Olof Sundby. Sveriges pressarkiv, RA.

Carl Olof Werner Sundby

Född:1917-12-06 – Karlskoga församling, Örebro län
Död:1996-12-06

Ärkebiskop


Band 34, sida 233.

Meriter

Sundby, Carl Olof Werner, f 6 dec 1917 i Karlskoga, Ör, d 6 dec 1996 i Lund, S:t Hans. Föräldrar: ingenjören Carl Josef Efraim S o Gerda Maria Gustafson. Studentex vid H a l i Karlstad 18 maj 35, inskr vid LU 3 sept 35, FK 15 sept 38, TK där 30 jan 43, konstit fänrik vid Livreg:s grenadjärer 43, prästv i Karlstad 22 juni 43, missiv till Dalby o Norra Finnskoga förs:ar 43, komministersadjunkt i Karlstad o predikant vid Värmlands reg o Karlstads straffängelse 44–46, stiftsadjunkt i Karlstads stift 1 juni 45–30 sept 49, TL vid LU 29 maj 54, lär vid Lunds katedralskola 56–58, disp vid LU 9 maj 59, TD 30 maj 59, doc i teol etik m religionsfilosofi 18 juni 59, vik doc 59–60, allt vid LU, kyrkoherde i S:t Peters Kloster, Lund, o Norra Nöbbelöv förs:ar 1 dec 60, biskop i Växjö stift 27 maj (tilltr 1 juni) 1970, biskopsvigd 4 okt 70, ordf i styr för Sv diakonanstalten 71–74, ärkebiskop i Uppsala ärkestift 8 sept (tilltr 1 okt) 72–30 juni 83, led av Kyrkornas världsråds exekutivkomm 72, president där 75–83, led av Lutherska världsförb:s exekutivkomm 73–77, ordf i styr för Sv kyrkans press ab 82–88.

G 25 mars 1944 i Lund m FM, e o läroverksadjunkten Birgitta Klasdtr Nordfors, f 11 juli 1919 i Jokkmokk, Nb, d 18 juli 2002 i Lund, S:t Peters Kloster, dtr till jägmästaren Klas Daniel N o Anna Engelmark.

Biografi

Olof S hade sina rötter i Östergötland i en släkt av bönder och hantverkare. Fadern utbildade sig till ingenjör och fick anställning vid härdverket vid Bofors ab i Karlskoga. Där var S född och han räknade sig som värmlänning. Sin andliga bakgrund hade S i inomkyrklig roseniansk lågkyrklighet, kombinerad med KFUM-aktivism. Efter studentexamen i Karlstad for S sjutton år gammal till Lund, men var då ännu inte klar över sitt yrkesval. Han inriktade sig på att i varje fall bli läroverkslärare i svenska och tog tre betyg i nordiska språk. Efter betyg i pedagogik för fil kand-examen behövdes ett biämne och han valde då religionshistoria. Intresset för teologin väcktes och han beslöt sig för att läsa in en hel teol kand-examen och bli präst. Han prästvigdes i Karlstad 1943 och blev efter några år stiftsadjunkt med ansvar för stiftets gemensamma ungdomsarbete. När Karlstads stift 1946 inköpte bruksherrgården Dömle i Nedre Ullerud, för att göra den till stiftsgård, blev han dess förste föreståndare.

Efter sex års aktiv prästtjänst återvände S till Lund för forskarstudier i etik och disputerade 1959. Avhandlingen fick docentbetyg och S hade ett kort förordnande som docent vid LU, innan han 1960 utnämndes till kyrkoherde i Lunds S:t Peters Kloster. Samtidigt med denna befattning var han lärare i homiletik och kateketik för de blivande prästerna vid universitetets praktisk-teologiska övningskurs. Han blev på så sätt känd för präster runt om i landet.

