O K Helmer Stén

Född:1879-01-30 – Viksjö församling, Västernorrlands län
Död:1950-08-26 – Oscars församling, Stockholms län

Bankman


Band 33 (2007-2011), sida 206.

Meriter

Sten, Ola Kristian Helmer, f 30 jan 1879 i Viksjö, Vnl, d 26 aug 1950 i Sthlm, Osc. Föräldrar: inspektören Ola S o Kristina Skoglund. Mogenhetsex vid H a l i Härnösand 3 juni 98, praktiserade vid Hamburger Filiale der Deutschen Bank, Hamburg, 99-00, vid Comptoir national d'escompte de Paris, Paris, 01-03, utlandskorrespondent vid Härnösands ensk bank (ombil-dad till Bank ab Norra Sverige 08) i Härnösand 04, kamrer vid huvudkontoret i Sthlm 08, tf kassadir 10, kassadir 11, VD där 12-14, led av styr för Wäija ab 08-12 o 16-32, av styr för Dynas ab 08-13 o 16-32, av styr för Lidköpings sockerfabriks ab (från 13 Mellersta Sveriges sockerfabriks ab) 12-36, av styr för ab Sthlms handelsbank (från 19 ab Sv handelsbanken) 14, ordf där från 44, jourhavande dir för bankens provinscentral 14, v VD 22, VD 23-44, allt i Handelsbanken, led av styr för Sv bankfören 23, ordf där 34-44, led av styr för Borås wäfVeri ab från 28, ordf där, ordf i styr för Sv cellulosa ab (SCA) 29-32, led av styr för Telefon ab L M Ericsson 30-33, av styr för ab Sv konstsilke från 30, ordf där, led av styr för Reymersholms gamla in- dustri ab från 39, ordf där, led av styr för ab Sveriges förenade trikåfabriker från 40, ordf där, ordf i styr för ab Förenade super-fosfatfabriker från 44, i styr för ab Industrivärden från 44, led av styr i bl a Försäkringsab Skandia o Försäkringsab Freja.

G 12 okt 1907 i Sollefteå m Dagmar Helena Södermark, f 25 aug 1887 där, d 26 dec 1972 i Täby, Sth, dtr till häradsskrivaren Jonas Ludvig S o Hulda Katarina Fahlén.

Biografi

Helmer S kom tidigt i kontakt med sågverken i Ådalen och exporten därifrån. Han fick möjlighet att resa till Paris redan under gymnasietiden och skaffade sig som ung en ovanlig internationell erfarenhet. Men det var banktjänsteman han ville bli, och kort efter mogenhetsexamen bedrev han tre års grundliga studier i bankteknik i Tyskland och Frankrike. Vid hemkomsten anställdes han i Härnösands enskilda bank som korrespondent, en typisk språngbräda för språkkunniga unga män med sikte på bankkarriär. 1908 blev S kamrer vid bankens Stockholmskontor, och hans fortsatta karriär kom sedan att äga rum i huvudstaden.

