Johan Gabriel Stenbock

Född:1640-08-28 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1705-08-15 – Stockholms stad, Stockholms län (troligen i Sthlm)

Riksråd, Riksmarskalk, Guvernör, Rikskammarråd


Band 33 (2007-2011), sida 275.

Meriter

5 Stenbock, Johan Gabriel, brorson till S 4, f 28 aug 1640 i Sthlm, d 15 aug 1705 trol där (Hovräkenskaper 1705,1:169, SIA, bet för själaringn 16 aug i Sthlm, Nik). Föräldrar: hovrättspresidenten greve Fredrik S o Catharina De la Gardie. Kammarpage hos drottn Kristina 52, inskr vid UU jan 55, vistades utrikes 58-62, inskr vid univ i Strassburg 2 nov 58, överkammarherre hos änkedrottn Hedvig Eleonora 18 juli 63, tillika hovmarskalk vid k hovet 24 sept 64, tillika guvernör över änkedrottn:ens liv-geding 17 nov 64-jan 68, riksstallmästare 23 maj 67, riksråd (från 82 k råd) från 21 aug 68, rikskammarråd 12 mars 69-10 maj 72, led av Reduktionskoll 26 mars 73-28 dec 78, riksmarskalk (från febr 82 överste marskalk) från 10 nov 73, led av deputför undersökn av kammarförvaltn sedan 1675 nov-dec 78, ordf i kommissionen över reduktions- o revisionsverket i Ingermanland jan 80-febr 81, i riddarhusdirektionen 3 nov 80-31 okt 82, i kommissionen över Kammarkolks förvaltn dec 80-okt 93, i kommissionen för granskn av myntväsendet febr 81-jan 82, i likvidationskommissionen över stora kommissionens domar ang kollegierna sept 85-juni 00, kansler för Åbo akad 13 aug 86 (tilltr ej), ordf i kommerskommissionen nov 86-maj 97, led av Reduktionsdeput från 17 maj 88, av beredn över reduktionsverket i Pommern sept 91, överhovjägmästare 96. - Ogift.

Biografi

S ärvde omfattande egendomar efter sina föräldrar och kom att genom dona- tioner från kronan och inköp av gods bli en av de rikaste godsägarna i Sverige. Han var som tolvåring kammarpage hos drottning Kristina och skrevs vid 14 års ålder in vid UU. Efter utrikes studieresor, då han bl a studerade i Strassburg, gjorde han karriär vid Hedvig Eleonoras hov och blev 1663 överkammarherre hos henne och sedan guvernör över hennes livgedingsgods. Som förvaltare av änkedrottningens egendom visade han stor skicklighet. Han fick också Hedvig Eleonoras stöd i olika sammanhang under sin karriär. Hans talanger som hovman ledde till att han 1667 blev riksstallmästare och sex år senare riksmarskalk, dvs chef för det k hovet, därtill överhovjägmästare 1696.

Som rikskammarråd 1669-72 slöt sig S till motståndarna till Magnus Gabriel De la Gardies (bd 10) finanspolitik och önskade fullfölja Gustav Bondes (bd 5) spar-samhetsprogram. Han och Clas Rålamb (bd 31) förde traditionen från sparpro-grammet i Blå boken vidare, t ex då de sökte balansera staten i 1671 års statskommission. De la Gardies linje segrade dock och när S i maj 1672 lämnade Kammarkollegiet, skedde det i protest mot rikskanslerns finanspolitik.

Som medlem av riksrådet under Karl XI:s omyndighet drabbades S av förmyndarräfsten. Han liksom rådet i övrigt kämpade för att endast de fem höga riksämbetsmännen - som tillsammans med Hedvig Eleonora utgjorde förmyndarregeringen för Karl XI - skulle svara för regeringens åtgärder under kungens omyndighet. Medlemmarna i rådet fick dock i sin helhet svara för de beslut som de var och en deltagit i. I stor utsträckning lyckades S bli undantagen från denna räfst genom att begära och erhålla särbehandling av kungen vad gällde kraven på honom.

I utrikespolitiken företrädde S en franskvänlig linje, dock en mera varsam sådan än De la Gardies. Under det svensk-danska kriget 1675-79 kom S att vid olika tillfällen sändas ned till kungen i hans fältläger i södra Sverige, dels för hovärendenas skull, dels som budbärare från rådet. Han deltog också i överläggningarna i Ljungby i nov 1677.1 sept följande år sände riksrådet S till kungen i fält med två uppdrag. Det ena var att framföra rådsmajoritetens anklagelser mot Johan Gyllenstierna (bd 17), som även S var motståndare till. Han hade framgång i detta uppdrag så långt att rådet fick kungens befallning att undersöka hållbarheten i de uppgifter som var i svang beträffande Johan Gyllenstierna och hans bror Jöran. Det andra uppdraget var att begära att Karl XI skulle besluta om en räfst med Kammarkollegiet, vilket kungen också gjorde.

