Meriter

Ståhl-Nyberg, Birgit Elida, f 27 nov 1928 i Hammerdal, Jämtl, d 20 jan 1982 i Lidingö. Föräldrar: målarmästaren Hans Elov Jonsson (Ståhl) o Ida Elisabet Jonsson. Elev vid Otte Skölds (bd 32) målarskola 49, vid Académie Libre 51–52, vid Konsthögsk 52–58, lär vid Inst för teckn:lärarutbildn (från 79 Instit för bildpedagogik) vid Konstfackskolan från 71, allt i Sthlm. Målare, tecknare.

G 23 maj 1953 i Hammerdal m konstnären Hendrik Nyberg, f 4 aug 1927 i Borgå, Finland, son till bankdirektören Wolmar N o Elsa Maria Smolander.

Biografi

Birgit S arbetade främst med måleri men även med teckning, litografi, akvarell och keramik. Hela hennes konstnärskap bars upp av förhoppningen att hennes bilder kunde få människor att tänka efter och förstå sin tid och dess problem. Det var ett medvetandegörande konstnärskap, men inte ett predikande. Hon lämnade öppet åt var och en att själv finna sin lösning.

S var äldst av fem systrar och växte upp i byn Skarpås strax utanför Hammerdal, i arbetarmiljö och under arbetarrörelsens kampperiod. Detta gav henne tidigt insikter om samhällets orättvisor. Hennes far Elov var 1925 med om att bilda Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundets första avdelning i trakten, vilket bl a ledde till slagsmål med strejkbrytare och även renderade honom några månader i fängelse. Men det var också en kulturell miljö, fadern spelade fiol och var amatörmålare. S:s stora triptyk Vägen till frihet och bröd, som nu hänger i Skellefteå stadsbibliotek, berättar om den socialdemokratiska ungdomens vårutflykt till Gravasund 1927, centralt i folkskaran har S målat sina föräldrar. Mittpartiet flankeras på ena sidan av kvinnor i färd med att baka bröd och på den andra av män med spadar. Brödspaden svarar mot en närbild av en arm som lyfter en spade. Triptyken är en hyllning till det arbete och de många människor som med egna händer byggt landet och närt dess invånare.

Att växa upp i en liten jämtländsk by innebar en ständig kamp för tillvaron, vilket förde med sig sammanhållning och hjälpsamhet. S tog med sig insikten om hur det är att leva i en gemenskap där alla kan delta, var och en efter sin förmåga. Sedan hon som vuxen lämnat hembygden för Sthlm återvände hon varje sommar med sin familj till byn Håxås nära sin ursprungliga miljö. Där hade även vännerna konstnären Berta Hansson och författaren Sara Lidman egna hus; båda med gäster från flertalet kontinenter vilket gav vidgade insikter.

I sitt konstnärskap återkom S både till storstadens snabba, rörliga och av människor fyllda miljöer och till barndomens alltmer avfolkade tysta och tomma omgivningar. Tillsammans bildar dessa för henne så viktiga miljöer två kontraster som lagda samman berättar om tidens förändringar i samhället. De flesta bilderna av Sthlm rymmer en kraftfull protest mot alienation, girighet och rovdrift av människor, medan målningarna från hemlandskapet berättar om förlust, övergivenhet och sorg men också om läkande stillhet, ömhet och vederkvickelse.

Redan som barn var S intresserad av att måla. Hon var tidigt inriktad på att bli konstnär och fick stöd för detta av sina föräldrar. Efter skolan arbetade hon målmedvetet för att få möjlighet att studera konst. Föräldrarna gav henne en korrespondenskurs i teckning och målning. Pengar förtjänade hon genom att under flera år arbeta i Hammerdals speceriaffär. För sina sparade pengar började S på Otte Skölds målarskola och 1951–52 studerade hon för Lennart Rodhe vid Académie Libre. Antagen som elev vid Konsthögskolans målarskola 1952 fick hon Ragnar Sandberg (bd 31) som lärare. Då S i och med läsåret 1957/58 avslutade sina studier vid Konsthögskolan tilldelades hon Hakon Ahlbergs stora stipendium.