Vid denna tid kulminerade antalet affärsbanker i Sverige efter en lång period av tillväxt, och en våg av strukturförändringar började dra fram över landet. Härnösandsbanken ombildades sålunda 1908 till Bank ab Norra Sverige, där S avancerade vid huvudkontoret i Sthlm. 1912, blott 33 år gammal, efterträdde han Oscar Ryd-beck (bd 31) som VD. Banken hade ett stort kontorsnät i norra Sverige ocTi en omfattande inlåning, medan S var fortsatt försiktig med utlåningen. Bank ab Norra Sverige var på så sätt attraktivt på fusionsmarknaden. Hösten 1914 slogs banken också samman med Sthlms handelsbank, en bank på offensiven. Carl Frisk (bd 16) var VD i denna bank sedan 1912 och skulle bli alltmer intresserad av bankirverksamhet och emissioner men ville också expandera utanför Sthlm där inlåning fanns att hämta. Med fusionen blev Handelsbanken Sveriges näst största bank; bara Skandinaviska kreditab var större. S blev nu styrelseledamot och direktör i Handelsbanken, först chef för bankens provinscentral, senare v VD och 1923 VD. S:s snabba avancemang till toppen skedde under en kris. Efterkrigsdepressionen drabbade alla affärsbanker hårt, inte minst Handelsbanken. Utlåningen till bruksnäring och skogsindustri blev mer eller mindre nödlidande, och de stora krediterna till det närstående Sv emissionsab med dess förgreningar visade sig ha svag täckning. När Handelsbanken 1921 såg en kris närma sig och fick varningar från den statliga Bank- och fondinspektionen blev frågan om ansvaret för den förda politiken aktuell. Antingen måste den expansi-ve och lätt diktatoriske Frisk avgå som VD eller hans försiktigare och passive v VD Mauritz Philipson (bd 29, s 301). Det blev Frisk som fick lämna sin post och Philipson övertog ledningen. Redan på hösten 1922 blev Handelsbankens läge emellertid riktigt akut. Philipson gjorde i sista minuten och självsvåldigt upp en krisplan, som bl a betydde att Marcus Wallenberg, som var bankföreningens ordförande men också ledande man i konkurrenten Sthlms enskilda bank, fick gå igenom räkenskaper- na och föreslå åtgärder. Den i grunden sunda planen följdes, vilket innebar dramatiska avskrivningar och stor kapitalförstärkning utifrån. Banken räddades, men bitterheten mot Philipsons tillvägagångssätt gjorde att han tvingades bort från banken i början av 1923.

Det naturliga valet av efterträdare i ledningen var nu S. Han hade skött den stabilare delen av Handelsbankens verksamhet, provinscentralen, och försökt att bromsa spekulativa engagemang. S hade ett grundmurat rykte som en klok och försiktig kamrerstyp, men han skulle också visa sig kunna fatta djärva beslut för att föra Handelsbanken in på lugnare vatten. Med sin trygga och öppna ledarstil och optimistiska livssyn hade han förmåga att få sina medarbetare med sig och skapa goda förbindelser till både kunder och konkurrenter.

Två av Handelsbankens problemområden var de stora lånen till ett antal mellansvenskajärnbruk och engagemangen i skogsindustrin mellan Piteå och Haparanda. Båda dessa branscher hade drabbats hårt av efterkrigsdepressionen. För att lösa järnbrukens problem bildades på Handelsbankens initiativ 1927 en ny koncern, Fagerstakoncernen, dit först fyra bruksenheter med sammanlagt tolv industrianläggningar fördes: Fagersta, Horndal, Kloster, Gimo-Osterby och senare Forsbacka. Med större handlingsfrihet kunde nu banken som ägare planera för brukens framtid. Just när den första rekonstruktionen skett och det såg ljusare ut kom en ny lågkonjunktur, och det dröjde till mitten av 1930-talet innan Fagersta via nya avskrivningar, försäljningar och rationaliseringar kunde generera vinster. Genom att tillföra nytt kapital samtidigt som man strukturerade om verksamheten lyckades Handelsbanken alltså till sist få koncernen på fötter. 1943 bildade banken det formellt fristående förvaltningsaktiebolaget Industrivärden, som övertog hälften av aktiekapitalet i Fagersta; den andra hälften placerades direkt på marknaden. Till sist kunde banken på så sätt få tillbaka de kostnader man haft under två decenniers uthållig kamp. Detta får ses som en av S:s stora insatser. På liknande sätt lyckades Handelsbanken genom träget arbete rekonstruera det vacklande Ytterstfors-Munksund, där sågverken i Norrbotten samlats till ett av Skandinaviens största skogsbolag. Bolaget försattes efter flera svåra år i konkurs 1925 och övertogs av Handelsbanken, den störste fordringsägaren. De värdefulla delarna av alla fastigheter och anläggningar samlades i det nybildade ab Munksund. Från denna sundare bas satsades framför allt på en ny sulfatfabrik vid Piteå. Munksund infogades så småningom, liksom Handelsbankens övriga skogsintressen, i den stora träindustrikoncern som Ivar Kreuger (bd 21) 1929 tog initiativet till, Sv cellulosa ab (SCA), där S till en böljan var styrelseordförande. Handelsbanken tvingades överta SCA efter Kreugerkraschen, men kunde sedan, efter ett mellanspel med finansmannen Axel Wenner-Gren, definitivt befria sig från ägaransvaret under 1940-talet. Den norrländska trävaruindustrin var S:s hemmaplan, och hans uthålliga insatser för att få sunda förhållanden inom denna bransch var viktiga långt utanför hans egen bank.

