Meriter

Ström, Hans Olofsson, f 15 okt 1682 (Säfsnäs, AI:4, p 21), d 23 febr 1761 i Gbg, Domk (begr 1 mars, LIA:65, s 449). Föräldrar: handlaren o rådmannen i Marstrand Olof Hansson o Barbro Tormodsdtr Ström. Led av Gbgs handelsgille 11, burskap som handlande i Gbg 15 dec 12, led av borgarståndet vid riksdagarna 31 o 34 (led av SU 31 o 34), grosshandlare, bruksägare.

G 16 dec 1713 (bröllopsvers) m Anna Elisabeth Sahlgren, begr 14 aug 1733 i Gbg, Domk (LIA:48), dtr till rådmannen i Gbg Nils Persson o Sara Herwegh.

Biografi

Efter faderns död 1710 inledde S sin bana som handlande i Gbg under ett årtionde, då såväl finansieringen av Karl XII:s krig som truppernas behov av utrustning och livsmedel ställde helt extraordinära krav på borgarnas ekonomiska tillgångar och bestämde villkoren för deras handel och sjöfart.

S inriktade sig främst på Gbgs traditionella exportvaror: stångjärn och sågat virke. På grund av krigsårens handelsregleringar utvidgades hans handel efter hand till för krigföringen och folkförsörjningen nödvändiga varor.

Med svågern Jacob Sahlgren (bd 31) och dennes svåger Jöns Holst som medredare och partners importerade S bl a portugisiskt salt, och spannmål från Östersjöhamnar – under vissa år en förutsättning för att få exportera järn. Han utnyttjade med framgång de möjligheter som yppade sig och inom få år hade han placerat sig bland de ledande storköpmännen vad gäller skatteprestationer, ”frivilliga gåvor” till staten, tvångslån och leveranser på kredit till kronan.

1714 köpte S hus beläget i stadens förnämsta kvarter vid Stora hamnen, och 1718 uppfördes han som den enskilt högst taxerade i Gbg. Detta taxeringsbeslut ändrades genom guvernörens ingripande sedan S hävdat att han felaktigt påförts inkomst som bankir. En misstanke om bankirrörelse kvarstod dock vid senare taxeringar av S, och hängde möjligen samman med att han genom förtroendeuppdraget som hospitalkassans föreståndare 1719–27 stod för kassans utlåning och att han också ombesörjde kapitalplaceringar för enskildas räkning.

Med sina dåvarande resurser och stora tillgodohavanden hos kronan fann S efter norska fälttågets avslutande tiden vara inne att utvidga det geografiska området för sin förlagsfinansiering av järntillverkningen, som dittills skett genom förskott till Gbgs järnleverantörer i Värmland. Efterfrågan på sv järn på den viktigaste marknaden, den brittiska, var stadigt stigande. Särskilt eftertraktat var stångjärn framställt av malm från Dannemora gruva, då detta var speciellt lämpat för den engelska stålframställningen.

För att få tillgång till sådant stångjärn satsade S i början av 1719 på förlagsgivning till de tämligen skuldsatta uppländska bruken Vessland (Västland) och Strömsberg (med andelar i Dannemora gruva). Detta var ett djärvt och för västsvenskt näringsliv unikt initiativ, eftersom den uppländska järnproduktionen i hög grad dominerades av kapitalstarka adelsfamiljer med omfattande bruksintressen, och närmaste granne var friherre Charles de Geer (bd 10) på Lövsta.

S:s avsikt var att undan för undan utlösa tidigare förlagsgivare och en ansenlig utbetalning gjordes i s k mynttecken till bruksägaren Hans Gabriel Enander (bd 13, s 463). Få veckor senare devalverades emellertid nödmynten från Karl XII:s krig med 50 % och S nödgades återtaga hela mängden mynttecken, vilka snart föll ytterligare till en obetydlighet av det angivna värdet.

I juli 1719 inträffade en ny olycka genom ryssarnas härjningar bland järnbruken längs Upplandskusten. På Vesslands bruk förstördes då stångjärnshammaren och masugnen; de togs åter i bruk först 1721 resp 1722.

