Stenfinn (Stenfi, Simon, Staffan, Stefan)

Född:1000-talet
Död:1000

Missionsbiskop


Band 33 (2007-2011), sida 293.

Meriter

Stenfinn (Stenfi, Simon, Staffan, Stefan), missionsbiskop, trol på 1060-talet sänd till Norrland, i senare traditionsbildning beskriven som hälsingskt lokalhelgon ("Hälsinglands apostel").

Biografi

I Adams av Bremen kyrkohistoria omtalas en Stenfi som en av de sammanlagt sex biskopar som ärkebiskop Adalbert av Hamburg-Bremen (1043-72) vigde för tjänstgöring i Sverige. Hans uppdrag bestod i att vara biskop i Hälsingland och förkunna bland främst skridfinnarna. Han sägs ha vunnit många ur detta och andra folk för kristendomen. Namnet Stenfi förändrades i samband med biskopsvigningen dll Simon. Ingenting sägs hos Adam om att S skulle ha avlidit, varför man får anta att han fortfarande var i livet när Adam skrev sin text omkr 1075.

Namnet Stenfi är sannolikt det i isländska, norska och fornsvenska texter förkommande namnet Steinfinnr (Stenfinn) med varianter som Steinfidr, Stenfin och liknande. Namnet kan tyda på nordisk härkomst för S.

I den antagligen på 1240-talet tillkomna biskopskrönikan i Äldre Västgötalagen finns en Stenfindaer upptagen som den fjärde biskopen, före Adalvard d ä (bd 1). Sannolikt har namnet, liksom flera andra av de i längden förekommande, hämtats från Adam av Bremen, om än knappast direkt från denne. Stenfindaer påstås i krönikan vara begravd i Skara, något som får betraktas som en ren litterär konstruktion.

Missionen i Hälsingland behandlas ånyo i den s k Prosaiska krönikan från 1400-ta-lets mitt. I krönikan finns en i förhållande till de andra kungaporträtten mycket utförlig skildring av den sv konungen Stenkil Årsälls verksamhet. Denna gestalt är krönikans motsvarighet till ErikÅrsäll (bd 14, Erik, sagokonungar), som i en sv kungalängd från 1300-talet är insatt mellan Erik Segersäll och Olof Skötkonung. Efter ett järtecken med en hednapräst sände Sten-kil Årsäll bud till Sankt Ansgar, som då var ärkebiskop i Hamburg. Denne sände då två män som han hade biskopsvigt. De kom till Stenkil i Sigtuna och hade framgång där. Den ene, Adalvard, gick därefter till angrepp på avgudarna i Uppsala. Den andre, biskop Staffan, begav sig till Hälsingland och predikade där och omvände osägligt mycket folk till den kristna tron. Han blev ihjälslagen i den skog som heter Ödmården och ligger begravd i Norr-ala kyrka. Allmogen vid Uppsala dräpte biskop Adalvard, som jordades i Birka. Därefter förkastade allmogen tron. Sten-kil gjorde detsamma för räddhågas skull, men slogs ändå ihjäl vid Uppsala av sina män.

Berättelsens persongalleri och många av detaljerna är hämtade från Adam av Bremen. Även Adam nämner en kung Stenkil, men eftersom denne var verksam flera generationer senare har ett kronologiskt problem uppstått för krönikans författare, som löser det genom att insätta Ansgar i Adalberts ställe som ärkebiskop i Hamburg. Sigtunabiskopen Adalvard den yngre (bd 1) omtalas hos Adam. Biskop Staffan bör rimligen vara densamme som Adams Stenfi.

Parallelliteten i krönikans skildring av de båda biskoparna gör uppgifterna om Staffans martyrium suspekta, i synnerhet som uppgiften om Adalvard den yngres martyrium strider mot vad som är känt från Adam och andra källor. Redan Eri-cus Olai (bd 14) behandlade krönikans uppgifter med viss försiktighet och låter förstå att det finns olika uppfattningar i fråga om de båda biskoparnas föregivna martyrdöd. Inte heller vidareför Ericus Olai krönikans uppgifter om martyriet i Ödmården och gravplatsen i Norrala. Den skepsis som möter hos Ericus Olai är mindre accentuerad hos Olavus Petri (bd 28), som återinför de båda ortnamnen i historien.