S var ömtålig om sin värdighet, vilket ledde till att han figurerade i olika duellsammanhang, åtminstone i yngre dagar. Han duellerade bl a 1663 med riksrådet Axel Lillies (bd 23) äldste son Axel, kammarherre vid Hedvig Eleonoras hov, och utmanade 1667 överkammarherren Anton von Steinberg på duell - en duell som dock förhindrades av rådsregeringen.

I en tvist på 1670-talet med De la Gardie, då rikskansler, visade S samma känslighet. Hans mor, Catharina De la Gardie - kusin till rikskanslern - hade råkat in i en godskonflikt med denne. S tog hennes parti och angrep kraftigt rikskanslern, som en- ligt honom besatt en egendom som tillhörde henne. Rikskanslern anklagade S för att ha visat impertinens och kommit med svåra förolämpningar, trots att S enligt honom ansåg sig vara "ett modell av all perfektion och hövlighet". S svarade bl a med att förtäckt hänvisa till De la Gardies pinsamma uppförande under Kristinas sista regeringsår, då han bestraffades med drottningens onåd.

Vad beträffar räfste- och reduktionspolitiken under Karl XI:s regering är det en genomgående tendens i S:s verksamhet att så långt möjligt söka begränsa indragningarna, även om han erkände kungens rätt att ta tillbaka givna donationer. Han sökte inskränka omfattningen av räfsten med pantegodsen och var negativ till förslaget att de oköpta räntorna skulle betalas, men han såg sig ändå tvungen att tillstyrka det. S var också negativ till köpegodsreduk-tionen, räfsten med kopparkompanierna och reduktionen i Livland. I förtroliga brev klagade han över hur illa man, dvs kronan, i samband med likvidationerna hanterade folksom i god tro hade slutitkontrakt om gods. I viktiga delar av räfste- och reduktionspolitiken fanns en motsättning mellan S och Jacob Gyllenborg (bd 17), varvid den senares mera radikala förslag i allmänhet segrade (Lindqvist). Som ordförande i kommerskommissionen 1686-97 bidrog S till att genomföra den strängt protektionistiska näringspolitiken under dessa år.

S hörde till de relativt få höga aristokrater som lyckades hålla sig väl med Karl XI och spela en politisk roll under hela dennes regering. Orsaken var S:s insikt att han bäst befordrade sina intressen, ekonomiska och andra, genom att tjäna enväldet och väl utföra de uppdrag han erhöll av kungamakten, även om de riktade sig mot hans ståndsbröder och ibland mot honom själv. På det sättet kunde han också få kungen att göra undantag för honom inom delar av reduktions- och räfstepolitiken, vilket möjliggjorde att han länge kunde behålla sin förmögenhet. Han klagade dock, bl a i ett brev 1681 till ambassadören Nils Bielke (bd 4), över den tunga och orättfärdiga reduktions- och likvidationspolitiken. S:s godsinkomster i Sverige uppgick ännu på 1680-talet till stora belopp men började falla under första hälften av det följande decenniet för att åren efter 1695 definitivt minska till 1/3 av vad de var dessförinnan. Hans förmåga att behålla och öka sina egendomar under Karl XI:s regeringstid genom att billigt köpa upp egendomar som såldes ut p g a reduktionen har tidigare överdrivits. S måste till slut finna sig i att han endast kunde behålla tre gods i Sverige, Sjöö och Penningby i Uppland samt Lönnarp i Västergötland, vilka bestod av gammalt frälse och därför inte drabbades av reduktionsåtgärderna (Kullberg). I vilken mån han kunde rädda sin förmögenhet genom att placera kapital utomlands, hos bankirer i Haag och Hamburg, har inte kunnat fastslås. Det står dock klart att han gjorde sådana placeringar.

När Sverige vid sekelskiftet 1700 hotades av krig med Ryssland, Polen och Danmark sökte kronan nya mddel, bl a genom att stärka sin kredit. Tillsammans med några andra medlemmar av rådet utarbetade S den förordning där »eftergifter gjordes i reduktionspolitiken,'vilka i praktiken ledde till att reduktionen upphörde.

