Aurore Storckenfeldt. Gravyr av okänd konstnär. KB.

Hedvig Amalia Aurora (Aurore) Storckenfeldt

Född:1816-12-26 – Varnums församling, Älvsborgs län
Död:1900-07-21 – Jönköpings Kristina församling, Jönköpings län

Missionsförbundsledare, Flickskolegrundare


Band 33 (2007-2011), sida 599.

Meriter

1 Storckenfeldt, Hedvig Amalia Aurora (Aurore), f 26 dec 1816 i Varnum, Älvsb, d 21 juli 1900 i Jönköping, Östra. Föräldrar: kaptenen Johan Adam S o Magdalena Christina Uggla. Grundade Jönköpings h skola för kvinnl ungdom (Storckenfeldtska skolan), Jönköping, 47, föreståndarinna o lär där till 91, ledare för söndagsskolan i Jönköping 52–70, medstiftare av Jönköpings traktatsällsk (från 60 Jönköpings missionsfören) 53. – Ogift.

Biografi

Aurore S växte upp med tre äldre bröder och en tre år yngre syster, som var sjuklig. Livlig, viljestark och begåvad fick hon tidigt en särställning i familjen. När hon var sex år erbjöd sig släktingar i Vänersborg att ta hand om henne för en kortare period, som dock kom att vara i åtta år fram till konfirmationen. Erfarenheterna från dessa år betydde förmodligen mycket för hur hon längre fram i livet tog hand om de flickor som under sin studietid kom att bo hos henne i den till hennes skola knutna pensionen. S:s utbildning under åren hos släkten var den gängse för flickor i hennes samhällsklass: katekesen, bibliska historien och franska grammatiken med konversationsövningar.

Mötet med konfirmationsprästen, som var kunnig och bildad, innebar en radikal förändring för S och hennes utbildning. Han erbjöd henne enskild undervisning inom ett betydligt vidare fält, än vad hon tidigare haft tillgång till. Hon fick läsa både naturvetenskap och humaniora. Det förstnämnda var mycket ovanligt. Att flickor, oavsett social bakgrund, fick studera vid den här tiden, i den mån de alls fick någon form av mer systematisk utbildning, var överhuvudtaget sällsynt. Under några år ägnade S större delen av sin tid åt studier, även om modern försökte bidra till hennes husliga kunskaper – det som ansågs vara det naturliga för flickor. S fick rykte om sig att vara annorlunda på ett intressant sätt, eftersom hon var bildad inom områden som flickor i allmänhet inte brukade vara. Den här utbildningsperioden skapade också förutsättningar för framtida självstudier, något som S med framgång fortsatte med även senare i livet.

Redan som barn hade S haft funderingar kring att bli något mer än det som vanligen förväntades av kvinnor. Med största sannolikhet kom hon under 1830-talet i kontakt med Fredrika Bremers (bd 6) böcker, som bör ha påverkat henne att tänka i termer av rätten till ett självständigt arbete, även som kvinna. Faderns död, när S var tonåring, bidrog också till att hon måste fundera över sin försörjning, eftersom familjen inte hade någon förmögenhet. Det som låg närmast till hands var att bli lärarinna. Det var möjligt eftersom det rymdes inom ramen för vad kvinnor kunde göra enligt den lutherska kallelseläran och därmed socialt accepterat. Då det inte fanns någon formell utbildning av lärarinnor som skulle undervisa flickor, var det S:s egna ämneskunskaper, pedagogiska kompetens och erfarenheter som utgjorde basen för hennes yrkesval och dess genomförande.

I början av 1840-talet flyttade S tillsammans med sin mor till Jönköping. Relativt snart började hon undervisa privatelever i hemmet. Efter hand växte verksamheten och omfattade ett tjugotal flickor som undervisades vid matbordet och ett bord i angränsande rum. Det här var ett vanligt sätt att ordna borgerliga flickors utbildning – privata initiativ i en privat miljö, till skillnad från pojkars utbildning som ansågs vara en offentlig angelägenhet. S uppfattades vara en duktig lärarinna och uppmanades av omgivningen att öppna en ”riktig” skola för flickor.

Fram till 1844 fanns i Sverige fem högre flickskolor (i Askersund, Gbg och Sthlm) som kan betecknas som moderna i den meningen att de hade en bestämd kursplan, medveten pedagogik och undervisning i moderna främmande språk. De vände sig framför allt till borgarklassens flickor, som i allmänhet fick en mer tillfällig utbildning vid pensioner, i hemundervisning eller i mindre flickskolor. Samtidigt innebar samhällsförändringarna ökade krav på borgerliga kvinnor att bidra till sin egen försörjning. Ett sätt att möta detta krav var att skapa lämpliga utbildningsvägar för flickor. Det är i detta sammanhang man ska se förväntningarna på S.

