Carl Ivar Ståhle. Foto Herman Bergne KB.
Anna Greta Ståhle (1913-2006). Privat ägo.

Carl Ivar Ståhle

Född:1913-06-27 – Stenberga församling, Jönköpings län
Död:1980-06-12 – Lidingö församling, Stockholms län

Nordist, Ortnamnsforskare


Band 34, sida 142.

Meriter

Ståhle, Carl Ivar, f 27 juni 1913 i Stenberga, Jönk, d 12 juni 1980 i Lidingö. Föräldrar: järnvägsinspektören Lars Waldemar S o Greta Maria Stålhammar. Elev vid Sthlms h latinlärov å Norrmalm ht 27, studentex där 13 maj 31, inskr vid StH vt 32, FM 3 nov 34, FL 16 mars 40, efterprövn i fil mag-ex 27 april 46, disp 4 maj 46, FD 46, doc i nord språk 14 juni 46, allt vid StH, tjänstg som timlär o vik lär vid olika lärov i Sthlm ht 39–vt 46, anställd vid VHAA:s diplomatariekomm 1 sept 46–30 sept 48, uppbar doc:stipendium vid StH 1 okt 48–30 juni 52, e o doc 1 juli 52–1 juli 54, tf prof i nord språk, särsk sv språket, 22 maj (tilltr 1 juli) 54, ord efter kallelse 4 jan (tilltr 1 febr) 55 (K M:ts fullm 21 jan)–30 juni 71, allt vid StH, led av styr för Sv fornskriftsällsk från 54, sekr o skattmästare där 54–65, led av namnrättskomm juni 56–febr 60, av Nämnden för sv språkvård (från 75 Sv språknämnden) från 56, ordf i styr där 67–78, led av 1962 års släktnamnskomm juni 62–maj 64, av 1963 års bibelkomm febr 63–juni 68, ordf i Sv vitterhetssamf från 69, innehade forskartjänst vid SA 71–78, led av utredn rör Nämnden för sv språkvård febr–aug 73. – LSkS 53, LVHAA 62, LGAA 64, LSA 74.

G 16 nov 1940 i Lidingö m journalisten Anna Margareta (Anna Greta) Norlin, f 31 jan 1913 där, d 7 mars 2006 där, dtr till professor Evert N (bd 27, s 552) o Ida Katarina (Karin) Lundevall.

Biografi

S:s föreläsningar är en lämplig utgångspunkt för en beskrivning av hans vetenskapliga gärning. Han var en naturbegåvning både som föreläsare och som forskare. Exakt vad det var som gjorde hans föreläsningar så speciella är det inte alldeles lätt att precisera. Han var alltid väl förberedd, hans lärdom flödade, och han klargjorde ofta samband som ingen dittills anat. Med sin klassiska skolning kände S naturligtvis de antika retoriska idealen väl, men det var inte nödvändigtvis dem han använde. Han hade ett alldeles eget sätt att fånga – och behålla – uppmärksamheten. Allt var inte elegant. S kunde själv gripas av sitt ämne till den grad att han förlorade sig i detaljer eller växlade in på för alla, inklusive honom själv, oväntade sidospår. Ibland tappade han kontrollen över sitt väl genomarbetade manuskript. Efter fåfänga försök att återfinna den tråd han i sina förberedelser noggrant tvinnat gav han då upp, sköt manuskriptet åt sidan och levererade en bländande föreläsning på fri hand, full av nya överraskningar.

De personliga egenskaper hos S som alla i hans omgivning minns – vid sidan av ett allmänt vänligt och behagfullt sinnelag – är närheten och intensiteten. Han samtalade verkligen med den han hade framför sig och lyssnade med samma inlevelse som han talade. Intensitet utmärkte också hans föreläsningar, och var och en kände sig direkt tilltalad. S var en lysande forskarbegåvning. Samtidigt var han en synnerligen omtyckt lärare, generös och inspirerande. Hans Bellmanseminarier vid slutet av 1940-talet talades det länge om. De genomfördes i Nobelbibliotekets läsesal med Bellmans egna handskrifter som underlag.

I grunden var S textfilolog. Hans förankring i klassiska språk har redan antytts. Grekiska, latin och klassisk fornkunskap ingick i hans ämbetsexamen, senare kompletterad med nordiska språk och litteraturhistoria. Denna kombination gav en föraning om de områden på vilka han skulle lägga sin mesta vetenskapliga möda. Han rörde sig gärna i gränslandet mellan språk- och litteraturvetenskap, och hans intresse fångades inte minst när hans förtrogenhet med den klassiska kulturen och dess ursprungliga språkdräkt utmanades.

