Meriter

Stenberg, Maria Katrina (Karin), f 1 maj 1884 i Arvidsjaur, Nb, d 23 mars 1969 där. Föräldrar: renägaren Jon Nilsson S o Maria Mattsdtr. Elev vid ambulerande skola i Lillpite, Piteå landsförs, vid Statens småskolesem i Mattisudden, Jokkmokk, Nb, 7 sept 01–vt 02, vid Norrbottens läns landstings småskolesem i Öjebyn, Piteå landsförs, ht 02–vt 04, tjänstg vid mindre folkskolor i Arvidsjaurs kommun, Nb, 1 sept 04–vt 22, vid Pjeskers folkskola där 1 juli 22–30 juni 44, led av styr för Sv samernas riksförb 50. – Ogift.

Biografi

Karin S växte upp i byn Araksuolo vid sjön Västra Kikkejaur, några mil nordväst om Arvidsjaur. Föräldrarna levde av renskötsel och den första kontakten med omvärlden fick hon under kyrkhelgerna, då familjen begav sig till tätorten och den samiska kyrkstaden – "Lappstaden". Denna samlingsplats, vars seder och traditioner S som vuxen berättade om i bokform, kom att få stor betydelse i hennes liv och för hennes roll som företrädare för såväl fränderna bland skogssamerna som andra samiska grupper.

Under S:s uppväxt befann sig skogssamerna i en situation präglad av hot mot deras näring – en relativt stationär renskötsel kombinerad med småskaligt jordbruk – och därmed mot hela deras livsform. Gruppen ansågs av företrädare för lappväsendet och andra myndigheter ha fjärmat sig alltför långt från genuin samekultur och tillerkändes därför inte samma rättigheter som fjällsamerna beträffande t ex marktillgång och skolor. Då nordsamer efter 1919 års konvention om rätten till renbete på ömse sidor av den svensknorska gränsen tvingades söderut uppstod ytterligare konflikter mellan grupperna.

S har berättat om hur hon vid sex års ålder hörde två samekvinnor i Lappstaden gråtande berätta om familjernas vånda inför hotet att tvingas sluta med renskötseln. Upplevelsen blev för henne en kallelse till ett livslångt arbete för samernas rättigheter och för samisk kultur. För att få en solid grund att verka utifrån beslöt hon sig tidigt för att bli lärarinna. Hon lånade en ABC-bok av en äldre syster, fick hjälp att tyda bokstäverna och satt ofta på en stubbe i skogen och stavade sig fram i texten. Den ambulerande skolan i Lillpite, där hennes föräldrar vintertid vistades med sin renhjord, blev hennes första skola.

Vid 16 års ålder tog S upp frågan om seminarieutbildning med föräldrarna. Genom att sälja en ren fick fadern fram de 35 kr som behövdes för inträdesprovet vid det samiska seminariet utanför Jokkmokk. S kom in och klarade alla ämnen utom samiska. Lärarinnan var skånska och hade lärt sig jokkmokkssamiska, men S talade arvidsjaurssamiska och blev av det skälet underkänd. Det var oväntat, och hon fann det djupt förnedrande att en samisk varietet som haft ett skriftspråk ända sedan 1700-talet inte skulle räknas som "riktig lappska" och skogssamerna därmed inte som äkta samer. Följden blev att hon fortsatte i sv lärarinneutbildning, men fadern fick sälja fler renar innan S nådde fram till examen. Under 40 år verkade hon sedan som lärarinna i olika byskolor inom Arvidsjaur, ofta under primitiva förhållanden. Skollokalerna var på många håll undermåliga, och det var ibland så kallt att barnen fick värma både sig själva och griffeltavlorna vid den öppna spisen innan skrivövningarna kunde börja.

De samiska kulturfrågorna kom tidigt att engagera S, och de förblev angelägna för henne under resten av livet. 1916 var hon en av grundarna av sameföreningen i Arvidsjaur, den första i Norrbotten, och hon tillhörde senare initiativtagarna till en samegård som blev ett viktigt centrum för kulturella aktiviteter i området. Medel för byggnaden lyckades hon utverka genom landshövding Folke Thunborg i Luleå. Tack vare ett diskret samarbete med en av Thunborgs företrädare, Bernhard^[1] Gärde (bd 17, s 650), bidrog S till att kommunens försök att få disponera marken där Lappstaden låg aldrig lyckades. Däremot kunde hon inte förhindra att man intill området byggde ett högt hyreshus, som länge kastade sin skugga över kyrkstaden. Huset revs emellertid senare, en slutlig triumf över oförstående myndigheter.

S insåg tidigt hur viktigt det var med förtroliga kontakter med myndighetsrepresentanter på såväl läns- som riksnivå. De kunde påverka beslutsfattarna i kommunen och inom lappväsendet, vilket S fick erfara under ett besök i Sthlm 1919. Hon uppsökte borgmästare Carl Lindhagen (bd 23), som också var riksdagsman och ledamot av jordkommissionen, och fick även inför regeringen tillfälle att redogöra för skogssamernas svåra situation. Den bekantskap S stiftade med höga beslutsfattare gagnade hennes arbete för samerna. Hon kunde t ex aktivt bidra till att 1919 års lappkommitté, som satts att utreda samefrågan, fick en skogssamisk ledamot. Ett annat exempel på vad kontakterna kunde leda till är upplysningsskriften Dat läh mijen situd! (Det är vår vilja, 1920) som tillkom i samarbete med författaren Valdemar Lindholm och gavs formen av en vädjan från samefolket till den sv nationen.

