Magnus Stenbock

Född:1665 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1717-02-23 – Danmark (i Frederikshavns kastell, Köpenhamn)

Arméofficer, General, Guvernör


Band 33 (2007-2011), sida 278.

Meriter

6 Stenbock, Magnus, son till S 4 i hans l:a gifte, f trol 12 maj 1665 i Sthlm (jfr Eriksson, s 7f), d 23 febr 1717 på Frederikshav-ns kastell, Khvn. Inskr vid UU 7 aug 78, fänrik reformé vid Gustaf Carlssons infan-terireg i holländsk tjänst sept 83, fänrik där 10 dec 84, vid prinsen-ståthållarens livgarde till fot 26 mars-1 sept 87, kapten vid garnisonsreg i Stade 27 maj 87, major vid Nils Bielkes infanterireg 16 sept 88, brigadmajor 5 april 90, överstelöjtn vid garnisonsreg i Stade 19 juni 90-97, generaladjutant i kejserlig tjänst hos markgreve Ludvig Vilhelm av Baden 23 sept 93, överste i kejserlig tjänst 17 okt 93, överste för garnisonsreg i Wismar 31 maj 97, kommendant där 3 juni 97, överste för Kalmar reg 2 jan 99, för Dalreg 16 febr 00-06, generalmajor av infanteriet 25 nov 00, generalinspektör över exercisen vid infanteriet 11 mars 01, kommendant i Krakow 1 aug-okt 02, dir för generalkrigskommissariatet 18 aug 02-06, chef för värvat dragonreg 20 nov 03-06, generallöjtn av infanteriet 4 nov 04, general av infanteriet juni 06 (fullm antedaterad 27 dec 05), guvernör i Skåne 27 dec 05 (tilltr juni 07)-mars 11, ordf i skånska kommissionen febr 08-09, deltog i utsk:mötet 10, konstit fältmarskalk 21 maj 10 (k fullm 28 jan 13), k råd från 30 aug 10.

G 23 mars 1690 i Sthlm, Ridd, m sin kusins dtr grev Eva Magdalena Oxenstierna, f 22 jan 1671 i Strö, Skar, d 11 maj 1722, dtr till kanslipresidenten greve Bengt O (bd 28) o grev Magdalena Stenbock.

Biografi

Som son till en av rikets främsta dignitärer fick S en allsidig uppfostran. I barnaåren inskrevs han vid UU, där han dock inte kom att vistas någon längre tid förrän hösten 1682. I stället undervisades han i hemmet, från 1680 med Olof Hermelin (bd 18) som informator. Dennes rapport till fadern våren 1683 om elevens framsteg låter bl a förstå att S behärskade latinet ganska väl och att han i fysiken och fortifikationen drevs framåt av sitt eget intresse. I april 1684 begav sig S och Hermelin på en utrikes resa. Färdens första mål var Nederländerna, där S antogs som övertalig officer vid det regemente som innehades av Karl X Gustavs utomäktenskaplige son, greve Gustaf Carlsson. Han reste sedan vidare till Frankrike för att dels bedriva matematiska studier för den berömde Jacques Ozanam i Paris, dels inhämta "vackra världens levnadsart" (Loenbom).

S återvände därefter till Nederländerna och inledde på allvar sin militära bana. 1687 fick han sin första anställning i sv tjänst, som kompanichef vid garnisonsregementet i Stade, men blev redan året därpå major vid Nils Bielkes (bd 4) nyupp-satta infanteriregemente. Detta värvades direkt för den hjälpkår, som det icke krigförande Sverige ställde till de allierades förfogande mot Frankrike i det nyss inledda pfalziska tronföljdskriget. Förbandet överfördes till Nederländerna i febr 1689 och S deltog i årets fälttåg. I det blodiga slaget vid Fleurus 1 juli 1690 stod en bataljon av regementet på de allierades vänstra flygel, där den till större delen nedkämpa-des. Bland de överlevande var S, som vid samma tid befordrats till överstelöjtnant vid regementet i Stade. Med detta tjänstgjorde han dels i garnison, dels vid de sv hjälptrupper som skickades till krigsskådeplatsen 1692. I mars 1693 fick S tillåtelse av Karl XI att för en tid av tre år träda i främmande krigstjänst. På sommaren s å följde han utan anställning den kejserliga armén under markgreve Ludvig; på hösten blev han med svärfaderns hjälp generaladjutant hos markgreven och kejserlig överste, dock utan regemente. Han deltog i fälttågen även 1694-96. Efter Namurs kapitulation 1695 utvaldes han av Vilhelm III för att till kejsaren framföra denna viktiga nyhet. Det är tydligt att S:s ställning som den sv kanslipresidentens svärson hade stor betydelse för hur han bemöttes.