S:s första mera omfattande språkliga insats gällde ortnamnsforskningen. Redan hans trebetygsuppsats (1936) behandlade egenhändigt upptecknade ortnamn från Mockfjärd i Dalarna, där han skulle komma att tillbringa åtskilliga somrar livet igenom. Efter licentiatexamen 1940 följde doktorsavhandlingen 1946, Studier över de svenska ortnamnen på -inge: på grundval av undersökningar i Stockholms län. Den räknas fortfarande som en av de stora bedrifterna inom svensk ortnamnsforskning, inte bara för sitt mäktiga omfångs skull, mer än 600 sidor. Den behandlar de namn som slutar på namnelementet -inge, typen Huddinge. Detta namn möter man i fornsvenska källor som Uddunge, vilket illustrerar det växlingsförhållande som tidigast råder mellan avledningsändelserna -ing och -ung; tillägget av det inledande h är ett senare fenomen, välkänt i den lokala dialekten. S igenkänner naturbeteckningen udde i förleden och ser ortnamnet som en vidareutveckling (en kollektivbildning) av uddingar, i betydelsen ”de som har sin uppehållsplats på udden” (i detta fall Vårbyudden).

Avledningstypen betraktas som gammal, hemmahörande i den yngre järnåldern. Den är spridd över större delen av det germanska språkområdet men har något varierande egenskaper. S visar exempelvis att avledningar på -ing från personnamn, som är vanliga i andra germanska språk, saknas i Sverige. Där är grundordet ofta en naturbeteckning (som i fallet Huddinge). Med denna ortnamnstyp har också andra bildningar sammanfallit; dessa kan uppfattas som sekundära -inge-namn. Hit hör fall som Harplinge (ursprungligen med efterleden ljung), Harlinge (med ett ombildat länga ”något långsträckt”) och Näringe (ursprungligen med -äng[e] som sista led).

S var som ortnamnsforskare långtifrån någon kammarlärd. Med lokaltåg och på cykel genomkorsade han det aktuella området för att på ort och ställe kontrollera förutsättningarna för de språkliga härledningar som föll sig naturligast. Han satte sig också in i det arkeologiska undersökningsmaterialet, där sådant var tillgängligt, och var över huvud taget mycket metodmedveten. Viljan och förmågan att framgångsrikt överbrygga ämnesgränser ådagalades tidigt.

Efter disputationen blev S docent. Under sin docenttid engagerades han i VHAA:s diplomatariekommitté. Här kom hans breda kunskapsbas väl till pass. Detta arbete fick också stor betydelse för hans fenomenala inblick i medeltidens och den äldre nyare tidens språkliga källmaterial.

Ortnamnsforskningen var ett av S:s tidigaste specialområden med en lång rad mer eller mindre omfattande bidrag under 1940- och första hälften av 1950-talet. Förutom doktorsavhandlingen märks bl a Ortnamn och bebyggelse i Västra Vingåker (1954). Ett annat tidigt specialområde för honom var textfilologin. Framför allt tilldrog sig det äldre lagspråket hans uppmärksamhet. När S 1955 efter enhälligt beslut kallades till en nyinrättad professur i nordiska språk, särskilt svenska språket, vid dåvarande StH, dominerade ortnamnsforskningen och lagspråksstudierna så långt hans produktion. I och med S:s utnämning fick Elias Wessén fram till sin pensionering följande år sin mest framstående elev som kollega. Uppskattningen var ömsesidig.

De medeltida lagarna var ämnet för några av S:s först publicerade arbeten. Till lagarna återkom han i en rad artiklar, varav några av ansenlig längd, och även i monografin Syntaktiska och stilistiska studier i fornnordiskt lagspråk (1958). S har också skrivit artiklarna Lagspråk och Östgötalagen i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid (del 10 resp 21). Tillsammans med Gösta Holm utgav han på nytt Östgötalagen i H S Collins och C J Schlyters edition av år 1830 till 150-årsjubileet av denna utgåva. Då inkluderades också de fragment av Östgötalagens C-text som påträffats först sent och som granskats av S. Efter S:s död utkom hans Studier över Östgötalagen (1988), som Holm befordrat till trycket efter författarens efterlämnade manuskript.

