Olof Strandberg (1816-82). Foto Augusta Zetterling. KB
Charlotte Strandberg (1830-1913). Foto Gösta Florman. Statens musik bibl.
Wilhelmina Strandberg (1845-1914). Foto Gösta Florman. Statens musikbibl.
Max Strandberg (1854-1939). Foto A Dahllöf. KB.
Olle Strandberg (1886-1971). Foto Joh Johansson. KB.
Richard Strandberg (1872-1949). Statens musikbibl.
Nisse Strandberg (1877-1951). Statens musikbibl.

Strandberg, släkt



Band 33 (2007-2011), sida 626.

Biografi

Strandberg, släkt, vars äldsta stamfäder var bröderna Olof Olofsson (1688–1730) och Per (Petter) Olofsson (1690–1759), som 1692 fick sin styvfaders namn. Denne, Anders Johansson S, var liksom brödernas avlidne fader kopparslagare i Falun. Petter S blev borgare i Sala, men hans släktgren dog ut på manssidan med sönerna. Från Olof S, som var kronobefallningsman i Södermanland, härstammar alla senare kända medlemmar av släkten S.

Sonson till Olof S var Olof S (1755–1838), kyrkoherde i Stigtomta och Nykyrka, Söd, och i sitt första äktenskap gift med Eva Ulrica Carelius. Deras son Olof S (1790–1865) gick i faderns fotspår och studerade till präst i Greifswald och Rostock. Under studietiden värvades han som fänrik till svensk-pommerska lantvärnet för att så småningom sluta sin militära karriär som kapten. I Pommern gifte han sig med kantorsdottern Christina Maria Berg, men efter att ha uppnått teologie doktorsgraden återvände han 1817 med sin familj till Sverige. Han spelade klaviatur och hade en god sångröst liksom hustrun som gärna sjöng och musicerade.

Kort före den pommerska vistelsens slut föddes deras äldste son Olof S (1816–82), som studerade för fadern i Nyköping och 1836 inskrevs vid UU. Två år senare kom han till Lund för att läsa till präst. Tillsammans med sin yngre bror Carl Vilhelm August S (se nedan) sjöng han under ledning av Otto Lindblad (bd 23) i den kör som senare tog namnet Lunds studentsångförening. Ryktet om S:s välklingande tenorstämma spred sig och ledde till att han lämnade teologistudierna till förmån för sången. S var en natursångare som inte erhöll någon skolning förrän i Sthlm där han undervisades av hovsångaren Isak Berg (bd 3). 1841 debuterade han på K teatern som Max i Webers Friskytten och följande år knöts han till ensemblen vilken han blev trogen till 1867.

S tillhörde den grupp av sv konsert- och operasångare som började framträda under 1840- och 50-talen. Han uppskattades mycket för sin vackra stämma, däremot inte för sitt agerande. Han fick med åren allt större rutin, men saknade helt dramatisk inlevelse. Till och med hustrun Charlotte sade om honom att han hade den vackraste röst hon någonsin hört ”men Herre Gud, så stel han var!”. Vid K teatern kreerade S alla de ledande tenorrollerna och blev särskilt uppskattad som Tamino i Trollflöjten (Mozart), Masaniello i Den stumma från Portici (Auber) och titelrollen i Josef i Egypten (Méhul). Josef var också hans avskedsroll. I sångspelet Värmlänningarna var han den förste som spelade Erik. S medverkade i konserter, som vid invigningen av Karl XII:s staty i Kungsträdgården 1868, och var en glad sällskapsbroder som gärna upphov sin röst. Han blev 1855 ledamot av MA. Efter sitt avsked från K teatern arbetade S med brodern Carl i redaktionen för SA:s Post- och inrikes tidningar. Han utförde även översättningar, bl a av Otto Jahns biografi över Mozart (1865).

