Meriter

Strömberg, Peder Gudmundsson, d 11 aug 1655 (gravsten i Kristine kyrka, Jönköping) på Ryhov, Ljungarum, Jönk (Palmskiöld). Föräldrar: borgmästaren Gudmund Svensson i Jönköping o dennes första hustru, d före 1588. Borgare i Jönköping senast 04, kämnär 08, rådman 09, borgmästare 17 aug 19–30 april 33, allt i Jönköping, erhöll arrenden på skatteuppbörden i flera omgivande härader 19–26, delägare i vantmakeriet i Jönköping 22, ägare 29, erhöll privilegium för vantmakeriet 6 dec 35, inspektor där 31 maj 39, adl 7 okt 46 (introd 47), led av borgarståndet vid flera riksdagar.

G 1) 18 jan 1604 (Palmskiöld) m Anna Månsdtr, f okt 1580 i Jönköping (d:o), d 6 juli 1630 där (gravsten i Kristine kyrka), dtr till borgmästaren Måns Jönsson o Brita Nilsdtr; 2) 12 aug 1632 på Rundstorp, Kimstad, Ög, (Biographica) m Karin Törnsköld, f 19 febr 1610 (minnestavla i Byarums kyrka), d 30 jan 1687 i Jönköping, Kristina, dtr till assessorn Peder Andersson (Törnsköld) o Brita Clemetsdtr.

Biografi

S betecknas som Jönköpings ledande borgare under 1600-talets första hälft med vidsträckta engagemang i handel, industri och kreditväsen. Son till en tongivande handelsman och kämnär sattes han troligen i handelslära i Tyskland enligt den lokala seden att utbilda sönerna. Redan tidiga belägg om S visar på kontakter med tyska handelsstäder och även svärfadern Måns Jönsson hade omfattande sådana kontakter. S:s firma växte genom sammanslagningar av faderns och svågern Nils Månssons rörelser i slutet av 1620-talet. Genom släktförbindelser i både råd och förvaltning blev S tidigt dominerande i Jönköpings ekonomiska liv och tillika en tongivande fordringsägare. Ett exempel på hans inflytande är att rådhusrättens protokoll 1632–40 har S:s personliga stämpel tryckt på pärmen.

Även S:s kontakter med kronan visar att han tidigt uppfattades som en av Jönköpings ledande borgare. Han bedrev handel över Lübeck redan före 1611. I ett brev till Kristian IV av Danmark från 8 jan 1617 beklagar självaste Gustav Adolf att S:s gods – sålt till en handelsman i Lübeck – blivit konfiskerat i Halmstad, där den nämnde handelsmannens ombud hade tagit emot det. Redan 1613 finns belägg för att S ersattes av kronan för två resor till Askersund efter spannmål. S å hade han och svågern en fordran på kronan för utlägg för ”krigssakerna”, sannolikt i anslutning till Kalmarkriget som avslutades detta år med freden i Knäred. 1618 var S en av dem som kungen bad om hjälp att försträcka medel för att få ihop en av de ansträngande delbetalningarna av Älvsborgs lösen vars skadeståndssumma avbetalades med en fjärdedel årligen under perioden 1616–19. 1627 och 1628 bidrog S med kapitalinsatser i kronans handelskompanier, 1629 levererade han spannmål och kontanter och vid krigsutbrottet med Danmark 1643 bidrog han med pengar, beklädnad och livsmedel.

För sina tjänster erhöll S olika slags betalning, främst i form av skatteintäkter in natura och arrenden av skilda typer. 1619 lät Gustav Adolf S förpanta och utarrendera kronans ”ladugård” i Jönköping på tre år med 780 årliga dagsverken från tre socknar. För detta skulle han erlägga 226,25 dlr årligen till räntekammaren i Sthlm. Kronan utarrenderade sina räntor och inkomster ytterligare. Enligt kungligt brev 16 juni 1619 utarrenderades all uppbörd, ränta och rättighet av Västbo och Sunnebo härader till S och hans svärfar. 1624–34 upplät Gustav Adolf kronans ladugård Ryd till S för en utlagd summa svenska daler. S hade även betydande arrendeinnehav i traktens kvarnar och han ägde ett omfattande fastighetsbestånd.

S:s enastående karriär med personliga relationer till rikets ledande män måste ses mot bakgrund av den gryende stormaktstidens expansionssträvanden. Inte bara de många krigen krävde kapital på ett nytt sätt jämfört med Gustav I:s och hans söners tid. Det tidiga 1600-talets Sverige behövde också alltmer medel till hovets växande lyxkonsumtion och representativa uppgifter liksom till adelns nybyggnad av slott. Likaså växte den handelskapitalistiska sfärens kapitalbehov för att finansiera förädling och export av metaller.