S klagade redan under 1690-talets första år över att han inte erbjöds någon sv överstebeställning, vilket vittnar om höga anspråk hos en så ung man. När han väl blev regementschef i Wismar var det nämligen efter en för tiden mycket snabb bana. Påfallande är att utnämningen gjordes av den kortvariga förmyndarregeringen för Karl XII, i vilken ingick inte bara S:s svärfar utan också hans kusin, överste marskalken Johan Gabriel S (S 5). En välkommen förflyttning dll hemlandet erhöll S med utnämningen till chef för Kalmar regemente. Befattningarna i Wismar lämnade han i maj 1699, och efter att sedan ha vistats i Sthlm och på Rosersberg hos svärfadern höll han på sensommaren sitt första och enda regementsmöte som indelt överste. Strax efter stora nordiska krigets utbrott transporterades han till Dalregementet, som han anslöt sig till under dess marsch söderut inför fälttåget mot Danmark.

S:s regemente inskeppades i Ystad och förenade sig, försenat av en storm, med de i Humlebask på Själland redan landstigna sv trupperna. Det följde därefter kungens armé, och i slaget vid Narva 20 nov 1700 förde S en bataljon dalkarlar och en bataljon finnar på vänstra flygeln. Dalregementet led betydande förluster, och S själv fick ett lindrigt skottsår i ena foten. Efter tsar Peters avresa strax före slaget leddes den fientliga armén av hertigen av Croy. Sedan det ryska motståndet brutit samman råkade hertigen och andra höga officerare möta S, vilken hertigen kände till sedan hans tid i kejserlig tjänst, och till honom gav de sig fångna. Eftersom även Karl XII under slaget befunnit sig på vänsterflygeln hade S turen att utmärka sig i kungens omedelbara närhet, och inom kort befordrades han till generalmajor.

S:s verksamhet i vinterkvarteren kring slottet Lais, i trakten av Dorpat, inleddes med en misslyckad expedition för att inta staden Gdov vid Peipus julen 1700. Bättre lyckades han med vad som framstår som en medveten offensiv för att befästa sin ställning i kungens gunst. Bekant är det "glädjespel" han lät uppföra vid sitt kvarter på Karls namnsdag 28 jan 1701. I försvaret och stormningen av den av snö uppförda staden "Slappstad" med citadel-let "Bullersborg", arrangerad av S i början av mars, deltog mer än tusen man. På aftonen fick Dalregementet exercera inför kungen, som några dagar därefter utnämnde S till generalinspektör över exercisen vid infanteriet. Både truppövningarna och utnämningen sammanhänger med att S haft en viktig roll i slutredigeringen av infanteriets vid denna tid stadfästa och tryckta exercisreglemente. Detta utgjorde det första utförliga officiella reglementet för ett truppslags taktiska uppträdande, inte bara i Sverige utan i Europa. Förlagor och förarbeten fanns naturligtvis; S själv hade under en tid arbetat på en skrift kallad Den sv knekteskolan.

Under den följande marschen söderut deltog S i striderna vid övergången av Duna 9 juli 1701. Vintern 1702 skickades han jämte generalmajoren Carl Mörner (bd 26), vilken som den äldre i graden förde befälet, med ett detachement in i Samogitien och Litauen. Uppgiften var att dels driva in kontributioner, dels spåra och slå fientliga magnaters trupper. Under denna expedition tycks S för första men långt ifrån sista gången ha lett förfärdigandet av snabbt hopsatta flytande broar eller bryggor, vilka användes för att föra truppen över krigsskådeplatsens många vattendrag.

Sedan förhandlingarna mellan Sverige och Polen misslyckats, fick Mörners detachement order att inför fälttåget mot kung August ansluta sig till huvudarmén. På aftonen 8 juli skedde återföreningen, och dagen därpå stod slaget vid Kliszöw. S tjänstgjorde vid den sv centern. Efter slaget skickades han till Kraköw med en mindre truppstyrka för att begära stadens underkastelse, som dock ägde rum först sedan Karl XII ingripit.