Ärendena för vilka S behövde stöd avgjorde vem hon vände sig till. När frågan gällde kulturminnesvård bistods hon av bl a Ernst Manker (bd 25) och Hans Beskow, landsantikvarie i Norrbotten. I samband med en kris inom renskötseln uppsökte hon 1941 försvarsministern Per Edvin Sköld (bd 31). Då initiativet togs till Samernas folkhögskola, grundad 1942, engagerade sig förutom S även Gustav Park (bd 28) och prästen Lennart Wallmark, som blev skolans rektor, liksom också biskop Bengt Jonzon i Luleå.

I den samepolitiska mobilisering som kännetecknade första hälften av 1900-talet var de samiska landsmötena viktiga milstolpar. S var en av dem som planerade mötet i Östersund 1918. Där kämpade hon Ullsammans med Park för bl a skogsrenskötselns fortbestånd och bättre samiska skolförhållanden. Landsmötet i Arvidsjaur 1937, som lockade ca 600 deltagare, kunde anordnas trots länsstyrelsens motstånd. Ekonomiskt stöd fick man då genom Lindhagens ingripande och ett riksdagsbeslut. Ett förslag från S om att bilda en samisk riksorganisation togs åter upp vid landsmötet i Arvidsjaur 1948. Då bildades det arbetsutskott som planerade grundandet av Sv samernas riksförbund, ett organ som skulle tillvarata och främja ekonomiska, sociala och kulturella intressen bland samerna i Sverige. Riksförbundet tillkom 1950 i Jokkmokk och S valdes in i den första styrelsen.

Den samiska slöjden hade en god representant i S. Hon brukade flitigt den samiska dräkten, förde själv samiska slöjdtraditioner vidare och ivrade för att unga samekvinnor skulle förbättra sina färdigheter i dräktsömnad. För detta trägna arbete belönades hon med hemslöjdsföreningspris. S tillhörde också den generation som behärskade gammal samisk berättarkonst. Man kan bara spekulera om vad en skolning i det egna modersmålet hade kunnat betyda för samiskan i hennes hembygd. I radioprogram och tidningsartiklar redogjorde S för sitt liv, från barndom till ålderdom, och hon kände själv tillfredställelse över det hon uträttat. På olika sätt visades hon också erkänsla. Under sin Eriksgata 1952 besökte Gustav VI Adolf S i hennes kåta i Lappstaden, där han sittande på golvets risbädd blev bjuden på kaffe med renost. Men framförallt fick S ta emot utmärkelser som vittnar om den uppskattning hennes verksamhet rönte. Hon förärades 1955 Olof Högberg-plaketten i guld, 1964 Hazeliusmedaljen i silver och blev 1956 också ledamot av Vasaorden. Då Sv Damtidnings akademi tilldelade S ett hederspris för hennes insatser hette det att "hon kunde tala för sin sak på ren svenska, hon hade kunskap nog och visste att lägga sina ord väl, hon ingav förtroende. Så fick de myndige i olika institutioner tänka om" (Sv Damtidn 1960).

Under sin livstid förargade S många lokala beslutsfattare genom att ta strid mot deras planer, men hennes insatser vann redan då erkännande. I synnerhet Lappstaden i Arvidsjaur ses idag som en kulturhistorisk klenod räddad åt eftervärlden.

Författare

Olavi Korhonen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Dat läh mijen situd! Det är vår vilja. En vädjan till den svenska nationen från samefolket. [Omsl:] Sthlm: Svenska förlaget, 1920. 96 s, ill. [Osign tills m V Lindholm. Förordet undert av K S. Omtr i Samernas vita bok, 7, Sthlm: Sv samernas riksförbund, 1980.] - Lappstaden i Arvidsjaur. Samisk sed och tradition. Berättad av K S. [Omsl.] Uppsala 1957. (Wikström). 13 s, ill.

Tryckta arbeten (bidrag): Rovdjur eller renskötsel? (Samefolkets egen tidning, 1959, s 74). - Ur en samekvinnas synvinkel (Hertha, årg 50, 1963, nr 4, s 10-11). [Referat av föredrag av K S.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Statens småskolesem:s i Murjek arkiv, vol C IIa:1; Småskolesem:s i Öjebyn arkiv, vol 2, allt i HLA. Matr för Arvidsjaurs lärarkår, vol D III: 1 o 3, Barn- o ungdomsnämnden, Arvidsjaurs kommunarkiv.

R Bergling, Kyrkstaden i övre Norrland (1964); E Florén-Winther, K S död (SvD 27 mars 1969); O Korhonen, Här har ni mig: om K S, samernas förkämpe i Arvidsjaur (År av liv: Luleå stift 1904-2004, ed U Boström, 2003); P Laestadius, Journal af Petrus Leastadius för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken (1831); K Lundholm, Gamla kyrkplatsen, Arvidsjaur (1968); E Manker, Skogslapparna i Sverige: fältanteckn:ar (1968); dens o H Hvarfner, Lappstaden i Arvidsjaur (1969); G Park, En märkeskvinna bland skogssamer (Samefolkets egen tidn 1960, nr 2); Sv Damtidn 1960, nr 7.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
M K (Karin) Stenberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20059, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olavi Korhonen), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20059
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
M K (Karin) Stenberg, urn:sbl:20059, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olavi Korhonen), hämtad 2024-04-23.