Sedan S övertagit chefskapet 1923 fortsatte Handelsbanken försiktigt att avlägsna sig från de tidigare knytningarna till Sv tändsticks ab och därmed Kreugerimperi-et, något som skulle visa sig värdefullt när detta föll samman i böljan av 1930-talet, och framför allt Skandinaviska banken drabbades hårt. 1934 var den systematiska reparationen av Handelsbankens ställning färdig. Under återstoden av trettiotalet fortsatte avskrivningarna, men nu snarare för att bygga upp reserver. Vinstutdelningarna kunde 1938 åter höjas till åtta procent på aktiekapitalet efter några års svacka. Krigsåren var sedan för hela affärsbankssystemet en lugn period, då ingenting av det förra världskrigets turbulens och spekulation förekom.

Handelsbanken växte under S:s tid till landets största bank, delvis genom en fusion med Mälarebanken 1926. Bankens vitt förgrenade verksamhet fick en välfungerande organisation genom lokala distriktskontor med stor självständighet. Över huvud taget fann banken sin form och intog sin plats i det framtida sv bank- systemet. Genom ett antal uppköp av mindre banker rundade Handelsbanken av sitt kontorsnät, särskilt i västra Sverige via köpet av Vänersborgsbanken 1943. S ägnade sig under dessa år åt ett flitigt resande, både för att besöka bankens alla kontor i landet och för att bekanta sig med kundföretagens utländska marknader. Banken integrerades och behöll sin karaktär med en kombination av bred kontorsverksamhet och nära industrikontakter. När S som det sv affärsbankssystemets nestor lämnade den verkställande ledningen och ordförandeskapet i Sv bankföreningen 1944 kunde han se tillbaka på ett ovanligt sammanhållet och fruktbart livsverk.

Författare

Ulf Olsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från S i GUB (till J Vising) o i RA (till O Ryd-beck).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): The post-war develop-ment in Swedish commercial banking. Sdilm: Sv handelsbanken, 1936. 14 s. [Tidigare publ i: The financial news, London, July 1936.] - Bankerna och industrien. Sthlm 1942. (I Haeggström). 24 s. [Särtr ur: Studier i svenskt näringsliv tillägnade Jacob Wallenberg, Sthlm 1942, s 373-396.]

Källor och litteratur

Källor o litt: E Browaldh, H S död (SvD 27 aug 1950); dens, H S (Dödsrunor utg avSancte Örjens gille, saml 19, nr 195, 1951); G Dyverfeldt, Norrbottnisk sågverksindustri 1900-1925 (1974); J Glete, Ägande o industriell omvandl (1987); K-G Hildebrand, I om-vandkens tjänst: Sv handelsbanken 1871-1955 (1971); E Söderlund, Skandinaviska banken i det sv bankväsendets hist 1914-1939 (1978); dens o P E Wretblad, Fagerstabrttkens hist, 3, Nittonhundratalet (1958); L-E Thunholm, Flydda tider (2005).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
O K Helmer Stén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20052, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Olsson), hämtad 2022-06-30.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20052
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
O K Helmer Stén, urn:sbl:20052, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Olsson), hämtad 2022-06-30.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se