Vid tiden för arméns ankomst till Kraköw var det interna missnöjet stort med hur truppernas försörjning sköttes. Indrivningen av kontributioner bedrevs ofta av förbanden på egen hand, vilket ledde till täta friktioner dem emellan och ojämn belastning på civilbefolkningen. Generalkrigskommissarien Jöran Adler-steen (bd 1) och generaladjutanten Anders Lagercrona (bd 23) hade båda vissa övergripande uppgifter inom underhållstjänsten men utövade egentligen ingen samordnande verksamhet. Särskilt med Lagercrona var missnöjet stort bland de ledande officerarna, som tycks ha vänt sig till Karl XII och begärt att en generalsperson skulle åläggas att leda arbetet. Uppdraget gick till S, som var känd som en administrativt skicklig officer och nyss ombesörjt arméns förläggning kring Kraköw. Från början tycks kungen ha avsett att sysslorna skulle utföras utan skriftlig auktorisation, och det var på egen begäran som S erhöll fullmakt som direktör över generalkrigs-kommissariatet.

S vidtog genast åtgärder för att effektivisera arbetet. Förbandens underhållsområden anvisades hädanefter av kommissariatet, inför vilket de uppburna medlen också måste redovisas. S avsåg även att lägga en större del av Polen under kontri-bution, genom att detachement skickades iväg utanför huvudarméns operationsområde. På eget förslag sändes han i okt till södra och östra Polen för att under fyra månader dels driva in kontributioner, dels tvinga adeln i dessa områden att uppsäga kung August tro och lydnad. S:s metoder förbättrade uppenbarligen arméns underhåll väsentligt, men till dem hörde en ytterst hänsynslös behandling av civilbefolkningen. Detta har utan blygsel omvittnats av S själv i ofta citerade rapporter till kungen (" ... och som några byar där i kring intet velat betala, har jag en del förbränt och [en] del låtit utplundra; in summa jag grasserar som sig bör och har nu tämmeligen satt räddhågan i folket"; KKD, 12, s 137). Weichselmynningarna var viktiga för svenskarnas förbindelser med hemlandet, och i samband med huvudarméns inneslut-ningavThorn (Torun') sommaren 1703fick S i uppdrag att förmå Danzig (Gdarisk) att övergå till sv sida. Med lock och pock lyckades detta; staden förband sig bl a att erlägga en betydande kontribution. I slutet av aug återvände S till huvudarmén medförande rekryter från Sverige och tungt artilleri till Thorns belägring. Från denna tid fördes befälet över Dalregementet nästan ständigt av överstelöjtnanten, medan S antingen vistades i kungens högkvarter eller fullgjorde särskilda uppdrag.

Hösten 1703 ordnade S arméns vinterkvarter kring Danzig, Marienburg (Mal-bork) och Elbing (Elblag) samt i biskops-dömet Ermeland. Arbetet var inte bara av militär art, utan inbegrep besvärliga förhandlingar med de styrande i framförallt Danzig och Elbing. I april 1704 kom S ånyo till Danzig, med uppdrag att ordna årets rekryttransport. Han kunde också meddela stadens råd att Karl XII övertagit den fordran på Danzig, som släkten Gyllenstierna dittills haft som arvingar till Karl Knutsson (Bonde). Denne hade nämligen 1457 gett staden ett stort lån, som aldrig återbetalts. Rådet gav omedelbart efter och gäldade skulden, dock ej med full ränta, varpå emellertid följde nya sv krav. Karl XII gjorde nämligen anspråk på polske kungens årliga tribut från staden för åren 1703 och 1704, något som S misströstade om att kunna genomdriva. En överenskommelse nåddes dock i juni, sedan det blivit klart att Karl var beredd att angripa staden. Under sommarfälttåget 1704 hade S i uppdrag att fordra kontribution av Lemberg (Lviv), som nekade men intogs under kuppartade former av kung Karl själv.

Karl XII:s förehavanden i Polen och särskilt polska Preussen med dess viktiga handelsstäder oroade de styrande i flera stater, och de försökte på olika vägar ta reda på kungens avsikter. Ett tecken på att S ansågs höra till de få som ägde Karls särskilda förtroende är att han 1704-05 sonderades av utländska sändebud. Till saken hör att han med tiden kommit på föga vänskaplig fot med chefen för kung- ens fältkansli, statsrådet Carl Piper (bd 29). S:s svärfar kanslipresidenten, avliden 1702, hade däremot på sin tid använt sig av S för att påverka såväl kungen som Piper; flera av hans brev till svärsonen var avsedda att läsas för dem. Det finns också exempel från krigets första år på att diplomater vänt sig till S för att genom honom få audiens hos Piper. Ett mycket gott förhållande rådde mellan S och en annan av de ledande vid fältkansliet, nämligen hans gamle preceptor Hermelin.