Den religiösa brytningstiden på 1500-ta-let kom att ladda traditionsgodset från Sveriges katolska förflutna med ny innebörd. Johannes Magnus (bd 20) betonar återigen att Stefan var en martyr och uppger att hans grav i Norrala förhärligas av tecken och mirakler. Hos honom möter även uppgiften att Stefan från ungdomen hade fostrats och utbildats i klostret Cor-vey, en uppgift som ofta återges i senare litteratur.

I den 1623 publicerade Vitis aquilonia av Johannes Vastovius återkommer det från Adam av Bremen hämtade namnet Simon. Först av de här behandlade källorna säger Vastovius explicit att Simon, Stenfi och Stefan är samma person. Samtidigt frikopplas Simon från sambandet med Adalvard d y, för att i stället knytas till Adalvard d ä. Tillsammans med denne och andra sändes Simon för att omvända svearna och götarna. Även skridfinnarna dyker ånyo upp i Vastovius' skildring. Han säger emellertid inte att Simon skulle ha biskopsvigts för tjänst hos dessa, utan låter honom bege sig till dem och hälsingarna efter att först ha predikat i Sigtuna och Uppsala. I formuleringar hämtade från Johannes Magnus hävdar Vastovius att Simon blev martyr och att mirakler sker vid hans grav i Norrala.

Den bild av Hälsinglands apostel som givits hos Johannes Magnus och Vastovius kom att vidareföras av en rad författare under 1600-talets senare del och 1700-talet. Ingenting egentligt nytt läggs hos dem till bilden av hans verksamhet. Däremot sker ofta sammanblandning med andra gestalter, såsom ärkebiskop Stefan av Uppsala och broder Staffan i Gudsber-ga kloster.

Förvandlingen av Stenfi till Staffan eller Stefan, martyriet i Ödmården och gravplatsen i Norrala vann således hävd i litteraturen, men härstammar i själva verket från den starkt tillrättalagda skildringen i Prosaiska krönikan. En mer kritisk attityd möter ånyo hos Harald Hjärne (bd 19), som ifrågasätter sambandet mellan den av Adalbert utsände Stenfi och de enligt honom helt obestyrkta sägnerna om Staffan och hans martyrdöd.

Ortnamnen Ödmården och Norrala fyller i krönikan funktionen som paralleller till Uppsala och Birka i skildringen av Adalvard. Samtidigt finns det anledning att ställa sig frågan om varför krönikans författare har fastnat just för Norrala som begravningsplats. Ett gravmonument i form av ett kapell eller en stuga uppfört i timmer stod i äldre tid på Norrala kyrkogård. Monumentet är tidigast avbildat av Magnus Nicolai Celsius (d 1679; bd 8) i handskriften E 146 i UUB. En tidig avbildning och beskrivning trycktes även av Claudius Örnhjälm 1689. Monumentet har gått under benämningen "Helge Bror Staffans stupa" och skall enligt traditionen ha varit rest över Staffans grav. Beskrivningar ger vid handen att det var försett med en offerbössa. Det har hävdats att liknande gravmonument har funnits på andra sv kyrkogårdar och att de har samband med stenmonument som Botkyrkamonumentet och med en monumenttyp som omtalas i Saliska lagen (Lithberg). Kunskap om en grav benämnd efter en viss Staffan i Norrala sn kan möjligen ha varit det som fick Prosaiska krönikans författare att ändra biskopens namn till Staffan och ange Norrala kyrka som platsen för hans begravning.

Den eventuella kult av Hälsinglands apostel som helgon som har förekommit tar sannolikt snarare sin utgångspunkt i Prosaiska krönikans skildring än i 1000-talets missionerande biskop Simon. Som möjliga belägg för kult kan man anföra de kuriösa Stefanusbilderna med biskopsdräkt i Norrala och Hälsingtuna, Johannes Magnus' uppgifter om mirakler vid Stefans grav och Staffansstupans utformning med offerbössa. Ingenting tyder på att allvarliga försök har gjorts att få till stånd en kyrkligt institutionaliserad kult av den föregivne martyrbiskopen. I Corvey vördade man emellertid under 1600-talet minnet av den klosterbroder som man såg som martyr i hednamissionen och Uppsalas förste ärkebiskop. En helgonskulptur med hans namn uppställdes i klosterkyrkans kor under senare delen av 1600-talet. Tillsammans med Johannes Magnus' och Vastovius' auktoritet räckte detta till för att Stefan skulle tas upp i Bollandisternas verk Acta sanctorum, där han tilldelades minnesdagen 2 juni.

