Meriter

Sten (till senast 1902 Wettersten), Per Johan (John), f 12 maj 1879 i Njutånger, Gävl, d 21 dec 1922 i Karang Asem, Bali (enl db för Gbg, Vasa). Föräldrar: torparen o stenhuggaren Anders Olof Wettersten o Anna Ersdtr. Elev vid Tekn skolans i Sthlm aftonskola 99–00, vid Konstnärsförb:s skola 05–08, bosatt i Hudiksvall 06–10, i Paris 10–18, företog som stipendiat en resa till Java o Bali 22. Målare.

G 19 juli 1922 i Gbg, Vasa, m gymnasielärarinnan Anna Valborg Jensen, f 9 april 1893 i S0ndre, Region Midtjylland, Danmark, d 7 mars 1978 i Kongens Lyngby, Region Hovedstaden, Danmark, dtr till dllskäraren Knud Christian J o Ane Mette Petrine Petersen.

Biografi

John S växte upp i Hälsingland under fattiga förhållanden. Familjen tvingades ti- digt att lämna sitt jordbruk och flytta till ett torp vid Kvavtjärn nära Njutånger. Samtidigt övergick fadern till att arbeta som stenhuggare. Vid fyra års ålder förlorade S ett finger på vänster hand. Det är inte osannolikt att den händelsen fick betydelse för hans framtida yrkesinriktning. Den skadade handen innebar ett handikapp, och S fick svårt att utföra tyngre kroppsarbete.

Sommaren 1897 gick S till sjöss som kock och medföljde på en resa till S:t Vale-ry i Frankrike. Han hamnade därefter i Kristiania där han fick arbete som yrkesmålare. Nu började han också utföra stafflimålningar med motiv från barndomshemmet, hämtade ur minnet. Följande år återvände S till Njutånger, där han fortsatte att arbeta som yrkesmålare samtidigt som han på fritiden ägnade sig åt konstnärlig verksamhet. Målningarna från denna tid bekräftar att han ännu inte fått någon konstnärlig skolning.

S fick 1899 ett stipendium som gjorde det möjligt för honom att resa till Sthlm och påbörja en utbildning till dekorationsmålare vid Tekniska skolan. Han studerade där på kvällstid, medan han på dagarna arbetade med dekorationsmåleri under ledning av slottsarkitekten Agi Lindegren (bd 23). Det förefaller som om Lindegren redan tidigt också stödde S:s planer på att ägna sig åt stafflimåleri. Han gav bl a S i uppdrag att kopiera flera äldre sv kungaporträtt.

1904–06 bodde S tidvis i Motala, där han ägnade sig åt friluftsmåleri. Det kanske viktigaste arbetet från denna tid är målningen Laxfiskare från Vettern (1906). S har här anslutit sig till sekelskiftesperiodens typiska sv skymningsmåleri. Som elev vid Konstnärsförbundets tredje skola fick han flera av det sv sekelskiftesmåleriets ledande namn som lärare. Vid skolan undervisade bl a Richard Bergh, Eugène Jansson och Nils Kreuger.

Sin första separatutställning hade S i Hudiksvall i dec 1906, där han bosatte sig s å, och året därpå visade han en ny utställning i Hudiksvall och i Söderhamn. Under dessa år skildrade han i sina målningar huvudsakligen människor och landskap från Hälsinglands landsbygd. Motiven är ofta framställda i skymningsljus och flera av kompositionerna präglas av en strävan efter monumentalitet. Bilderna är typiska för sv sekelskiftesmåleri och för målarna i kretsen kring Konstnärsförbundet, så exempelvis målningen På Blackås (1908), som starkt erinrar om läraren Berghs måleri, i synnerhet dennes De gamla vid stranden (1903). Några av målningarna från 1909 är utförda i en fläckteknik som påminner om Carl Wilhelmsons sätt att måla.