S:s arbete med lagarna spände över hela det filologiska fältet, men hans diktion får en särskild klang när han kommer in på stilistiska frågor. Av stor bestående betydelse blev hans nyss nämnda monografi från 1958. Lagarna uttrycker oftast en modalitet som innebär föreskrift eller norm. S undersöker hur modaliteten uttrycks i de fornnordiska lagarna, med modala hjälpverb, med konjunktiv eller indikativ. Han påvisar olika mönster i förhållandet mellan den del av lagbudet som uttrycker förutsättningen och den som innehåller bestämmelsen. Han finner skillnader mellan de till stor del deskriptiva götalagarna (framför allt Äldre Västgötalagen), som uttrycker generella stadganden, och de mer episka (berättande) svealagarna. Han sammanställer sina iakttagelser med ett antagande om att Äldre Västgötalagen nyredigerats med sikte på nedskrivning och med de norska lagarna som förebild, medan svealagarna trognare tillvaratagit en äldre muntlig lagsaga. Även stilistiska skillnader mellan varje lags olika delar kan urskiljas. Frågeformad konditionalsats, som förekommer ymnigt i lagspråket och är en etablerad del av den svenska syntaxen än idag, anses ha uppkommit ur rent berättande prosa med en äldre ordföljd, som tillåter satsinledande predikatsverb.

Det är inte allt i S:s vetenskapliga gärning som fått stå oemotsagt. Detta gäller exempelvis hans undersökningar av medeltidslagarna. Hans övertygelse om att dessa till stor del går tillbaka på gamla muntliga traditioner har på senare tid haft mindre förlig vind än när han framförde sina idéer. Under 1970-talet hamnade S i dispyt med yngre forskare, särskilt beträffande Dalalagens påstådda ålderdomlighet. De gamla svenska lagarnas beroende av det nyväckta kontinentala intresset för juridik under 1100-talet, vilket S själv berörde, har efterhand hävdats allt starkare. Att den s k Dalalagen, som S ägnade stort intresse, över huvud taget gällt Dalarna har förnekats (av Elsa Sjöholm, 1988). Om detta är befogat följer att även en del annat i S:s slutsatser berövas sin fasta grund.

Detta är inget häpnadsväckande och förringar inte S:s forskarinsatser. Ingen jublar över att finna sina forskningsrön betvivlade, och även den milde S gick stundom till skarpa motangrepp. Man skall komma ihåg att han själv banade vägen för den kritik han fick motta; han bidrog ju till att äldre, man skulle kunna säga romantiska, idéer röjdes ur vägen. I den lilla uppsatsen Västgöta lagmanskväde (1956) visar han mästerligt hur de stildrag som hade tagits till intäkt för att den äldsta västgötska lagmanskrönikan skulle gå tillbaka på en äldre poetisk framställning kan tolkas på ett helt annat sätt.

Det var ett lyckokast när S engagerades för att skriva kapitlet om medeltidens profana litteratur i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria (1955, 2. uppl 1967), med E N Tigerstedt som huvudredaktör. Uppgiften var i första hand att bedöma litterära kvaliteter hos de medeltida texterna, men det krävs språkkunskaper för att lyckas med detta, inte bara i den äldre svenskans olika varieteter utan också i latin och äldre former av låg- och högtyska och andra germanska språk, franska, de andra nordiska språken o s v. För detta var S väl skickad. Han ser paralleller mellan de mer eller mindre tafatta svenska försöken och olika mer konstfärdiga förlagor ute i Europa, han kan göra estetiska bedömningar där många andra har fullt upp med att stava sig igenom själva texten, hans personkännedom skördar som vanligt framgångar och leder till nya upptäckter.

S:s samarbete med Tigerstedt fortsatte inom ramen för litteraturantologin Sveriges litteratur, som de gav ut tillsammans. S svarade själv för den inledande volymen (1968), som innehöll litteratururval från medeltiden och reformationstiden. Året därpå (1969) blev S ordförande i Svenska vitterhetssamfundet, som bl a har utgivning av viktiga svenska texter på sin agenda. Under 1960-talet utgav han också den gamla arkeologiska inventeringen Rannsakningar efter antikviteter, första delen 1960. En andra del publicerade han 1969 tillsammans med Ingemar Olsson och Nils Gustaf Stahre och en tredje volym var under arbete vid S:s död.

S:s öppna sinne för nyheter visade sig inte minst i hans umgänge med den moderna språkvetenskap som tog form just under hans verksamhetstid. Han hade grundlagt sitt språkintresse i en tradition som kom att utmanas kraftigt när nya vindar började blåsa efter mitten av 1900-talet, i Sverige snarast efter 1960. Många av hans jämngamla kolleger, och inte så få yngre, intog en avvisande hållning till de nya idéerna. Utan att ställa sig på några barrikader integrerade S selektivt det nya tänkandet med sitt eget och vann som vanligt respekt i alla läger. Under denna tid inleddes, till en del på S:s initiativ, den konferensserie om svenskans beskrivning som fortfarande är ett av svensk språkvetenskaps viktigaste fora.

