Meriter

Strehlenert, Robert Wilhelm, f 4 mars 1863 i Sthlm, Nik, d 29 sept 1935 i Alingsås (enl db för Starrkärr, Älvsb). Föräldrar: byggmästaren August Wilhelm S o Wendla Amanda Hammarlund. Elev vid Slöjdskolan i Sthlm 8 mars 76–79, ord elev vid KTH 13 sept 80, utex från dess fackavd för maskinbyggnad o mek teknologi 9 juni 83, ritare vid mek verkstäder i USA 83–84, grundade fabrik för tillverkn av elektriska glödlampor i Södertälje 85, delägare o disponent vid R W Strehlenert & C:i glödlampfabrik (senare Sv glödlampfabriks ab), Sthlm, 86–94, arbetade vid A Nobels (bd 27) laboratorium i San Remo, Italien, 93–94, ledde försökstillverkn av konstsilke i Düren, Tyskland, 97–99, o vid Centralstelle für wissenschaftlich-technische Untersuchungen, Neu Babelsberg, Tyskland, 02–05, konsulterande ingenjör i sv cellulosaindustri 00–01, disponent, tekn dir o led av styr för Silkes-fabriks ab, Nol, Starrkärr, 06–11. Uppfinnare.

G 16 juli 1890 i Khvn, Holmen, m Sigrid Charlotta Aurora Johanzon, f 23 aug 1867 i Fridene, Skar, d 6 juni 1932 i Starrkärr, dtr till godsägaren Johan J o Maria Charlotta Faugust.

Biografi

Robert S:s yrkesgärning ägnades tre till synes skilda tekniska områden. Från glödlampstillverkning övergick han via konstsilkeframställning till utvinning av organiska restprodukter ur sulfitlut, en biprodukt av pappersmassetillverkning. S ställdes därvid inför många problem av såväl elektrisk, mekanisk som kemisk art.

I Slöjdskolan utmärkte sig S och fick 1878 och 1879 bronsresp silvermedalj i maskinritning. Utan att ha avlagt studentexamen antogs han till KTH:s avdelning för maskinbyggnad och mekanisk teknologi varifrån han utexaminerades 1883. Han fick goda betyg i både mekanik och maskinteknik men underbetyg i kemi, textilindustri och papperstillverkning. Studierna vid KTH följdes av en praktik- och studieresa till USA där S under ett drygt år arbetade som ritare vid ett par mekaniska verkstäder, i Taunton, Mass, och i New York. Han hann också med att studera Edisons glödlampstillverkning och blev erbjuden anställning, men avböjde. Hos Edison lärde S sig metoden att bearbeta bambufiber till koltråd för glödlampor. Han besökte även Edward Weston, som också hade tillverkning av glödlampor. Där fick S se hur koltrådarna istället kunde framställas genom en av Weston patenterad metod där cellulosa löses upp till kollodium ur vilken en organisk fiber koaguleras och därefter förkolas.

Efter att S återkommit till Sverige startade han 1885 i Södertälje den första sv fabriken för glödlampstillverkning. Han engagerade först tyska glasblåsare för att tillverka glaskolvarna till lamporna men beställde senare kolvar från Eda glasbruk, som vid denna tid var ett av Sveriges tre största. Bambun som var råmaterial för glödtråden köpte S från Edisons bolag, som ägde bambuplantager i Japan. Flera hundra kvicksilverpumpar användes för att evakuera luften ur lamporna. Belysningsnäten var vid denna tid lokala och inte standardiserade, varför S fick uppta tillverkning av varianter för ett tiotal spänningar mellan 96 och 115 volt med fyra olika effektvärden ca 30 till 90 W. Varje lampa utprovades individuellt för att avgöra vilket värde den motsvarade och S utvecklade nya metoder för att mäta lampans kvalitet.

Sedan S flyttat sin tillverkning till Sthlm fick företaget namnet R W Strehlenert & C:i glödlampfabrik, senare ändrat till Sv glödlampfabriken (från 1892 Sv glödlampfabriks ab). Vid en sammankomst inom Sv teknologföreningen 1892 visade han prov på egentillverkade cellulosafibrer avsedda för glödlampor. Han hade studerat den tyska tillverkningen av lampor med glödtråd av cellulosakollodium, vilket gav jämnare tråd och bättre ljusutbyte. Sådana lampor drog en tredjedel mindre ström än lampor med bambufiber. I början av 1892 meddelade S att han snart kunde leverera lampor med glödtråden framställd av kollodium.

Efter ett besök vid den stora utställningen i Chicago, Ill, 1893, där S såg att man ännu använde bambu som råvara för glödtråden kommenterade han: ”Amerika har genom de Edisonska patenten kvarhållit glödlampsindustrin på en ståndpunkt, som borde vara övervunnen sedan flera år tillbaka” (Bodman, s 59). S:s egen tillverkning, som då fortfarande använde bambufiber från Edison, hade samma vår haft problem med leverans av dålig, rutten, bambu från USA, vilket blev ett hårt slag mot hans verksamhet.