Att S och andra köpmän i landsorten fick en så strategisk betydelse för rikets ledning berodde på att svensk ekonomi präglades av en långt framskriden naturahushållning. Den viktigaste skatteintäkten var de s k grundskatterna med sin starka anknytning till förutbestämda naturaprestationer, främst i form av jordbruksprodukter. Kronan disponerade delar av detta som enskild besittning via de s k arvegodsen, ett arv från riksgrundaren Gustav I och hans söner under 1500-talet. Genom systemet med skatteintäkter i form av naturaprodukter vidmakthölls en oflexibel, regionalt präglad förrådshushållning under i stort sett hela den tidigmoderna perioden. Denna stelhet förstärktes av det s k indelningsverket. ”Indelning” av kronans inkomster innebar olika slags skattebefrielse för grupper som biträdde staten med tjänster som rusttjänst och inkvartering. S:s många avtal med kronan är tryfferade med sådana förmåner, oftast med giltighet för en begränsad tid.

Stormaktstiden med Gustav II Adolf och rikskanslern Axel Oxenstierna representerade ett försök till brott med detta medeltida naturasystem. De medverkade till godsavsöndringar av kronojord och framväxten av avlönade ämbetsmän men även till utarrendering av kronans tillgångar till ledande män som S med sin tydliga sociala förankring i städernas borgerskap. Statsutgifterna finansierades istället genom tullar och konsumtionsskatter.

S:s roll som politisk förtroendeman, handlare och småningom faktor och ensam ansvarig för vantmakeriet i Jönköping byggde helt på hans roll som förmedlare mellan kronan och stadens borgerskap. Sedan staden bränts ned av danskarna under kriget 1612 utsågs S följande år av borgerskapet att till kungen framlämna en skrift om återuppbyggande. Kungen genomdrev mot borgerskapets uttryckliga vilja att staden skulle återuppbyggas på det försvarspolitiskt mer passande Sanden, med slottet som skydd mot väster. S representerade även Jönköping i samband med Axel Oxenstiernas 55 punkter rörande städernas förnyade privilegier vid utskottsriksdagen i febr 1620 och andra möten om detta. Han hemförde och överlämnade till slut Jönköping stads förnyade privilegier 1620. Ett viktigt symbolvärde för stadens borgerskap hade även återfinnandet av rådhustornets klocka vid denna tid; den hittades på Kronoberg som S arrenderade av kronan och återfördes till Jönköping. S och hans släktingar utövade ett stort inflytande i staden och på rådhusrättens arbete de närmaste decennierna efter 1620.

S:s affärer och uppdrag var ofta slumpvis tillkomna. Han tillhörde en kategori av landsortshandlare som skilde sig från exempelvis skeppsbroadeln i Sthlm, som primärt byggde upp sin handel på en växande export av metaller, främst koppar och högkvalitativt stångjärn. S var mer av mångsysslare, importör och inrikeshandlare utan särskild specialisering, men blev efterhand alltmer inriktad på vantmakeriets och textilhandelns behov. Det finns belägg för att han också bedrev oxhandel och importerade vin. S sysslade dock enligt egen utsago inte med bergshantering, det är känt att han uttryckligen avböjde att handla med koppar.

S:s ledarskap av Jönköpings vantmakeri stadfästes med det privilegium han erhöll 1635 och som gav honom monopol på klädestillverkning i staden. Han hade då sedan 1622–23 ingått i det konsortium som drev vantmakeriet, grundat 1618. Kungen upplät och skänkte 15 tomter och hus till konsortiet. Likaså avsattes 40 000 dlr av 1622 års ränta i Jönköping till vantmakeriets finansiering av kronan. Det erhöll sina privilegier formellt 3 febr 1623 men led länge svårt av brist på ull: vantmakeriernas tillverkning baserades på importerad kvalitetsull.

Både vantmakerier som huvudsakligen tillverkade för krigsmakten och mässings- och stångjärnsproducenter som producerade för export led svårt av s k likviditetsspänning: de fick på olika sätt kortare krediter för anskaffning av råvaror och insatsvaror samt utbetalande av löner än de krediter de själva tvingades lämna i försäljningsledet. Därtill tog tillverkningen lång tid och den var delvis starkt säsongsberoende. Vantmakerier och järnbruk led därför ofta av brist på rörelsekapital. S talade själv om att förläggaren var tvungen att ligga ute med sitt kapital i ett år när han tecknade vantmakerikonsortiets tidigare historia inför det att han erhöll sitt individuella privilegium. Vinsten framstår som blygsam. En vanlig taxa vid import av kläde för kronans räkning var att handlaren återfick sina utlägg plus tio procent av totalsumman. Vantmakeriernas vinst var knappast högre.