Eftersom arméns underhåll spelade en central roll för de militära operationerna arbetade S som chef för krigskommissariatet i nära samverkan med Karl XII. Vinterfälttåget 1705-06, med långa marscher i kylan på dåliga vägar, ställde S och underhållstjänsten på särskilt svåra prov. Organiseringen av truppernas förläggning och försörjning efter intåget i det rika Sachsen i sept 1706 innebar komplikationer av annat slag. Vid förbandens fördelning på kvarter måste inte bara försörj ningsmäs-siga utan också strategiska synpunkter tillgodoses. Kontributionens fördelning och indrivning skulle enligt S:s ursprungliga plan ske genom kurfurstendömets egna lantständer, men denna avsikt kunde på grund av ständernas motstånd inte förverkligas. Karl XII beslöt därför att uppbörden skulle organiseras av S och verkställas direkt av de sv förbanden. Kungen fördubblade också den av S beräknade månatliga kontributionen och såg därmed till att avsevärt mer togs ut av den sachsiska befolkningen än vad som egentligen krävdes för truppernas underhåll. I april 1707 lämnade S armén för att efter en tids vistelse i kurorten Karlsbad tillträda ämbetet som guvernör över Skåne.

Det råder inget tvivel om att S utnyttjade sin ställning som ledare av generalkrigs-kommissariatet för att berika sig. Själv förnekade han bestämt att han undandragit kronan inkomster, men det är uppenbart inte minst genom breven till hustrun att han försett sig med såväl reda pengar som konstverk och andra dyrbarheter. Det tycks som om krigsbyten, vilka S fått kungens tillstånd att skänka till sv kyrkor, inte alltid tillställdes mottagarna (Lakociriski). Till S:s verksamhet som ett slags företaga- re i krig hör också det dragonregemente som han lät värva i Västpreussen 1703-04.

S, vilken åtnjutit lön som Skånes guvernör från och med 1706, anlände till Malmö för en kort visit i juni 1707 men tillträdde egentligen guvernementets styrelse först i sept. Guvernörsämbetet innebar att han var chef för provinsens civila förvaltning men också för de militära försvarsanstalterna. Hösten 1707 reste han runt i länet och mottog mängder av klagomål mot förvaltningen. Som en följd avsatte han guvernementskamreraren och tre kronofogdar, därtill begärde han hos rådet att en rannsakningskommission skulle tillsättas. Eftersom S var utan skuld till tidigare missförhållanden fick han själv ordförandeskapet i kommissionen och deltog i sessionerna när vikdgare frågor var för handen. Hans kraftfulla åtgärder ledde till att tjänstemännen försökte göra upp med bönderna och återställa sådant som de orättmätigt tillskansat sig. Att S på så sätt tillvunnit sig befolkningens förtroende hade säkert betydelse när danskarna inom kort gjorde ett nytt försök att återerövra sina förlorade provinser.

Vid budet om Karl XII:s nederlag vid Poltava beslöt sig nämligen Fredrik IV för att på nytt inträda i kriget. I ett brev till rådet i Sthlm 22 aug 1709 meddelade S att han fått säkra upplysningar om att danska flottan höll på att utrustas och att skeppsfolk värvades. I början av nov landsteg en dansk armé vid Råå, söder om Helsingborg. S drog sig med sina fåtaliga stridskrafter österut i väntan på förstärkningar. Sedan dessa så småningom anlänt kunde han i mitten av febr vid Osby samla sin armé. Med denna trängde han tillbaka de närmaste, till antalet underlägsna, fientliga trupperna. Danskarna sammandrog sina styrkor vid Helsingborg, och strax norr om staden stod det avgörande slaget 28 febr 1710. Härarna var ungefär lika stora men inslaget av nyuppsatta regementen påfallande stort i den svenska. Då slaget efter ett par timmar var över hade emellertid danskarna förlorat omkring hälften av sin armé i döda och fångna. Återstoden retirerade bakom Helsingborgs befästningsverk; en vecka senare utskeppades den siste danske soldaten. Den glänsande segern vid Helsingborg har av både samtid och eftervärld räknats S till godo, både för hans skickliga operationer före slaget, för hans förmåga att bygga upp en hög stridsmoral och för hans ledning på slagfältet. Som fäderneslandets räddare belönades han av ständerna med att hans skuld till banken avskrevs. Av rådet konstituerades han som fältmarskalk. Denna utnämning måste bekräftas av Karl XII, som dröjde anmärkningsvärt länge med detta men å andra sidan upphöjde S till k råd. LU föreslog honom 1711 till sin kansler; S antog kallelsen men utnämndes inte av kungen.