S:s forskning rörde socialetik och han sökte sig medvetet till professor Gustaf Wingren som ämneslärare. Sedan S sedermera blivit biskop och kyrkoledare fann han sig i kyrkopolitiska dagsfrågor ”ofta – fast visst inte alltid – komma på kollisionskurs” med denne (S:s Minnesbilder: så minns jag Gustaf Wingren, 1996, s 104). Doktorsavhandlingen hade titeln Luthersk äktenskapsuppfattning: en studie i den kyrkliga äktenskapsdebatten i Sverige efter 1900 (1959) och han relaterade där, enligt det schema som var vanligt bland Wingrens doktorander, Martin Luthers äktenskapsteologi till de kyrkliga diskussionerna vid tillkomsten av 1915 års äktenskapslagstiftning och under det senare 1900-talet rörande äktenskap, skilsmässa och vigsel av frånskilda. Undersökningen var både kyrkohistoriskt och teologiskt principiell. Hur menade sig en luthersk kyrka tillämpa Luthers tankar efter 400 år? Det svenska samhället var alltjämt förhållandevis homogent och det var för S ännu otänkbart att stat och kyrka skulle kunna tänkas ha olika grund för sin ståndpunkt om vad ett äktenskap var och hur dess etik skulle gestaltas. Samtidigt måste Svenska kyrkan sträva efter en äktenskapslagstiftning som underströk att äktenskapet i Luthers teologi var en i själva skapelsen given gudomlig ordning som stod över kontrahenternas subjektiva känslor och vilja. S avvisade därför tanken på äktenskapet som ett kontrakt mellan makarna, som kunde brytas med eller mot endera partens önskan. Senare skulle han markera dels att införandet av obligatoriskt civiläktenskap i Sverige ”från reformatorisk synpunkt vore det principiellt riktiga”, dels hur prästs då ännu gällande absoluta plikt att under alla omständigheter förrätta vigsel borde mjukas upp.

Som biskop skulle S offentligt kritisera 1969 års familjerättssakkunniga för en ”nedvärdering av den yttre ordningens betydelse”. Äktenskapet var ”en av Gud satt yttre ordning för människors liv” och ”den bästa formen för mans och kvinnas sammanlevnad och även som bas för familjebildning” (Familjen – en förbrukad livsform?, föreläsning vid stiftsmötet i Kalmar 1971).

Vid de samtidiga biskopsvalen i Växjö och Lunds stift försommaren 1970 blev valutslaget sådant, att i båda stiften prosten Olle Nivenius uppfördes i första förslagsrummet och S i andra; redan tre år tidigare hade de båda stått på samma biskopsförslag i Härnösand. På samma dag utnämndes skåningen Nivenius till biskop i Lund och S i Växjö. Dennes tid i Växjö stift blev emellertid kort, drygt två år. Hösten 1972 inföll stiftets och domkyrkans 800-årsjubileum, som under storslagna former firades under S:s ledning. Han stod då på förslag till ärkebiskop och utnämndes ett par veckor senare.

Den fråga som kom att dominera S:s tid som ärkebiskop gällde huruvida Svenska kyrkan och dess församlingar skulle fortsätta att ha en offentligrättslig reglering eller ej: problemkomplexet brukade kallas kyrka–stat-frågan. Sedan 1950-talet hade det på olika sätt förekommit utredningar och förslag om ändrade relationer. En kyrka–stat-utredning hade tillsatts 1958, som efter elva grundliga delbetänkanden avgav sitt slutförslag 1968 (SOU 1968:11), där fyra alternativa lösningar på problemet presenterades. Efter en motion undertecknad av samtliga biskopar (utom ärkebiskopen, som dock deltagit i textens utformning) jämte ett antal lekmän, stannade kyrkomötet samma år för ett femte alternativ, det s k reformprogrammet, som knöt an till ett av förslagen, men modifierade detta och ville skapa reformer inom ramen för ett fortsatt kyrka–stat-samband. Förslaget skulle komma att uppfattas som konstitutionellt otydligt. Något avgörande i frågan kom inte till stånd.