Sedan Enander avlidit 1720, fann S det nödvändigt, som störste fordringsägare i boet, att söka lösa ut alla äldre kreditorer, varigenom han blev invecklad i segslitna rättsliga tvister. Sedan Vessland och Strömsberg efter hand kommit i hans ägo förvaltades de av brodern Per Olofsson S (1698–1752), stamfader till den adliga ätten af S.

Även det närbelägna Hillebola bruk, som S engagerade sig i, hämmades av ekonomiska svårigheter, då det som pantgods under en längre tid gick fram och tillbaka mellan ägarna, förpaktaren Charles de Geer och S, tills denne slutligen förvärvade även detta bruk. För de tre bruken betalade han nära 330 000 dlr smt. Detta var ett högt pris för att få insteg i det uppländska produktionsområdet – vilket blev uppenbart, då S 1734 tvingades sälja bruken igen till den då avlidne Charles de Geers arvingar för 160 000 dlr smt.

Att S var en föga uppskattad konkurrent om malm, kolskog och andra produktionsförnödenheter hade han då tydligt fått märka i form av diverse trakasserier och intrång på Vesslands revir, vilket han upprepade gånger beklagat sig över hos Bergskollegium, och som även lett till dyrbara men fruktlösa processer mot de Geer inför dennes expansiva planer, bl a inför anläggningen av Karlholms bruk i grannskapet.

Mer lönande för S var arrendet fr o m 1724 av Söderfors ankarverk. Brukets ekonomiska ställning var visserligen svag och uppdelningen på ett stort antal ägare försvårade behövliga investeringar. S fick dock tämligen god avkastning på sitt arrende, särskilt sedan brodern Per S tagit sig an driften. Denne fortsatte som direktör vid Söderfors även sedan S 1734 på grund av bristande likviditet avhänt sig sina uppländska bruksintressen. Under en arrendeperiod övertog ytterligare en bror, grosshandlaren Börge Olofsson S (1688–1762) i Sthlm, förlagsgivningen till bruket. Denne gjorde energiska försök att vidga den utländska marknaden för Söderfors ankare men utan större framgång. Arrendet uppgavs 1742. Per S:s svåger, landshövdingen Carl Broman (bd 6, s 359), förvärvade efter hand allt fler andelar i verket men sålde det igen till Claes Grill (bd 17) och Mikael Hising (bd 19) i Sthlm 1748, då Per efter hustruns död lämnade sin ställning vid Söderfors.

Då S:s uppländska äventyr var över kunde han koncentrera sig på det som blev hans bestående insats: uppbyggnaden av Gravendals och Fredriksbergs manufakturverk i kompanjonskap med bergverksexperten Sebastian Grave (bd 17, s 251). Den 13 dec 1721 hade privilegium utfärdats för Grave att anlägga ett manufakturverk på Nås skogsallmänning i Västerdalarna. Medan Grave stod för bruksanläggningarna deltog S som finansiär i det storstilade merkantilistiska projektet ”med terrible omkostnad” för att upprätta verket ”i vilda ödemarken”.

På sikt var läget väl valt, på rimligt avstånd från Stora Kopparbergs och Hellefors silvergruvas intresseområden, vilket dock inte hindrade vissa gränskonflikter med dessa företag. Grave hade funnit malmstråk i närheten, där var riklig tillgång på skog – 90 000 tunnland av Nås allmänning hade i privilegiet upplåtits till bruket – och vattendrag med lämpliga fall för driften av hammare och kvarnar förelåg.

Uppbyggnadsperioden blev krävande, men trots svårigheterna kom en viss tillverkning igång 1723. Intill 1726, då Bergskollegium gav tillstånd till uppförandet av en masugnshytta vid Strömsdal (jämte ett stålbruk för steyermarkssmide) måste tackjärn köpas i Filipstads bergslag och forslas vid vinterföre eller på klövjestig till bruket. Egna malmgruvor öppnades efter hand i Grangärde.

