Meriter

Sturén, Carl Olof (Olle), f 20 febr 1919 i Sthlm, Kat, d 16 maj 2003 i Marbella, Spanien. Föräldrar: direktören Petrus (Pelle) S o Emma Kristina Wallbom. Studentex vid H a l å Kungsholmen, Sthlm, 10 maj 37, ord studerande vid KTH:s fackavd för väg- o vattenbyggnad 7 sept 40, utex där 5 febr 46, byggnadsinspektör vid Sthlms stads byggnadsnämnd (Stadsarkitektkontoret) 45–47, sekr i Sv tennisförb 46, ordf i verkst utsk där 55–60, utredn:man vid Byggstandardiseringen 47–49, v verkst led vid Sveriges standardiseringskommission (SIS) 49, v VD 51–56, VD där 57–68, innehade FN-uppdrag för standardisering i Turkiet 53–54 o 55–56, tf chef för FN:s tekn biståndsverksamhet i Turkiet 54, led av styr för Centrala sjukvårdsberedn 62–68, av Danderyds kommunalfullm 63–68, ordf där 66–68, led av kommunalnämnden 64–68, ordf i europeiska standardiseringskommissionen (Comité européen de normalisation, CEN) 67–68, generalsekr vid internat standardiseringsorganisationen (International Organisation for Standardisation, ISO), Genève, sept 68–april 86.

G 11 juli 1943 i Danderyd, Sth, m Solveig Margareta Winqvist, f 1 sept 1921 i Sthlm, Maria, dtr till fabrikören Harald Gottfrid W o Judit (Jutta) Elisabet Eriksson.

Biografi

Olle S knöts 1947 till Byggstandardiseringen som utredningsman. Detta blev startskottet för en livslång verksamhet inom yrkesområdet standardisering. När industrialiseringen och masstillverkningen av produkter tog fart i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev standardiserade mått, utföranden och funktionskrav en förutsättning för åstadkommande av en rationell produktion och för underlättande av handelsutbyte länder emellan. Efterhand uppstod därför en organiserad standardisering på nationell och internationell nivå. Den kom att bedrivas i fristående organ under medverkan från användare, tillverkare, myndigheter och övriga intressenter. Varje standardiseringsresultat, standard, utarbetad inom dessa organ blev en på frivillig bas och genom konsensus träffad överenskommelse.

Den optimism som kännetecknade det svenska näringslivet och samhället efter andra världskrigets slut påverkade i hög grad standardiseringsarbetet. Detta aktiverades och utvidgades till allt flera teknikområden. Kontakterna med standardiseringsorgan i andra länder återupptogs och den internationella standardiseringsverksamheten startade på nytt. Arbetet på elområdet kom först igång inom det ansvariga organet International Electrotechnical Commission (IEC), som under kriget hade övervintrat i London hos den brittiska standardiseringsorganisationen. Standardiseringsarbetet utanför det elektriska området hade däremot under mellankrigstiden dominerats av Tyskland. Det blev därför nödvändigt att 1946 ta initiativet till en ny organisation, International Organisation for Standardisation (ISO), med ansvar för standardiseringen inom övriga teknikområden. Bägge organisationernas centralsekretariat förlades till Genève.

S blev 1949 vice verkställande ledamot vid den svenska centralorganisationen för standardisering, SIS, som var det svenska medlemsorganet i ISO. I SIS:s uppgift ingick också att vara sammanhållande för ett antal självständiga, till SIS anslutna, specialiserade standardiseringsorgan. Dessa bedrev i tekniska kommittéer standardisering inom sina fackområden med hjälp av tekniska experter, som ställdes till förfogande av enskilda företag och statliga organ. Utarbetade förslag överlämnades till SIS för granskning, fastställande och utgivande som svensk standard.

S fick en central roll i aktiviteterna på SIS. Han skötte i stor utsträckning löpande kontakter med kommissionens medlemsorganisationer och de till SIS anslutna standardiseringsorganen. Internt tog han över ansvaret för standardpublikationernas försäljning och för informationen om standardiseringsverksamheten samt för anpassning och upprustning av berörda funktioner inom SIS:s kansli.

Inom ramen för den amerikanska Marshallplanen för Europas återuppbyggnad efter andra världskriget inbjöds även Sverige att sända delegationer för studier i USA. S ledde en delegation från SIS, bestående av honom och cheferna för den byggnadstekniska och elektrotekniska standardiseringen, som 1950 besökte USA med uppdrag att studera amerikansk standardisering. Resan gav värdefulla impulser och kontakter för svensk standardisering.

Efterhand som den internationella standardiseringsverksamheten fortskred ägde tekniska möten med ISO-kommittéer rum i Sverige och 1955 förlades ISO:s tredje generalförsamling med ett tjugotal tekniska kommittéer och 650 deltagare från 37 länder till Sthlm. S hade ansvaret för planering, organisation och genomförande av detta, det första stora standardiseringsmötet i Sverige efter andra världskriget.