Karl XII:s planer för krigets fortsättning innebar att en stark sv armé 1711 skulle överföras till Pommern för att sedan rycka in i Polen och där förena sig med en turkisk här under kungens ledning. Rådsherrarna i Sthlm oroade sig emellertid för nya danska angrepp, för förhållandet till Storbritannien och Nederländerna samt för utvecklingen i öster, där inte bara Riga och Reval utan också Viborg fallit i ryska händer 1710. De ansåg därför den enväldige kungens planer oförnuftiga och sökte undvika att verkställa dem. S drev emellertid tillsammans med några av generalerna kungens linje. En viktig roll fick han genom att den gamle generalamiralen Hans Wachtmeister begärde att få honom till hjälp i Karlskrona, där flottans utrustning vållade stora svårigheter. Resultatet av 1711 års ansträngningar blev dock magert, endast en förstärkning om 4 000 man överfördes i nov till Pommern av S och Wachtmeister.

Våren 1712 anlände Karl XILs order att S personligen skulle leda arbetet med den kommande trupptransporten. Genom vältaliga vädjanden bl a till Sthlms borger-skap lyckades han också på kort tid skaffa fram erforderliga medel, något som rådet inte klarat eller velat. I sept avgick slutligen den stora transporten, varigenom 10 000 man skeppades till Pommern. Där anslöt befintliga förband och i slutet av okt inledde S sitt fälttåg. Hans armé var dock för svag för att han skulle kunna förverkliga kungens önskan om en inryckning i Polen; den led av att en dansk eskader lyckats förstöra en del förrådsfartyg. I vägen stod, numerärt överlägsen och väl förskansad, kung Augusts sachsisk-iyska armé. S förflyttade sig därför västerut i väntan på en ny trupp- och materieltran-sport från Sverige. I denna riktning fanns en mindre dansk armé. För att vinna tid ingick S ett par veckors vapenstillestånd med kung August, något som ådrog honom Karl XII:s starka ogillande. Planen var att tvinga danskarna till militär uppgörelse innan deras allierade hann komma till undsättning. Med mycket liten tidsmarginal lyckades S med detta genom slaget vid Gadebusch 9 dec 1712. Den fientliga armén var starkare och segern vanns inte minst genom S:s skickliga utnyttjande av det nya rörliga och snabbskjutande artilleri som utvecklats av överstelöjtnanten Carl Cronstedt (bd 9) och som under slaget leddes av denne.

Danska hären hade blivit fullständigt uppriven, men S:s möjligheter att utnyttja segern var små. Hans trupper var medtagna och den stora sachsisk-ryska armén stod alldeles i närheten. Efter samråd med den fördrivne sv generalguvernören i Bremen-Verden, Mauritz Vellingk, beslöt han att marschera in i Holstein för att där reorganisera armén och invänta förstärkningar från Sverige. Natten till 29 dec lät S bränna ned staden Altona invid Hamburg, vilket kom att läggas honom till last som en onödig grymhet. På grund av underhållssvårigheter och tsarens anryck-ande med den allierade armén drog han sig allt längre norrut och västerut. Efter segslitna förhandlingar med de neutrala holsteinarna tog han sin tillflykt till halvön Eiderstedt med fästningen Tönning som sista replipunkt. Den väntade undsättningen kom aldrig och i början av febr gick den starkt överlägsna fienden till angrepp mot de sv försvarslinjerna. S lät sina trupper gå tillbaka; efter nya underhandlingar med holsteinarna inlades större delen av armén i fästningen. De allierade nöjde sig först med att hålla svenskarna inneslutna, i förvissning om att hungern så småningom skulle tvinga dem att ge upp, men inledde i slutet av april en regelrätt belägring av fästningen. 5 maj 1713 undertecknade S:s ombud kapitulationsakten. Armén överlämnades till danske kungen, som lovade att så snart fastställd lösesumma erlagts låta fångarna återvända till Sverige.