1968 – innan ännu remisstiden för kyrka–stat-utredningen gått ut – gav utbildningsminister Olof Palme (bd 28) direktiv till en s k beredning om stat och kyrka. Under ordförandeskap av Alva Myrdal (bd 26) skulle den ”i en anda av tolerans och generositet” arbeta vidare med två av de tidigare förslagen och åstadkomma en principiellt motiverad lösning. De reformer som skulle föreslås avsågs ge ”klarare uttryck för Svenska kyrkans egenskap av trossamfund”. I maj 1972 – några månader innan S tillträdde som ärkebiskop – lade beredningen fram sitt förslag. Med markering av religionsfrihetsaspekten föreslogs nu ändrade relationer. Svenska kyrkan skulle få samma relationer till staten som andra trossamfund. Den skulle fritt få besluta om inre angelägenheter, samtidigt som församlingarnas kommunstatus och beskattningsrätt upphörde och folkbokföring, begravningsväsende m m överfördes till samhället. Någon politisk eller inomkyrklig enhet om förslaget kunde dock inte uppnås och de i kyrkan partipolitiskt engagerade förtroendevalda följde partilinjerna. En stark kyrkokommunal opinion gick till storms mot förslaget och ville bevara statskyrkosystemet. S hade i sakfrågan ursprungligen varit tveksam, men lät sig övertygas av 1968 års kyrka–stat-utrednings argumentation och av den Myrdalska beredningens resonemang. Han såg nu ändrade relationer mellan kyrka och stat som både nödvändiga och ofrånkomliga.

I mars 1973 – en vecka före remisstidens utgång – tillkännagav regeringen att den inte avsåg att lägga fram någon kyrka–stat-proposition för riksdagen och ”icke kommer att förslå några djupgående reformer vad gäller den Svenska kyrkan”. Hela saken skulle skjutas på framtiden. S hade av statsminister Olof Palme informerats om saken först kvällen innan kommunikén offentliggjordes. Han kommenterade det uppkomna läget som ”ytterst allvarligt”. I den allmänpolitiskt känsliga situation som rådde – vid riksdagsvalet samma höst skulle det bli jämviktsläge mellan de båda blocken – blev frågan på så sätt bortlyft ur valrörelsen, där den alltså inte skulle få påverka resultatet (Peterson, s 185f). Men den kunde inte avföras från kyrkans dagordning. Att S – som eljest var mycket skicklig på att knyta kontakter och vinna förtroenden – därvid personligen skulle ägna sig åt att genom lobbyverksamhet påverka politiker och andra beslutsfattare såg han dock som oförenligt med sitt ärkebiskopsämbete: ”Jag har sagt min mening och det får vara nog.”

Detta hindrade inte S från att ta initiativ. Knappt en månad efter Palmes reformstopp tog S upp situationen i biskopsmötet, som uttalade att det var ”ytterst angeläget” att arbetet på ”erforderliga reformer” fortsatte. En ”ärkebiskopens arbetsgrupp” tillsattes för ändamålet; S valde att inte formellt ingå däri, men följde nära och kontinuerligt dess arbete. Gruppen fick ett par år senare en samtalspart i en parallell ”kyrkoministerns stat–kyrka-grupp”. Vid överläggningarna mellan grupperna våren 1975 deltog också S och successivt kunde man lämna gamla låsningar. De båda grupperna började arbeta tillsammans och utarbetade ett gemensamt betänkande (SOU 1978:1–3), undertecknat också av S.