S:s första hustru var Aurora Wilhelmina S, f Österberg, (1826–50). Hon var skådespelerska, engagerad vid K teatern, och ansågs mycket lovande men dog vid unga år. Med sin andra hustru Albertina Josefina Charlotta (Charlotte) S, f Linderoth, (1830–1913) hade S yrket gemensamt. Charlotte S:s far var trumpetare vid Svea artilleriregemente och redan 1844 antogs hon till K teaterns elevskola, där hon började som balettelev för att senare studera sång. Hon undervisades av Carolina Bock (bd 5), Julius Günther (bd 17) och Isak Berg och gjorde sin debut som Betli i Alphyddan (Adam), samma roll som hon sjöng vid sin avskedskonsert 1889. Mellan 1851 och 1888 var S engagerad vid K teatern. Hon glänste framförallt i de komiska rollerna men prövade även mer tragiska partier, dock inte med samma framgång. Hennes fack var i första hand subretten och till hennes framträdande roller hörde Susanna i Figaros bröllop (Mozart), Zerlina i Don Juan (Mozart), Papagena i Trollflöjten och Siebel i Faust (Gounod). S spelade även pager som Cherubin i Figaros bröllop och unga älskare som Jemmy i Wilhelm Tell (Rossini). Mest uppskattning rönte hon i Sköna Helena (Offenbach). Att denna operett sattes upp kritiserades hårt i pressen, men S:s gestaltning av huvudrollen fick lovord och hon spelade den hundra gånger. Ett mått på hennes framgång i rollen är att hela diplomatiska kåren och prins Oscar (sedermera Oscar II) var närvarande vid den hundrade föreställningen. S medverkade även i Värmlänningarna, först som Anna och längre fram som Nämndemansmor. Den senare rollen var typisk för de komiska gummor hon allt oftare fick spela mot slutet av sin karriär. S tilldelades 1882 Litt et art.

I Olof S:s första äktenskap föddes sonen Olof S (1847–89). Han hade en vacker sångröst men gjorde ingen artistkarriär utan arbetade som tulluppsyningsman. Hans hustru var operasångerskan Wilhelmina Maria S, f Söhrling, (1845–1914). Wilhelmina S studerade vid konservatoriet i Sthlm 1862–65 för bl a Julius Günther. Senare undervisades hon av Isak Berg och Fredrika Stenhammar (ovan s 314) och debuterade 1867 som Jeannette i Joconde (Isourd) vid K teatern. Från 1868 var hon engagerad där och framträdde främst som subrett och i opera-comiquen. En del av rollerna övertog hon av sin makes styvmor Charlotte S. Till hennes mest uppskattade roller hörde Cherubin i Figaros bröllop, Anna i Friskytten och Diane i Kronjuvelerna (Auber). Senare i karriären fick hon ägna sig åt gumroller som Marcellina i Figaros bröllop och Martha i Faust. Efter 35 år vid K teatern tog hon avsked 1903 i rollen som Markisinnan i Regementets dotter (Donizetti). S erhöll Litt et art 1892 och blev associée vid MA.

Född i faderns andra äktenskap och således halvsyster till Olof S (f 1847) var Anna Maria Bergman-S (1852–1933). Anna S var elev vid konservatoriet i Sthlm 1870–74 och debuterade 1873 på K Teatern som Berta i Nürnbergdockan (Adam). Senare gjorde hon en andra debut som Margareta i Hugenotterna (Meyerbeer) och i sin tredje debutroll sjöng hon Cherubin i Figaros bröllop. Hon hörde till K teaterns fasta ensemble fram till 1888 då hon gifte sig med försäkringstjänstemannen Nils Bergman. Säsongen 1883–84 var hon dock anställd vid Nya teatern i Sthlm, men återkom sedan till K teatern. S hade en hög sopranröst och triumferade särskilt i koloraturpartierna. Under sina år vid Operan gjorde hon ett 30-tal roller och till hennes bästa insatser hörde rollen som Nattens drottning i Trollflöjten, Anna i Don Giovanni (Mozart), Elvira i Den stumma från Portici, Rosina i Barberaren i Sevilla (Rossini) och Venus i Tannhäuser (Wagner).

S:s yngre bror var Per Maximilian (Max) S (1854–1939). Denne utbildade sig vid konservatoriet i Sthlm 1870–76 och debuterade 1877 vid K teatern som Max i Friskytten, samma roll som fadern debuterat i 36 år tidigare och som han också fått sitt namn efter. Efter några år vid Nya teatern var han 1883–85 kapellmästare vid Södra teatern och återvände därefter till K teatern som cellist. Han framträdde som sångsolist 1887–1916 och blev dessutom kormästare. Den senare uppgiften innehade han 1892–1922. Även efter sin officiella pensionering från K teatern fortsatte han som kormästare och fortfarande vid 80 års ålder ansvarade S för körerna i Puccinis operor. Sammanlagt tjänstgjorde S under tio operachefer. Till hans framträdande roller som lyrisk tenor hörde Romeo och Faust (båda av Gounod), Tamino i Trollflöjten och Almaviva i Barberaren i Sevilla.

Äldste son till S var Olof (Olle) S (1886–1971), elev vid Norra latin i Sthlm 1902–09 och samtidigt, 1903–08, vid Musikkonservatoriets operaskola. Olle S tog även sånglektioner för den tidens mest framstående sångpedagog, halsläkaren Gillis Bratt (bd 6), och debuterade 1907 vid K teatern i rollen som Erik i Värmlänningarna. Den kom han sedan att sjunga flera hundra gånger. S fick 1908 anställning vid K teatern, men övergick redan året därpå till Oscarsteatern för ett treårigt engagemang. 1912 återvände han till K teatern, där han sedan stannade till 1940.