Av skäl som diskuterats av forskningen (Grauers, Ahlström) kom S:s och de andra fångarnas utlösning aldrig till stånd, däremot lyckades åtskilliga svenskar rymma ur fångenskapen. Till dem hörde inte S, som dock upprätthöll en vidlyftig brevväxling med omvärlden, bl a om en planerad flykt. Olyckligtvis lästes korrespondensen av danskarna, vilket ledde till att bevakningen skärptes. S, som i nov 1713 förts till Khvn och till en början inlogerats i bostadshus, inspärrades i nov följande år på fästning. Sjuk och deprimerad klagade han förgäves över det ohövliga bemötandet, den dåliga maten, den fuktiga och osunda bostaden samt över att han nekades frisk luft och motion. Penna och papper hade han dock och en stor del av hans återstående krafter ägnades åt författandet av böne- och försvarsskrifter. Troligt är att han behandlades illa och att danskarna inte på några villkor ville släppa honom ur fångenskapen. En ljuspunkt var den vänlighet tsar Peter visade vid sitt besök i aug 1716. S avled stilla efter en lång tids sjukdom. I nov 1719 landsattes kistan i Helsingborg, varifrån den fördes till hans halländska gods Vapnö. Efter hustruns bortgång flyttades den 1722 till Oxensdernska graven i Uppsala domkyrka.

Trots reduktionen och förmyndarräfsten hörde Gustaf Otto S:s arvingar till landets rikaste godsägare. Bland S:s gods i Skåne och Halland märks framförallt Vapnö i Vapnö, sn. Hans inbringande verksamhet i Polen möjliggjorde uppbyggnaden av ett nytt godskomplex kring säteriet Rånäs i Fasta i Uppland, vilket han köpte 1704. I Estland ägde han Kida och Könda.

Främst på grund av segern vid Helsingborg hör S till de mest kända personerna från sv stormaktstid. Flera mer eller mindre panegyriska levnadsteckningar i skiftande format har ägnats honom, däribland Samuel Loenboms och Claes Anner-stedts; en litterär hyllning av annat slag är Carl Snoilskys dikt Stenbocks kurir. Som "ett av de ädlaste och intressantaste minnen vår historia gömmer" (Annerstedt) har hans gärning hyllats också på andra vis. Den första av många minnesfester över slaget ordnades redan ett år därefter av LU och ägde rum i närvaro av S själv. 200-årsminnet 1910 firades högtidligt, särskilt i Helsingborg och vid LU. Bland målningar som hyllar S kan nämnas Gustaf Cederströms M S i Malmö 1709 och S vid Helsingborg. Som sannolikt ende svensk nedanför tronen har han ägnats en ryttarstaty, skulpterad av John Börjeson och rest i Helsingborg 1901.

S gynnades i karriären genom sin börd och sitt äktenskap, men att han också var utomordentligt duglig kan knappast bestridas. Både som fältherre och administratör bemästrade han stora svårigheter och nådde ovanliga framgångar, till dess att omständigheterna blev honom övermäktiga. Ett intressant drag hos aristokraten S är hans talanger som folktalare och propagandist. I sin framtoning tycks han ha varit på en gång starkt självmedveten och lätt självironisk; öknamnet "Måns Bock" använde han själv flitigt och anspelade gärna också på sin korta växt. Hos Karl XII stod han länge väl till boks; talande är att kungens bevarade egenhän-diga brev, utöver dem till systrarna, främst riktats till Carl Gustaf Rehnschiöld, S samt Arvid Horn. Trots sin bakgrund i släkter som drabbats hårt av enväldets införande tycks han ha tillhört kungens mest hörsamma tjänare.

Överhuvudtaget var S mångsidigt intresserad. Han var uppenbarligen road av matematik och bland hans efterlämnade saker från fångenskapen fanns kemiska instrument. Hans förströelser vid svarvstol och staffli omtalas ofta i litteraturen. De kan också beläggas i källorna, även om det är osäkert vilka svarvstycken och oljemålningar som verkligen bör tillskrivas honom. Att text och musik till den s k Stenbocksmarschen skrivits av S är föga troligt (Westerlund), vilket inte hindrar att han var musikaliskt kunnig. Allt som allt präglades hans liv av den aristokratiska miljö för vilken han var en sällsynt begåvad representant.