När S 1957 utsågs till VD i SIS tog han initiativ till en långtgående omorganisation som genomfördes följande år. Avsikten var att effektivisera standardiseringsarbetet och den nya organisationen innebar förenklingar men också fastare regler för utformning av svensk standard. Istället för att låta kommissionen granska inlämnade förslag och i plenum fastställa svensk standard inrättades en teknisk nämnd för dessa uppdrag. De till SIS anslutna organen som bedrev det tekniska standardiseringsarbetet indelades i två grupper, fackorgan för större, väl etablerade områden och standardkommittéer för mindre. Fackorganen var fyra till antalet, hade egna kanslier och ansvarade för standardiseringen inom bygg-, el-, mekan- och metallområdena. De hade medbestämmanderätt i tekniska nämnden. Standardkommittéerna, vanligtvis med mer begränsade arbetsuppgifter inom sina teknikområden, hade möjlighet att för sitt sekretariatarbete utnyttja en vid SIS:s kansli nyinrättad teknisk avdelning.

1958 initierades genom Romfördraget den gemensamma marknaden med Frankrike, Italien, Västtyskland och de tre Beneluxländerna som medlemsländer. Integrationsarbetet kom att gälla även tekniska frågor och det förelåg risk för en splittring av standardiseringsarbetet i Västeuropa mellan de fördragsslutande länderna och de utanförstående. Till de senare hörde Sverige. Vid ett möte samma år meddelades från fransk sida att ett till gemenskapen avgränsat standardiseringssamarbete skulle organiseras. De nationella standardiseringsorganen utanför gemenskapen skulle inte få delta i arbetet. Företrädare för de utanförstående länderna, bland dem S, beslöt att omedelbart ”anlägga moteld”. Detta medförde att de standardiseringsorgan som stod utanför gemenskapen kontinuerligt skulle hållas underrättade om den nya verksamheten och beredas möjlighet att yttra sig om eventuella förslag till europeisk standard. Det var en halv seger men risk kvarstod att standardiseringen i Västeuropa kunde ta en vändning som skulle leda till en permanent teknisk delning svårare att överbrygga än den tillfälliga politiska och ekonomiska uppdelningen.

Med tillkomsten av EFTA 1960, där Sverige deltog, gavs SIS och övriga standardiseringsorgan inom detta ”yttre” frihandelsområde en utmärkt förevändning att åter ta upp diskussioner med kollegorna i Europa om möjligheten att ersätta det till gemenskapen begränsade standardiseringssamarbetet med ett Europa-samarbete, i vilket samtliga västeuropeiska standardiseringsorgan kunde delta på lika villkor. Resultatet blev att två parallella samarbetsorgan bildades, ett för elektrisk standardisering och ett för övrig standardisering. Båda organen skulle innefatta både gemenskapens medlemsländer och EFTA-länderna.

De båda nya gemensamma västeuropiska standardiseringsorganen fick namnen Comité européen de normalisation electrotechnique (CENEL, sedermera CENELEC) för elområdet och Comité européen de normalisation (CEN) för övriga standardiseringsområden. Den europeiska gemenskapens medlemsländer hade en med EFTA-länderna likaberättigad ställning med samma rättigheter och skyldigheter i bägge organen. Syftet var att genom standardisering undanröja tekniska handelshinder i Västeuropa. S hade stor del i förtjänsten av att CENELEC och CEN tillkom och han var 1967–68 president i CEN.

På det globala planet deltog Sverige mycket aktivt i IEC:s och ISO:s arbete, såväl med experter i de tekniska kommittéerna som för administrativa och organisatoriska frågor. Drivande var den svenska exportindustrin som insåg fördelarna med att produkterna kunde tillverkas enligt enhetlig internationell standard och därigenom marknadsföras i samma utförande på de flesta marknader vilket hade stor betydelse för ett land med en liten hemmamarknad. De svenska insatserna var stora, relativt sett, vilket kan exemplifieras med att Sverige, vars industri hade 1% av världsproduktionen, svarade för 4% av det internationella standardiseringsarbetet. De svenska representanterna, inte minst S såsom VD för SIS, vann uppskattning för sitt internationella engagemang. Detta var orsaken till att blickarna föll på S när det i mitten av 1960-talet, på grund av brister i uppbyggnad och funktion på ISO:s centralsekretariat, befanns nödvändigt att tillsätta en ny generalsekreterare.

När S 1968 tillträtt som ISO:s nye generalsekreterare kom hans organisatoriska talang och administrativa erfarenhet väl till pass. Han förenklade och moderniserade arbetsrutinerna, sanerade finanserna och fick snart till stånd ett väl fungerande centralsekretariat som motsvarade de tekniska kommittéernas behov. Han hade stor arbetskapacitet, ett aldrig sinande intresse för sina arbetsuppgifter och en framtoning ofta kryddad med humor. Vid sekretariatet fanns medarbetare av olika nationaliteter, men S framhöll att det för varje person anställd vid ISO, inklusive honom själv, var nödvändigt att bortse från sin nationella bakgrund och att istället betona sin internationella roll.