S grundade 1847 Jönköpings högre skola för kvinnlig ungdom, den s k Storckenfeldtska pensionen eller Storckenfeldtska skolan, som stadens första flickskola. Till skolan hörde också en helpension som hade plats för 20 flickor. Dessa platser var mycket eftersökta och ansökningar kom från hela landet. Skolan hade åtta klasser och två förberedande. Det största elevantalet uppnåddes på 1870-talet och var då 175.

Till att börja med var skolan inrymd i ett litet tvåvåningshus vid Östra Storgatan. Men redan efter ett par år med ökande elevantal flyttade den till Lindmanska gården vid Kanalgatan. 1857 köpte S en fastighet på Målaregatan 16, Fridhem, där skolan fanns kvar till 1909, när den lades ner. I byggnaden fanns fyra större och sex mindre lärosalar avsedda för skolverksamheten. Fastigheten, som hade en trädgård, inrymde också S:s privata bostad och rum för de elever som tillhörde pensionen. Denna flytande gräns mellan det offentliga och det privata var en inte helt ovanlig lösning, när det gällde utformandet av flickskolor. Ett utryck för samma sak var att skolan benämndes efter grundaren, även om det fanns ett mer officiellt namn.

S undervisade själv i bibelkunskap, kyrkohistoria – där hon hade omvittnat goda kunskaper – allmän och sv historia samt engelska. Hon ansågs vara intressant och fängslande, men också krävande och sträng. Samtidigt finns tydliga uttryck för att S tyckte om att vara lärare. Under sommarferierna läste hon extra med barn som behövde det. Sina resor i Europa använde hon till att samla undervisningsmaterial, som kunde bidra till att konkretisera innehållet i undervisningen. Även den tid hon tillbringade med eleverna inom ramen för pensionen präglades av undervisning och fostran. Omdömet om S var att hon var född pedagog.

Lärarkåren för övrigt utgjordes av de bästa manliga lärarna vid stadens högre allmänna läroverk för pojkar och duktiga kvinnliga lärare, som S lade pengar och tid på att rekrytera. Under den första tjugoårsperioden anställdes bara språklärarinnor som hade sitt undervisningsspråk som modersmål; därefter språklärarinnor som hade fått sin språkutbildning i det för språket aktuella landet. Skolan ansågs under flera decennier vara den bästa flickskolan i Jönköping. S var aktiv som lärarinna och föreståndarinna fram till 1891, då hon blev sjuk. Under de följande åren höll hon bara då och då morgonböner.

Först 1874 fick flickskolor statsbidrag, men det täckte bara delar av skolornas kostnader. Därför finansierades verksamheten också med avgifter. S hade dock som ett av målen med sin skola att låta flickor från familjer utan ekonomiska förutsättningar få utbildning. Det betydde att hon tog in frielever och elever som bara betalade en mindre del av avgiften. Vid mitten av 1870-talet, när skolan ansökte om statsbidrag, krävdes tio frielever för att få bidraget men det faktiska antalet var 50. På sikt medförde S:s ekonomiska förvaltning problem. Det blev svårt att betala konkurrenskraftiga löner och utrusta lokaler. Andra skolor i Jönköping tedde sig därför mer attraktiva och Storckenfeldtska skolan började betraktas som ”efter sin tid” och omodern. När S inte längre orkade driva verksamheten tog hennes fosterdotter Lina Lindsjö och en av lärarinnorna över ansvaret tills skolan lades ner.

Verksamheten vid Storckenfeldtska skolan präglades av ordning och stränghet. Det religiösa inslaget var tydligt, framför allt inom den pension som var knuten till den. Man kan säga att skolan tydligt ingick i en utbildningstradition med rötter i pietismen. Den innebar att ”skapa fromma människor, praktiskt verksamma ute i världen” (Kyle, s 21). Utbildningen handlade inte bara om att meddela kunskaper. Fostran och karaktärsdaning för att leda människor till Gud var det övergripande målet. Det här gällde alla, även fattiga och kvinnor, och kunde bäst genomföras inom skolans sociala värld. Den religiösa inriktningen var känslosam och de dogmatiska inslagen fick mindre betydelse. I den konkreta undervisningen spelade åskådligheten, konkretionen en stor roll.

S var redan under sin uppväxt religiöst intresserad, men det var inte förrän efter flyttningen till Jönköping som hon aktivt började engagera sig i de sammanhangen. Genom kontakter med den gudstjänstsverksamhet som hölls på stadens fattighus under ledning av ett par troende läroverkslärare, valde hon att ansluta sig till ”läsarna”. Under 1850och 60-talen pågick en stor andlig väckelse med centrum i Jönköping, där man grundade Jönköpings traktatsällskap, senare ombildat till Jönköpings missionsförening. S var tidigt en av de drivande krafterna inom denna rörelse tillsammans med Thor Odencrants (bd 28), gymnasieläraren Knut Wilhelm Almqvist, som var svåger till S:s nära vän Lina Sandell-Berg (bd 3, Berg), samt Hans v Essen (bd 14). Syftet med verksamheten var att skicka ut lekmannapredikanter till landsbygden omkring staden och sedan allt längre bort i Småland, Öster- och Västergötland. 1856 bildades i Sthlm Evangeliska fosterlands-stiftelsen (EFS) till vilket Jönköpings traktatsällskap anslöt sig.