S nöjde sig inte med att observera och beskriva språket i dess olika former och funktioner – han ville också bidra till att standardsvenskan blev ett smidigt och användbart redskap. Det levande språkets vård var en hjärtesak för honom. Han blev ledamot av Nämnden för svensk språkvård 1956 och ordförande där 1967. Något av en programförklaring är S:s artikel Om språkvårdens uppgifter, som ingick i tidskriften Språkvårds inledningsnummer 1965. Som exempel på hans praktiska engagemang kan man också se hans bidrag Språkhistoria och deskriptiv lingvistik i undervisningen i svenska på gymnasiet (tryckt i Modersmålslärarnas förenings årsskrift 1964). Artikeln är ett gott exempel på hur arbetet inom skolan och på universitetet bör befrukta vartannat.

S:s samhällsansvar prövades också i samband med att HD medgav resning i det s k Helander-målet, där anonyma brev hade förekommit. S hade att yttra sig över den språkutredning kring dessa brev som genomförts av Erik Wellander och Ture Johannisson. Uppdraget var både psykiskt och fysiskt betungande. Det krävdes en enorm arbetsinsats under kort tid, som möjliggjordes endast genom S:s ovanligt välutvecklade arbetsförmåga, men hans hälsa blev permanent lidande. S:s som vanligt skarpsinniga analys gav vid handen att den tidigare språkutredningen genomförts samvetsgrant och med metodisk skärpa.

När 1963 års bibelkommitté tillsattes för att utreda förutsättningarna för en ny bibelöversättning var det naturligt att anlita S:s sakkunskap. Hans synpunkter finns sammanfattade i undersökningen Några drag i det svenska bibelspråkets historia 1526–1917, som ingår som bilaga i utredningens betänkande (SOU 1968:65). Nämnden för svensk språkvård gav ut en senare upplaga i sin skriftserie under titeln Svenskt bibelspråk från 1500-tal till 1900-tal (1970). Det är signifikativt att denna skrift länge kom att användas i den akademiska undervisningen som översikt över svenskt bibelspråk.

S:s intresse för bibelspråket kan betraktas som ett utslag av hans lidelse för filologi och språkvård i förening. Bibelspråkets roll som språklig riktningsvisare under en stor del av nyare tiden, särskilt då svenskans standardisering ännu var långtifrån genomförd, stod fullständigt klar för honom. Hans inventering av reformationsöversättningarna har därför stor betydelse för vår bild av det officiella svenska standardspråkets framväxt under 1500-talet och framåt.

Reformationsöversättningarna visar mängder av prov på influenser från främmande språk, framförallt tyska och latin. Bristen på adekvata svenska ord omnämns i förordet till Nya testamentet 1526 som ett svårartat översättningsproblem. Inlåningen från främmande språk är emellertid en ständigt närvarande språkvårdsfråga, inte minst i senare tid, och man kan visa olika attityd till den. På sitt vanliga lugna och analyserande sätt framför S nyttiga synpunkter på språkligt lån i artikeln De främmande orden och den svenska ordbildningen (i samlingsvolymen Främmande ord i nusvenskan, 1962). Han visar där samma praktiska inställning som annars då han diskuterar språkvård. S upprördes sällan över grammatiska bagateller men gick gärna i härnad mot pompösa verbala ordridåer, särskilt när det var makten som talade. På så vis var han en tidig förkämpe för de klarspråkssträvanden som senare resulterat i att svenskt myndighetsspråk vanligen är genomskinligare än motsvarande i omvärlden.

Sviktande hälsa gjorde att S lämnade sin professur 1971 för att tillträda en forskartjänst som SA inrättat åt honom med syftet att han skulle skriva en svensk språkhistoria, i första hand med inriktning på tiden mellan medeltidens slut och akademins instiftande. Som ett steg på vägen publicerades 1975 Vers och språk i Vasatidens och stormaktstidens svenska diktning. Boken är en märklig prestation. På närmare 500 sidor skildras den svenska versens historia under den nya tidens första två århundraden. Små och stora diktare passerar revy och S förefaller vara personligen bekant med alla som levt under denna tid, om vilka det över huvud taget finns information att hämta. Han har noga satt sig in i det väldiga materialet, tryckt som otryckt.

Verkets inriktning på den bundna diktningen kan låta som en allvarlig inskränkning av den språkhistoriska relevansen. Det är sant att boken i långa stycken utreder verstekniska frågor och följer den svenska versens utveckling mer än allmänspråkets, men S anför skäl som han försöker få att låta mera vägande än de kanske är: ”versen spelade i äldre tid, när läskunnigheten var föga utbredd, en långt viktigare roll än i våra dagar – rytm och rim var tacksamt utnyttjade hjälpmedel att haka fast språkliga yttringar i minnet.” Sanningen är nog i första hand att S själv var så intresserad av den äldre poesin att han inte kunde stå emot lockelsen att behandla den noggrant. Det är också i denna kartläggning av de tidiga försöken att skapa ett svenskt konstspråk som verkets språkhistoriska betydelse ligger.