Anläggningen vid Gravendal stod färdig 1727 och en utbyggnad av verket kunde ske med Fredriksbergs hammarverk vid Säfsjöns utlopp, en dryg mil norrut, en placering som avsåg att minska de dryga transportkostnaderna för kol.

Då avsättningen av de tillverkade manufakturvarorna inte motsvarade förväntningarna sökte och erhöll S privilegium för ännu en hammare 1731, denna gång för tillverkning av stångjärn till avsalu, en mer efterfrågad produkt.

De enastående omfattande anläggningar som tillkommit inom loppet av tio år hade tagit stora finansiella resurser i anspråk. S ställdes så 1733 inför den situationen att Grave för egen räkning hade upptagit ansenliga lån och för betalning av räntor och amortering sett sig tvingad att ta i anspråk förlagsmedel, som S hade försträckt för järnproduktionen. Då Grave tills vidare var ur stånd att fullgöra sina ekonomiska åtaganden i det gemensamma företaget pressades också S:s likviditet, även sedan han i febr 1734 avhänt sig upplandsbruken. Den 4 sept s å begärdes inteckning hos rådhusrätten i Gbg för av S utställd icke accepterad assignation på brodern Börge S, och samma dag begärde även svågern Jacob Sahlgren inteckning av en fordran hos S. Efter den anstormning av kreditorer som följde fann S, som då var riksdagsrepresentant för Gbg, den utvägen att med riksdagens stöd söka få uppskov för att genom fortsatt bruksdrift kunna fullgöra sina skyldigheter mot kreditorerna. Han åberopade bl a de stora tjänster han gjort kronan under kriget och det för riket gagneliga i att han uppbyggt ett så stort manufakturverk. Efter ständernas anmodan utfärdade K M:t 16 okt 1734 ett protektoral (s k ”järnbrev”) på 8–10 år för S.

Därefter ägnade S sig åt att komma till rätta med bruksaffärerna i Dalarna. En delning av bruken hade redan ägt rum genom en likvidation 26 mars 1736, då S övertog Gravendal och Strömsdal medan Grave fick Fredriksberg med tillhörande bruk. Kompanjonskapet upplöstes därmed.

Föregående år hade S begärt inteckning av ett förlagskontrakt med svågern Niclas Sahlgren (bd 31) och järnexportören Thomas Anderson i Gbg, varigenom tidigare Stockholmsförläggare till Gravendal blev utlösta. För Graves del löstes frågan om fortsatt driftskapital för Fredriksdalsbruken genom förlagskontrakt med det stora Grillska handelshuset i Sthlm.

Vinsterna av den långsamt stigande produktionen vid Gravendal lät dock vänta på sig. Den högkonjunktur som rådde under förra delen av 1720-talet hade efterföljts av en prisnedgång på den internationella järnmarknaden, och produktionskostnaderna var p g a brukets isolerade läge tills vidare förhållandevis höga.

Kreditorerna, som hittills inte fått ränta på sina fordringar blev otåliga. I aug 1738 begärde Stockholmsbankiren Jean Bedoire (bd 3) en förklaring av riksdagen hur järnbrevet för S skulle tolkas med hänsyn till betalningen av upplupen ränta. Vid slutvoteringen i riksdagen 10 mars följande år segrade prästeståndets mening, att uppskov med räntebetalningen borde medgivas S för att möjliggöra utarbetning av skulden. För sin egen räkning lät Bedoire verkställa utmätning av lösöret på Gravendals herrgård.

När S med bistånd av sin tidigare bokhållare G F Beyer, vid den tiden superkargör i Ostindiska kompaniet, gjorde upp ställningen vid anståndsårens utgång översteg visserligen tillgångarna skulderna, men då de till stor del var bundna i Gravendals bruk var han alltjämt ur stånd att gottgöra kreditorerna. Den 23 febr 1743 ingav han konkursansökan till Nås tingsrätt. Vid den följande rättegången framlades diverse ogrundade anklagelser mot S och en grupp kreditorer krävde att han skulle häktas som gäldenär och avstå Gravendals bruk. Med sin prioriterade förlagsfordran var svågern Niclas Sahlgren, stödd av flera släktingar med ansenliga fordringar, den som i första hand kunde göra anspråk på att överta driften av Gravendal för borgenärenas räkning. Så skedde också 1744 efter diverse rättegångsturer och överklaganden.

