Meriter

2 Stålhammar, Ulrika Eleonora, brorsdtr till S 1, f på 1680-talet, trol i Svenarum, Jönk, d 16 febr 1733 i Hultsjö, där. Föräldrar: överstelöjtnanten Johan S o Anna Brita Lood. Levde 10 mars 13–sept 26 med antagen identitet under namnet Wilhelm Edstedt, i tjänst hos landshövding Engelbrecht Mannerburg i Sthlm juni 13–aug 14, hos löjtn Johan Berg 20 aug 14–28 febr 15, hos Eva Margareta Ulfvenklou 15, hantlangare vid artilleriet i Kalmar 6 okt 15–25 aug 26.

G (under antagen identitet) 15 april 1716 i Kalmar slottsförs (Göta hovrätt EVac:2, vb saknas) m Maria Löhnman, f omkr 1685 i Kristvalla, Kalm (ibid), d 19 maj 1761, 76 år gammal, i Stenberga, Jönk, dtr till stadstrumslagaren Petter L o Anna Olofsdtr.

Biografi

Högt uppe på småländska höglandet, antagligen på gården Stensjö i Svenarum, som var säte för en gren av den lågadliga släkten Stålhammar, föddes S som ett av åtta syskon. Födelseåret är oklart, men sannolikt inföll det i slutet av 1680-talet. Antagligen var hon något yngre vid sin död 1733 än de 50 år som kyrkobokföringen anger.

Redan som barn var S mest begiven på manliga sysselsättningar. Hon föredrog skogen framför vävarstugan. Mest av allt tyckte hon om att jaga och hon blev både en god ryttare och skytt. Själv menade S att hon egentligen borde ha blivit född till pojke och så verkar också andra i omgivningen ha uppfattat henne. De ska ha sagt till henne ”att det var illa, hon icke hade blivit manfolk, så torde hon kunnat göra någon större lycka i världen”.

Vid sin död 1711 efterlämnade fadern en ekonomi på ruinens brant. De kvarvarande barnen stod utblottade med fordringsägare efter sig. S var vid denna tid 20–25 år gammal och såg sina systrar gifta sig. Deras situation lockade henne inte. I stället ville hon till Sthlm för att söka sig en utkomst och begärde och fick också ett pass utskrivet av kyrkoherden i Svenarum. Efter att ha diskuterat sin situation med en syster tog hon 1713 avsked av sina anhöriga och begav sig norrut. Innan hon kom fram till gästgiveriet i Äsperyd nära Nässjö, stannade S till i skogen och bytte till manskläder som hon själv hade tillverkat från en gammal munderingsrock som hennes far hade gett henne många år tidigare. Pengar för resan till Sthlm verkar hon ha fått av släktingar.

Väl framme i huvudstaden sökte S under sitt nya namn Wilhelm Edstedt värvning, men det visade sig inte vara så enkelt som hon hoppats. I stället tog hon anställning som betjänt och taffeltäckare i olika högborgerliga hem. Först hos landshövdingskan Mannerburg, vars make varit landshövding på Ösel, men tvingats fly därifrån. Hon följde också med fru Mannerburg till Umeå. Därefter fann S en plats hos löjtnant Berg, hos vilken hennes talanger som skytt togs i bruk då hon ofta följde med ut på jakt. Med tiden drog sig S åter söderut i landet och efter tjänst hos änkefrun Eva Margareta Ulfvenklou fick hon slutligen kontakt med en kapten Maas vid Kalmar regemente. 1715, med rekommendationsbrev från sina tidigare anställningar som betygade hennes dygd och ärlighet, lyckades det Wilhelm att bli antagen till artilleriet i Kalmar som hantlangare, vilket innebar att hon bar fram ammunition.