Författare

Björn Asker



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handhar (självbiogr anteckmar, konc, fullmier, brev, ämnesordn handkar, räkenskaper) efter S huvudsakligen i Ericsbergsarkivet (31 vol) men även andra samkar i RA. - Brev från S i KB, LUB, RA (bl a till J Adlersteen, G Gyllensderna o G Oxenstierna samt många till Ulrika Eleonora o M Vellingk), UUB (bl a till J A Meyerfeldt, G G Oxenstierna o E Sparre) samt i LSB (till G Gyllenstierna).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): För M S:s tryckta arbeten före 1910 se S E Bring, Bidrag till en Magnus Stenbocks-bibliografi (Magnus Stenbock. Minneskrift på 200-årsdagen af slaget vid Helsingborg, Utg af S E Bring ... Sthlm: Norstedt, [1910], s 97-146).

Rättelser o tillägg till Bring: Några historiska bref. [Utg] af H. M. Hbg 1908. (Schmidts boktr). 8 s. [Består av 9 brev från M S till borgmästaren i Helsingborg S G Löfgren daterade från 17 aug 1709 till 22 mars 1710 med en kort inledning av utg.] - Magnus Stenbock och Eva Oxenstierna. En brefväxling. Utg af C M Stenbock. Sthlm: Norstedt, 1913-14. D 1-2. (xiii, [1], 251 s, [9] pl-bl + x, [1], 212 s, [7] pl-bl, [2] pl-s (brev i faks)). [Består av 515 brev från M S till E O samt av 20 brev från E O till M S.]

Tryckta arbeten (bidrag): Tillägg till Bring: Bref af grefve Magnus Stenbock till gen.-lieut. och gouver-neuren friherre Berndt von Liewen (Handlingar ur v. Brinkman'ska archivet på Trolle-Ljungby, Utg af G Andersson, D 2, Örebro: Lindh, 1865, s 152-158). [Återger 6 brev, 1699-1703.] -Journal öfver expeditionen 1702-1703 (KKD, 12, Lund 1918, s [57]-122, [2] pl-bl). [Kärt deduetion af den expedition mig uppdragen wart af Kongl: Maij:tt in utj wijta Ryssland s [87]-96; Bilagor, s [97]-122.] - Bref och skrifvelser till Carl XII från Magnus Stenbock, 1702-1705 (Ibid, s [123J-280, [1] pl-bl, 1 karta). -Berättelse om general-krigskommisariatets viktigaste åtaganden, 1702-1704 (Ibid, s [281]-295). - Ett brev från Magnus Stenbock. Meddelat av T Holm (PHT, årg 21, 1920, Sthlm 1920-21, s [147]-151). [Brev ull J Schmedeman på franska, daterat 28 dec 1707. Brevet återges på s 147-148.] - Magnus Stenbocks brev 1712-1713 till generalkrigskommissarien Peter Malmberg. [Meddelade av] E Naumann (KFÅ, 1923, s [243]-268). [Återger 21 brev.]

Källor och litteratur

Källor o litt: M 926; Ericsbergsarkivet: Familjen Stenbocks papper, vol 34 (fullm:er), båda i RA. Gene-ralmönsterrullor, vol 1527; Adelns rusttjänstlängder, vol 76, båda i KrA.

