Arne Sucksdorff. Foto Svenskt pressfoto. Scanpix.

Arne Edvard Sucksdorff

Född:1917-02-03 – Gustav Vasa församling, Stockholms län
Död:2001-05-04 – Oscars församling, Stockholms län

Band 34, sida 181.

Meriter

Sucksdorff, Arne Edvard, f 3 febr 1917 i Sthlm, Gust Vasa, d 4 maj 2001 där, Osc. Föräldrar: grosshandlaren Herman Edvin S o Anna Amalia Gustafsson. Studentex vid Beskowska skolan, Sthlm, 27 maj 36, inskr vid StH 15 sept 36, elev vid Otte Skölds målarskola i Sthlm 36, studerade regi vid Reihmann-Schule, Berlin, 37–39, regi-praktikant vid ab Sv filmindustri (SF) 39, kortfilmsregissör där 40–51, regissör o producent av långfilmer 51–65, vistades i Brasilien 62–91, dokumentärfilmare o ledare för filmpedagogiskt projekt där.

G 1) 20 mars 1943(–52) i Sthlm, Engelbr, m Alfhild Märta Barbara Nordendahl, f 19 juni 1921 i Undersåker, Jämtl, dtr till arbetaren Lars N o Anna Märta Åkerström; 2) 9 nov 1953(–65) i Enhörna, Söd, m fotografen Astrid Bergman, f 17 jan 1927 i Solna, Sth, dtr till forskningsresanden Sten B o Tora Dagny Sorella Lindhé samt tidigare g m fotografen Sven Gillsäter; 3) 8 april 1970 i Rio de Janeiro, Brasilien, m biologen Maria Graça de Jesus, f 24 jan 1944.

Biografi

Arne S växte upp på Lidingö utanför Sthlm. Efter studentexamen läste han zoologi och genetik vid StH. Han målade också en tid hos Otte Sköld och studerade teater i Berlin. S:s starkt negativa erfarenheter av det nazistiska Tyskland kom att prägla hans livssyn. Som stillbildsfotograf vann S första pris i en fototävling i Lausanne med resebilder från Taormina på Sicilien. Efter att ha skaffat sig en egen 35 mm-kamera spelade han in sin första film, En augustirapsodi, sommaren 1939 i närheten av föräldrarnas sommarställe i Södermanland. Den visades sedermera som förspel till Anders Henriksons Ett brott (1940). S började därefter som kortfilmsregissör hos SF och hans första producerade film där, En sommarsaga (1941), brukar därför ofta betraktas som hans egentliga debut. I Gryning (1944) gjorde han sin första film utan kommenterande speakerröst – ett drastiskt brott med dokumentärfilmens tradition och konventioner.

Under drygt tio år gjorde S 14 kortfilmer för SF. Den sista, Vinden och floden (1951), spelades in i Indien under en veckas flodfärd i Kashmir, på uppdrag av Kooperativa förbundet. I övrigt rörde det sig huvudsakligen om naturfilmer som hyllade den svenska naturens skönhet. Tematiken passade väl in i beredskapsårens patriotism, samtidigt som filmerna var konstnärliga verk i sin egen rätt, som väsentligt höjde nivån för naturskildringar på film. Till hans mest uppmärksammade naturfilmer hör Trut! (1943–44) eller En kluven värld (1948), som båda gestaltas som mångdimensionella dramer där djurens kamp för tillvaron skildras, i den sistnämnda filmen också motsättningen mellan naturens och människans värld. Skuggor över snön (1945), med motiv från Lappland, vann pris i Cannes. Mest uppmärksammad av S:s kortfilmer blev dock Människor i stad (1946–47), en poetiskt impressionistisk, helt okommenterad 17 min lång film om livet i Sthlm. Filmen var därtill utan dialog, med endast bilderna, klippningen och stadens ljud som dramatiska verkningsmedel. Den vann 1948 Sveriges första Oscar (Academy Award), tillika den första Oscar som någonsin tilldelats en kortfilm.

