Meriter

1 Stiernstedt, Carl Johan, f 29 sept 1686 i Viborg, Finland (Schröder), d 20 nov 1753 i Sthlm (ibid; begr i Sthlm, Ridd). Föräldrar: landshövdingen frih Johan S o Johanna Margareta Gripenberg. E o kanslist vid guvernementskansliet i Narva 99, musketerare vid garnisonsreg där sept 00, fänrik vid Björneborgs läns fördubblingsinfanterireg 15 aug 01, vid garnisonsreg i Narva 10 juni 02, kornett vid Adelsfanan 27 juli 05, löjtn 8 april 06, ryttmästare där 5 april 09, fången vid Perevolotjna 1 juli 09, hemkom 22, majors karaktär 26 juni 22, major vid Adelsfanan 33, överstelöjtn där 29 april 40, deltog i riksdagarna 23-42/43, landsh i Savolax o Kymmenegårds län 30 juni 41-46, riksråd från 22 dec 46. - Serafimerriddare 17 april 48.

G 1) omkr 1723 m Catharina Elisabet Ramsvärd, f 1706 (Elgenstierna), d 1730 (N W Marks v Würtenbergs geneal:er, utdöda ätter, 6:32, RHA), dtr till generallöjtnanten Anders R o Anna Maria Hylthén samt tidigare g m överstelöjtnanten Zakarias Franc; 2) 11 jan 1731 (Marks v Würtenberg, 5:42) m första hustruns kusin Jakobina Maria Molin, adl Meldercreutz, f 27 dec 1715 i Uppsala, Domk, d 15 jan 1802 i Huddinge, Sth, dtr till domprosten Lars M (bd 25) o Jacobina Christina Hylteen.

Biografi

Carl S deltog i försvaret av Narva 1700 och 1704 och i slaget vid Fraustadt 1706. Efter nederlaget vid Poltava 1709 tillfångatogs han vid Perevolotjna och fördes till fångenskap i Solikamsk. Först 1722, sedan fred slutits, kunde han återvända, och han erhöll då majors titel. Under vistelsen i Sibirien grundlades hos S ett aldrig sinande hat mot Ryssland, vilket medförde att han med stor iver anslöt sig till det gyllenborgska partiet - det som skulle bli hattpartiet. Grupperingen hade ett revanschkrig mot Ryssland som främsta punkt på sin politiska dagordning, och kanslipresidenten Arvid Horns (bd 19) och hans anhängares mera försiktiga utrikespolitik mötte här ingen förståelse. Under riksdagarna 1734, 1738/39 och 1741 agiterade S med kraft och energi för krigspolitiken.

Under det polska tronföljdskriget, som bröt ut 1733, önskade Frankrike att Sverige mot subsidiers utbetalande skulle stödja dess tronkandidat Stanislaus Lezczyn-sky. Ledamot av SU under riksdagen 1734 förordade S helhjärtat ett sv ingripande i konflikten. Han hävdade att penningbristen i landet gjorde det nödvändigt att erhålla subsidier, och nu förelåg möjlighe- ten genom Frankrikes erbjudande, och att denna möjlighet inte fick försummas. Han ansåg vidare att Ryssland var så försvagat av krigen i Polen och med Turkiet att en sv hjälpsändning inte skulle innebära någon fara för Sverige. An vidare förordade han en defensivallians med Turkiet för att ytterligare öka Sveriges säkerhet gentemot Ryssland.

S var inte ensam om denna uppfattning, som delades av flera av de mest hårdföra aktivisterna; framträdande bland dem var H v Fersen, C O Lagercrantz och O v Törne. Tillsammans med Carl Gyllenborg, D N v Höpken, C G Tessin, S Åkerhielm med flera var det dessa personer som ledde angreppet mot rådet vid riksdagen 1738/39, då Horn och hans rådskolleger främst anklagades för att ha brutit mot SU:s föreskrifter för hur rådet borde ha behandlat utrikesfrågorna under tiden mellan riksdagarna.

