Meriter

Sundberg, Christine Margaretha, f 5 febr 1837 i Kalmar, d 20 jan 1892 i Paris. Föräldrar: tobaksfabrikören Carl Peter S o Petronella Wetterström. Elev vid Elise Brandts ritn- o måln:inst för unga fruntimmer 58–61, elev vid FrKA ht 64–vt 67, privatelev hos F Fagerlin (bd 14) i Düsseldorf 67–68, erhöll i Paris undervisn hos A Tissier, T Couture, G Courtois, A Vollon o M Briotet samt vid Académie Colarossi. – Ogift.

Biografi

Christine S var den sjunde i en syskonskara om sammanlagt fyra pojkar och sex flickor. Familjen var välbärgad; fadern ägde en snus- och tobaksfabrik som efter hans död övertogs av äldste brodern Carl. Denne hade själv velat bli konstnär men ansvaret för företaget vägde tyngre. Han blev emellertid också rådman i Kalmar och en drivande kulturpersonlighet, som stödde stadens musik- och teaterliv och var en av initiativtagarna till dess första konstförening.

Hösten 1864 ingick S i den första kullen ordinarie kvinnliga elever som fick tillträde till den nyinrättade Fruntimmers-Afdelningen vid FrKA. Bland övriga som togs in samtidigt fanns bl a Kerstin Cardon (bd 7), Helena Millde (g Lönegren), Amanda Sidwall (bd 32), Hanna Tengelin (g Winge) och Emma Toll.

I likhet med ett flertal kollegor vid akademin hade S flera års konststudier bakom sig. Redan som barn hade hon visat goda anlag i konsten att teckna och fick därför på hösten 1858 resa till Sthlm och börja vid det ritnings- och målningsinstitut ”för unga fruntimmer” som Elise Brandt – själv konstnärinna och med en bakgrund och utbildningsväg som liknade S:s – nyligen öppnat vid Brunkebergstorg. Ungefär samtidigt öppnade konstnären Johan Christoffer Boklund (bd 5) en målarskola i sin ateljé, där han även tog emot kvinnliga elever. Enligt uppgift studerade S för Boklund och dessutom för Janne Höckert (bd 19) i dennes ateljé.

Vid FrKA undervisades de kvinnliga eleverna av samma lärare som de manliga, men i andra lokaler och med något färre timmar. I antik- och modellskolan undervisade skulptörerna Carl Gustaf Qvarnström (bd 29) och Johan Peter Molin (bd 25) och i målarskolan Boklund och Höckert. S började i lägre antikskolan, där eleverna tecknade av gipsstatyer. Redan till vårterminen flyttades hon till högre antik- och modellskolan, där hon fick avbilda levande modeller. Till skillnad från de manliga elevernas lektioner måste de nakna modellerna här bära korta byxor, vilka de kvinnliga modellerna efter en tid dock slapp. För sina arbeten i antikskolan belönades S 1865 med den Ribbingska medaljen och året därpå fick hon både ”lovord” och den Meyerska medaljen.

Efter vårterminen 1867, då S hade erövrat ännu en Meyersk medalj, lämnade hon FrKA och reste tillsammans med kamraten Helena Millde till Düsseldorf. Där fanns vid den tiden inga konstskolor för kvinnliga elever och för sin undervisning anlitade de därför den i staden bosatte svenske konstnären Ferdinand Fagerlin. Efter ett år valde Millde att återvända till Sverige medan S fortsatte till Paris. Hon började på Ange Tissiers ateljé men tog även privata lektioner för andra konstnärer som Thomas Couture och Gustave Courtois. Senare övergick hon till den fria konstskolan Académie Colarossi, inrättad på 1870-talet av skulptören Filippo Colarossi, för att få måla efter modell och kunna bli korrigerad av skolans lärare.

I Düsseldorf hade måleritekniken främst varit att måla sina verk med fina penslar i mörka toner. Genrebilder var i hög grad de väsentliga motiven och verken kom till i ateljén. S:s målningar under åren i Düsseldorf var av denna karaktär. Konstnärer intresserade av landskapsmåleri fångade mindre studier i det fria och ställde sedan samman dem till ett större verk i ateljén. I Frankrike däremot var friluftsmåleriet under utveckling; konstnärerna ställde upp sina stafflier utomhus, färgtonerna ljusnade och målades med bredare penslar. Düsseldorf blev passé och Paris den nya konstmetropolen, som lockade konstnärer från många länder. S:s drogs dock inte till landskapsmåleriet; hennes motivområden blev framför allt porträtt och stilleben.

S åtnjöt även undervisning av den kände konservatorn M Briotet vid Louvrens ateljéer och lärde sig konsten att restaurera tavlor, något som dessutom innebar fasta inkomster. Det nya franska kejsardömet inrättade många institutioner i provinserna, som av staten utrustades med konst av olika slag, inte minst porträtt som i många fall var kopior av äldre tavlor. Utöver att restaurera tavlor kopierade S skickligt porträtt för sådana institutioner, bl a Elisabeth Vigée-Lebruns självporträtt med dotter från 1787. En kopia av denna målning ägs idag (2013) av Kalmar konstmuseum. När S:s syn alltmer försämrades och försvårade det egna måleriet upptogs hennes tid mer och mer med denna form av konstnärlig verksamhet.