Våren 1910 reste S till Paris. Han bosatte sig i Montparnasse, där flertalet av de sv konstnärer som vistades i Paris bodde. I början av vistelsen studerade han vid Académie de la Grand Chaumiére och Académie Colarossi, två av stadens så kallade fria akademier. Bland S:s lärare fanns Lucien Simon och René Ménard. Följande år fick han tre målningar antagna till Salon des Indépendants. Målningarna hade norrländska vintermotiv och var sannolikt utförda efter fotografier S hade med sig från Sverige till Paris. Han utförde också några vinjetter för La revue scandinave. De utformades som Hälsingemotiv i nationalromantisk anda, med tydligt jugendinfluerad linjerytm. Under sommaren 1911 vistades S i den lilla byn Varreddes nordost om Paris. Ett par målningar från den perioden är bevarade, och dessa tycks vittna om ett nytt intresse från S:s sida för franskt sekelskiftesmåleri. Målningarna är tämligen färgstarka och påminner om Maurice Denis' syntetistiskt orienterade konst.

På våren 1912 tycks S främst ha arbetat med modellstudier på Académie de la Palette. Hans studier där är betydligt mindre naturalistiska än tidigare arbeten. I teckningarna kan man följa en utveckling i behandlingen av modellernas former från en stilisering i bågformer mot ett allt kantigare formspråk. S var uppenbarligen influerad av några av lärarna vid Académie de la Palette. Vid skolan undervisade bland andra de kubistiskt orienterade målarna Henri Le Fauconnier och Albert Gleizes. S:s intresse för den framväxande modernismens riktningar bekräftas också av att han reste till Köln för att se den legendariska Sonderbund-utställningen, där en rad av de mest radikala tyska och franska modernisternas verk visades tillsammans med föregångarna Cézanne, Gauguin, van Gogh och Munch.

Hösten 1912 fick S för första gången ett verk antaget till Salon d'Automne i Paris (målningen Nue), och våren följande år visade han tre målningar på Salon des Indépendants. Målningarna från 1912–13 uppvisar både stilistiskt och motiviskt påtagliga likheter med Le Fauconniers måleri. Det handlar om ett geometriskt stiliserat valörmåleri i en dämpad och i grunden realistisk färgskala. Flera av målningarna föreställer nakna figurer och figurgrupper i landskap eller interiörer. I förhållande till La Fauconniers konst är emellertid S:s målningar mer försiktigt stiliserade.

I Paris kom S vid denna tid i kontakt med skribenterna August Brunius (bd 6) och Pär Lagerkvist (bd 22). Det förefaller som om S introducerade Lagerkvist i kubismen och kubisternas konstteori, vilket innebär att S:s syn på kubismen bör ha fått viss betydelse för Lagerkvists resonemang kring riktningen i Ordkonst och bildkonst (1913).

S arbetade 1913 också med ett förslag till den planerade utsmyckningen i vigselrummet i Sthlms nybyggda rådhus. Tävlingen blev mycket uppmärksammad, och kring de inlämnade förslagen uppstod snart en debatt, som framstår som en av de riktigt stora striderna i sv konsthistoria. Till sist, efter flera omtävlingar, löstes frågan så att utsmyckningen utfördes av Filip Månsson (bd 26) efter arkitekten Carl Westmans skisser. S:s bidrag till tävlingen var ett förslag på temat Färg och rytm. Det centrala partiet av förslaget föreställer en man och en kvinna mot bakgrund av ett radikalt stiliserat och förenklat landskap i en tämligen mörk kolorit. Bidraget till tävlingen var S:s första försök att få arbeta med väggfasta arkitekturbundna kompositioner.

Våren 1914 deltog S i en stor kubistutställning i Prag och flera målningar från detta år visar att han strävade efter att utveckla sin kubism. I en studie till ett stort självporträtt, i akvarell och gouache, märks att han tagit intryck av Fernand Légers sätt att bygga upp bilden med former som påminner om metallrör. Den dova färgskalan ligger emellertid långt från Légers klara och rena kolorit.

S upplevde en stor framgång 1915 då prins Eugen köpte målningen Modell-flickor. Prinsens förvärv gav honom uppmärksamhet i hemlandet och i sv kretsar i Frankrike. Han mottog nu flera beställningar. Debuten på utställningsscenen i Sthlm skedde våren 1916 på Axturo Ciacellis galleri Nya konstgalleriet på Strandvägen. S:s verk ställdes ut tillsammans med en rad franska modernister, bland vilka märktes Léger och Vlaminck.