S:s fastighet Fridhem blev en samlingspunkt för Jönköpings missionsförening. Dels hölls gudstjänster och styrelsesammanträden i skolans lokaler, dels fick tillresande predikanter och sångare bo i ett särskilt rum, ”profetkammaren” eller södra gavelrummet. Carl Olof Rosenius (bd 30) och Bernhard Wadström, som var ledare inom EFS, tillhörde S:s nära vänner och var hennes gäster på Fridhem, liksom sångaren Oscar Ahnfelt (bd 1). Där samlades också den s k missionsarbetsföreningen, som var en syförening, till regelbundna arbetsmöten med bön och läsning. Även en ”barnens missionsförening” bildades bland skolans elever, för att samla in medel till missionen. När Jönköpings kristliga ynglingaförening behövde lokaler, inbjöds den att förlägga sina möten på Fridhem. S och Odencrants kom att engagera sig också i den verksamheten. I slutet av 1840- talet startade S den första söndagsskolan i Jönköping och när hon lämnade över den till yngre krafter 1870 hade den haft närmare 2 000 elever. Till skillnad från den övriga religiösa verksamheten, som förlades till Fridhem, bedrevs söndagsskolan i andra lokaler, till att börja med i olika hem.

S var mycket språkkunnig. Hon behärskade engelska, tyska och franska och kunde läsa spanska och italienska. Under resor i Europa knöt hon kontakter med ledare i olika kristna sammanhang, som hon sedan följde upp med en omfattande korrespondens. Denna har inte bevarats, eftersom hon mot slutet av sitt liv brände sina privata papper. På lediga stunder översatte S kristen ungdomslitteratur som hon funnit under sina resor. I bedömningen av vad som skulle översättas eller bearbetas samarbetade hon med Lina Sandell-Berg, som var anställd av EFS som översättare.

S intog knappast någon offentlig plats inom det religiösa området, utan höll sig i bakgrunden. Men där bör hon ha haft ett stort inflytande både genom privata kontakter, genom att upplåta lokaler för verksamheten och genom att bidra till spridandet av religiös litteratur. Hon uppfattades också som en betydande och inflytelserik person i sitt sammanhang och sin tid. I Jönköping visste man vem ”Fröken” var.

Vid S:s begravning fanns i processionen förutom släktingar och ett stort antal tidigare elever också representanter för det samhälle där hon verkat. S:s bortgång uppmärksammades i pressen, där man lyfte fram att hon var en uppskattad pedagog och pionjär för flickors utbildning, men också hennes betydelse i missionssammanhang. I S:s livsinsats kan den pedagogiska gärningen ses som ett uttryck för och en del av hennes religiösa engagemang, men var också en nödvändighet för att försörja sig. När ett minnesmärke över väckelserörelserna i Jönköping skulle resas på 1990-talet utformades detta som en staty av två kvinnor: Lina Sandell-Berg och S.

Författare

Kerstin Skog-Östlin



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från S i Bernhard Wadströms arkiv, SSA.

Tryckta arbeten

Översatt: Några översättningar av kristen ungdomslitteratur av A S har ej kunnat beläggas. Dessa har sannolikt publicerats anonymt.

Källor och litteratur

Källor o litt: A Adell, Santessonska flickskolan, fröken Anna Santessons livsverk (Gudmundsgillets årsb 1952); O Bexell, Folkväckelsens o kyrkoförnyelsens tid (Sveriges kyrkohist, 7, 2003); I Böhn-Jullander, Glimtar från Hörle o Storckenfeldtska skolan (Gudmundsgillets årsb 1997); I Hammar, Emancipation o religion: den sv kvinnorörelsens pionjärer i debatt om kvinnans kallelse ca 1860–1900 (1999); E Heckscher, Några drag ur den sv flickskolans hist (1914); G Kyle, Sv flickskola under 1800-talet (1972); A Landén, Några ord om den s k Storckenfeldtska skolan (Mäster Gudmunds gilles årsb 1938); K A Rundbäck, Mormor på Herrestad: en kristen livsbild från förra hälften av 1800-talet (1932); S Storckenfeldt, A S: en kort minnesteckn, hennes lärjungar o vänner tillägnad (1901); dens, A S (Korsblomman 1902); A Ullman, Stiftarinnegenerationen: Sofi Almquist, Anna Sandström, Anna Ahlström (2004); G Åberg, A S o Lina Sandell o deras samtal en sommarsöndag 1861 (Gudmundsgillets årsb 1996).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hedvig Amalia Aurora (Aurore) Storckenfeldt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20312, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kerstin Skog-Östlin), hämtad 2019-01-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20312
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hedvig Amalia Aurora (Aurore) Storckenfeldt, urn:sbl:20312, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kerstin Skog-Östlin), hämtad 2019-01-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se