Med Sahlgrens bistånd och gynsammare konjunkturer blev bruksrörelsen allt lönsammare. 1759 avslutades förlagsräkningen med Sahlgren och 16 maj s å kunde Gravendals bruk ograverat överlåtas som fideikommiss till S:s fem huvudarvingar med en femtedel av den årliga avkastningen i utdelning till var och en. Härefter drevs bruket framgångsrikt med förlag från arvingarna i flera generationer och exporten av brukets produkter skedde fortsatt över Gbg. På 1890-talet förenades de av Grave och S grundade verken på nytt under Gravendals ab.

I Gbg såldes 1745 S:s hus vid Södra Hamngatan på auktion för borgenärernas räkning till superkargören Henrich König (bd 21) men inlöstes inom kort med bördsrätt av S:s son Nils S och svärsonen Nicolas Sandberg.

Karakteristiskt för S:s ekonomiska satsningar i merkantilistisk anda var – vid sidan av grundandet av järnmanufakturverket – hans tidiga investeringar i koppar- och silverprojekt i Bergslagen tillsammans med handelsmannen Gabriel Petre i Nora. Dessa betraktades till en början med stor välvilja av Bergskollegium men visade sig föga givande och upphörde med Petres konkurs.

Inför riksdagen 1731 hade S valts till fullmäktig i borgarståndet för Gbg. ”Emot förmodan” försökte han att bli befriad från uppdraget med hänvisning till sin vidlyftiga handel och det tillstånd affärerna befann sig i, men ålades vid vite av borgmästaren, hans svåger Jacob Sahlgren, att ta på sig det ansvarsfulla uppdraget. Stadens allmänna besvär rörde frågor som S med sin mångsidiga erfarenhet var väl lämpad att bevaka såsom importavgifter, manufakturstöd, skeppsbyggnad och fartygsfrihet, myntpolitik och kontroll av mått och vikt.

Det första för Gbg vitala ärende som krävde aktivt agerande var upphävandet av stadens exportmonopol på västkusten genom att Uddevalla 1719 beviljats stapelstadsrätt. För att kompensera för Gbgs längre transport för bergslagsjärn till exporthamnen hade dock Uddevalla ålagts en tilläggsavgift, vilken staden, med stöd från inflytelserika brukskretsar, nu önskade slopad. Varken av S påvisade uppenbara felaktigheter i Uddevallas inlaga eller en förstärkt reskassa från magistraten för att bearbeta ”många av det ena som det andra ståndet” på riksdagen fick önskad verkan, då ärendet uppsköts och först avgjordes 1733, i rådet, där man slopade extraavgiften för Uddevalla.

Långt mer avgörande för Gbgs utrikeshandel under resten av 1700-talet var emellertid utfallet av den ansökan om upprättandet av ett ostindiskt kompani som köpmannen i Sthlm, Henrich König (bd 21, s 767), ingivit till riksdagen. Sedan särskilt Kanslikollegium uttryckt betänkligheter inför möjliga negativa reaktioner från sjömakternas sida remitterades Königs förslag av SU till sekreta handelsdeputationen, där S, som var en varm förespråkare för kompanitanken, blivit placerad. I deputationens memorial, undertecknat av E Wrangel, H Schröder och S, argumenterades ingående för nyttan av ett sv deltagande i den inkomstbringande ostindiehandeln, icke minst för att uppmuntra utländskt kapital, ökad penningrörelse och ekonomisk aktivitet med bl a därpå följande ökad avsättning för sv manufakturprodukter. SU vidarebefordrade memorialet och den 14 juni 1731 utfärdades K M:ts privilegium för det företag som inom kort skulle kallas Sv ost-indiska compagniet.

