Biografi

Strömfelt, släkt, härstammande från kyrkoherden och kontraktsprosten Harald Hansson (d 1619) i Fägre församling i nordöstra Västergötland. Bland hans barn, som efter födelseförsamlingen kallade sig Fegræus (bd 15, s 446–48), fanns äldste sonen Johan Fegræus (1587–1644) som 1632 adlades med namnet S. Han inskrevs 1609 vid UU och nämns två år senare som politices studerande där, ett ämne i vilket Johannes Messenius (bd 25) innehade lärostolen. Då S senare nämner Axel Oxenstierna (bd 28) som sin ”patron och befordrare” (Ämbets-bref…, s 120) är det möjligt att han under, eller efter, studierna inträtt i något slags tjänsteförhållande till denne. S utsågs i början av 1624 till sekreterare vid det kungliga kansliet, och även om han samma år erhöll ett stenhus i Sthlm för sina tjänster (RR) så kom han till stor del att vara förlagd på tyskt eller baltiskt område fram till dess att han 1629 efterträdde Jonas Bure (bd 6) som svensk agent i Helsingör, detta med lön och förtäring samt bibehållen sekreterarlön. Året därpå förhandlade S med det franska sändebudet Charnacé om det svensk-franska förbundet. Han hade en framskjuten position vid fredsförhandlingarna med Danmark i mars 1634 men först 1638 utnämndes han till svensk resident i Danmark, en post han innehade till krigsutbrottet 1643 då han hemkallades. S har karaktäriserats som en man av ”stor vakenhet och användbarhet”; det vilade dessutom ”lugn och pålitlighet över hans framfärd” (Ahnlund 1940, s 356 f).

En son till S var Harald S (d 1707), som tillsammans med tre av sina bröder inskrevs vid UU 1660. Han disputerade där 1664. Nyligen hemkommen från peregrinationsresor antogs han 1673 som assessor i Göta hovrätt. Då hans svärfar generallöjtnanten Hans Mörner (bd 26), landshövding i Jönköpings län, kallades till fältarmén 1675 utsåg denne S att vikariera på landshövdingeposten. Som sådan kom han under 1670-talets andra hälft att ha ansvar för försvarsverket vid småländska gränsen mot Halland och Skåne. Under 1690-talet kom han som direktör att arbeta inom den s k andra skogskommissionen i västra Sverige och i Uppland med att klarlägga omfattningen av kronans skogar samt att gränsreglera dessa. Inför riksdagen 1697 var S en av de två som föreslogs som lantmarskalk men han fick stå tillbaka för Nils Gripenhielm (bd 17).

En sonson till Harald S var Carl Harald S (1709–75). Han knöts redan som barn till hovet som page och hovjunkare. Efter studier vid LU väntade en kanslikarriär i Sthlm: i Riksarkivet, i kungliga kansliet samt som auskultant i Svea hovrätt. I början av 1730-talet lämnade han huvudstaden och var hovrättsråd i Jönköping för att 1752 utnämnas till landshövding i Blekinge. Då S lämnade tjänsten i slutet av 1760-talet beklagade Tersmeden detta i sina memoarer och ansåg att man i jämförelse med ”vår älskade president S” med den tillträdande landshövdingen ”på societetens vägnar, gjort ett ganska dåligt byte”.

Även S:s son Fredrik Georg S (1738–1814) studerade vid LU, men valde därefter en annan bana än faderns, nämligen flottan. Fredrik S antogs som underofficer vid amiralitetet 1756 och under flera år vid 1760-talets början var han utlandskommenderad till Medelhavet. Han bestred senare även en beskickning till Marocko 1778. Från denna tid stammar en föga smickrande karaktäristik av honom som ”pratmakare och skrävlare … han känner och är god vän med alla människor men med ingen särskild” (H E Charlotta, Dagbok, 1, s 181). A F Skjöldebrand ansåg honom vara ”en besynnerlig man, men sannfärdig”. S och hustrun gjorde 1782 egendomen Hylinge, strax väster om Söderköping, till fideikommiss för ätten. Detta fortlöpte fram till 1966 då det avvecklades i och med att S:s sonsons sonson avled. Efter att ha avancerat till konteramiral och kommendant i Karlskrona 1783 utnämndes S året därpå till landshövding i dåvarande Linköpings län. Vid 1786 års riksdag kom han att ingå i den kommitté som fick i uppdrag att granska flottans administration, den s k Strömfeltska kommissionen. Han fick 1799 tillsammans med brodern Carl Axel grevevärdighet med primogenitur, d v s att endast äldste sonen i varje generation skulle ärva titeln. Från Fredrik S stammar de fortlevande grevliga och friherrliga grenarna av ätten S. En sonson till honom var Fredrik Knut Harald S (S 2).

