Biografi

(von) Stockenström, släkt, stammande från proviantborgaren och borgmästaren Lasse Håkansson i Norrköping som från 1556 framträder i stadens lokala tullräkenskaper bedrivande export av järnvaror, främst på städerna Reval och Stralsund. Enligt Älvsborgs lösens taxeringslängd 1571 var han i lösöre stadens rikaste man. Han nämns i tiondelängden för Norrköpings stad åtminstone till 1580 och i årliga räntan till 1588. Sonen Henrik Larsson (d 1625) bedrev från 1570-talets mitt en omfattande utrikeshandel. I motsats till sin far investerade han handelns överskott i jord i stadens närhet. Han kom dessutom, tillsammans med sin släktkrets, att utveckla och dominera stadens kvarnverksamhet. I samband med inbördesstriderna 1598 bistod han, ovisst om av tvång, hertigens trupper med förnödenheter. Sonen Anders Henriksson (d 1651) kom vid 1610-talets slut att tillsammans med sin bror Erik överflytta verksamheten till Sthlm. De etablerade sig snabbt, både ekonomiskt och socialt, genom att gifta sig med varsin dotter till borgmästaren och assessorn i Svea hovrätt Olof Nilsson. Anders var ledamot av borgarståndet vid riksdagarna 1628, 1633 och 1636. Släktnamnet S, troligen inspirerat av huvudstadens namn, upptogs av hans döttrar samt flera av sönerna.

Sonen Anders S (1637–omkr 1676) ”tjänte sig upp som en rättskaffens soldat och var kapten då han … blev adlad” (Marks v Würtenberg). Han tjänstgjorde vid Upplands infanteriregemente samt gifte sig och dog utrikes utan manliga ättlingar. Brodern Lorentz S (1629–omkr 1692) gifte sig med en bergmästardotter och kom därigenom in på en bana som blev utmärkande för släkten under generationer. Han var från 1660-talets början bruksinspektor boende på Varnäs i Grythytte bergslag, Örebro län, där han drev Södra Kärvingeborns hammare (”Varnäs bruk”). Från tiden för svärfaderns död omkr 1674 började S att tituleras bruksdirektör p g a att han som företrädare för arvingarna övertog arrendet av det näraliggande Hällefors silververk som han i praktiken drev därefter. Då verket 1686 ombildades till arrendebolag inhandlade S andelar som han innehade till sin död. Av hans fyra barn gifte sig två döttrar med män inom bergshanteringen och båda sönerna kom att verka inom samma gebit.

Den yngre av S:s söner, Anders S (1664–1737), återvände efter studier i Uppsala till Hällefors för att lära sig bergsbruket från grunden. Han kom senare att bli bergsguardien vid Sala silververk och så småningom även riksguardien, d v s den ämbetsman som hade att kontrollera mynttillverkning, graden av ädel metall i olika arbeten samt ha uppsikt över mått och vikt i riket. Från honom stammar den gren av släkten som med sonsonen Anders S (1757–1811) 1781 reste till Holland och därmed såsom rymd miste sin lön och tjänst som notarie vid Bergskollegium. Han tog tjänst inom holländska Ostindiska kompaniet och slog sig i dec 1782 ned i holländska Kapkolonin i nuv Sydafrika. När britterna 1795 övertog styret kom han att ingå i den nya administrationen inom vilken han 1803 blev landdrost i Graaff Reinet. Han stupade 1811 ”massacred by a body of natives” i en drabbning som i sydafrikansk historieskrivning kallats “the massacre at Zuurberg”.

Sonen Andries S (1792–1864) kom i mångt och mycket att överta faderns uppgifter. Han spelade under lång tid en ledande roll inom den lokala administrationen, bl a som landdrost 1815–25 och som ledamot i det lokala parlamentet 1854–57. Hans självbiografi visar på plikttrogenhet och en uppskattning av den brittiska administrationen parad med en aversion mot kolonisationens rovdrift och avarter. S skiljer därvid t ex mellan den holländska och den brittiska kolonialismen där bådas grundläggande drivkraft anses vara girighet men den brittiska mera kännetecknas av hyckleri då den regelmässigt rättfärdigar övergrepp på lokalbefolkningen med spridande av religion och civilisation. S upphöjdes 1840 av engelska drottningen till baronet under namnet S of Maastrom och erhöll en årlig pension, allt som tack för ”his long and valuable services”. Titeln utdog 1957 med 4th baronet Anders Johan Booysen S (1908–57) men släktgrenen fortlever.

Den sv, adliga ätten v S stammar från Anders S:s (1664–1737) äldre bror Erik S (1659–1722), vars son och namne Erik S (S 1) adlades 1751 tillsammans med en äldre broder. Deras släktgrenar utdog dock 1801 på svärdssidan och 1827 på spinnsidan. Den senare levande adliga ätten v S kom därför att utgå från brorssöner till S 1, Lars S (1748–1814) och Salomon S (1751–1811), som adlades 1784 resp 1776 samt adopterades och introducerades på farbroderns nummer på Riddarhuset.

