Henning Stålhane (1872–1951). KB.
Carl Harry Stålhane (1920–90). Sveriges pressarkiv, RA.
Otto Stålhane (1875–1958). Tekniska museet

Stålhane, släkt



Band 34 (2013-2019), sida 168.

Biografi

Stålhane (Stålhana), släkt, vars äldste kände stamfar var bonden Lars Mårtensson, Sjundeå sn i Nyland. Dennes son Nils Larsson (d 1657) deltog som ryttmästare vid Ståhlhandskes regemente i kriget i Tyskland och adlades 1641 med namnet Stålhana. Ättlingar till honom var under 1600- och 1700-talen med få undantag lägre officerare vid finska regementen. De ändrade sedermera namnet till Stålhane. Frälsegods som tilldelats Nils S, Gammelby i Tusby samt Irjala och Kotkaniemi i Vichtis, bägge Nylands län, kom efter hand att skingras. Kotkaniemi såldes av en sonsons sonson på 1760-talet. Vid riksdelningen 1809 överflyttade till Sverige två bröder i den femte generationen efter S, kaptenen i flottan Otto Mauritz S (1782–1859) och fältväbeln vid Skaraborgs regemente Anders Erik S (1787–1845). Från dem stammar i Sverige verksamma medlemmar av släkten S.

Även Otto Mauritz S:s sonson Henning S (1872–1951) valde officersbanan och antogs 1901 som aspirant vid Generalstaben. Han var då sedan 1896 löjtnant vid Jämtlands fältjägarregemente och hade 1898–1900 genomgått Krigshögskolan. Vid Generalstaben, där han blev löjtnant 1904, kapten 1907 och major 1915, hade S placering bl a vid den topografiska avdelningen. När en hemlig svensk militär underrättelsetjänst organiserades i anslutning till unionskrisen 1905 svarade S för agentvärvningen i gränsområdena och gjorde även egna resor för att rekognoscera Kongsvinger och andra norska gränsfästningar. Sina rön rapporterade han personligen till den svenska delegationen vid Karlstadkonferensen. Följande år vistades han i Finland och etablerade ett agentnät med uppgift att följa järnvägsnätets utbyggnad och ryska trupprörelser. Språkkunnig och internationellt orienterad tjänstgjorde S 1911 på svenskt uppdrag vid det militära kartverket i Paris och han svarade också för översättningar till svenska av militärlitteratur, bl a F von Bernhardis Deutschland und der nächste Krieg (Tyskland och nästa krig, 1912), ett arbete där tyskt preventivkrig förordades.

Från 1912 var S periodvis överflyttad till trupptjänst vid olika regementen för att 1918, efter en kortvarig insats som vice VD vid Avesta jernverks ab, utnämnas till överstelöjtnant vid Norrbottens regemente. 1923–32 var han överste och chef för Hälsinge regemente. Som regementschef i Gävle hade S namn om sig att vara ”hård i fråga om de underordnades manstukt” (Rosén) och han vann en viss ryktbarhet efter att ha rivit ned Hjalmar Brantings porträtt på underbefälsmässen. S var starkt tyskorienterad och skrev under första världskriget biografiska arbeten om samtida tyska härförare men förhöll sig, utifrån sin aristokratiskt konservativa hållning, kylig till Adolf Hitler och nazismen. Detta synsätt präglade hans insatser som militär medarbetare i Nya Dagligt Allehanda under andra världskriget.

Vid sidan av sitt författarskap i militära ämnen, som också inbegrep ett uppmärksammat arbete om chifferväsendets historia, Hemlig skrift (1934), odlade S kulturhistoriska intressen. Inriktad på svenskt 1700-tal lät han publicera en rad essäer om hovets och aristokratins levnadssätt under denna epok, delvis samlade i bokform under titeln En misslyckad kungamiddag (1937). Särskilt upptagen var S av Gustav III och han utgav några större, detaljrika och källnära arbeten om kungen och dennes närmaste krets: Gustaf III:s resa till Spa 1780 (1939) och Gustaf III:s bosättning, brudfärd och biläger (1946). Posthumt utkom den delvis oavslutade Gustaf III:s resa till Italien och Frankrike (1953). S blev LKrVA 1935.

S:s bror Otto S (1875–1958) utexaminerades från KTH:s fackavdelning för elektroteknik 1897 och knöts 1901 till det nybildade Elektriska ab Magnet i Ludvika, ett företag inriktat på utrustning för gruvor och järnverk. Som konstruktör och ledare där svarade S för en rad innovationer inom den elektriska kraftförsörjningen, bl a utexperimenterade han tillsammans med Assar Grönwall och Axel Lindblad (bd 23) den elektriska masugnen. Deras uppfinning vidareutvecklades vid ab Elektrometall där S var verksam som konstruktör 1906–16. Sedan provanläggningar vid Domnarvets järnverk och i Trollhättan bekräftat metodens brukbarhet spreds den s k elektrometallugnen till ett stort antal industrier både i Sverige och utomlands. Sitt konstruktionsarbete på elektrovärmeområdet fortsatte S i en egen firma, 1919 sammanslagen med Elektriska ab Volta, och konstruerade nu bl a en elektrisk strålångpanna för vilken han 1925 tilldelades IVA:s guldmedalj. S grundade 1923 under medverkan av Waldemar Borgqvist Elektrovärmeinstitutet, knutet till IVA, och var överingenjör där fram till att han 1934 tillsammans med sin son övertog verksamheten för att driva den som en fristående institution. Ständigt verksam och sällsynt idérik på sitt fackområde kom han att bli innehavare av över 70 svenska patent. S blev LIVA 1930 och har publicerat en mängd skrifter och uppsatser om elektrotermiska frågor.