Fredrik S:s broder Carl Axel S (1740–1821) valde även han en militär karriär, men inom armén. Efter tre års studier vid LU blev han, inte fyllda 16 år, underofficer vid Hessensteinska regementet. Som löjtnant vid gardet medföljde han 1770 i kronprins Gustavs svit på dennes resa till Paris och blev på återresan utnämnd till kavaljer hos hertig Fredrik Adolf (bd 16). S kom att följa denne på omfattande europeiska resor och vid statskuppen 1772 var han hertigens adjutant. Han vistades ofta vid hovet och fanns i kungens följe vid den västeuropeiska resa som denne gjorde 1780. Efter kungens död 1792 sändes han med nyheten om dödsfallet till danska hovet. S och brodern erhöll 1799 grevlig värdighet (se ovan). Kontakten med kungahuset vidmakthölls då han så småningom blev överkammarherre hos drottningen. 1809 utnämndes S till general och vid statsvälvningen samma år figurerade han bl a i samband med att den avväpnade kungen under sin flykt genom slottet lyckades rycka åt sig S:s värja. Han erhöll avsked 1811. S ligger begravd i Fersenska graven i Riddarholmskyrkan.

En annan son till Johan Fegræus var Gustaf Adolf S (1640–1717) som efter studier vid UU föreslogs för assessorat vid hovrätten i Dorpat redan 1664 men utnämndes först 1676. S kom 1705 att bli ekonomiståthållare över ett av de två distrikten som Livland var indelat i och innehade detta till aug 1710 då ryssarna erövrade området. Hans son var presidenten i Svea hovrätt Otto Reinhold S (S 1).

En brorson till Gustaf Adolf S var greven och friherren Johan Carl S (1678–1736) som 1697 inledde sin militära karriär som musketerare vid Livgardet. S deltog i åtskilliga slag från Narva 1700 till Fredrikshald 1718 utan att råka ut för några större blessyrer, t ex fick han en kula genom värjgehänget vid Punitz 1704 utan att såras. Vid två tillfällen, sista gången 1715, blev han tillfångatagen. Han lyckades dock friköpa sig båda gångerna och deltog i fälttågen i Norge och Bohuslän 1718–19. S avslutade sin militära karriär som chef för Närkes och Värmlands regemente. En relation från hans ryska fångenskap trycktes 1842 av M J Crusenstolpe och fragment av hans dagböcker från tiden 1707–20 finns bevarade i RA.

S:s dotter Ulrika Eleonora S (1724–80), som vid 12 års ålder blev hovfröken hos drottning Ulrika Eleonora, var verksam vid hovet även under drottningarna Lovisa Ulrika och Sophia Magdalena. Hon kom alltså att ha sin verksamhet i hovets närhet under fem decennier. I samband med försöket till statskupp 1756 var Ulrika S enligt en obekräftad uppgift (Fryxell) den som uppdagade att delar av drottningens smycken pantsatts i Tyskland. Klart är dock att hon blev ”illa anskriven hos drottningen” (Ehrensvärd), skiljdes från hovets innersta krets och av ständerna beviljades ett årligt underhåll på 2 000 dlr silvermynt. Samma år gifte hon sig, av allt att döma ett resonemangsparti, med den framstående hattpolitikern Carl Sparre (bd 32). Deras äktenskap ansågs av samtiden som lyckligt och harmoniskt trots makens upprepade otrohetsaffärer. Senare kom paret att odla en god relation med kronprinsen och S återgick så småningom till hovet som överhovmästarinna. I övrigt intar S ”en märklig särställning” (Lindskog) i 1700-talets dagboks- och memoarlitteratur. Man saknar helt förklenande omdömen om henne. Hon omtalas alltid i termer av vett, otadlig moral och andra av samtiden uppskattade kvinnliga egenskaper.