För S:s ekonomi torde lönen som riksmarskalk/överste marskalk ha spelat en viktig roll. Lönen för detta ämbete var en av de absolut högsta i riket. S:s förmåga att genom ceremonier och annat kasta glans över kungamakten - och även att sköta hovförvaltningens finanser - förklarar i hög grad att han ännu i slutet av sitt liv höll sin position som överste marskalk och k råd. Därtill bidrog också hans starka ställning hos Hedvig Eleonora, vars intressen han befrämjade i politiska sammanhang, t ex när fråga uppkom ifall Sverige skulle stödja hertigen av Holstein, drottningens nära släkting, gentemot Danmark eller inte.

S lät bygga vidare på det hus på Riddar-holmen som hans far låtit uppföra och som numera inrymmer Regeringsrätten. I S:s byggnadsverksamhet i övrigt märks främst slottet Sjöö vid Mälaren, vars arkitekter var Nicodemus Tessin d ä och Mathias Spihler.

1692 lät S slå en medalj över sig själv med inskriften Elementum meum libertas (friheten är mitt element), vilket troligen främst syftade på att han var ogift men kanske också avsåg hans förmåga att kryssa kring i politiken. S är begravd i Storkyrkan i Sthlm, under en stor gravvård ritad av Nikodemus Tessin d y.

Författare

Stellan Dahlgren



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar (konc, brevböcker, brev, godsbandkar, räkenskaper m m) efter S i Bergshammarsaml, Sten-bockssaml o Ericsbergsarkivet, allt i RA. - Brev från S i RA (bl a till N Bielke) o i UUB (bl a till J Rosenhane o många till B Rosenhane).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): Skriftväxling inför senaten mellan riks-cantsleren gr. Magnus Gabriel de la Gardie och riks-marskalken gr. Johan Gabriel Stenbock (Historiska samlingar [utg av C Adlersparre], d 4, Sthlm 1812, s 362-394). [Återger 4 inlagor från jan-febr 1676.] - Graf Johann v. Stenbock schreibt uber die Hindernisse, welche das Ansuchen des Markgra-fen Ludwig am schwedischen Hofe erfahren. 16. juni 1695 (Zeitschrift fur die Geschichte des Oberrheins, Bd 16,1864, s 282-283). [Ingår i en svit på 31 brev under rubr Diplomatische Briefe uber den Krieg gegen Frankreich von 1687 bis 1697 (s 270-304).]

Källor och litteratur

Källor o litt. K106-107 (Karkiv.Änkedrottn Hedvig Eleonoras konc), RA.

RBlomdahl, Förmyndarräfstens huvudskede (1963); dens, Förmyndarräfstens slutskede (1968); dens, Förmyndarräfstens ekon resultat (1973);J Cavallie, Frän fred till krig (1975); S Dahlgren, Uppgörelsen med reduktionen efter enväldets fall (HT 1967); dens, Ekon politik o teori under Karl XI:s regering (KFÅ 1998); C Danielsson, Protektionismens genombrott o tulltaxerevisionerna 1715 o 1718 (1930); J Ekeblad, Bref, 2 (1915); C Ellehag, Palatsen i Sthlm under stormaktstiden (1998); Frälseg, 1-4 (1931-76); S Gerentz, Kommerskoll o näringslivet. . . 1651-1951 (1951); S Grauers, Med Karl XII i fält under de första krigsåren (KFÅ 1964); dens, Till belysn av det karolinska enväldets näringspolitik åren 1686-97 (KFÅ 1960); E F Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1:2 (1949); R Hoffstedt, Sveriges utrikespolitik under krigsåren 1675-1679 (1943); GJonasson, Karl XII o hans rådgivare: den utrikespolit maktkampen i Sverige 1697-1702 (1960); SJägerskiöld, Juridik o politik: studier i karolinsk straffrätt (KFÅ 1963); A Kullberg, J G S o reduktionen: godspolitik o ekono-miförvaltn 1675-1705 (1973); O Lindqvist jakob Gyllenborg o reduktionen (1956); A Munthe, Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet (1959); F Persson, Servants of fortune: the Swedish court between 1598 and 1721 (1999); K-E Rudelius, Sveriges utrikespolitik 1681-1684 (1942); G Rystad, Johan Gyllenstierna (1957); dens, Karl XI: en biogr (2001); R Swedlund, Grev- o friherreskapen i Sverige o Finland (1936); G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik . . .

[, 1-2] (1914-17).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Gabriel Stenbock, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20071, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stellan Dahlgren), hämtad 2019-07-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20071
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Gabriel Stenbock, urn:sbl:20071, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stellan Dahlgren), hämtad 2019-07-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se