En annan adopterad ättegren utgick från en systerson till S 1, kammarrådet Gustaf Printzell (1736–98), som 1776 adlades v S. Han var mest känd som en av huvudkreditorerna i den rättsliga process som följde efter Olof Gustav Groths (”SillGrothen”, bd 17, s 336) konkurs och självmord 1784. Samtiden ansåg det tveksamt om han var värdig ett adelskap då han endast gjort sig känd ”i låga riksdagsintriger, genom penningvinglerier och sitt spel”. Denna gren utslocknade med en son som stupade 1814 i Tyskland.

Den nämnde Salomon v S, kusin till Gustaf Printzell, antogs efter studier vid UU som auskultant i Bergskollegium 1769. Han ansågs tidigt vara en framtidsman. Efter de obligatoriska fyra åren som ämnessven saknades plats inom Brukssocieteten varför man, för att hålla kvar honom i sin tjänst, beslutade att ge honom övermasmästares titel samt ett särskilt arvode. Efter att ha visat intresse för teoretiska undersökningar av smidestekniker beviljades S 1775–76 av Brukssocieteten medel för en inrikes studieresa samt för språkstudier inför en liknande utrikes resa. Denna genomfördes 1777–80. Länder som besöktes var Tyskland, Frankrike, Spanien, Österrike, Ungern och Böhmen. De reseberättelser S inlämnade kom att utgöra en kunskapsbank för lång tid framöver, i vilken han ”med ovanlig ihärdighet, noggrannhet och urskiljning samlat och från glömskan räddat allt vad av stångjärnssmeden kunde läras”.

En tjänst som direktör för rikets stångjärnssmide inrättades 1778 för S personligen. Inom denna kom han att genomföra omfattande resor i bergslagerna samt anställde åtskilliga försök, experiment och provblåsningar i syfte att utarbeta nya tekniker. Delägarskapet i det 1782 inköpta Garpenbergs kopparbruk kom dock att uppta mer och mer av hans tid. S ansökte därför 1789 om avsked från tjänsten, vilket också beviljades. S:s undersökningar av tekniker inom stångjärnssmide gör honom, tillsammans med Sven Rinman (bd 30) och Johan Carl Garney (bd 16), till en av 1700-talets portalfigurer inom det sv bergsbruket. S var dessutom aktiv vid flera riksdagar, bl a som ledamot av hemliga utskottet 1792 och 1800 samt av KU 1809. Vid riksdagen i Norrköping 1800 tillhörde han den unga, oppositionella falang som avsade sig sina platser i hemliga utskottet i protest mot hur bevillningsfrågan behandlats; han återtog dock sin dagen därpå. På riksdagen 1809 förespråkade S i representationsfrågan en tvåkammarriksdag enligt engelskt mönster med ett överhus bestående av adel och präster samt ett underhus bestående av de övriga stånden.

En brorsons son till S var Carl Reinhold Polhem v S (1818–90). Han var äldste sonen i en syskonskara om åtta barn. Då han var nio år gammal började hans far undervisa honom i masmästeriets olika tekniker. Enligt Carl v S:s bevarade dagbok skedde detta med en föga framgångsrik pedagogik. Samtidigt gick han i snickarlära och undervisades i klaverspelande, något som även det gav klent resultat. S inskrevs vid UU 1837 och promoverades, sedan han disputerat på en avhandling om 1696 års kungabalk, till magister där 1842. En förväntad ämbetsmannakarriär fick dock anstå eftersom S under 1840-talet tjänstgjorde som förvaltare av faderns bruk. Den främsta arbetsuppgiften där var att försöka rädda brukskomplexet Fagerstaverken undan konkurs, en situation som enligt S främst uppstått p g a faderns bristande ekonomiska sinne. Då konkursen 1851 var ett faktum kunde S genom särskilda avtal med kreditorerna undvika ruin för egen del. Han lyckades behålla Stjärnsund i Husby, Dalarna, som dock snart avyttrades.

Före ståndsriksdagens avskaffande, något som S var anhängare av, hade han som adelsman bevistat fyra riksdagar. I samband med att han flyttade till Sthlm 1869 tog han plats i FK som han med ett kortare avbrott tillhörde till 1887. Ett flertal förtroendeuppdrag visar på ett kyrkligt intresse hos S och han följde det sv bergsbrukets utveckling även sedan hans privata, ekonomiska intressen i detsamma avvecklats. Politiskt sett var S snarast att betrakta som aristokratiskt framstegsvänlig liberal. Han välkomnade, utöver representationsreformen, även religionsfriheten, avskaffande av spöstraff och kyrkoplikt, kommunalt självstyre samt handels- och näringsfrihet. S förde under större delen av sitt liv dagbok ur vilken utdrag publicerats.