S både skrev, fotograferade, regisserade och klippte sina filmer. Så småningom, efter åren hos SF, blev han också sin egen producent. Han svarade således för allt utom musik och berättarkommentarer. Därtill arbetade han med en precision som inte sällan krävde många omtagningar. S är tveklöst den främste företrädaren inom svensk film för naturskildringen som genre, som även är den enda dokumentära linje som svensk film historiskt sett kunnat visa upp. Dokumentär betydde för S dock aldrig autentisk avbildning i någon entydig bemärkelse. ”Sanningen” om naturen var för honom aldrig enkelt empiriskt observerbar, däremot alltid föremål för en nödvändig gestaltning med utgångspunkt i den kunskap och erfarenhet han bar med sig. S regisserade och dramatiserade naturen, allt i enlighet med den vision han ville gestalta. Han är också den förste svenske regissör som med kortfilm och dokumentärfilm som verksamhetsfält lyckats nå en internationell ställning.

Sedan S slutat hos SF regisserade han sin första långfilm, Det stora äventyret (1951–53), producerad av Sandrews. Filmen summerade hans naturmotiv från kortfilmsåren i en storslagen skildring av det mellansvenska landskapet under fyra årstider. Den var tänkt att följa ett lodjur, men kom istället att med stor inlevelse skildra bl a invånarna i ett rävgryt. Därtill är den en barndomsskildring av några pojkars upptäcktsfärder i naturen. Filmen belönades i Cannes 1954 och blev senare även en stor publiksuccé. Den följdes av En djungelsaga (1955–57), S:s första stora färgfilm vilken liksom hans sista kortfilm hos SF var en produktion inspelad i Indien. I detta fall ledde valet av inspelningsplats till stora komplikationer och merkostnader. S:s andra hustru, Astrid Bergman-Sucksdorff, var stillbildsfotograf i projektet. Filmen skildrar poetiskt muriastammens sätt att leva, fjärran från civilisationen, med den indiske pojken Chendru i centrum. Slutresultatet vann både kritikens och publikens gillande, och filmen vann pris i Cannes 1957.

En tredje långfilm efter eget manus, Pojken i trädet (1960–61), en historia om en pojkes frihetslängtan, finansierades genom S:s vinster från Det stora äventyret. Tomas Bolme spelade huvudrollen medan Gunnar Fischer var fotograf. Trots goda recensioner uteblev publiken, och S fick därmed återigen stora svårigheter med att finansiera nya projekt. Han emigrerade, först till Sardinien där han förgäves försökte finansiera ett långfilmsmanus om maffiaväldet. Kort därefter flyttade han till Brasilien för att i UNESCO:s regi starta en filmskola i Rio de Janeiro. S verkade här som lärare inom dokumentärfilm för flera unga filmare som sedan startade Cinema Novo-rörelsen.

I Rio de Janeiro spelade S in Mitt hem är Copacabana (1964–65), en svartvit långfilm om gatubarnen, producerad av SF. Den blev också hans sista biograffilm. Filmen vann 1965 en Guldbagge för bästa regi, men fick blandat mottagande i Cannes samma år. 1967 flyttade S till Cuiabá i sydvästra Brasilien där han blev boende under nära 30 år. Här gjorde han en tv-serie om sitt liv under sex år i träskområdet Pantanal, om dess flora och fauna: På jordens baksida. S arbetade även tillsammans med tredje hustrun Maria, biolog till yrket, med miljöfrågor, bl a som konsult för nationalparkerna. Han deltog i en av kommittéerna vid miljövårdskonferensen i Sthlm 1972.

S har författat en rad böcker, bl a Mark och människor (1960), en bok om svenska marker, Ett hem på jorden (1981), om ett stycke brasiliansk regnskog, och självbiografin En drömmares väg (1994). Under 1980-och 90-talet arbetade S även med flera filmprojekt som aldrig realiserades. Han skrev bl a manus till en naturalistisk spelfilm om ett brasilianskt vägbygge, ett projekt som väckte intresse i Hollywood men blev skrinlagt i brist på pengar, och ett manus om vårens ankomst, Det nakna hjärtat, som även det visade sig alltför kostsamt. 1994 fick S ånyo motta en Guldbagge för ”kreativa insatser inom filmen”.