Sistnämnda riksdag såg följaktligen S som framträdande hattpolitiker, ivrigt verksam för Horns och hans anhängares avskedande, eller som det i samtiden hette licentiering. Av principiellt intresse ur parlamentarisk synvinkel är S:s uttalande i febr 1739 i SU att utskottet borde meddela plena att de anklagade riksråden inte var värda ständernas förtroende, men för att visa att man inte behärskades av förföljelselusta borde man samtidigt föreslå plena att lämna dem en viss pension.

Under det för Sverige nesliga kriget mot Ryssland 1741-43 beklagade sig militärbefälhavarna över landshövdingamas i Finland bristande hjälpsamhet. Gyllenborg, som blivit kanslipresident efter Horn, föreslog då att den till landshövding i Sa-volax och Kymmengårds län nyligen utnämnde S skulle utses till överstyresman även för de andra länen när det gällde allt som hade med härens och krigets behov att skaffa. Förslaget avstyrdes dock av C E Lewenhaupt (bd 22), befälhavaren över armén i Finland.

Gyllenborgs förslag borde kanske antagits. Bland krigsivrarna var nämligen S en av de få som uppvisade prov på kraft och beslutsamhet. Genom sin förmåga att inspirera såväl militären som civilbefolkningen lyckades han slå tillbaka general Fermor, när denne i febr 1742 med ett par tusen man och omkr tusen kosacker ryckte fram genom Savolax och Karelen mot Fredrikshamn, och därigenom rädda fästningen. Fredrikhamns fall och huvudhärens återtåg senare under året bröt emellertid allt motstånd, men S var den ende av befälhavarna som höll modet uppe. Fiendens överlägsenhet medförde dock att han i längden inte var förmögen att värna sitt hövdingadöme, och han tvangs bege sig av från Finland.

Under riksdagen 1742/43 var S en av dem som inte ansåg att Lewenhaupt skulle göras till syndabock för kriget. Han ville ha dödsdomen över denne upphävd.

Efter freden återvände S till sitt decimerade län och deltog i den nya gränsregleringen mot Ryssland, där han gjorde allt för att tillvarata Sveriges intressen. 1746 utsågs han till riksråd, och verkade huvudsakligen som expert i militära frågor. Han var och förblev en trogen anhängare av hattpartiet. S blev två år senare serafimer-riddare. Han tillhörde den första grupp av serafimerriddare som vid ordens instiftande 1748 dubbades av Fredrik I.

Författare

Göran Nilzén

Arkivuppgifter

Brev från S i UUB (bl a till C Gyllenborg oj Mel-dercreutz).

Källor och litteratur

Källor o litt:] Arckenholtz, Sagu-Brott af 1734 års riksdag i Sthlm, ed 1 Carlsson (2003); I Carlsson, Parti - partiväsen - partipolitiker 1731-43 (1981); L Dannert, Sv försvarspolitik 1743-1757 (1943); F A v Fersen, Hist skrifter, 1, ed R M Klinckowström (1867), s 82; L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); Malmström, 2-4 (1895-99); G Nilzén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971), s 23 f, 27, 29, 37, 42 f, 48 f, 110, 121, 170, 172, 175, 188, 225, 228, 230; dens, Carl Gyllenborg: en frihetstida hattpolitiker (2007); B Ryman, Eric Benzelius d y: en frihetstida politiker (1978); B Sallnäs, Samuel Åkerhielm d y (1947);Jöran Schröder, Begrafnings-tal ... öfwer ... C J S vid dess jordfästning ... (1754); SMoK; H Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915), s 125-127; P Winton, Frihetstidens politiska praktik: nätverk o offentlighet 1746-1766 (2006).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl J Stiernstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20166, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20166
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl J Stiernstedt, urn:sbl:20166, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2024-04-19.