Även 1734 deltog S i riksdagen som fullmäktig för Gbg. Det var där som han till borgarståndet ingav sin anhållan om ett temporärt betalningsanstånd inför de påträngande kreditorerna och framhöll det samhällsnyttiga med det stora bruks- och manufakturföretag som han igångsatt och var verksam i.

För S personligen innebar det uppskov som han beviljades av riksdagen, att han blev i stånd att slutföra och konsolidera sin anläggning i Dalarna. Detta blev hans bestående insats som företagare. Starkt påverkad av merkantilistiska idéer var S en man som såg många möjligheter och arbetade oförtrutet på att förverkliga dem, men som i sitt engagemang inte alltid tog hänsyn till omkostnaderna härvid i en tid med otillräckliga kapitalresurser, tidskrävande transportsystem och en tämligen outvecklad inhemsk marknad.

Genom förbindelserna till Ostindiska kompaniet, där Niclas Sahlgren från 1733 var direktör, låg vägen till en inkomstbringande karriär öppen för S:s båda söner, Nils S och Olof S med anställningar som superkargörer i det framgångsrika företaget. Äldsta dottern, Sara Barbara, ingick äktenskap med handelsmannen och rådmannen Niklas Sandberg som 1746–53 var huvud-participant i kompaniet, och yngsta dottern Anna Mariana blev gift med Martin Holterman (bd 19), senare direktör i kompaniet, medan dottern Christina Levina gifte sig med sin kusin Christian Arfvidsson (bd 2). Den inflytelserika familjekretsen stärkte ytterligare sin position genom giftermålsförbindelser med de framträdande handelsfamiljerna Grubb och Arfwedson i Sthlm.

För sonen Nils S (1714–83) blev flera av kompanifärderna dramatiska. Han var 1739–40 superkarg-assistent på skeppet Suecia, som förliste vid Orkneyöarna, men var bland dem som räddades. 1745 var han 3:e superkargör på Götheborg, som förolyckades vid Nya Älvsborg efter återkomsten från Kanton. 1746–48 var han 1:e superkargör på Calmar med ansvar för den botaniska expedition, som Linnélärljungen Christopher Tärnström utsänts på. I Ostindien drabbades besättningen svårt av sjukdom och Tärnström avled. Denna resa blev S:s sista. Han hade då samlat på sig en betydande förmögenhet och slutade 15 år senare sin aktiva tid som direktör i kompaniet.

På 1750-talet bistod S familjevännen Jonas Alströmer (bd 1) vid finansieringen av dennes kapitalslukande projekt och mottog därvid som pant Lärjeholms säteri vid Göta älv. Där påbörjade han agrara förbättringar med bl a rothuggning, dikning och gödsling – med gödsel, som skeppades från Gbg i kontinuerlig drift. 1760 anhöll S hos K M:t att få köpa och besitta säteriet under frälse hemmansrätt, vilket beviljades för honom och hustrun i deras livstid. Efter hand utvecklades Lärjeholm till ett mönsterjordbruk. Vid sitt besök 1773 kunde jordbruksexperten Anders Gustaf Barchaeus lämna en ingående beskrivning av jordbruket och köks- och fruktträdgårdarna och noterade att det om direktörerna Sahlgren och S i trakten sades, att dessa vore ”de käckaste hushållare, som i tysthet uträtta stora ting”.

Liknande ambitioner hade brodern Olof S (1716–75). Efter att ha varit superkargör i åtskilliga år blev han 1759 brukspatron då fadern av hälsoskäl drog sig tillbaka. Han ägnade sig därefter åt driften av Gravendals bruk till 1768 då brodern Nils tog över skötseln.

Vid denna tidpunkt hade S som pant övertagit Sävenäs säteri av direktören Jakob v Utfall. Denne hade tidigare genomfört åtskilliga reformer på egendomen och inrättat en mycket beundrad kinesisk trädgård, men ytterligare agrara initiativ var påkallade. I sin anhållan till K M:t 1772 att få besitta frälsegods framhöll S, att vad han tjänat i ungdomen i ostindiehandeln enligt hans mening inte på lämpligare sätt kunde användas till rikets gagn än genom investeringar i lantbruket.