S:s tillverkning gick även på export. Många lampor exporterades till Frankrike där S hade kontakt med Thorsten Nordenfelt (bd 27) som var kommissionär i Paris för hans lampor. S:s tillverkningsmetoder var framgångsrika och han offererade också hela fabriker till Kristiania, Ryssland, Spanien och Schweiz.

Konkurrensen från S:s företag fick de tyska fabrikanterna, som dominerade marknaden i Sverige, att starta ett priskrig. Priset på glödlampor som först varit omkring 6 kr för varje enhet föll till under 1 kr. Efterfrågan på lampor var heller inte tillräckligt stor, vilket medförde att blott delar av produktionen såldes. De osålda lamporna lades på lager och i jan 1895 blev S tvungen att begära sitt bolag i konkurs. Vid det laget hade han också konkurrens av två sv firmor, W Wiklund i Sthlm och Svea i Sundbyberg. Den senare ombildades s å till ab de Lavals glödlampfabrik Svea, och blev näst störst i Europa.

Medan glödlampsaffärerna gick allt sämre började S att intressera sig för kemi och framställning av konstfiber ur cellulosa. Omkr 1890 hade flera uppfinnare funnit varierande lösningar på problemet hur cellulosa skulle omvandlas till konstfiber. Alfred Nobel, som var delägare i ett amerikanskt konstsilkesyndikat i Paris, försökte intressera S för att utveckla ett konstsilke som inte förlorade sin hållfasthet i vått tillstånd. Nobel ansåg att det skulle finnas en bra marknad för en sådan fiber. S arbetade för Nobel i Paris 1892 och i dennes laboratorium i San Remo 1893–94. Han var en av de fyra personer som bevittnade Nobels testamente i nov 1895. S utvecklade förbättringar av spinnmaskiner för konstfiber och material från hans spinnmaskiner visades vid Allmänna konst- och industriutställningen i Sthlm 1897. Nobels död i dec 1896 satte dock stopp för planerna på tillverkning i stor skala men sterbhuset finansierade en fabrik för att prova tillverkning av 50 kg konstsilke per dag. S:s maskiner kunde tillverka 1 kg konstsilke per timme, vilket helt stämde med hans beräkningar.

S:s metod byggde på cellulosanitrat, som lätt tog eld, och trådens hållfasthet i vått tillstånd var dålig. I maj 1897 fick han emellertid patent på en metod att förstärka fibrerna med formalin. Detta förstärkta konstsilke hade i torrt tillstånd närmat sig det förtyngda natursilket i hållfasthet, det hade också högre hållfasthet än bomull. Om konstsilket kunde bli lika hållfast i vått som torrt tillstånd skulle det enligt S:s mening kunna ersätta både bomull och lin.

S grundade 1906 Silkes-fabriks ab i Nol, norr om Gbg. Som VD rekryterades Konrad Mark från Gbgs textilindustri medan S själv blev teknisk direktör och disponent. Den metod som användes i tillverkningen var sönderdelning av bomullslump till cellulosanitrat. När tråden koagulerats denitrerades den i kalciumsulfhydratlösning så att resultatet blev en användbar textiltråd. Tyg av detta material vävdes med natursilke i varpen och konstsilke i inslaget. Fabriken i Nol upphörde 1912.

S hade då redan börjat finna lösningar på nya problem. Han såg ett stort slöseri i sin tids hantering av skogen som råvara och sökte möjligheter att tillvarata spån och avfall från träindustrin för att framställa cellulosanitratet. 1899 framställde han cellulosafiber ur avfall och lyckades utvinna mellan 38 och 43 % av torrvikten. Mot sekelskiftet 1900 blev han mer intresserad av viskosmetoden eftersom de korta fibrerna i exempelvis sågspån gav bättre resultat än om viskosen framställdes av bomull.

Avfallsluten från pappersbrukens massatillverkning innehöll ca 50 % av den ved som användes för att göra pappret och hälldes bort. S hade redan 1901 presenterat idéer om att den måste tillvaratas. Han verkade för att metoder skulle utarbetas för att ta hand om spillet från träindustrin och kritiserade industrin i Sv kemisk tidskrift 1902 för att inte anlita ingenjörer för att utnyttja råvaran bättre. I sept 1911 fick han patent på ett sätt att utvinna ”såväl organiska som oorganiska beståndsdelar ur den avfallslut, som erhålles vid kokning av sulfitcellulosa”. S beräknade att 80–95 % av det organiska innehållet i luten kunde utvinnas. Lut till försöket fick han främst från Lilla Edets sulfitfabrik Göta, men det var först 1916 i Greaakers fabrik vid Fredriksstad i Norge som ett fullskaleförsök kunde genomföras.