Till Stefansgestalten har ett rikt traditionsgods knutits. Olika platser i södra Hälsingland har satts i samband med hans martyrium. Ett vitt stenhus på Norrala kyrkogård, till sin äldsta del uppfört 1829, har övertagit benämningen Staffans stupa och försetts med en minnestavla som knyter byggnaden till Hälsinglands apostel. Vid Själstuga i Skogs sn restes 1928 en minnessten med den försiktigt hållna texten "Staffan, hälsingarnas apostel, led enligt sägen martyrdöden i denna trakt". Staffans församling i Gävle namngavs efter Hälsinglands apostel 1916.

I några inflytelserika 1600-och 1700-tals-arbeten knöts visorna om Staffan stalledräng och de därmed förbundna traditionerna till hälsingarnas apostel. Ursprungligen syftar de emellertid på den bibliske martyren Stefanus.

Författare

Anders Fröjmark



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: E 146 (Gollectanea ad Geographiam et Historiam Sveda), s 151-153, 242-251, UUB. Fm 18 (D G Nescher, Saml av ritn:ar), pl 87; Fe 23 (N R Brocman, Ber om ålderdomslämmar i anledn av resan till Hälsingland 1763), s 34 f, pl XII, allt i KB. Handhar rör Norrala kyrka; Ikonografiska reg, allt i ATA.

Acta sanctorum, Junii, 1 (1695), s 231-35; Adam av Bremen, Gesta Hammaburgensis ecclesiae ponti-ficum, ed B Schmeidler (1917), III, 77 = IV, F, IV, 24, schol 94; S Bodin, Norrala gamla kyrka (Gammal hälsingekultur 1998, nr 3-4), s 82 f; S Brink, Sockenbildn

0 sockennamn (1990), s 140 f; dens, Från fornnordisk religion till kristendom i Hälsingland (Kyrkorna

1 Forsa o Högs förs:ar, 2000), s 12-17; O Broman, Glysisvallur o öfriga skrifter rör Helsingland, ed K A Hsegermarck o A Grape (1911-54), 2, s 29, 81-89; E Brunnelius, De S. Stephano primo helsingorum apos-tolo (Diss Ups PraesJ Ihre 1748); Ericus Olai, Chroni-ca regni Gothorum, ed E Heuman oj Öberg (1993), s 47; J A Hellström, Biskop o landskapssamhälle i tidig sv medeldd (1971), s 66 f; H Hjärne, Helsingelif under Helsingelag (1893), s 11; Johannes Magnus, Historia metropolitanse ecclesiae Upsalensis (1557), s 7-13; H Johansson, Skara som stiftsstad (Skara, 1, 1986), s 392-97; E H Lind, Norsk-isländska dopnamn o fingerade namn från medeltiden (1905-15), c 951 f; N Lithberg, Sanct Staffans stupa o ett forngermanskt lagstadgande (Fornv 1915), s 149-172; J Messenius, Specula (1612), s 58-59; dens, Scondia illustrata, seu Chronologia de rebus Scondinae, ed J Peringskiöld (1700-05), I, s 84, IX, s 26, XII, s 59 f, XV, s 17; A Moden, Staffans stupa i Norrala o Staffanstradido-nen (Hälsingerunor 1956), s 71-80; I Nordin, Staffan, hälsingarnas apostel, i lokal tradition o levande sägen (Fornv 1932), s 129-150; C F Paullini, Thea-trum illustrium virorum Corbeiae Saxonicse (1686), s 40 ff; Olaus Petri, En swensk cröneka, ed J Sahlgren (1917), s 36-39; Prosaiska krönikan (Småstycken på forn svenska, ed G E Klemming, 1868-81), s 232 f; T Schmid, Den helige Sigfrid, 1 (1931), s 57-61; D Strömbäck, Kring Staffansvisan (dens, Folklore o filologi, 1970), s 34-53; I Swartling, Hälsingtuna kyrka (1960), s 8 f; Westgöta-Lagen, ed H S Collin o CJ Schlyter (1827), s 305; J Vastovius, Vitis aquilonia, ed E Benzelius (1708), s 42 f samt annotationes, c 37 ff; C Ornhjälm, Historiae sveorum gothorumque ecclesi-asticae libri qvatuor (1689), liber 3, cap 15, s 259 ff.


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stenfinn (Stenfi, Simon, Staffan, Stefan), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20075, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Fröjmark), hämtad 2019-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20075
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stenfinn (Stenfi, Simon, Staffan, Stefan), urn:sbl:20075, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Fröjmark), hämtad 2019-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se