1974 invaldes S i SA som tionde innehavare av stol nr 3, efter orientalisten H S Nyberg (bd 27). Hans tyngst vägande insats inom akademin blev de förarbeten till en svensk språkhistoria som resulterade i boken om Vasatidens vers och språk jämte olika mindre artiklar. En alldeles särskild förkärlek visade S för Georg Stiernhielms (bd 33) författarskap. För att tränga in i detta krävs just de specialiteter som var S:s. Redan i den omfattande uppsatsen Språkteori och ordval i Stiernhielms författarskap (i Arkiv för nordisk filologi 1952) hade S visat sig förtrogen med Stiernhielms tankevärld som få andra.

När S tillträdde som professor framställdes han i Stockholmspressen som en Higgins-typ, som kunde säga på vilken gata i huvudstaden någon var född bara genom att lyssna på dennes stockholmska språk. Detta är i och för sig ett vanligt journalistiskt grepp när språkforskare uppmärksammas, men i S:s fall var det inte alldeles utan fog. Få kände som han sitt Sthlm och dess språk. Han startade 1957 ett stort upplagt forskningsprojekt om Stockholmsspråket i vilket flera av hans lärjungar deltog. Det gick inte att ta miste på hans förtjusning över projektet, men han fick aldrig utrymme för den stora sammanfattningen. Efter S:s död utgavs dock en samling studier av hans hand i volymen Stockholmsnamn och Stockholmsspråk (1981).

S:s enorma arbetskapacitet är väl omvittnad. Hans samlade vetenskapliga produktion bär också syn för sägen. En förutsättning för denna kraftutveckling var den glädje som familj och vänner beredde honom. Han hade även utanför den akademiska världen breda intressen och skämdes inte för att ägna sin fritid åt såväl det mer upphöjda kulturlivet som mindre prestigefylld underhållning. Så var han en ivrig filmälskare – det fick gärna vara Vilda västern-filmer – och han var närmast idrottsfantast, i ungdomen även inkluderande eget utövande.

Det låg helt i linje med flera av S:s intressen att han engagerades i utgivningen av August Strindbergs samlade verk, som inleddes alldeles i slutskedet av S:s levnad. Där hade han kunnat göra ännu en betydelsefull insats, men den kom att inskränka sig till några viktiga ställningstaganden när det gällde de grundläggande utgivningsprinciperna.

Det var också meningen att S skulle ha varit medarbetare i det stora arbetet med Sthlms gatunamn. Han hade sedan länge förberett en historisk framställning av dessa. Bokprojektet fick i stället hans gamle vän Nils Gustaf Stahre genomföra (Stockholms gatunamn, 1982). Boken tillägnades S:s minne.

S:s hustru Anna Greta S knöts, efter studentexamen och studier vid StH, till DN där hon blev ordinarie medarbetare 1942. Hon kom där att alltmer inrikta sig på kulturjournalistik och var 1954–66 redaktör för teater-, musik- och filmsidan. Med danskonst som specialintresse gjorde S sig ett namn som kunnig och engagerad balettkritiker i DN 1952–75. Hon medarbetade också i dansencyklopedier och tidskrifter, bl a den i USA utgivna Dance News. Som danshistoriker utgav hon tillsammans med balettchefen Mary Skeaping boken Balett på Stockholmsoperan (1979). Särskild uppmärksamhet ägnade S åt japansk dansteater; fascinerad av dess scenformer svarade hon för en utställning på Dansmuseet i Sthlm och utgav samtidigt en skrift i ämnet, Klassisk japansk teater (1976). S var en mycket uppskattad föreläsare med undervisning vid såväl Danshögskolan som StU, bl a i dansens historia och om orientalisk teater. Vid sidan av dansen var S upptagen av cirkus som konstform. Hon medverkade vid tillkomsten 1973 av Akademien för cirkuskonstens bevarande i Sverige (Cirkusakademien) och var dess direktör 1976–78 och 1985–91. För sina insatser för danskonsten tilldelades S 1976 Carina Ari-medaljen.