Med sin lyriska tenor lämpade sig S väl för roller som hertigen i Rigoletto (Verdi) och Rodolphe i Bohème (Puccini), men var framgångsrik också i karaktärsroller som herden i Tristan och Isolde (Wagner), Basilio i Figaros bröllop och David i Mästersångarna i Nürnberg (Wagner). Den sista ansåg han höra till de svåraste rollerna. S anlitades ofta som konsertsångare och som solist vid Orphei Drängars sångarfärder. Han gifte sig 1913 med opera och konsertsångerskan Ebba Nyström S. Sitt sista framträdande gjorde S 1944 i rollen som dr Bartolo i Figaros bröllop.

S:s utbildningstid blev lång eftersom han efter ett par terminer tvingades göra uppehåll på grund av svår sjukdom. Från denna hämtade han sig dock och levde sedan frisk till hög ålder trots en stor förkärlek för cigarrökning. Sondöttrar till honom är skådespelerskorna Evabritt S (f 1943) och Charlotte S (f 1962).

Bror till S var Anders S (1892–1963), även han tenorsångare. Han framträdde 1925 hos Skådebanan, bl a som Erik i Värmlänningarna. S var från 1935 andre tenor i Björlingkvartetten, och medverkade i de skivinspelningar gruppen gjorde under främst 1940-talet. Han turnerade också i folkparkerna och i Finland, och medverkade vid Sthlms borgarskolas framförande av äldre musikdramatiska verk.

Yngre bror till Olof S (f 1816) och Carl S var Paul Reinhold S (1831–1903). Under den tid Carl S var ansvarig för Post- och inrikes tidningar började Paul S arbeta för redaktionen. Efter broderns frånfälle 1877 fick han där en ledande roll. S tillträdde redaktörsposten i april 1886 och lyckades utveckla den annars oföränderliga tidningen. Nya villkor rådde på tidningsmarknaden och S hade förmågan att följa med sin tid. Tidningens intäkter ökade kraftigt under hans redaktörskap, något som dock inte bara var positivt. En del av inkomsterna tycks ha stannat i S:s egen ficka och saken utvecklades till en infekterad strid mellan honom och SA, och även inom akademien. S stod nära den ständige sekreteraren Carl David af Wirsén som i det längsta stöttade honom, men i dec 1894 tvingades han avgå och då saken året därpå fördes inför rätta dömdes han till att ersätta akademien för en del av dess förluster. Den Strandbergska tiden kom att långsiktigt få återverkningar på Post- och inrikes tidningars utveckling. Den rättsliga tvisten gjorde SA mer ovillig att satsa på tidningen och den nye redaktörens handlingsutrymme begränsades kraftigt. SA tog också ett fastare grepp om tidningens ekonomi.

S:s son Ernst Olof Richard S (1872–1949) var barytonsångare och studerade för Fritz Arlberg (bd 2) samt andra framstående lärare i Milano, Berlin och Leipzig. Richard S debuterade 1895–96 vid K teatern i rollen som Alfonso i Leonora. Han var 1916–33 medlem av Operakören och även verksam som sånglärare.

Richard S:s yngre bror Nils (Nisse) Axel Rudolf S (1877–1951), betraktades under sin skoltid som ”musikaliskt underbarn”, men inledde efter mogenhetsexamen i Sthlm 1895 medicinstudier vid UU. Efter ett år lämnade Nisse S dock både Sverige och medicinen för musikstudier i Berlin och Italien. S:s avsikt var inledningsvis att bli violinist, men professor Stolzenberg i Berlin övertygade honom om att han var bättre lämpad för en sångarkarriär. S studerade därefter för bl a den framstående italienske operasångaren Antonio Cotogni. Under året 1900 var han sångmaestro vid filharmoniska akademien i Bologna och fortsatte sedan sina studier vid k konservatoriet i Leipzig 1900–02. S var musikkritiker vid Sthlms-Bladet 1902–04 och ägnade sig därefter åt studier vid operaskolan i Berlin 1904–08. Han verkade i Tyskland som operasångare och 1913–15 även som altviolinist i Hannovers orkesterförening samt från 1909 också som sånglärare.