I ett annat projekt försökte S hitta sätt att ta tillvara den energi som fanns i de sv torvmossarna. I juni 1918 fick han patent på sin metod att använda torv för att fälla ut ”den eljest icke utfällbara organiska delen i avfallsluten”. Den första sulfitkolfabriken i Sverige tillkom 1918 för att följande år etableras i full skala. Tillsammans med Sven Odén (bd 28) tog S ut ett patent på en metod 1919, ”Förfarande för framställning av pulverformigt amorft bränsle av torv”.

För att även ta tillvara spillet vid sågverken började S utveckla en metod att blanda sulfitavfallslut med sågspån och pressa briketter. Metoden patenterades i mars 1928. Bränslet kunde också pulveriseras och användas i stället för brunkolseller stenkolspulver, med hög värmeeffekt och utan rökeller slaggbildning. Om råvarorna inte kostade något var det konkurrenskraftigt jämfört med att köpa kol vilket gjorde detta attraktivt för industrins egna behov.

Några oväntade fenomen som uppstått vid experimenten med sulfitkol ledde till att S utvecklade en byggnadssten i konstmaterial och fick patent på den 1922. Stenen var stabil och okänslig för fukt. S lät bygga en paviljong av materialet till utställningen i Gbg 1923. S:s sista patent beviljades i nov 1937, alltså efter hans död, och gällde en ugn för att torka en lämplig blandning av avfallslut, avfallsved eller sågspån för användning som bränsle.

S verkade i en tid då massaindustrin bara hade ett par decennier på nacken. Olika aktörer sökte metoder för att effektivisera och förbättra tillverkningen, bl a med stöd från IVA. Frågan om ett ökat utnyttjande av råvaran och omhändertagande av restprodukten var inte endast föremål för forskning utan spillet med sin negativa miljöpåverkan diskuterades också i riksdagen. Detta ledde till lagförslag angående vatten- och luftföroreningar 1915.

S:s viktigaste roll var innovatörens, med många innovationer inom belysning, konstsilke och pappersmassa. Som entreprenör var han inte lika framgångsrik. S hade också betydelse för hanteringen av de miljöfrågor som uppstod till följd av massaindustrins utsläpp. I ett föredrag 1901 förespråkade han att en central anstalt för utveckling av nya metoder skulle inrättas, efter tysk förebild. En sådan tillkom också 1917 i form av Pappersmassekontoret, vilket kunde bildas med industrins stöd.

Författare

Anders Lindeberg-Lindvet

Arkivuppgifter

S:s arkiv (korrespondens, bl a m A Nobel, anteckn:böcker, kontrakt, ritn:ar, tryck o fotografier) i Tekn museet.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Vår Krigsstyrelse kontra svensk industri. Några ord till belysande af vårt leveransväsende. [Omsl.] Sthlm 1896. (Aftonbladets aktiebolags tr). 43 s, tab. [Titelbl: Till svenska statens representanter inom riksdagen. Förord undert. Följdskrifter: E J Breitholtz, A E Malmgren o O Virgin [undert], Några ord med anledning af broschyren ”Vår krigsstyrelse kontra svensk industri”, Sthlm 1896, (Kungl boktr), 36 s; C Tranchell o F Arv:son Posse [undert], Vördsam genmälan från Skånska krutbolagen å ”Några ord med anledning af broschyren ’Vår krigsstyrelse kontra svensk industri’”, Sthlm 1896, (Aftonbladets aktiebolags tr), 14 s.] – Om utnyttjandet af i sulfitaffallslut upplöst vedsubstans för sulfitfabrikernas bränslebehof samt därmed sammanhängande återvinning af vid fabrikationen använd svafvelsyrlighet och kalk, i enlighet med nu i Sulfitaktiebolaget Göta pågående försök. [Rubr.] Sthlm 1913. (Centraltr). 10 s. [Föredrag vid Kemistsamfundets sammanträde 27 mars 1913. Särtr ur: Svensk kemisk tidskrift, årg 25, 1913, s 78–87.] – Föredrag jemte komplettering efter demonstration af sulfitkolprocessen vid Göta d. 15 juli 1916. [Omsl.] Gbg 1916. (Zachrisson). 3, [1] s, [1] pl-bl (vikt). [Undert.] – Sulfitkol. Gbg 1917. (Zachrisson). 28, [1] s, [1] pl-bl (vikt). [Förordet undert.] – Den Strehlenertska slägten tillegnas dessa anteckningar såsom en inledning till en minnesteckning öfver kommande slägtmedlemmar såväl som dermed befryndade. Gbg 1918. (Wezäta). 36 s, [12] bl. [Förordet undert.]