En syster till Ulrika S var Agneta Margareta S (1725–60). I en egenhändigt komponerad födelsedagshyllning till faderns 58-årsdag 1736 framskymtar den då 11 år gamla Agneta S som ett mycket fromt, närmast herrnhutiskt skolat barn. Hon blev hovfröken vid 16 års ålder, och som en av de yngsta vid hovet kallades hon skämtsamt ”barnet” eller ”Annika Larsdotter”. På en medalj som greve Carl Gustaf Tessin 1744 lät slå står ”Den gärna sovande Annika Larsdotter”, syftande på hennes ”obenägenhet för musiknöjen och nattvak” (Hyckert). Agneta S drog sig tillbaka från hovet 1754 då hon gifte sig med översten, sedermera landshövdingen i Malmöhus län, Carl Adlerfelt (bd 1).

Författare

Roger Axelsson

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: Elgenstierna; C C Gjörwell, Nya sv bibl:et, 2 (1763), s 699 ff; NF 27 (1918).

Johan Fegræus, adl S: Danica 25–32; Kanslitjänstemäns ... mottagna skriv:er, vol 14; RR 1624 f 286; Stegeborgssaml E 27 (Skriv:er till Johan Casimir o hans gemål 1629–43), allt i RA. N Ahnlund, Gustaf Adolf inför tyska kriget (1918); dens, Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död (1940); C Annerstedt, UU:s hist, 1 (1877), s 134 f; AOSB 1:3–11, 1:13 o 1:15, 2:1, 2:3, 2:5, 2:9–11 (1888–1969); E Brännman, Frälseköpen under Gustav II Adolfs regering (1950); H Droste, Im Dienst der Krone. Schwedische Diplomaten im 17. Jahrhundert (2006); N Edén, Den sv centralregeringens utveckl till kollegial organisation (1902), s 167 f; J Lossius, Die Urkunden der Grafen de Lagardie in der Universitätsbibliothek zu Dorpat (1882); S Lundgren, Johan Adler Salvius: problem kring freden, krigsekonomien o maktkampen (1945); B V:son Lundqvist, Västgöta nation i Uppsala från år 1595, 1 (1928–46); D Norrman, Gustav Adolfs politik mot Ryssland o Polen under tyska kriget (1630–1632) (1943); C-F Palmstierna, Utrikesförvaltn:ens hist 1611–1648 (Den sv utrikesförvaltn:ens hist, 1935); Skara hm; SMoK; SRP 1–10 (1878–1905); W Tham, 1560–1648 (Den sv utrikespolitikens hist, 1: 2, 1960), s 320; UUM 1: 1595–1700 (1900–11); E Wendt, Det sv licentväsendet i Preussen 1627–1635 (1933); G Wetterberg, Kanslern Axel Oxenstierna i sin tid (2002); Ämbets-bref från sv residenten i Danmark J F (Hist saml:ar, 3, 1797), s 64–272.

Harald S: J E Almquist, Skogskommissionerna under det karolinska enväldet (Studier i sv jordrätt, 1928), s 521, 527, 536 f, 541 ff, 546, 552 f o 569; B Asker, I konungens stad o ställe (2004); G Gezelius, Biographiskt lexicon, 3 (1780); A Holmberg, Den Bergianska avskr:saml:en i VA:s bibl (1938); T Höjer, Carl XII:s myndighetsförklaring (KFÅ 1942); G Jonasson, Karl XII o hans rådgivare (1960); Jönköpings stads hist, 3 (1919), s 18 f.

Carl Harald S: Karlskrona stads hist, 1, 1680–1790 (1930), s 114, 253 ff, 470 f, 530; Malmström; C Tersmeden, Memoarer, 5 (1918; reg hos SBL).