S deltog i Parissalongen vid fyra tillfällen: 1869 med ett stilleben, 1874 med ett flickporträtt, 1879 med två stilleben och 1888 med ännu ett flickporträtt. Hon visade även upp sig på två världsutställningar i staden, 1878 med två porträtt och 1889 med Toaletten. Verk av S visades i Kvinnornas paviljong på världsutställningen i Chicago 1893 efter att året innan ha ställts ut på Börshuset i Sthlm.

För de svenska kollegorna i Paris var S ett stöd, socialt och ibland ekonomiskt. I sin lägenhet höll hon varje fredag eftermiddag öppet hus. Gästboken innehåller ofta namn på studiekamrater från akademitiden t ex Amanda Sidwall, Emma Toll, Nils Forsberg och Anna Nordgren. Flitigast återkommer Nordgren, som stannade åtta år i Paris och därefter lika lång tid i London, varifrån hon lätt kunde besöka platser i Frankrike. S däremot kom att bli kvar för gott. Då hon besökte Sverige reste hon främst till familjen i Kalmar, där hon vid sin sista resa 1889 stannade ett helt år.

Genom sin långvariga bosättning utomlands blev S mindre känd hos den svenska publiken, även om hon ställde ut hos några av hemlandets konstföreningar. 1873 medverkade hon i en utställning på FrKA med Ett målarebord, som året därpå visades på Jeu de Paume-museet i Paris. På Norrlands konstförenings utställningar i Söderhamn och Sundsvall 1885 visades verk av hennes hand liksom på Konstutställningen i Gbg 1891. Hon sålde även tavlor till Konstföreningen i Sthlm. Sina flesta kunder hade hon dock i Frankrike och efter hennes död gick hennes tavlor på auktion i Paris till höga priser.

När Föreningen svenska konstnärinnor redan året efter bildandet 1910 ordnade sin första stora utställning på FrKA innehöll denna även en retrospektiv avdelning med verk av 55 kvinnor. Bland dem fanns S med nio verk, de flesta porträtt. Två av dessa föreställde brorsdottern Anna, sedermera gift Strussenfelt och även hon konstnär. På Kalmar konstmuseum ordnades 1926 en minnesutställning över S, och på Liljevalchs konsthall fanns 1988 tre verk med i utställningen De drogo till Paris: nordiska konstnärinnor på 1880-talet. I FrKA:s jubileumsutställning 1997, Från Amalia Lindegren till Julia Beck, som lyfte fram verk av kvinnliga konstnärer som studerat vid akademin 1847–72, ingick bl a ett stilleben och två porträtt av S. Utställningen visades även i Skellefteå tre år senare. Sommarutställningen 2003 på Säfstaholms slott, ”Hon har talang – tyvärr”. Kvinnliga konstnärer under 1800-talet, blev en mer omfattande utställning med verk från hela seklet, och även där återkom S. I Kalmar konstmuseum har hon representerats vid utställningar 2008 och 2010, i den senare med ett självporträtt.

Både S och Amanda Sidwall avled oväntat 1892 och hyllades gemensamt i en artikel av Claës Lundin (bd 24). S beskrevs där som ”en talangfull och samvetsgrann målarinna, vilken med sin konst bidragit att göra det svenska namnet aktat i främmande land och att även i fosterlandet bekräfta insikten om det kvinnliga konstarbetets värde. Hennes älskvärda personlighet och redbara karaktär skaffade henne vänner både i hemlandet och på främmande mark, och främst bevarar hennes kamrater från studietiden henne i tacksam hågkomst.”

Författare

Barbro Werkmäster

Arkivuppgifter

Enstaka handl:ar efter S i Kalmar konstmuseum. – Brev från S i GUB.

Källor och litteratur

E-L Bengtsson o B Werkmäster, Kvinna o konstnär i 1800-talets Sverige (2004); M Hofrén, Kalmars konstmuseum: en vägledn (1943); dens, Kalmaritisk kulturmiljö (OoB, 58, 1949, s 289–302); C Lundin, Två konstnärinnor (Idun, 5, 1892, s 65–66); G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer i nittonde århundradet, 2 (1928); K Rathsman, Vägledare till den retrospektiva afdeln på Sv konstnärinnors utställn (utställn:kat, FrKA, 1911); SKL; S Strömbom, Konstnärsförb:s hist, 1 (1945); B Werkmäster, Frigjord eller bunden?: de kvinnliga konstnärerna o 1880-talets emancipationssträvanden (De drogo till Paris: nord konstnärinnor på 1880-talet, utställn:kat, Liljevalchs,1988); dens, Akademikamrater (Anna Nordlander o hennes samtid, 1993); dens, Fruntimmers-Afdeln:en o Ut i livet (Från Amalia Lindegren till Julia Beck, utställn:kat, FrKA, 1997); dens, ”Hon har talang – tyvärr”: kvinnliga konstnärer under 1800-talet (utställn:kat, Säfstaholms slott, 2003).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christine Margaretha Sundberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34683, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Werkmäster), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34683
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christine Margaretha Sundberg, urn:sbl:34683, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Werkmäster), hämtad 2024-04-24.