Likviditetsspänningen förstärktes ytterligare vid försenad betalning, som var det gängse från kronans sida. Två kungliga brev från 1620 belyser både S:s omfattande handel med kronan men även hur han får dess hjälp att driva in sina fordringar hos försumliga adliga gäldenärer. Också kronan själv drogs med likviditetsproblem, på grund av naturahushållningens allmänna karaktär, och här biträdde ofta köpmän och privatbankirer med korta lån. S bidrog med medel till kronan i samband med Gustav II Adolfs sista besök i Jönköping 1629. En annan faktor som ytterligare ökade bristen på likvida medel var att både kronan och köpmannen ibland fick betalt indirekt i naturatillgångar eller via orealiserade fordringar på andra aktörer i de finansiella nätverken. 1634 ingick sålunda S i ett konsortium som gick i borgen för att tullnären via sitt arrende i tre år av lilla tullen, accisen och bakugnspengarna skulle betala 700 dlr silvermynt till kronan. 1644 visar ett annat belägg hur S skulle få betalt via en överlåtelse av en fordran kronan hade på en befallningsman som visade sig vara insolvent vid förfallodagen. Vanligen belastade S sina fordringar på kronan med räntepåslag för sådana slags oförutsedda fördyringar men dessa tillägg ignorerades oftast. Så sent som 1655 hade S:s dödsbo en fordran på 5 300 dlr silvermynt på kronan.

Det är förmodligen kreditmarknadens och penningväsendets negativa inverkan på vantmakeriernas tillverkning som förklarar att importen av kläde nådde enastående proportioner under S:s tid. Trots statliga satsningar på vantmakerier utanför Sthlm ökade den årliga importen av kläde från knappt 20 % av den totala importens samlade värde 1613 till hela 24 % toppåret 1637. Delar av den utgjorde dock insatsvara till vantmakerierna i tider av stor efterfrågan från krigsmakten. Den nämnda siffran inkluderar oberett kläde som färgades och överskars i svenska verkstäder.

Likviditetsspänningen förblev huvudproblemet för S vid driften av vantmakeriet. I en skrivelse från 1638 framhöll han att svårigheterna var en följd av kronans sätt att beställa och att dröja med att betala. Vantmakarna själva blev därför långsiktigt skuldsatta. Antagligen var de helt utlämnade till S:s godtycke. I 1639 års mantalslängd anges att vantmakarna var under S:s direktion men inte räknades till borgerskapet.

Ännu 1636 erbjöd sig S att leverera 16 000 alnar kläde men därefter inleddes vantmakeriets slutliga nedgång. 1645 och 1646 levererade han bara ca 2 000 alnar kläde per år, 1647 ca 5 000 och 1648 drygt 3 000 alnar. Kring 1650 tilltog svårigheterna. I samband med krigsslutet minskade statens efterfrågan och organisationen av handel och tillverkning av kläde förändrades. Efter S:s död förde vantmakeriet i Jönköping blott en tynande tillvaro. – S slöt själv sin ätt. När han 1646 adlades blev hans söner i första giftet ej delaktiga i adelskapet men en av dessa adlades 1674, även han under namnet Strömberg. En son till denne, och sonson till S, var friherren och greven Nils Stromberg (bd 33).

Författare

Klas Nyberg

Arkivuppgifter

Brev från S i RA (till fr a A Oxenstierna).

Källor och litteratur

Källor o litt: Kammarkollegii prot, registratur o kontraktsböcker, räntekammarböcker, skriv:er till Johan Uthoff 1605–18, KA; Biographica (Strömberg), Städernas acta, Jönköping, allt i RA; Palmskiölds geneal:er, RHA; Jönköpings rådhusrätts o magistrats arkiv, tänkeböcker o domböcker, Jönköpings stadsarkiv.

B Boëthius o E F Heckscher, Sv handelsstatistik 1637–1737 (1938); C Dalhede, Handelsfamiljer på stormaktstidens Europamarknad: resor o resande i internat förbindelser o kulturella intressen: Augsburg, Antwerpen, Lübeck, Gbg o Arboga, 1–3 (2001); M Hallenberg, Statsmakt till salu, arrendesystemet o privatiseringen av skatteuppbörden i det sv riket 1618-1635 (2008); E F Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1:2 (1936); B Helmfrid, Tiden 1568–1655 (Norrköpings hist, 2:5, 1965); D Jenkins, The Cambridge history of western textiles, 1–2 (2003); Jönköpings hist, 1–3 (1917–19); B E Karlson, Bebyggelse i Jönköping 1612–1870: produktion, rekreation (1996).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peder Gudmundsson Strömberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34582, Svenskt biografiskt lexikon (art av Klas Nyberg), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34582
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peder Gudmundsson Strömberg, urn:sbl:34582, Svenskt biografiskt lexikon (art av Klas Nyberg), hämtad 2024-04-19.