Arbetet som ISO:s generalsekreterare var mångfacetterat. Det gällde för S att skapa god kontakt med ISO-medlemmarna bl a genom frekventa besök hos medlemsländernas standardiseringsorgan samt att underlätta och stödja arbetet i ISO:s tekniska kommittéer. Besökare i Genève omhändertogs med stor gästfrihet i S:s och hustruns hem. De tongivande länderna inom ISO var de etablerade industriländerna i Västeuropa, USA och Sovjetunionen, men efterhand fick Kanada och länder som Indien, Japan och Australien, senare också Kina, större betydelse. Samtidigt sökte en mängd utvecklingsländer inträde i ISO för att dra nytta av internationella standarder. Det blev många olika intressen att balansera.

S ägnade mycken tid åt att övertyga mellanstatliga myndighetsorgan och fristående internationella organ om standardiseringens betydelse för teknisk och industriell utveckling. I det sammanhanget blev kontakter med ECE, FN:s ekonomiska kommission för Europa, vilken i likhet med ISO var lokaliserad till Genève, särskilt viktiga. Där pågick i början av 1970-talet standardiseringspolitiska sammanträden med deltagande av företrädare för myndigheter och standardiseringsorgan. Efterhand mynnade diskussionerna ut i erkännande av principen om ”hänvisning till standard”. Denna innebar att myndigheterna i föreskrifter fastställde ramvillkor för produkters och tjänsters kvalitet och säkerhet men att de överlät till nationella och internationella standardiseringsorgan att utarbeta detaljkrav på produkter och tjänster. Detta erkännande utgjorde en framgång för standardiseringen och blev en milstolpe i arbetet att undanröja tekniska handelshinder världen över.

I takt med den industriella tillväxten i världen ökade också omfattningen av ISO:s arbete. 1986 hade antalet medlemsländer i ISO stigit till närmare ett hundratal. Antalet medverkande experter, antingen direkt i ISO:s tekniska kommittéer eller indirekt genom förarbeten i medlemsländernas nationella kommittéer, beräknades uppgå till cirka 100 000 personer. Verksamheten utvidgades från grundläggande standarder samt produkt- och metodstandarder inom traditionella teknikområden till att också gälla nya uppgifter och områden. Som exempel kan nämnas att övergripande standarder i form av styr- och ledningssystem började efterfrågas, i första omgången för kvalitets- och miljöfrågor. – Då S 1986 lämnade tjänsten som ISO:s generalsekreterare erhöll han av organisationen som erkänsla för sina insatser den till honom personligt knutna titeln ”secretary-general emeritus”.

Såväl under studietiden på KTH som senare vid sidan av sitt yrkesarbete hade S många intressen, bl a idrott och politik. I yngre dagar spelade han tennis och fick tidigt administrativa uppgifter inom Svenska tennisförbundet. Genom förhandlingar medverkade S till att tennisförbundet från 1948 övertog ansvaret för den tidigare av privata intressen arrangerade, årliga tennisturneringen i Båstad. Turneringen fick sedan status som Svenska tennisförbundets internationella mästerskap och blev en framgång för svensk tennis också med utländskt deltagande. Ansluten till Folkpartiet var S även politiskt verksam med kommunala uppdrag i Danderyds kommun.

Författare

Jan Ollner

Arkivuppgifter

Enstaka handl:ar efter S (fr a rör ISO), hos Lars Sturén, Sthlm.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Amerikansk standardisering. Sthlm: Sveriges standardiseringskommission, u å [1952]. 75 s, ill. [En SIS publikation. Tills m J Ollner och Å Ekelund.]

Tryckta arbeten (bidrag): Europastandardiseringen – det var så det började (Standardiseringen i Sverige 1922–1992. En krönika utgiven till SIS 70-års jubileum, Sthlm: Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS), s 80).

Redigerat: Tennis. Handbok utg. av Svenska tennisförbundet. Södertälje 1953. (Axlings bok- & tidskriftstr). 240 s, ill. [Tills m E Malmquist och L Tell.]

Källor och litteratur

Källor o litt: ISO Bulletin July 2003; M Hasselquist, O S (SvD 14 juli 2003); J Ollner o Å T:son Lovén, O S (SvD 9 juli 2003); Standardisering: verktyg för att förbättra sv industris konkurrenskraft (1979); Standardiseringen i Sverige 1922–1992: en krönika utg till SIS 70-årsjubileum (1992).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Olof (Olle) Sturén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34648, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Ollner), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34648
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Olof (Olle) Sturén, urn:sbl:34648, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Ollner), hämtad 2024-04-26.