Tillbaka i Sverige 1917 fortsatte S den sistnämnda verksamheten. Som pedagog intresserade han sig för ”det psykologiska momentet” – att undanröja fysiska hämningar som berodde på elevens tvångsföreställningar – och kom under sina många år inom yrket att utbilda flera kända sångare och sångerskor. En av hans första och mest begåvade elever var svensk-amerikanskan Lilly Walleni (Clara Sanna Wallentin), som var engagerad vid K teatern och vid ledande tyska operascener där hon uppträdde i de stora Wagnerpartierna, och som blev hans första hustru. S spelade i Norrköpings orkesterförening 1923–25, var kapellmästare vid Konserthusoperan 1926–29 och anställd vid Sthlms Dagblad 1926–28. Han var tenorsångare och framträdde bl a i rollen som Tamino i Trollflöjten och Max i Friskytten. I samband med sin 70-årsdag donerade han sitt stora notbibliotek till MA.

Kusin till Olof S (f 1816), Carl S och Paul S var juristen Carl Gustaf S (1825–74). Han utnämndes 1863 till byråchef för beredningen av lagärenden i Justitiedepartementet, 1867 till expeditionschef där och året därpå till justitieråd. S var bl a sekreterare i kommittén för revision av föreningsakten mellan Sverige och Norge (1865–67) och publicerade 1866 en upplaga av Sveriges grundlagar. Han var därtill en vitter författare som flera gånger erhöll SA:s pris och hans Efterbildningar från Anakreon (1862) infördes i SAH. S invaldes också i SA 1869. Dotter till honom var författarinnan Hilma Angered-S (bd 1).

En sysslings sonson till S var Olof (Olle) Georg S (1910–56). Efter studentexamen vid Östra real i Sthlm studerade han under hela 1930-talet vid UU och avlade fil licexamen där 1939. Han inriktade sig särskilt på det 1932 nyskapade ämnet idé- och lärdomshistoria och var en av Johan Nordströms (bd 17) första lärjungar. S övergick sedan till litteraturhistoria och disputerade 1942 vid StH, med Martin Lamm (bd 22) som lärare, på avhandlingen Urban Hiärnes ungdom och diktning, tänkt som inledning till ett större vetenskapshistoriskt arbete om Hiärnes liv och verksamhet. Efter avslutade doktorandstudier verkade S som författare och journalist, främst som medarbetare i Vecko-journalen.

S:s personliga stil, där skämt blandades med lärdom, blev mycket uppskattad och han vann en tidig framgång med en ironisk studie över pekoral och pekoralister, Pegas på villovägar (fem uppl, 1943–76). Äventyrslysten till sin natur var S en stor resenär och han utgav en rad reseskildringar, präglade av ”fantasifull verklighetsskildring och sanningskär storljugarglädje”, t ex Jorden runt på 8 timmar (1949) och Tigerland och söderhav (1952). Med sin afrikabok Jambo (1954, tills m fotografen R Hassner), ursprungligen en serie reportage för tidningen Vi, befäste han sitt rykte som en av efterkrigstidens mest populära reseberättare. I motsats till många föregångare var S som skildrare av fjärran kontinenter inte politiskt aningslös, han förenade sin lätta stilkonst med ett otvetydigt avståndstagande från rasism och kolonialism. S förolyckades i en dykolycka då han under inspelning av ett radioprogram gick ned för att undersöka vraket efter örlogsfartyget Riksäpplet vid Dalarö.

Författare

Åsa Karlsson o Lena Milton



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Notiser om släkten S i Musikmuseets klippsaml (Stora skand serien) i Statens musikbibl. S Bratt, Aurore Strandberg 1818–1903 (1987); A Edman, ”Herrgårdslandet”: när välfärd blev överflöd i sv reseskildr:ar 1949–1960 (Ber:er om sv folkhem o kallt krig, ed K Salomon m fl, 2004); F Hedberg, Sv operasångare (1885); Musiken i Sverige, 3, ed L Jonsson o M Tegen (1992); I Nordin-Hennel, Mod o försakelse: livso yrkesbetingelser för K Theaterns skådespelerskor 1813–1863 (1997); NF; G v Platen, Prövn:ar i framgångstid (1994); Rabén, Sjögren o alla vi andra, ed K Bohlund m fl (1992); H Schück, SA:s hist, 7 (1939); B Sjöberg, I tonernas värld: Frans Sjöberg 1824–1885 (2006); SMoK; Sohlman; Sv litt:lex (1964); Sv släktkal 1965 (1965); Väd; Världens äldsta: Posto inrikes tidn:ar under 1600-, 1700-, 1800-, 1900o 2000-talen, ed K E Gustafsson o P Rydén (2005).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Strandberg, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20321, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson o Lena Milton), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20321
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Strandberg, släkt, urn:sbl:20321, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson o Lena Milton), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se