Hösten 1916 tillbringade S med att måla landskap i Doélan, en liten stad i södra Bretagne. Stilistiskt orienterade han sig nu, i synnerhet i sina större kompositioner, mot ett mer dekorativt måleri. Ett typiskt exempel är Langousten, en stor målning han utförde på beställning av bankdirektör Gunnar Schönmeyr i Sthlm. Den väggfasta målningen skulle pryda en matsal och fick formen av en triptyk. Motivet är en grupp nakna kvinnor i ett grönskande landskap. Likartade kompositioner fortsatte S att arbeta med under en vistelse på franska Rivieran. Nu utförde han också en del landskapsmålningar som visar ett tydligt intresse för Cézannes måleri; det gäller kanske särskilt S:s Landskap från Cagnes (1918).

S återvände 1918 till Sverige, där han under de följande åren hade stora framgångar. I Gbg uppmärksammades han av samlarna Werner Lundqvist och Conrad Pineus (bd 29), och stadens konstmuseum förvärvade målningar av honom. Han deltog i utställningar på Liljevalchs i Sthlm och visade en separatutställning på Valand i Gbg. 1920 visades verk av S på biennalen i Venedig, den första efter kriget. S:s konst bemöttes nu i huvudsak positivt i pressen och han mottog beställningar på nya verk. Affärsmannen Carl Erik Heyman beställde en kartong till en stor dekorativ gobeläng (Kvinnorov, 1919–20), och genom museichefen Axel Romdahls (bd 30) förmedling fick han i uppdrag att utföra en omfattande utsmyckning i Utby kyrka i Gbg.

Under denna period gjorde S flera resor i Sverige och Europa, bl a gjorde han 1921 en längre resa som gick via Paris och Rom ull Sicilien och därefter åter till Paris. Där arbetade han med två beställningar av väggfasta målningar för bankdirektörerna Rudolf Bothéns och Walther Ahlströms våningar. I båda fallen blev resultatet gobelängartade kompositioner med nakna kvinnogestalter i grönskande landskap. Triptyken UAbondance (1921-22), som S utförde för Walther Ahlström, finns idag i Hälsinglands museum.

S tilldelades 1922 Ester Lindahl-stipendiet, vilket gjorde det möjligt för honom att företa en resa utanför Europa. I juli s å avreste han tillsammans med sin hustru mot Java och Bali. Efter några kortare utflykter och två veckors vistelse i Garoét på Java landsteg de 5 okt på Bali. S arbetade där främst i gouache- och akvarellteknik. En viktig del av produktionen från Bali utgörs av den s k Samsö-Balisviten, en serie gouacher som föreställer en grupp kvinnor i ett exotiskt landskap. Stilistiskt hade S nu helt lämnat kubismen till förmån för ett formspråk som ligger närmare fauvismens dekorativa linjebehandling. 10 dec 1922 insjuknade han i dysenteri och kort därefter avled han i sjukdomen.

S hade före resan till Bali upprättat ett testamente där det slogs fast att hans efterlämnade produktion skulle överlämnas till museet i Hudiksvall. Detta innebär att Hälsinglands museum förfogar över en mycket stor samling verk av S. Arbeten av honom finns idag också i Moderna museet, Gbgs konstmuseum, Malmö museum och i Skissernas museum i Lund.

Författare

Per Hedström

Arkivuppgifter

Brev från S i Hälsinglands museums arkiv (bl a till VJensen), KB (bl a ull A Brunius o P Lagerkvist), UUB (till Frans o Stina Rodenstam) o NM:s arkiv (bl a till E Hedberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): C-G ForsbergJ S 1879-1922 (se källor nedan) innehåller ett stort antal reproduktioner avj S:s målningar och skisser.

Källor och litteratur

Källor o litt: C-G Forsberg, IJ S:s fotspår (Meddel:n från Hälsinglands museum, 1984); dens, J S:s första o sista utställn;ar i Hudiksvall (ibid); dens, J S 1879-1922: liv o konst (1990); A Hammaren, J S o Ut-by kyrka (1981);J S 1879-1922 (utställmkat, Prins Eugens Waldemarsudde, 1988); J S: sista bilderna från Bali (utställn:kat, Hälsinglands museum, Hudiksvall, 2004); B Lärkner, Det internat avantgardet o Sverige 1914-1925 (1984); T Millroth, Måleriet o skulpturen (Konsten 1915-1950, Signums sv konsthist, 2002); SKL o där anf litt; F U Wrangel, Minnen från konstnärskretsarna o författarvärlden (1925).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Johan (John) Sten, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20054, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Hedström), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20054
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Johan (John) Sten, urn:sbl:20054, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Hedström), hämtad 2024-04-25.