S:s motto som filmare – ”Det gäller att finna den riktiga balansen mellan den dokumentära sanningen och den poetiska” – var i hög grad bestämmande för hans egen praktik. Han gick konsekvent sin egen väg och sökandet efter de rätta bilderna för att uttrycka denna balans betydde stor åtgång på råfilm samt inte sällan överskridna tidsplaner och budgetar. S lade också stor vikt vid montaget, vilket bl a av Stefan Jarl betonats som hans främsta styrka som filmare.

Ett av sina sista filmframträdanden gjorde S i Stefan Jarls dokumentär Skönheten ska rädda världen – en film om Arne Sucksdorff (2000). Kort före sin bortgång 2001 besöktes han också av ett brasilianskt filmteam för ett intervjuporträtt. S har kallats ”den svenska dokumentärfilmens fader” och haft stort inflytande över senare generationer dokumentärfilmare.

Författare

Astrid Söderbergh Widding



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Egna verk: Gryning. Strövtåg med filmkamera. Sthlm: Nordisk rotogravyr, 1950. 223 s, huvudsakligen fotogr. [Fotografierna reproducerade från S:s filmer. 2.–3. uppl 1951–54.] – Det stora äventyret. Stillbilder: A Bergman. Sthlm: Nordisk rotogravyr, 1954. 143, [1] s, fotogr. [Om tillkomsten av S:s dokumentärfilm Det stora äventyret (1953), rikligt dokumenterad i bild av A B. Översatt till norska och tyska 1955.] – Råd som ger resultat! 12 fotoråd av K W Gullers. 7 filmningsråd av A S. Sthlm: [Fotohandlarnas riksförbund], 1958. 41 s, ill. – Mark och människor. Sthlm: Nordisk rotogravyr, 1960. 52 s, [62] pl-s, fotogr. ([Omsl:] I svenska marker). [Ett urval av texter och fotografier från Gryning (1951) och Det stora äventyret (1954). 15 av bildsidorna utgör fotografier av A Bergman-Sucksdorff.] – Ett hem på jorden. Möte med Pantanal i Mato Grosso, en brasiliansk vildmark. [Sthlm:] BonnierFakta, 1981. 160 s, färgfotogr. [Fotografierna av S.] – En drömmares väg. Memoarer. 1. uppl. Sthlm: Streiffert, 1994. 240 s, [24] pl-s huvudsakligen i färg, ill, fotogr. [Fotografierna huvudsakligen av S.] – För produktionsfakta om S:s kort- och långfilmer se Arne Sucksdorffs filmografi och bibliografi (Film & TV, 2001, nr 1, s 43–45). För detaljerade upplysningar om S:s långfilmer se Svensk filmografi 5–6 (1984; 77).

Tryckta arbeten (bidrag): S:s bidrag har ej efterforskats.

Källor och litteratur

L G Andersson, J Sundholm o A Söderbergh Widding, A history of Swedish experimental film culture: from early animation to video art (2010); A Bergmark, Tog Sveriges första Oscar (SvD 1 febr 1987); Blev känd som naturens besjälade berättare (SvD 8 maj 2001); M Edström, Sucksdorff – främlingen i hemmaskogen (1968); L Furhammar, Filmen i Sverige (1991); dens, En sv filmpionjär är borta (DN 8 maj 2001); M Jönsson, Performative nature: the nature of Sweden in A S:s wartime documentaries (Beyond the visual: sound and image in ethnographic and documentary film, ed G Iversen o J K Simonsen, 2010); H Lindblad, Filmaren som förenat poesi o realism (DN 16 jan 1994); A Lindh, Människan är det farligaste djuret! (Röster i radio TV 1972, nr 39); C Pauli, Sucksdorffs liv ett äventyr (DN 3 febr 1997); Sv filmografi, 4–6 (1977–84); E Thibaud, Längtan hem blir allt större (DN 27 febr 1989); G Unger, A S – speglar livet i celluloid (SvD 16 nov 1958); I Wikström-Lindgren, Ett sista stort projekt (SvD 2 febr 1992).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arne Edvard Sucksdorff, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34675, Svenskt biografiskt lexikon (art av Astrid Söderbergh Widding), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34675
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arne Edvard Sucksdorff, urn:sbl:34675, Svenskt biografiskt lexikon (art av Astrid Söderbergh Widding), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se