Meriter

Sten, Heririk, f ca 1730, trol i Sthlm, d 29 april 1797 i Järlåsa, Upps (enl db 67 år gammal). Föräldrar: åkaren Petter S o Margareta Petersdtr. Drejargosse vid Rörstrands porslinsfabrik, Sthlm, 47, gesäll 53 eller 54, verkgesäll där senast 66, verkgesäll vid Mariebergs fajansfabrik, Sthlm, sept 68, verkmästare 71, dir där 79-82, dir vid Vänge (Vänge-Gustafsbergs) stenkärls-fabrik i Vänge, Upps (från 95 i Järlåsa, Upps), från 85.

G 1) 28 jan 1755 i Sthlm, Ad Fredr, m Elsa (Helena) Sundman, f ca 1689, d 2 aug 1778 i Sthlm, Kungsh (enl db 89 år gammal), samt tidigare g m stadstjänaren Erik Hagert; 2) 1779, lysn 10 sept 1779 i Sthlm, Nik, m Maria Elisabeth Ruth, f 1 aug 1738 där, ibid, d 10 april 1814 där, Ad Fredr, dtr till skräddaremästaren Jacob R o Catharina Leander samt tidigare g m skräddaremästaren Olof Norman.

Biografi

S spelade en viktig roll i 1700-talets sv keramikhistoria, framför allt på det tekniska området. Han var verksam vid båda de stora fajansfabrikerna i Sthlm och vid fabriken Vänge-Gustafsberg i Uppland. Sin utbildning fick han vid Rörstrand som inlett sin verksamhet 1726 som den första fajansfabriken i landet. S antogs som drejargosse 1747 och fick sitt gesällbrev ungefär sex år senare. I en förteckning över anställda 1755 omnämns han som en beskedlig och flitig arbetare. Senast 1766 hade han avancerat till verkgesäll, den gesäll som bl a hade uppsikt över de övriga gesällerna. Det finns inga bevarade föremål av Rörstrands tillverkning som går att knyta till S. Fajansmålarnas initialer återfinns tillsammans med fabriksmärkningen, medan drejarnas eller formarnas initialer mycket sällan inpressades i godset.

Om S:s tid vid Mariebergs fajansfabrik är betydligt mera känt. I sept 1768 lämnade han Rörstrand för att börja som verkgesäll hos konkurrentföretaget Marieberg, anlagt 1758 av J E L Ehrenreich (bd 12). Där blev han teknisk ledare efter Pierre Berthevin som inkallats från Frankrike men lämnat fabriken. I ledningen för Marieberg stod Johan Westerman (adl Liljen-crants, bd 23), mer känd som Gustav III:s "finansminister". Denne hade ända från början haft andelar i fabriken och blev så småningom huvudägare. Fajansfabrikerna var olönsamma och drogs med stora ekonomiska svårigheter. När företaget 1782 såldes till Rörstrands ägare Elias Magnus Nordenstolpe (bd 27) slutade S. Marieberg drevs i liten skala fram till 1788 när fabriken lades ned.

Under S:s ledning kom två nya material i produktion. Under en kort period gjordes det första så kallade äkta porslinet i Sverige, ett fältspatsporslin av samma typ som det som importerades från Kina. Men det viktigaste var flintgodset, för vilket S fick ett inventionspremium. Med tidens namn kallades det "terre blanche" eller "stenporslin". Flintgodset kom att överta fajansens roll som material både för servisgods och för prydnadsföremål. Det var från början en engelsk uppfinning där man genom att blanda in bränd och krossad flinta i leran fick fram ett gods som var starkt och liknade det eftertraktade porslinet. Eftersom fajansfabrikerna hade svårt att möta konkurrensen från importerat flintgods var det önskvärt att få igång en sv tillverkning. Redan i okt 1770 redovisades flintgods i tillverkningsrapporterna till Kommerskollegium. Året därefter anhöll S hos manufakturdeputationen om 4 000 dir i premium för konsten att tillverka stenporslin, som han sade sig ha uppfunnit. Rörstrand motsatte sig detta, inte bara för att S så nyligen lämnat fabriken att det var svårt att avgöra var han tillägnat sig sin kunskap, utan också för att även Rörstrand nu gjorde flintgods. Efter många skrivelser och dessutom praktiska prov med hett vatten för att se om provtallrikarna tålde en jämförelse med de engelska varorna fick S halva den summa han begärt. Flintgodsföremålen från denna period är märkta "MB Sten" ristat i godset.

Även om fajanstillverkningen var på tillbakagång gjordes ännu stora bordsserviser i detta material. Liljencrants lät 1774 tillverka en stor franskinspirerad servis med dekor i lysande emaljfärger målade på Mariebergs berömda vita glasyr. Även en stor del av Mariebergs kakelugnar har sannolikt tillkommit under S:s tid som fabriksledare.

1785 arbetade S på en liten fajansfabrik i Vänge socken. Fabriken hade anlagts 1755 och hette ursprungligen Kvarnbergs porslinsfabrik. Från 1776 ägdes den av överjägmästare O F Rudbeck och sedan av dennes son. Den kallades då för Gustafsberg (Vänge-Gustafsberg). Fabriken hade ett tiotal anställda, varav flera hade följt med S från Marieberg. De föremål som är kända från Vänge-Gustafsberg har tillverkats under S:s tid som fabriksledare. Några tallrikar av fajans med målat humlemönster har bevarats, men det var i första hand flintgods som gjordes. Främst rörde det sig om urnor, tekannor, skålar och tall- rikar. Flintgodset är signerat med ett inpressat eller målat GB. Tillverkningen flyttades 1795 till Bredsjö i Järlåsa socken och S bosatte sig på gården Lindsta i närheten.

Om S:s mödor och experimenterande vittnar de så kallade Bredsjöpapperen. När S lämnade Marieberg tog han med sig en samling recept på lerblandningar och glasyrer, både äldre recept och egna anteckningar. S har t ex beskrivit hur man till massan tar svart flinta som "callsineras" (bränns i en ugn) så att den går att sönderdela och sikta. Flintan blandas sedan med lera från Köln och med kisel och alltsammans mals på kvarn i två dagar. Huvudingrediensen i glasyren är den giftiga blymönjan som tillsätts med bl a salpeter och borax. Efter S:s död 1797 överlät hans hustru enligt kontraktet receptsamlingen dll major Rudbeck på Bredsjö där handlingarna förvarades innan de överlämnades dll NM.

Författare

Annika Tegna-

Källor och litteratur

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henrik Sten, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20053, Svenskt biografiskt lexikon (art av Annika Tegna-), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20053
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henrik Sten, urn:sbl:20053, Svenskt biografiskt lexikon (art av Annika Tegna-), hämtad 2024-04-25.