Den folkpartiregering som tillträdde 1978 beslöt mot bakgrund av detta betänkande, att lägga fram ett förslag om ändrade kyrka–stat-relationer. I samförstånd mellan kyrkoministern Bertil Hansson och S lades 1979 en sådan regeringsskrivelse på kyrkomötets bord. S inledde själv plenardebatten och han hade några dagar tidigare tagit till orda också om det inomkyrkliga samarbetet. Det hade i kyrkomötets historia bara en gång tidigare (Nathan Söderbloms inlägg om psalmboken 1920) hänt, att en ärkebiskop yttrat sig i en debatt. S ville i dessa viktiga frågor inte låta sig reduceras till en ”objektiv talman”; såsom ärkebiskop var det nödvändigt för honom ”att få ta del i en debatt som är så väsentlig för vår kyrkas liv och gärning”. I sitt kraftfulla anförande om kyrka och stat betonade han att det nu var ”absolut nödvändigt att vår kyrka får befogenhet och rätt att själv besluta i sina egna inre angelägenheter. Detta är ett oavvisligt krav i ett samhälle och med en statsmakt som är i princip pluralistisk och inte vill ta någon ställning i livsåskådningsfrågor”. Han hade kommit ”till den bestämda uppfattningen att vi nu bör bryta upp från det läge som definitivt hör en förgången tid till. Låt oss göra det medan vi ännu har en välvilligt inställd statsmakt. […] Låt oss kasta loss från ett beroende som för varje dag ter sig allt mer orimligt!” Sitt tal slutade han med att citera en dikt av Karin Boye ”Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”. S:s anförande blev mycket uppmärksammat, men han hade talat för döva öron. Saken var avgjord på förhand; genom en unik maktdemonstration hade 53 av kyrkomötets 96 ledamöter i en gemensam motion redan yrkat att förslaget skulle avslås och så skedde.

Från statens sida var det utifrån 1974 års RF emellertid inte möjligt att låta kyrka–stat-relationen vara konstruerad som den dittills varit och som kyrkomötet önskade. I RF hade kyrkomötesförordningen fått står kvar som en övergångsbestämmelse i väntan på det avgörande i kyrka–stat-frågan som nu ägt rum. 1979 års kyrkomöteskommitté fick i uppdrag att föreslå förändringar (SOU 1981:14). Valåret 1982 enades de fyra största riksdagspartierna om att genom delreformer genomföra förändringar av gällande rättsläge. Genom en ändring i grundlagen (1982 års kyrkomötesreform) förändrades förutsättningarna för det kyrkliga beslutsfattandet på riksplanet. Kyrkomötet skulle inte längre medverka i kyrkolagstiftningen, detta var en fråga för riksdagen ensam. Sina beslut i s k inre angelägenheter skulle kyrkomötet fatta på delegation från riksdagen och i många frågor närmast vara dess remissorgan. Det skulle inte längre vara partssammansatt av präster och lekmän, utan väljas fritt, varvid biskoparna skulle ha närvaroplikt, men inte längre rösträtt. En ”Lag om Svenska kyrkan” infördes, liksom en kyrklig centralstyrelse, som en statlig förvaltningsmyndighet under regeringen med ärkebiskopen som ordförande; denne fick härigenom en formaliserad ledningsfunktion i Svenska kyrkans löpande verksamhet på riksplanet.

Förändringarna, som förstärkte statskyrkosystemet, var utifrån RF en logisk konsekvens av 1979 års kyrkomötesbeslut. Detta hade gått S emot och han såg i den då uppkomna situationen ingen annan möjlighet, än de beslut som fattades 1982. Tidigare hade ärkebiskopen varit kyrkomötets självskrivne ordförande, hädanefter skulle posten tillsättas efter omröstning. När S då, som en honnör, erbjöds ordförandeskapet i det nya kyrkomötet under sitt sista år i tjänst, avböjde han detta. I den nya riksorganisation för Svenska kyrkan som nu började byggas upp kom S endast marginellt att verka. Han blev emeritus våren 1983. Långtgående relationsförändringar mellan kyrka och stat genomfördes sedermera, vid millennieskiftet 2000.

Till Växjö stift hade S kommit i en tid präglad av stark teologisk polarisering, som i stiftet kulminerat när detta ett halvår före biskopsvalet fått sin första kvinnliga präst. I sitt herdabrev markerade S sin tydliga vilja till ”samförstånd över befintliga åsiktsmotsättningar, så långt detta är möjligt”. Samexistens måste kunna förekomma utan konsensus i sakfrågan om kvinnliga präster. Oaktat meningsskiljaktigheter växte en personlig vänskap och ett positivt samtalsklimat fram mellan S och stiftets domprost Gustaf Adolf Danell, en av ämbetsreformens ledande kritiker på nationell nivå. Detta ledde till att låsningarna i stiftet kunde mjukas upp. Uppmärksammat över hela landet blev det när S och Danell – de var båda gamla studentsångare – uppträdde vid en småländsk församlingsfest och i duett sjöng några nummer ur Gunnar Wennerbergs Gluntarne.