Tryckta arbeten (bidrag): Om elektriska glödlampor. Efter ett föredrag af R W S, hållet inför Svenska teknologföreningens fackafdelning för elektroteknik (Teknisk tidskrift, årg 18, 1888, s 74–77). – Den bästa ekonomien vid användning af elektriska glödlampor, meddelade inför Svenska teknologföreningens fackafdelning för elektroteknik den 10 maj 1891 (Ibid, 21, 1891, s 134–135). – Iakttagelser inom glödlampindustrien under en resa i Nord Amerika sommaren 1893 (Teknisk tidskrift. Afdelningen för mekanik och elektroteknik, årg 24, 1894, s 7–10, ill). – Viskos (Svensk kemisk tidskrift, årg 12, 1900, s 185–191). [Utgör till stor del övers av en text av A D Little.] – Om hållfastheten hos konstgjorda textilfibrer, i förhållandet till dylika av naturligt ursprung, samt däraf framställda väfnader (Ibid, 13, 1901, s 177–178; 185–189). [Även i: Teknisk tidskrift. Allmänna afdelningen, årg 31, 1901, s [307]–310. Följdskrifter: G Sellergren, I frågan om hållfastheten hos konstgjorda textilfibrer (Ibid, s [331]); R W S, Om hållfastheten hos konstgjorda textilfibrer, i förhållandet till dylika av naturligt ursprung (Ibid, s 342–343).] – Maskiner och metoder för spinning af konstgjorda textilfibrer (Teknisk tidskrift …, 31, 1901, s [287]–290; 296–298; [301]–305, ill). – Om tillverkning af textilfibrer af cellulosa och utsigterna till en dermed sammanhängande svensk industri (Svensk kemisk tidskrift, 14, 1902, s 9–12, 21–22). [Föredrag vid Kemistsamfundets sammanträde 21 nov 1901 (se ibid, 13, 1901, s 181–183 för referat av föredraget samt åtföljande diskussion).] – Tillvaratagandet af upplöst vedämne i affallslutar från cellulosafabriker. Ett industriellt uppslag af nationalekonomiskt intresse (Teknisk tidskrift. Veckoupplagan, årg 43, 1913, s [113]–114). – Sulfitkolfrågans utveckling och nuvarande läge (Svensk kemisk tidskrift, 29, 1917, s 68–73). – Sulfitkol. Föredrag över Sulfitkol vid [Femte allmänna svenska] kemistmötet i Sundsvall lördagen den 9 juni 1917 (Svensk papperstidning, årg 20, 1917, s 128–131, 144–145, 160–163). [Även tr under titeln: Om tillverkning av sulfitkol (Teknisk tidskrift. Kemi och bergsvetenskap. Kemiska uppsatser, årg 47, 1917, s 131–139; även med paginering s 77–85).] – Framställning av sulfitkol vid Grea[a]ker cellulosafabrik i Norge. Föredrag av Ingeniör R. W. Strehlenert vid Svenska Pappers- och Cellulosaingeniörsföreningens vintermöte [21–22 febr 1919] (Svensk pappers-tidning, 22, 1919, s 136–138, 181–183, diagr). – Sulfitkolproblemet. Nya erfarenheter och rön (Ibid, s 511–513). [Föredrag vid Kemistsamfundets sammanträde 27 nov 1919 (se Svensk kemisk tidskrift, 31, 1919, s [205]–206 för referat av föredraget). Omtr i: Ibid, 32, 1920, s 21–25 samt i Teknisk tidskrift. Veckoupplagan, årg 50, 1920, s 13–15.] – Om orsaken till inkrustationer uti förvärmare och indunstare samt medel att förhindra dem, särskilt med hänsyn till industning av sulfitlut (Svensk pappers-tidning, 23, 1920, s 190–193). – Cellulosaindustriens bränslefråga (Ibid, s [459]–460). [Följdskrift till: G Sundblad, Cellulosaindustrins bränslefråga (Ibid, s [375]–377).] – Artikel om konstsilke i NF, 2 uppl, bd 14, 1911 under sign R. S-t.

Källor och litteratur

Källor o litt: Slöjdskolans i Sthlm arkiv, D1a:11–14 (inskrivn:journaler 1875–79), D1c:11–14 (registerböcker 1875–79), D4c:2 (pristävlingsliggare 1868–79); KTH:s arkiv, D1a:7 (elevmatr 1873–1913), allt i RA. G Bodman, R W S (Daedalus 1945); SMoK; S Strandh, Alfred Nobel: mannen, verket, samtiden (1983); SvTeknF; B Sundin, Ingenjörsvetenskapens tidevarv (1981); Uppfinningarnas bok, ed A Berglund, 3 (1902).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Robert Wilhelm Strehlenert, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34527, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Lindeberg-Lindvet), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34527
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Robert Wilhelm Strehlenert, urn:sbl:34527, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Lindeberg-Lindvet), hämtad 2024-04-25.