Författare

Bo Ralph med bidrag av Andreas Tjerneld (Anna Greta S)



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Carl Ivar S:s arkiv (4 vol) i KB. Enstaka handl:ar i UUB. – Brev från S i LSB (till E Wessén) o UUB (bl a till H Ståhl).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Studier över de svenska ortnamnen på -inge. På grundval av undersökningar i Stockholms län. [Akad avh StH.] Lund 1946. (H Ohlssons boktr). xxxii, 607 s. (Skrifter, utg av Kungl. Gustav Adolfs akademien [för folklivsforskning], 16) (Studier till en svensk ortnamnsatlas, 3). – Elias Wesséns bibliografi. 15 april 1949. Sthlm: Sv bokförl; Norstedt (i distr), 1949. x, 38 s, 1 pl-bl. [Enligt anmärkning till bibliografin (s 38) sammanställd av M Wessén och S.] – Ortnamn och bebyggelse i Västra Vingåker. Nyköping 1954. (Länstryckeriet i Södermanland). 153 s, ill. (Sörmländska handlingar, 18). [Ingår även i: Vingåkersboken, d II, Utg av Vingåkers hembygdsförening, Nyköping 1955, (Länstryckeriet i Södermanland), s 7–153, ill (titel: Ortnamn och bebyggelse).] – Ett fragment av den fornsvenska Birgittaöversättningen. Sthlm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien; Almqvist & Wiksell (distr), 1956. 30 s. (Filologiskt arkiv, 2). [All information hämtad från omslaget; titelblad saknas.] – Syntaktiska och stilistiska studier i fornnordiskt lagspråk. [Omsl:] Sthlm: Almqvist & Wiksell [distr], 1958. (Lund: C Bloms boktr). vi, [1], 208 s. ([Omsl:] Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm studies in Scandinavian philology, N S, 2). – Främmande ord i nusvenskan. Sthlm: Sv bokförl (Bonnier), 1962. [5], 95 s. (Verdandis skriftserie, 17). [Tills m K-H Dahlstedt och G Bergman. S har skrivit avsnittet De främmande orden och den svenska ordbildningen (s 48–73). 2. uppl 1969: Läromedelsförlagen; Sv bokförl. {2. tr 1971.}] – Svenskt bibelspråk från 1500-tal till 1900-tal. [Sthlm:] Läromedelsförl; Sv bokförl, 1970. (Norstedt). [4], 122, [1] s. (Skrifter, utg av Nämnden för svensk språkvård, 40). [Särtryck (med smärre tillägg) av Bil B, Några drag i det svenska bibelspråkets historia 1526–1917 (Nyöversättning av Nya Testamentet … Upps 1968; se bidrag nedan). I särtrycket har tillkommit avsnittet Matteusevangeliets kap. 10 i fyra översättningar 1541–1917 (s 105–117).] – 1900-talssvenska. Sthlm: Läromedelsförl; Sv bokförl, 1970. (Norstedt). 77, [1] s. (Skrifter utg av Nämnden för svensk språkvård, 37). [Tills m B Molde. S:s uppsats Några drag i svenska språkets förändring under 1900-talet (s 25–76, tab) tidigare publicerad i: Nyöversättning av Nya Testamentet. Behov och principer. Betänkande avgivet av 1963 års bibelkommitté, Upps 1968, (Almqvist & Wiksell), (Statens offentliga utredningar, 1968:65), s 305–335, tab). 2. tr s å. 3. tr 1979: Sthlm: Esselte studium, 78 s. 4. tr 1986: 80 s.] – H. S. Nyberg. Inträdestal i Svenska akademien. Sthlm: Norstedt, 1974. 34 s. ([Omsl:] Inträdestal, Svenska akademien). [Även tr som: Inträdestal i Svenska akademien. Den 20 december 1974 (SAH, ifrån år 1886, d 82, 1974, Sthlm 1977, s [21]–52). {Följdskrift: S Lindroth, Svar på herr Ståhles inträdestal (s [53]–56).}] – Vers och språk i Vasatidens och stormaktstidens svenska diktning. [Verso:] Utg av Svenska akademien. Sthlm: Norstedt, 1975. 470, [1] s. – Stockholmsnamn och Stockholmsspråk. Sthlm: Norstedt, 1981. 189, [1] s, diagr, tab. [Innehåller 11 studier av vilka 9 publicerades av S 1944–80 och en postumt 1981.] – Studier över Östgötalagen. Efter författarens efterlämnade manuskript utg av G Holm. Lund 1988. (Bloms boktr). 132, [3] s. (SSFS, h 257 = bd 77). [Enligt nutida numrering: SFSS. Ser 1, Svenska skrifter, 77.]

