaret och hur resurser skulle läggas på örlogsflottan resp skärgårdsflottan. Här förde S framgångsrikt sistnämnda vapenslags talan. Han motsatte sig att dess nya organisation, som föreslogs heta kustflottan, skulle ha sin huvudbas vid Söderköping, ett förslag som framlagts av Göta kanalprojektets främste förespråkare, Baltzar v Platen (bd 29). Skärgårdsflottan fick även i fortsättningen ha sin huvudbas i Sthlm, med eskaderstationer i Gbg, Karlskrona, Malmö och Landskrona, sedan den som varit belägen i Stralsund efter fransmännens ockupation 1805 flyttats till sistnämnda ort. S var också tveksam till en snar organisatorisk förening av örlogsflottan och skärgårdsflottan under ett kommando. Denna åtgärd, som omhuldades av allt fler militärer och politiker, genomfördes först 1824, dvs efter hans död.

S blev naturaliserad sv adelsman och friherre 1811. Han gifte sig 1797 vid 45 års ålder med den 30-åriga Lovisa Löf. Genom sitt äktenskap kom S in i Sthlms kulturella och galanta kretsar. Lovisa Löf var en av åtta systrar som ansågs mycket vackra. Två av dem blev kända skådespelerskor: Fredrique Löf (bd 24), som var älskarinna till Johan Henric Kellgren och Johan Tobias Sergel, och Euphrosyne Löf, som först var älskarinna åt hertig Karl, sedan åt hans bror, hertig Fredrik Adolf. Tillsammans med sin hustru fick S två söner och tre döttrar, varav en son och två av döttrarna nådde vuxen ålder. Han var innehavare till gården Sätra i Ed, Sth.

S omnämns inte bara som en av sin tids dugligaste sjöofficerare med stark känsla för sitt vapenslag. Han var också högt aktad av såväl förmän som underordnade för sin tapperhet, sitt glada lynne och sitt frimodiga sätt, som dock innebar att han kunde vara snar till kritik och "gascogniskt uppbrusande" (Odelberg, s 186). Hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta nämner i sina minnesanteckningar, att Gustav IV Adolf, när han skulle utse ny generaladjutant för flottorna, hade tänkt välja S och talade om detta med hertig Karl. Denne yttrade att S var en hedersman, duktig officer och skicklig i sitt yrke, men mycket frispråkig. "Eders Majestät bör ej ta anstöt av vad han säger, ty han är van att aldrig hålla inne vad han har på hjärtat." Detta medförde att kungen, som inte ville bli motsagd, istället utsåg den i sjöärenden oerfarne Gustaf Wilhelm af Tibell till generaladjutant.

S bodde under sin tjänstgöring i Sthlm i kronans lägenheter i Långa Raden på Skeppsholmen, dels åren 1784-87, dels som chef för Arméns flotta från 1811 fram till sin död. Han är begravd på Galärvarvets kyrkogård i Sthlm. I den 14 rader långa text som han själv författat för sin gravsten står bl a att "han tjänte sin kung ärligt och dog fattig".

Författare

Hans Norman



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Enstaka handliar ang S i Stedingkska arkivet E 6544, RA. - Brev från S i KB o RA (bl a till Karl XIII o CAvStedingk).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): Åminnelse-tal öfVer presidenten och öfveramiralen m.m. grefve J. G. Lager-bjelke; af... Hållit i Kgl Krigs-vettenskaps-akademien den 12 nov. 1813 (Tal, hållne i Kongl. Krigsvetten-skapsakademien, åren 1811, 1812, 1813 och 1815, Sthlm 1816, (Deleen), s [85]-105).

Källor och litteratur

Källor o litt: M Anckarsvärd, Öfverste Mikael Anckarsvärds minnen från åren 1788-1790 (1892); H E Charlottas dagbok, 8 (1939); HLv Dardel, Fältmarskalken v Stedingks tidigare levnadsöden skildrade efter brev till överståthållaren Carl Sparre (1922); C Forsstrand, Sophie Hagman o hennes samtida (1921); G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års författn (1933); A Jansson, Försvarsfrågan i sv politik från 1809 till Krimkriget (1935); J Kleberg, Amirali-tetskoll-Marinförvaltn:en 1634-1934 (1934); O Niku-la, Sv skärgårdsflottan 1756-1791 (1933); W Odel-berg, Viceamiral Carl Olof Cronstedt (1954); C H v Plåten, Stedingk: Curt v S (1746-1837), kosmopolit, krigare o diplomat hos Ludvig XVI, Gustav III o Katarina den stora (1995); SMoK; G Unger, Skeppsholms-bilder (1946); U Willers, Ernst Moritz Arndt o hans sv förbindelser (1945).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Victor C E B H Stedingk, von (v Steding), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20044, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Norman), hämtad 2018-11-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20044
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Victor C E B H Stedingk, von (v Steding), urn:sbl:20044, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Norman), hämtad 2018-11-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se