En brorson till Carl v S var Albert Reinhold v S (1867–1954). Efter examen på byggnadsteknisk linje vid Elementarskolan i Malmö påbörjade Albert v S 1889 studier vid FrKA. Han vistades under 1890-talet i Paris där konstnärspersonligheter som Ivan Aguéli, Paul Gaugin, Auguste Rodin, Olof Sager-Nelson (bd 31) och August Strindberg ingick i hans umgängeskrets. Där bedrev han ytterligare studier vid Académie Julian och kom framför allt att inspireras av Rodins verk. Parisvistelsen medförde vissa konstnärliga framgångar, men då S vid sekelskiftet återvände till Sverige försattes han efter föräldrarnas död i ett olyckligt ekonomiskt beroendeförhållande till sina syskon. Detta tillsammans med att S i hemlandet inte nådde de framgångar han räknat med ledde till långvariga depressioner och oförmåga att ta hand om sig själv. Från 1912 kom S därför att genom syskonens försorg leva som inackorderad i trakten av Ljungby, Kronobergs län^[1]. Efter några år flyttade han dock in till Ljungby samhälle där han under enkla förhållanden kom att bo resten av sitt liv.

S är främst ihågkommen som skulptör. För hemstaden Helsingborg utförde han Medeltida borgmästare och kvinna, en statygrupp i brons som uppsattes på rådhusets fasad 1897. Som offentlig utsmyckare finns han även representerad på universitetsplatsen i Lund och på Drottningplan i Ljungby. S är även representerad på NM, Thielska galleriet i Sthlm och Gbgs konstmuseum. Efter att ha prövat måleri under tiden i Paris återupptog han detta med viss framgång under senare delen av sitt liv.

Med S:s död 1954 utgick den ättegren som stammade från Lars v S. Den nu levande grenen av adliga ätten v S stammar från Salomon v S. Dennes sonsons son var Bo Henrik von S (S 2).

Författare

Roger Axelsson

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: Elgenstierna; Fagerstabrukens hist, 1 (1957), 2 (1958), 4 (1957) o 5 (1959); SMoK; Sveriges adelskal 2007 (2006); Örnberg, 7 (1891), 13 (1905).

Lasse Håkansson: Lokala tullräkenskaper, vol 458:V; Oxenstiernska saml:en, Östergötlands städer, Norrköping, vol E 785; Östergötlands handl:ar, KA, allt i RA. B Helmfrid, Fogdar o borgmästare i Norrköping (PHT 1964); dens, Tiden 1568–1655 (Norrköpings hist, 2:5, 1965); dens, Släkten v S:s härkomst (SoH 1974); S Ljung, Tiden intill 1568 (Norrköpings hist, 1:5, 1965).

Henrik Larsson: B Helmfrid, Holmenöden under fyra sekler (1954); dens, a a:n 1964, 1965 o 1974.

Anders Henriksson: B Helmfrid, a a 1965; StRR, s 171f.

Anders S (1637–omkr 1676): N W Marks v Würtenbergs geneal:er, utdöda ätter; J O Åkersteins geneal:er, bägge i RHA. S Gillgren, K Upplands reg:s officerare (2008).

Lorentz S: Bergskollegii arkiv, Hällefors silververk, huvudbok 1686–92, vol G:1–7; prot o brev, vol A:1–6, allt i RA. J Johansson, [Om] Noraskog, 2 (1881–82), s 412f; E T Ström, Hällefors o Grythytte bergslag från år 1640 till omkr 1700 (1956), s 142; K G Åberg, Reg till Grythytte järnbergslags o Hällefors silverbergslags domböcker 1662–90 (1991).

Anders S (1664–1737): Bergskoll.

Anders S (1757–1811): Bergskoll; C Coetzee de Villier, Geslacht-Register der oude Kaapsche Familien, 3 (1894); SMoK; K G Trägårdh, Svenskar som utvandrat till Kapprovinsen från slutet av 1600-talet till början av 1800-talet (SoH 1968).

Andries S of Maastrom: B Burke, A genealogical and heraldic history of the Peerage and Baronetage of the british empire (1861); A H Duminy, The role of Sir Andries Stockenstrom in Cape politics, 1848–1856 (Archives Year Book for South African History 1960); B A Le Cordeur, The politics of eastern Cape separatism, 1820–1854 (1981); SMoK; A Stockenstrom, The autobiography of the late Sir Andries Stockenstrom (Cape Town 1887); S Trapido, A S (Oxford dictionary of national biography, http://www.oxforddnb.com, 18 maj 2009).

Gustaf Printzell, adl o adopt v S: G J Ehrensvärd, Dagboksanteckn:ar, 1 (1878); HH 32:2 (brev till Carl Sparre).

Salomon v S (1751–1811): Bergskoll; A v Fersens dagbok, 4 (1936), s 109ff; Jernkontorets hist, 3 (1955); Sveriges riksdag, 7–8 (1932–34).

Carl Reinhold Polhem v S: Fagersta forum 1949, nr 4–6, 1950, nr 1–3; G B Nilsson, A O Wallenberg, 3: ett namn att försvara, 1866–1886 (1994); SMoK; Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 1 (1988).

Albert Reinhold v S: SKL; Sv konstnärer (1960); Natur o Kulturs konstnärslex: sv konst under hundra år (1982).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stockenström (von), släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20283, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20283
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stockenström (von), släkt, urn:sbl:20283, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2024-04-23.