Tryckta arbeten (bidrag): För S:s drygt 50 bidrag se C-C Elert, Carl Ivar Ståhle. En bibliografi (Föreläsningar i medeltidsfilologi, J Carlquist (utg), Sthlm: Institutionen för nordiska språk, Sthlms univ, 1992, s 163–170). – Bidrag som nämns i biografitexten ovan: Språkteori och ordval i Stiernhielms diktning (ANF, bd 66, 1951, tr 1952, s [52]–94). – Medeltidens profana litteratur (Ny illustrerad svensk litteraturhistoria, [Huvudred:] E N Tigerstedt, D 1, Forntiden. Medeltiden. Vasatiden, Sthlm: Natur och kultur, 1955, s 35–121, [4] pl-bl, ill). [2. bearbetade uppl 1967: s 37–124, [4] pl-bl, ill.] – ”Västgöta lagmanskväde” (Archivistica et mediævistica Ernesto Nygren oblata, [Verso:] Red-kommitté: I Andersson … Sthlm: Norstedt, 1956, (Samlingar och studier utg av Svenskt arkivsamfund, 1), s 408–423). – De främmande orden och den svenska ordbildningen. Ingår i: Främmande ord i nusvenskan (1962; se egna verk ovan). – Språkhistoria och deskriptiv lingvistik i undervisningen i svenska på gymnasiet (Årsskrift, Modersmålslärarnas förening, 1964, s 125–148). [Omtryckt i bearbetad version: Språket i blickpunkten, [bidrag av] B Loman, C I S m fl, Lund: Gleerup 1969, (Skrifter utgivna av Svensklärarföreningen, 110), s 30–52.] – Lagspråk (Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid, Presidium för Sverige: I Andersson … Svensk red: J Granlund, bd X, Malmö: Allhem, 1965, sp 167–177). – Om språkvårdens uppgifter (Språkvård, 1965, nr 1, s 5). – Några drag i det svenska bibelspråkets historia 1526–1917 (Nyöversättning av Nya Testamentet. Behov och principer. Betänkande avgivet av 1963 års bibelkommitté, Upps 1968, (Almqvist & Wiksell), (Statens offentliga utredningar, 1968:65), Bil B, s 501–567). [Särtryck: Svenskt bibelspråk från 1500-tal till 1900-tal (1970; se egna verk ovan).] – Östgötalagen (Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid, Presidium för Sverige: J Granlund … Svensk red: J Granlund, bd XXI, Malmö: Allhem, 1977, sp 50–53). [Detta bidrag saknas i Elert.] – Som exempel på S:s omfångsrika artiklar om medeltida lagar vilkas titlar ej citeras i biografitexten ovan kan nämnas Några frågor rörande den första utgåvan av Upplandslagen och dess förlaga (ANF, 69, 1954, s 91–143). Beträffande S:s dispyt angående Dalalagens ålderdomlighet se Om Dalalagens ålderdomlighet och ålder – och Kopparbergsprivilegiernas oförbätterliga ”sik biwiÞär” (Nordiska studier i filologi och lingvistik. Festskrift tillägnad Gösta Holm på 60-årsdagen den 8 juli 1976, [Verso:] Red: L Svensson, A M Wieselgren, Å Hansson, Lund: Studentlitteratur (distr), 1976, s [392]–402). Beträffande S:s förkärlek för Stiernhielms författarskap se även Stiernhielms emblem. Ur minnesteckning (SAH, ifrån år 1886, d 85, 1977, tr 1979, s [81]–90). [Om S:s sonett om silkesmasken, tryckt med överskriften Emblema authoris i S, Archimedes reformatus (1644). Dikten återges i faksimil på s 82.] – Rättelse till Elert: ”Mötet uppnas på sundag” (Språkvård, 1965, nr 3, s 3–8). [Ej 1971, nr 1.]

Bearbetat: Svensk soldat. Skildringar från medeltiden till våra dagar jämte samtida bilder. Utg av Nordiska museet i samarbete med Försvarsstabens bildningsdetalj. Sthlm 1943. (Nordisk rotogravyr). 190, [1] s, ill. [Antologi red av M Rehnberg. Texterna intill 1700-talets början (s 13–58) har genomgått en viss språklig modernisering och bearbetning, huvudsakligen utförd av S. 2. uppl 1944. Saknas i Elert (se bidrag ovan).]

Redigerat: Östgöta-lagen. Ed by H S Collin and C J Schlyter. Facsimile edition [of Samling af Sveriges gamla lagar, vol 2] with addendum by the main part of E Olson, Östgötalagens 1300-talsfragment (reprint) and C I S, De Liedgrenska fragmenten av Östgötalagens C-text (first print). Ed by G Holm and C I S. Lund: Ekstrand, 1980. [5], xxxi, 403, s, iv bl, xvii, 111, 43 s. Fol. [Består av faksimil av Corpus iuris sueo-gotorum antiqui = Samling af Sweriges gamla lagar … utg af H S Collin och C J Schlyter. Vol 2, Codex iuris Ostrogotici = Bd 2, Östgöta-lagen (Sthlm: Norstedt, 1830; pagineringssvit: [2], xxxi, 403 s, iv bl) samt utdrag ur Östgötalagens 1300-talsfragment, utg jämte inledning af E Olson (Lund 1911, (SSFS, bd 41 = h 139); pagineringssvit: xvii, 111 s). Den sista pagineringssviten (43 s) består av S:s edition av de Liedgrenska fragmenten av Östgötalagens C-text. Bokens första 3 opaginerade sidor består av titelbladet samt Editors’ preface (S tills m G Holm).]