Det var i Kalmar som S blev varse Maria Löhnman, en piga som väckte hennes varma känslor. Efter en dröm i vilken S förklarade Maria sin kärlek och bad denna ”leva och dö” med henne, skrev hon ett brev till Maria i vilket hon avslöjade sina känslor. Maria svarade muntligt, för hon kunde inte skriva, att hon var förvånad och inte intresserad av uppvaktningen. Med tiden växte dock banden dem emellan och 1716 ingick de äktenskap inför slottspredikanten Catonius i Kalmar. De levde sedan tillsammans som man och hustru fram till 1726 då S beviljades avsked från regementet. Orsaken till detta är inte känd, men det är möjligt att S:s hälsa inte längre var så god. Nu inleddes nämligen Wilhelm Edstedts återgång till sitt ursprungliga namn, kön och stånd. S och Maria besökte släkten Stålhammars överhuvud, Sofia Drake på Salshults gård, i syfte att orkestrera S:s återkomst som kvinna. Medan Maria stannade på Salshult for S till Helsingör för att sedan beviljas fri lejd till Sverige där hon inför Kalmar rådstugurätt yppade sitt kvinnokön och underställde sig rannsakning för att hon så länge levat i manskläder.

Rätten uppehöll sig noggrant vid frågan om hur S kunnat intala Maria till äktenskap och om den senare inte anat sakernas tillstånd. Maria svarade sig inte ha anat något, men ett par veckor efter vigseln förklarade S för Maria att ”hon inte var rätt man”, något som Maria tolkade som ett fysiskt hinder för sexuell samlevnad. Hon svarade att ”sörj intet därför, Gud ske lov, jag är av sådan natur, att jag intet så stort fråga därefter”. Det dröjde dock nästan ett år innan S, efter att ha mottagit ett brev med förebråelser från sin syster, avslöjade hela sanningen för Maria. På rättens fråga varför hon inte anmält S svarade Maria: ”Nej, det tänkte hon aldrig, ej heller kunde hon göra det för den kära och ljuvliga sammanlevnad dem emellan voro, bekände ock inför Gud, att sedan han uppenbarade sig för henne, älskade hon honom så högt som någonsin tillförne, även mera, än han hade varit en rätt mansperson, med mycket guld och silver.” På rättens fortsatta frågor om ”hon aldrig haft någon sådan kärleks övning med henne, som rätt gifta folk pläga med varandra hava?” svarade Maria att ”det har hon aldrig gjort eller tillbudit”. Både S och Maria nekade till köttsligt umgänge, men bedyrade sin ömsesidiga kärlek.

Den fråga som rätten ställde, om hur det kunde komma sig att Maria Löhnman inte anat att hennes man var en kvinna i biologisk bemärkelse, har också sysselsatt forskningen. Fallet med S och Maria uppmärksammades 1939 av rättshistorikern J E Almquist. Han beskrev flera fall av äktenskap mellan kvinnor och föreslog då tolkningen att dessa kunde betraktas som intersexuella. Ett halvsekel senare vaknade åter intresset för kärlek och äktenskap mellan samkönade, men då främst inom historieforskningen. Man har pekat på att förekomsten av ett enkönsparadigm, d v s en tanke om att könet var en skala som det var möjligt att röra sig över, möjliggjorde en osäkerhet som gav utrymme för att könsrollen och därmed också kläderna var viktigare än kroppen för att avgöra det rätta könet. Eva Österberg beskrev tystnaden om kärleksrelationer mellan kvinnor som en strategi som kunde brukas eftersom det yttre hade prioritet när det gällde att bestämma om någon var man eller kvinna. Jonas Liliequist ifrågasatte däremot enkönsteorin. På basis av det hittills största empiriska materialet från svenska protokoll fann han det snarare vara så att kroppen kom i fokus när kvinnor i manskläder rannsakades. I stället menar han att källmaterialet antyder att åtrå mellan kvinnor var både mer synligt och förväntat i det tidigmoderna Sverige än sexuella relationer mellan män, men att detta inte i första hand kopplades till kvinnor i manskläder. Klädbytet hade snarare social karaktär och betydelse.

S dömdes av Göta hovrätt till en månads fängelse, samt uppenbar kyrkoplikt, medan Marias dom blev åtta dagar i fängelse. S avled 1733 på gården Björnskog i Hultsjö socken, där hon framlevde sina sista år hos sin släkting Elisabet Ramsvärd. Maria levde som hushållerska hos Sofia Drake fram till sin död 1761.