G Adlerfelt, Karl XII:s krigsföretag 1700-1706, ed S E Bring (1919); AdRP 17 (1902); W Ablström, Arvid Horn o Karl XII 1710-1713 (1959); C Annerstedt, Fältmarskalken grefve M S: minnesteckn (1906); dens, Mémoires de S: kritisk studie (Sami 1906); F Arfwids-son, Försvaret av Östersjöprovinserna 1708-1710, 1-2 (1936); G Artens, Sv fältherrekonst (2005); B Asker, Officerarna o det sv samhället 1650-1700 (1983); S Backman, Från Rawicz till Fraustadt: studier i del stora nord krigets diplomati 1704-1706 (1940); B Ben-nich-Björkman, Författaren i ämbetet: studier i funktion o organisation av författarämbeten vid sv hovet o kansliet 1550-1850 (1970); R G:son Berg, Språk o stil i M S:s familj (Nysv studier, 21, 1941); Bidr til den store nordiske krigs historie, udg af Generalstaben, 2-5 (1903-15); S E Bring, Strinnholms båda arb om M S (NTBB 1934); J Cavallie, De höga officerarna: studier i den sv militära hierarkien under 1600-talets senare del (1981); B Claréus, Fångar o fångutväxl efter kriget i Skåne 1709-1710 (KFÅ 1990); Dalreg:s personhist, 2 (1989); K Enghoff, Skåne under M S:s guvernörstid år 1707-1711 (1889); I Eriksson, Karolinen M S (2007); A Floden, Kontribution o revision under stora nord kriget: några anteckmar kringjacob Burenskiölds verksamhet i Polen 1702-1704 (KFÅ 1962); Frälseg, 1:2 (1931); H Gillingstam, Ur Faster-na (Fasta o Esterna) hist (1947), s 28, 30 f; S Grauers, Arvid Bernhard Horn, 1 (1920); dens, Ätten Wachtmeister genom seklerna, 2 (1946); dens, Den karolinska fältharens underhåll 1700-1703 (KFÅ 1968); dens, Den karolinska fälthärens underhåll 1704-1707 (KFÅ 1969); N Herlitz, Från Thorn ull Altranstädt, 1 (1916), s 180 fT; O Hermelin, Bref till Samuel Barck 1702-1709, ed C v Rosen (1913); GJohannesson, LU:s hist, 2 (1982); G Jonasson, Karl XII o hans rådgivare: den utrikespol maktkampen i'Sverige 1697-1702 (1960); dens, Karl XII:s polska politik 1702-1703 (1968); AJonsson, M S: fältherre med hemlängtan (PHT 2006); Karl XII, Konung Karl XII:s egenhän-diga bref, ed E Carlson (1893); Karl XII på slagfältet, ed Generalstaben, 1^4 (1918-19); Å Karlsson, Den jämlike undersåten: Karl XII:s förmögenhetsbeskattn 1713 (1994); K G Kellgren, Varthän dirigerade S överste Hierta? (HT 1952); KKD, 2-12 (1903-18);J Kowalik, Stanislaw Leszczyriski i Sverige (KFÅ 1973); dens, Stanislaw Leszczyriski i Bender 1713-1714 (KFÅ 1975); J A Lagermark, M S såsom guvernör i Skåne (HT 1923); Z Lakocinski, M S w Polsce (1967), s 134 ff; M Lennersand, Rättvisans o allmogens beskyddare: den absoluta staten, kommissionerna o tjänstemännen, ca 1680-1730 (1999); S Loenbom, Kongl rådets o fält-marskalkens, herr grefwe Magni S:s lefwerne, 1-4 (1757-65); D Lundström, M S i Sthlm 1712 (Hist arkiv, 8, 1959); M S: minnesskr på 200-årsdagen af slaget vid Helsingborg, ed S E Bring (1910); M S o Eva Oxenstierna: en brefväxl, ed C M Stenbock, 1-2 (1913-14); O Malmström, M S i fångenskapen (1901); A Munthe, Karl XII o den ryska sjömakten, 3 (1927); S Norrhem, Kvinnor vid maktens sida 1632-1772 (2007); S Olsson, Olof Hermelin (1953); B Persson, M S:s "cordon sanitaire" 1710-1712 (KFÅ 1989); R Persson, Rustmar i Sverige under det stora nord kriget (1975); G Petri, KFörsta livgrenadjärreg:s hist, 3 (1958); A Pihlström, K Dalreg:s hist, 3 (1906); C v Rosen, Bidr till kännedom om de händelser, som närmast föregingo sv stormaktsväldets fall, 1 (1936); F Rudelius, Kalmar reg:s personhist 1623-1927, 1 (1952); Samlade vitterhetsarbeten, ed P Hanselli, 22 (1878); R Stenbock, Tvenne porträtt af M S (PHT 1916); A Stille, Kriget i Skåne 1709-1710 (1903); E Tengberg, Från Poltava till Bender: en studie i Karl XII:s turkiska politik 1709-1713 (1953); G Tessin, Die deutschen Regimenter der Krone Schweden, 2 (1967); O Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten, 2 (1920); F Wernstedt, Svea livg:s hist, 4 (1954); O Westerlund, Karl XII i sv litt från Dahlstierna till Tegnér (1951); E Wrangel, M S: mannen o minnet: tal vid LU:s Stenbocksfest den 28 febr 1910 (LUÅ, N F, 1:6, nr 7, 1910); S Åkerhielm, Brev till Josias Cederhielm o Mauritz Vellingk 1700-1702 (HSH, 5, 1979).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Stenbock, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20072, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2018-07-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20072
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Stenbock, urn:sbl:20072, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2018-07-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se