Förutom sina andelar i Gravendals fideikommiss efterlämnade båda bröderna betydande förmögenheter inklusive ansenliga aktieposter i Ostindiska kompaniet. Förutom Sävenäs ägde Olof S ett ståtligt stenhus vid Norra Hamngatan intill Niclas Sahlgrens, med bl a eleganta franska tapeter med landskapsmålningar, nu förvarade i Röhsska konstslöjdmuseet. Nils S dog barnlös medan Olof S:s närmaste arvingar var döttrarna Anna Elisabet, g Silfverskiöld, och Maria Catarina, g Ramsay.

Ytterligare två medlemmar av familjen S från Marstrand blev knutna till Ostindiska kompaniet. Det gällde Börge Olofsson S:s äldste son Johan Fredrik S (1731–81), som flyttade från Sthlm till Gbg och gifte sig med Cornelia Hall, änka efter den förmögne brittiske järnexportören i Gbg, Benjamin Hall. Johan Fredrik S ägnade sig själv åt järnhandel och blev senare även direktör i kompaniet. Också hans bror Gabriel S tjänstgjorde där, nämligen som styrman och kapten under tredje oktrojen.

Författare

Elsa-Britta Grage

Arkivuppgifter

S:s arkiv (2 vol) i GLA.

Källor och litteratur

Källor o litt: Bergskoll:s arkiv: prot, privilegier o resolutioner, diarier, brev o suppliker; Biographica; Nedre jusitierevisionen; Kontributionsränteriet; Riksdagens utskottshandl:ar, vol R 2535 (sekreta propositionerna i inrikeso krigsärenden 1731); Riksens ständers kassakontor: nummerböcker 2090 o 2091; Upphandlingsdeput: skrivelser, Gbg o B län, 1716–18; allt i RA. Gbgs rådhusrätts prot; politieprot; inteckn:böcker; bouppteckn:ar; riksdagshandl:ar; hospitalsräkenskaper; Gbg stads räkenskaper, allt i Gbgs stadsarkiv. Helge Almquists excerptsaml, vol A84; Gustavi domkyrkoförs räkenskaper; Vättle härads bouppteckn:ar; allt i GLA. Gravendals bruksarkiv, Värmlandsarkiv, Karlstad. Olga Dahls databas: www.gbgtomter.se

H Almquist, Gbgs hist: grundläggn o de första hundra åren, 2 (1935); A G Barchaeus, Underrättelser angående landthushålln i Halland (Sv bygder, ed J Sahlgren, 3, 1924); BachCl; Christopher Tärnströms journal, en resa mellan Europa o Sydostasien år 1746, ed L Hansen (2005); E Falk, Om Säfsfinnarnas bygd i 1700-talets början (Jernkontorets bergshist skriftser, 13, 1950); M Fritz, Tillkomsten o de första verksamhetsåren (Söderfors 300 år, 1976); H Fröding, Berättelser ur Gbgs hist under frihetstiden (1919); C Hallendorff, Ur Upplands hist (Uppland. Skildr af land o folk, 1, 1905); K G Hildebrand, Fagerstabrukens hist, 1 (1957); S Kristiansson, Uddevalla stads hist, 2 (1953); G Lindeberg, Sv ekonomisk politik under den Görtzka perioden (1941); J Lundström, The history of the Söderfors anchor-works (1970); E Malmberg, Strömsbergs bruks hist (1917); S Montelius, Säfsnäsbrukens arbetskraft o försörjn 1600–1865 (1962); A Nilsson, Äldre fasta rumsinredn:ar i Röhsska konstslöjdmuseet (1916); G Nilzén, Carl Gyllenborg (2007); C Sahlin, Ett järnbrev (Blad för Bergshandteringens vänner, bd 19, 1928–36); S Sjöberg, Söderfors (1956); W Tham, Lindesberg o Nora genom tiderna, 2 (1949).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Olofsson Ström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34562, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34562
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Olofsson Ström, urn:sbl:34562, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-24.