De relativt milda domarna mot S och Maria har väckt forskningens uppmärksamhet. Rannsakningen liknar den som befors andra kvinnor som ertappats i manskläder. Lars-Olof Larsson pekar i den hittills mest ingående beskrivningen av S:s liv på hennes sociala ställning och släktens betydelse i den skickliga iscensättningen av hennes återkomst som kvinna. Sannolikt fanns det betydligt fler kvinnor som valde denna strategi men aldrig avslöjades, kanske på grund av omgivningens tysta medgivande, kanske på grund av att de av olika skäl var tillräckligt övertygande i rollen som mansperson. Fredrik Silverstolpe menar att domarna bör ses som ett resultat av tystnaden kring homosexuella handlingar mellan kvinnor i 1600- och 1700-talens svenska samhälle, samtidigt som det i början av 1700-talet inleddes en uppmjukning av den stränga ortodoxa lagstiftningen.

Det som gör S:s liv intressant för eftervärlden är hennes ovanliga livsval vilket lett till ett omfattande källmaterial som ger ovärderlig insikt i hur den tidens människor tänkte om kön och om kärlek. Den ingående rannsakningen visar hur allvarligt man betraktade både transvestism, d v s en social förändring av könet, och samkönade relationer. Inför Kalmar rådstugurätt avgav S förklaringar för sina val och handlingar. Det är på grund av denna rannsakning som S:s och Marias liv blivit beskrivna och diskuterade i eftervärlden, och det är från dessa källor som större delen av informationen om dem och deras gemensamma liv härrör.

Kvinnor i manskläder är ett tema som inte var okänt i det tidigmoderna nordvästra Europa. Flera fall är kända från kontinenten och nästan alltid härrör dessa från rättegångsprotokoll. I forskningen har man föreslagit ett flertal motiv för att kvinnor valde att genomföra ett klädbyte, och i vissa fall också ett mer permanent könsbyte. För några tycks det ha rört sig om äventyrslängtan och en vilja till att röra sig friare än man kunde som kvinna, andra följde sina män i strid och en strategi för att göra detta vara att klä sig i manskläder. Några sökte undkomma straff efter begångna brott och ytterligare andra drevs till det av fattigdom. Men det finns också exempel på kvinnor som gjorde det för att kunna leva tillsammans med en annan kvinna. I de flesta fall dömdes de kvinnor som upptäcktes i manskläder hårt, både av kyrka och stat. S:s fall är unikt på flera sätt, dels därför att det berör en kvinna av börd, dels därför att det är så väl beskrivet, och sist men inte minst för att det renderade ett så relativt milt straff. Men det företer också allmänna drag som stärker bilden av hur man i det tidiga 1700-talet resonerade när det gällde kön.

Författare

Gunlög Fur

Källor och litteratur

Göta hovrätts arkiv BIIa:34 (mål 21) o EVac:2; Kalmar rådhusrätts arkiv, AI:104, allt i VLA.

J E Almquist, Giftermål mellan kvinnor (SvJT 1939); R M Dekker o L C Van de Pol, The tradition of female transvestism in early modern Europe (1989); L-O Larsson, På marsch mot evigheten: sv stormaktstid i släkten Stålhammars spegel (2007); J Liliequist, Kvinnor i manskläder o åtrå mellan kvinnor: kulturella förväntn:ar o kvinnliga strategier i det tidigmoderna Sverige o Finland (Makalösa kvinnor: könsöverskridare i myt o verklighet, ed E Borgström, 2002); F Silverstolpe, Äktenskap mellan kvinnor under 1600- o 1700-talen (Lambda Nordica 1989, nr 1); [W Stålberg o P G Berg], Anteckn:ar om sv qvinnor, 2 (1864); U E S (Geneal tidskr, 5, 1958–60); S Thunander, Ulrica var Wilhelm o Wilhelm var Ulrika (Mellan Härån o Rasjön, 1986); E Österberg, Förbjuden kärlek o förtigandets strategi: när Ulrika Eleonora gifte sig med Maria (Jämmerdal & fröjdesal. Kvinnor i stormaktstidens Sverige, ed E Österberg, 1997).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ulrika Eleonora Stålhammar, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34664, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunlög Fur), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34664
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ulrika Eleonora Stålhammar, urn:sbl:34664, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunlög Fur), hämtad 2024-04-25.