S gifte sig 1953 med konstnären Hendrik Nyberg från Finland, även han elev vid Konsthögskolan, och makarna fick samma år en son. Tre år senare föddes tvillingar. Familjen bodde först inneboende, flyttade sedan till en enrumslägenhet i Stocksund, därifrån till Danderyd och 1968 till Farsta, där de bodde under många år tills de köpte ett hus på Lidingö. Genom dessa förflyttningar lärde S känna Sthlms framväxt; rivningsvågen, byggandet av nya bankpalats, gamla och nya förorter och ett nytt underjordiskt kommunikationsnät, tunnelbanan och dess stationer.

Under sin utbildningstid tog S fasta på de lärdomar i klassiskt måleri som hon fick av Sköld och Sandberg. Hon var även influerad av renässansmåleriet, Fernand Léger, Henri Rousseau och mexikanska muralmålare som Diego Rivera. I en artikel, Att göra en målning (Bildanalys, 1973), skriver hon om den stora betydelsen av att studera äldre konstnärers sätt att lösa olika problem, t ex med rörelser och perspektiv.

S debuterade 1961 med en utställning på Lilla Paviljongen i Sthlm. Hennes tidiga bilder utspelar sig i stadsmiljö, men de är lekfullare, med mjukare rörelser och rundade former. När S i takt med samhällets förändring blev mer medveten lyfte hon i sina verk fram de växande motsättningarna, vilka tydliggörs bl a genom att hon kastar om perspektiv, skapar skevheter, accentuerar rörelse och stänger in personer i alltför trånga rum. Inflytandet från Léger blir mer framträdande, inte bara hans sätt att forma volym utan också att avindividualisera modellerna. Den första utställningen följdes av flera i Sthlm, oftast på gallerierna S:t Nikolaus och Doktor Glas, men S ställde ut även i en rad landsortsstäder. Hon deltog också i samlingsutställningar såväl i Sverige, bl a i Föreningen Svenska konstnärinnors utställning på Liljevalchs konsthall 1970 och utställningen Kvinnfolk i Malmö konsthall 1975, som utomlands.

S hade 1970 en tjänst som lärare vid ABF:s målarskola och från 1971 undervisade hon vid Konstfackskolans teckningslärarutbildning. Där arbetade hon i en grupp med Gert Z Nordström, Karl-Olov Björk, Sten Dunér, Jonas Cornell och Björn Eneroth, som tillsammans med eleverna analyserade bilder i reklamen samt i dags- och veckopressen. I sina egna verk kunde hon kontrastera eleganta människor ur veckotidningarnas värld mot de arbetandes trötta ansikten och slitna kroppar. Platsen är ofta i tunnelbanan eller på väg till eller från den. Idrottsmäns kroppar och plastik förde hon över till välbärgade mäns kamp- och segervilja i konkurrens med varandra.

S var engagerad i flera projekt. 1976 deltog hon i Arbetarskyddsstyrelsens och Konstfrämjandets utgivning av åtta miljöaffischer från olika arbetsplatser med syfte att bilderna skulle leda till samtal om förbättringar av miljön. S valde att besöka postgirot, en verkstadsindustri och ett slakteri för att teckna förlagorna.

S:s allra största projekt var dock uppgiften att utsmycka Akalla tunnelbanestation i Sthlm. Hon valde där att på sex stora plana väggar framställa kvinnans och mannens olika roller, deras skilda arbeten men också deras gemenskap. Vid södra perrongen skildras mannens och kvinnans ideal och verklighet, från Fantomen till en far med barn i famnen och från en lättklädd loj kvinna till en aktivist i långbyxor med flygblad i handen. Vid de olika utgångarna visas kvinnans och mannens vardag och vid norra perrongen två scener av samhörighet: arbetsgemenskap och dans.