Utgivit: Rannsakningar om antikviteter i Södermanland 1667–1686. [Nyköping:] Södermanlands hembygdsförbund, 1938. xx, 103 s, ill. (Sörmländska handlingar, 5). [Utg tills m I Schnell.] – Rannsakningar efter antikviteter. På Akademiens uppdrag utgivna under redaktion av C I S. Sthlm: Kungl. Vitterhets, historie och antikvitets akademien; Almqvist & Wiksell (i distr), 1960–69. Bd I, h 1; bd II, h 1. [Edition av resultaten av den inventering av Sveriges fornminnen som ägde rum 1667–70 och 1672–93. S anges postumt som medredaktör för bd III, h 1, Öland, Småland, Blekinge, Halland, Skåne (1992) tillsammans med N-G Stahre, men i praktiken utgavs detta samt bd IV, Ortnamns- och personregister (1998) av N-G S på egen hand. Kommentarvolymerna till de tre textbanden är 2013 fortfarande ej utgivna.] Bd I, Uppland, Västmanland, Dalarna, Norrland, Finland. H I, Text. Utg av I Olsson, N-G Stahre och C I S. 1960. xxii, 311 s, iv pl-s i färg, ill. Bd II, Södermanland, Närke, Värmland, Västergötland, Östergötland, Gotland. H I, Text. Utg av I Olsson, N-G Stahre och C I S. 1969. viii, 325 s, ill. – Sveriges litteratur. [Förtitel:] Under redaktion av C I S och E N Tigerstedt. Sthlm: Sv bokförl; Bonnier, 1962–68. D I–VIII. (Scandinavian university books). [Samtliga delar har medtagits nedan eftersom, att döma av utgivarnas förord till dem, S tog en aktiv del i utformningen av de språkliga kommentarerna.] D I, Medeltidens och reformationstidens litteratur. Utg av C I S. 1968. x, [2], 285, [1] s, ill. D II, Renässans och barock. Utg av C Fehrman och M v Platen. 1965. ix, 297, [1] s. D III, Frihetstidens litteratur. Utg av L Breitholtz. 1963. ix, 369, [1] s. D IV, Gustaviansk litteratur. Utg av A E Sjöding. 1963. viii, 263, [1] s. D V, Sengustaviansk klassicism och begynnande romantik. Utg av E N Tigerstedt. 1962. viii, 238, [1] s. D VI, Romantiken, 1. Atterbom, Stagnelius m. fl. Utg av H Frykenstedt. 1968. viii, 263, [1] s. D VII, [Skyddsomsl: Romantiken, 2.] Wallin, Geijer, Tegnér och Ling. Utg av K Tarschys. 1968. [10], 219, [1] s. D VIII, Carl Jonas Love Almqvist. Utg av K Aspelin. 1965. [9], 309, [1] s.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 21 jan 1955, nr 10, RA.

S Allén, C I S. Inträdestal i SA den 20 dec 1980 (SAH ifrån år 1886, 80, 1980); dens, B Loman o B Sigurd, SA o sv språket (1986); T Andersson, C I S 27/6 1913–12/6 1980 (Namn o bygd, 69, 1981); T Johannisson, C I S (VHAAÅ 1981); B Molde, C I S 1913–1980 (Språkvård 1980, nr 3); E Sjöholm, Sveriges medeltidslagar: europeisk rättstradition i politisk omvandl (1988); N G Stahre, Nordister o nordiska språk i Sthlm (Nordiska språk vid StU: festskr 1988, 1988). – Nekr:er över S i DN (T Johannisson o E Lindberg) o SvD (G Widmark) 16 juni 1980. – Anna Greta S: E Näslund, nekr över S (DN 6 april 2006); Stormarnas hus: en krönika om DN 1964–1989 (1989); Tingstens tid: en krönika om DN 1946–1963 (1989); Ur DN:s hist, ed I Ljungquist, 3 (1954); K Vinterhed, A G S (DN 9 mars 2006).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Ivar Ståhle, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34656, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Ralph med bidrag av Andreas Tjerneld (Anna Greta S)), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34656
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Ivar Ståhle, urn:sbl:34656, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Ralph med bidrag av Andreas Tjerneld (Anna Greta S)), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se