Sonen Johan Bertil S (1902–92) studerade naturvetenskapliga ämnen vid StH där han blev fil kand 1925 och fil lic i kemi 1927. Han knöts samma år till Elektrovärmeinstitutet som förste assistent och var laborator där 1930–33. Delägare vid sidan av sin far 1934 var han 1943–69 innehavare och chef för institutet. Särskilt intresserad av halvledarmaterialet kiselkarbid utvecklade Bertil S ett åskskydd för kraftledningar som patenterades 1940 och gav honom IVA:s guldmedalj 1942. Uppfinningen exploaterades mycket framgångsrikt, även internationellt. Den kom också att tillämpas inom telefonin där S utvecklade spänningsberoende motstånd av kiselkarbid, i första hand som skydd av reläkontakter. För att möta efterfrågan på detta område tog han upp tillverkning i egen regi genom den s k Evilitfabriken, där han var chef 1945–69. S var 1954 initiativtagare till Institutet för halvledarforskning (HAFO), som samordnade de svenska insatserna på halvledarområdet, och var länge ordförande i institutets styrelse och arbetsutskott. Han blev LIVA 1956 och anses ha varit den ledande svenske visionären inom halvledartekniken.

Med boken Barbari eller civilisation: nazibolsjevismen och vår kultur, som utgavs av bokförlaget Natur och Kultur i mars 1940, inledde S en offentlig kamp för demokrati och humanism, i strid mot svensk undfallenhet inför de totalitära diktaturerna. Under de närmast följande åren lät han publicera ytterligare fyra böcker och många artiklar på samma tema. Med sin eleganta stil och sitt mänskliga patos bröt S:s upplysningsskrifter av mot den analytiska tyngd som ofta präglade den antinazistiska debattlitteraturen och han vann en stor publik. S tillhörde den inre kretsen kring Amelie Posse (bd 29) och spelade en framträdande roll i det antinazistiska organisationsarbetet kring Tisdagsklubben, Samfundet Nordens Frihet och Radikala landsföreningen. Han försåg också den norska motståndsrörelsen med radioapparater, som han själv tillverkade, och övervakades i Sthlm periodvis av såväl den militära som den civila säkerhetstjänsten. För sitt stöd till de nordiska grannländernas motståndsrörelser belönades S 1945 med Christian X av Danmarks frihetsmedalj. S:s arkiv, innehållande bl a material rörande Tisdagsklubben, finns i KB.

Henning S:s och Otto S:s yngre bror Arvid S (1879–1953) fick en merkantil utbildning, bl a vid Bergsskolan i Filipstad, och knöts 1907 till Surahammars bruks ab:s avdelningskontor i Sthlm. Han var 1913–31 bolagets huvudkassör. Livligt litterärt och kulturhistoriskt intresserad grundade S, i samarbete med professorerna Henrik Schück (bd 31) och Martin Lamm (bd 22), Bellmanssällskapet 1919. Själv en hängiven amatörforskare skrev han en rad initierade uppsatser om Carl Michael Bellman, varav ett urval samlades i arbetet En Bellmansbok (1947). Med sin stora sakkännedom och sitt detaljminne utgjorde han också ett starkt stöd vid sällskapets utgivning av volymer om och av Bellman. Ett annat intresseområde för S var bibliografi. Han utgav flera skrifter om svenska, danska och finska exlibris, bl a Svenska kvinnors exlibris genom tiderna (1938), och tecknade även själv exlibris av fin konstnärlig kvalitet.

Som kulturhistoriker med svenskt 1700-tal som favoritområde uppspårade S den omfattande svit av dagböcker som nedtecknats av Årstafrun, Märtha Helena Reenstjerna (bd 29), och han gjorde en viktig insats för att tillgängliggöra materialet, varur tidigare blott några enstaka notiser kommit i tryck (PHT 1907). Uppsatser av S, t ex ”Stora tavlan” på Årsta (Fataburen 1939), gav prov på dagbokens rikedom som kulturhistorisk källa och ledde vidare till att den renskrevs och indexerades av Gunnar Broman för att senare tryckas i urval med S som medutgivare (Årstadagboken, 1–3, 1946–53, nya uppl 1966–72, 1985, 1993). Samtidigt överfördes originalet som gåva till NordM. Årstadagboken etablerade sig snabbt som en flitigt utnyttjad källutgåva, inte blott i vetenskapliga sammanhang utan också som underlag för lärda kåserier och litterära gestaltningar, bl a Lars Widdings Årstasvit, inledd 1964 med Epilog till en herrgårdssaga, och Kristina Ekero Erikssons Årstafruns dolda dagböcker (2010).