Fredrik Georg S: H E Charlotta, Dagbok, 1 (1902), s 181, 265 f, 6 (1927), s 244; F A v Fersen, Hist skrifter, 3 (1869), s 123 f, 4 (1869), s 315, 5 (1870), s 49; W Odelberg, Viceamiral Carl Olof Cronstedt (1954); N Segerstråle, Sv fideikommiss (1979); A F Skjöldebrand, Memoarer, 1 (1903), s 137; Tersmeden, a a, 5–6 (1918–19; reg hos SBL).

Carl Axel S: Biografica 172, RHA. A Ahnfelt, Ur sv hofvets o aristokratiens lif, 3 (1881), s 283, 4 (1882), s 77; A Anjou, Riddare af konung Carl XIII:s orden: 1811–1900 (1900); Brev till Carl Sparre ... 1773–1790, ed T Höjer o N Staf (HH 32:2, 1942), s 278; H E Charlotta, a a, 8 (1939); M J Crusenstolpe, Portefeuille, 3 (1842), s 165, 169; A v Fersen, Dagbok, 1 (1925), s 139; R F Hochschild, Memoarer, 3 (1909), s 5; N Staf, Polisväsendet i Sthlm 1776–1850 (1950); H Stålhane, Gustaf III:s resa till Spa 1780 (1939), s 223; H G Trolle-Wachtmeister, Anteckn:ar o minnen, 1 (1889).

Gustaf Adolf S: Likv o RR 1676 3/4, båda RA. F Arfwidsson, Försvaret av Östersjöprovinserna 1708–1710, 1–2 (1936); dens, Försvaret o förlusten av Pernau åren 1709–1710 (KFÅ 1961); A C Meurling, Sv domstolsförvaltn i Livland 1634–1700 (1967); A Munthe, Studier i drottning Kristinas o reduktionens hist (1971); C v Rosen, Bidr till kännedom om de händelser som närmast föregingo sv stormaktsväldets fall, 1–2 (1936; reg hos SBL); S Schartau, De sv Östersjöprovinserna vid det stora nord krigets utbrott (KFÅ 1925).

Johan Carl S: Arkivfragment 14, RA. Crusenstolpe, a a, s 6–20; H Danielson, Sverige o Frankrike 1736–1739 (1956), s 49; Gezelius, a a; B Hammarlund, Politik utan partier (1985); J Holmgren, Norrlandsläseriet … fram till år 1830 (1948); Malmström; G Nilzén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971), s 31, 124.

Ulrika Eleonora S: G J Ehrensvärd, Dagboksanteckn:ar förda vid Gustaf III:s hof, 2 (1878), s 173 ff, 179 ff; F A v Fersen, Hist skrifter, 2 (1868), s 48, 4 (1869), s 14, 185, 220 o 407; A Fryxell, Berättelser ur sv hist:en, 39 (1904), s 181; Hochschild, a a, 1 (1908), s 43; B E Hyckert o V E Lilienberg, Minnespenningar öfver ensk sv män o kvinnor, 2 (1915); M Laine, En Minerva för vår Nord. Lovisa Ulrika som samlare, uppdragsgivare o byggherre (1998); C Lindskog, Clas på hörnet: skildr:ar från trakten kring Roslagstull (1932), s 306; S Leijonhufvud, Omkring Carl Gustaf Tessin, 1–2 (1917–18); dens, Lovisa Ulrika o Carl Gustaf Tessin (1920); Riksdag, kaffehus o predikstol: frihetstidens politiska kultur 1766–1772, ed M-C Skuncke o H Tandefelt (2003); H Tandefelt, Konsten att härska: Gustaf III inför sina undersåtar (2008); [W Stålberg o P G Berg,] Anteckn:ar om sv qvinnor (1864).

Agneta Margareta S: E 3087, RA. P Grate, Bildkonsten (Signums sv konsthist: frihetstidens konst, 1997), s 201; Hyckert o Lilienberg, a a; Laine, a a.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Strömfelt, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34602, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34602
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Strömfelt, släkt, urn:sbl:34602, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2024-04-20.