Väggarna utfördes i stengods från Gustavsbergs porslinsfabrik där S samarbetade med Birger Arvidsson och Håkan Billander. Varje bild består av 350–500 enskilda bitar och pusslades samman med svarta cementfogar. Förarbetet med skisser och bränning tog två år och invigningen skedde 5 juni 1977. Stationens väggar fick behålla sin ursprungliga skrovlighet men färgades solgula för att associera till tidiga jordgrottor med målningar. Samtidigt gav de en känsla av värme till den kyliga underjorden. Med Akalla tunnelbanestations bilder ville S ge de resande en möjlighet att identifiera sig med vanliga människor i vardagliga scener och känna stolthet över vad de dagligen uträttade, men också få dem att tänka efter vad livet innehöll och reflektera över sina egna mål.

Det tidiga 1980-talet med sin ytlighet och upplösning av de föregående decenniernas folkligt politiska rörelser tyngde S. I jan 1982 visade hon en utställning på galleri Doktor Glas, som fick ett svalare mottagande bland recensenterna än tidigare. Medan utställningen ännu pågick avled S av en hjärnblödning.

1992 visades minnesutställningen Rusningstid på Kulturhuset i Sthlm. En rikt illustrerad katalog sammanställdes med texter bl a av S. Utställningen gick sedan vidare till Sundsvalls museum och Synvinkeln, Nordanå i Skellefteå och visades även i Göteborg, Sandviken och Hammerdal. Verk av S har även visats på olika samlingsutställningar. – S är representerad på bl a Moderna museet i Sthlm, Museum Anna Nordlander i Skellefteå, Norrköpings konstmuseum och Västerås konstmuseum.

Författare

Barbro Werkmäster

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Rusningstid. Birgit Ståhl-Nyberg. 1928–1982. [Verso:] Katalogredaktion: M Nyberg … Sthlm: Kulturhuset, 1992. 64 s, [2] pl-bl varav ett vikt, ill (vissa i färg). [Katalog till utställning på Kulturhuset, 27 nov 1992–17 jan 1993. I katalogen återges 37 reproduktioner i färg av S:s målningar samt ytterligare ett 30-tal reproduktioner i svart/vitt av teckningar, målningar och skisser av S. Bland katalogtexterna ingår två artiklar av S: Att göra en målning (s 8–14) samt F. Léger (s 16). Dessa har tidigare tryckts i Bildanalys (1973) respektive Clarté (1981), se vidare bidrag nedan.]

Tryckta arbeten (bidrag): Att göra en målning (G Aspelin … B S-N, Bildanalys, [Sthlm:] Gidlund, 1973, (Kritik), s [114]–132, ill). [2.–3. uppl 1974–77. Omtr i S:s Rusningstid (1992, se egna verk ovan), s 8–14, ill. Se Musikanterna nedan (1981) för ett omtryck av ett avsnitt ur bidraget.] – F. Léger (Clarté, årg 54, 1981, nr 3/4, s 32). [Omtr i S:s Rusningstid (1992, se egna verk ovan), s 16.] – Musikanterna (Ibid, s 32–33, 31). [Analys av F Légers målning från 1930, vilken återges på s 32–33. Omtryck av avsnittet ”Måleri är färgen, volymen, linjen.” (s 119–123) från S:s bidrag Att göra en målning (Bildanalys, 1973, se ovan).] – S:s övriga bidrag har ej efterforskats.

Källor och litteratur

Källor o litt: En värld under jord: färg o form i tunnelbanan, ed G Söderström (1985); B Holm, Sara Lidman – i liv o text (1998); C B Jarlås, Bland det bästa som målats i landet. Någonsin! (Östersunds-Posten 10 april 2010); T Larsson, B S-N hittade typerna – o gjorde dem tydliga i sitt måleri (Östersunds-Posten 7 april 2010); G Z Nordström, Bildlärarutbildn:en (Tanken o handen: Konstfack 150 år, ed G Widengren, 1994); J Ohlsson o L Ryding, Vägvisare till konsten i tunnelbanan (1979); B Olvång, Våga se!: sv konst 1945–1980 (1983); G Ståhle, Parafraser: överför:ar o förvandl:ar (Paletten 1989:2).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birgit Elida Ståhl-Nyberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34654, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Werkmäster), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34654
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birgit Elida Ståhl-Nyberg, urn:sbl:34654, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Werkmäster), hämtad 2024-04-19.