Släktens nuvarande huvudmannagren stammar från den tidigare nämnde fältväbeln Anders Erik S. Dennes sonsons sonson Carl Harry Ingemar S (1920–90) utbildades vid ab Rörstrands porslinsfabriker i Lidköping och var anställd där 1939–73. Han började som fajansmålare under ledning av Isaac Grünewald (bd 17), för vilken han studerade måleri 1944–46, men övergick redan på 1940-talet till en verksamhet som keramisk formgivare. Här blev Carl Harry S med sina enkla men tunga, asymmetriska former och sin från den abstrakta konsten hämtade dekor en verklig förnyare. Från kärl i stengods övergick S efterhand till mera fritt modellerade former och reliefer för väggutsmyckning och under 1960-talet kom han att svara för en rad monumentalverk i keramik, bl a för Svenska handelsbanken i Sthlm (1961) och i Kansas City, USA (1964). Den skulpturvägg i bränd lera som han utförde i Volvos huvudentré i Gbg (1968) är ett av Sveriges största keramiska verk och anses också vara S:s mest betydande konstnärliga insats. Vid sidan av denna experimentellt lagda produktion arbetade S med serietillverkat nyttogods. Han svarade för eleganta serviser i odekorerat fältspatsporslin, som den första succén Blanca, men också för tallrikar i brunsvart stengods, t ex för Operakällaren i Sthlm. Som keramiker var S välkänd just för sin mångsidighet och sin förmåga att förnya formspråket.

S lämnade Rörstrand 1973, han hade då sedan 1971 även varit designchef hos huvudägaren Upsala-Ekeby ab, för det egna företaget Designhuset i Lidköping, där han var verksam till 1988. En experimentverkstad för olika typer av leror och glasyrer tillverkades här såväl figuriner som vanligt bruksgods, ofta i samarbete mellan S och andra keramiker. Under denna period hade S också uppdrag för Bing & Grøndahls porslinsfabrik i Khvn, för vilken han gjorde dekorer och en stor serie bordslampor. I Designhuset bedrevs även keramisk utbildning. S var en god pedagog och 1963–71 uppskattad huvudlärare i keramik vid Konstindustriskolan i Gbg.

Författare

Andreas Tjerneld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Allmänt: Elgenstierna; Ramsay; SMoK; Sveriges ridderskaps o adels kal 2010 (2009); S-E Åström, Stålhanar o Ekestubbar (FHT 1960).

Henning S: [M E Giron,] nekr över S (KrVAH 1951, 1951); B Gäfvert, Unionskrisen: det sv spioneriets pionjärtid (1905: unionsupplösn:ens år, ed T Nilsson o Ø Sørensen, 2005); Karlstadkonferensen 1905, ed A Wåhlstrand (1953); S Rosén, H S (SvD 27 april 1951); J Torbacke, Allehanda skepnader: (Nya) Dagligt Allehanda 1767–1944 (2005); K Zetterberg, Nils Swedlund (Sv officersprofiler under 1900-talet, ed G Artéus, 1996); G Åselius, The ”russian menace” to Sweden (1994). Nekr över S i SvD 26 april 1951.

Otto S: S G Lind, O S (Dödsrunor utg av Sancte Örjens gille, 24, 1958); SvTeknF. Nekr:er över S i DN o SvD 17 jan 1958.

Johan Bertil S: B Barkman, En mångsidig begåvn (DN 29 okt 1992); E Björck, B S till minne (DN 5 nov o SvD 10 nov 1992); R Bokholm, Tisdagsklubben: om glömda antinazistiska sanningssägare i sv 30- o 40-tal (2001), särsk s 358–360 o 382–384; L Drangel, Den kämpande demokratin: en studie i antinazistisk opinionsrörelse 1935–1945 (1976); C Österberg, Natur o Kultur: en förlagskrönika (1987).

Arvid S: O Byström, A S 70 år (SvD 15 sept 1949); dens, A S död (DN 12 maj 1953); Förord o inledn till M H Reenstierna, Årstadagboken, 1 (1946); Hur A S fann ”Årstadagboken” (DN 6 dec 1950); G Indebetou, Bergsskolans i Filipstad elever 1830–1930 (1931); T Nyman, A S (Bokvännen 1953, nr 6); SKL. Nekr:er över S i SvD 12 maj o Sthlms-Tidn 13 maj 1953.

Carl Harry Ingemar S: J Brunius, Keramiken (Signums sv konsthist, Konsten 1950–1975, 2005); P Eklund, Stålhane (2006); U Hård af Segerstad, C H S till minne (SvD 23 april 1990); SKL, o där anf litt. Nekr över S i SvD 20 april 1990.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stålhane, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34666, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2023-01-31.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34666
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stålhane, släkt, urn:sbl:34666, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2023-01-31.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se