Till följd av en från nyåret 1978 uppblossande debatt tog biskopsmötet i jan samma år initiativ till en inomkyrklig samrådskommitté, som skulle ”arbeta fram riktlinjer och föreskrifter avsedda att underlätta och möjliggöra en positiv och för det kyrkliga arbetet fruktbärande gemenskap mellan företrädare för olika uppfattningar i ämbetsfrågan”. S gick in som gruppens ordförande. I dec samma år lade den fram ett förslag till ett kodifierat regelverk för fortsatt samexistens mellan grupperna, för minoritetens möjlighet att få präster vigda och för båda parters förfarande vid oenighet. Biskopar och domkapitel skulle på så sätt få ett verktyg för att tillse att samarbetet verkligen fungerade. S ansåg detta vara ”av yttersta vikt för att bevara kyrkans enhet” (Laxvik, s 57).

Till 1979 års kyrkomöte lade emellertid regeringen fram en skrivelse med förslag om att 1958 års lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst skulle avskaffas och ersättas med en ny om jämställdhet i prästämbetet. Härigenom skulle inte den s k samvetsklausulen längre kunna åberopas, varom alla varit ense vid kyrkomötesbeslutet 1958 och som varit grunden för den då förutsatta samexistensen mellan fraktionerna. S var kritisk mot detta förslag och tog sist av alla till orda i kyrkomötesdebatten; han talade för samrådsreglerna och framhöll bl a hur ”vi som är för kvinnliga präster” nu var ”i ett överläge, i en priviligierad position. I varje fall måste också vi vara beredda att bära vår del av bördan att hålla samman vår kyrka”. Uttalandet var programmatiskt utifrån vad S skisserat redan i sitt herdabrev. Kompromisser mellan renodlade ståndpunkter såg han som den enda möjliga gemensamma framtidsvägen för Svenska kyrkan. Regeringsskrivelsen blev avvisad av kyrkomötet, som, med röstsiffrorna 59–37, i stället antog de under S:s ledning utarbetade samrådsreglerna.

Efter politiska överläggningar med företrädare för kyrkomötesminoriteten beslöt emellertid regeringen samma år att tillsätta en statlig utredning för att ”tillgodose riksdagens önskan” om klausulens omprövning (kommittédirektiv 1979:75). Genom 1979 års kvinnoprästutredning, drevs frågan därefter till lagstiftning i den riktning kyrkomötet avvisat. Det var i samvetsklausulens anda S från sina utgångspunkter velat agera; den upphävdes 1983.

Genom de två massmedialt uppmärksammade besluten vid 1979 års kyrkomöte och där S yttrat sig i debatterna, hade en konflikt uppstått mellan riksdagen och kyrkomötet. Kyrkomötet hade dels avvisat ett kyrka–stat-förslag som hade kunnat få majoritet i riksdagen, dels också för sin del antagit en ordning i fråga om det inomkyrkliga samarbetet, som riksdagen inte skulle bifalla. De båda frågorna hörde på många sätt samman. I den kraftmätning som kunnat segla upp hade statsmakten övertaget. S insåg att Svenska kyrkan försatt sig i ett tvångsläge, där den nu hårdare skulle bindas till den statliga organisationsstrukturen. Kyrka–stat-beslutet såg han som det stora misslyckandet under sin tid som ärkebiskop. När han 1979 bedrövad kom hem från kyrkomötet kommenterade han beslutet med de lakoniska orden ”Historien kommer att ge mig rätt!” Snabbare än många då trodde skulle utvecklingen drivas mot en sådan situation.

Vid tiden för S:s tillträde som ärkebiskop hade en förändring i den svenska ekumeniken skett. Några år tidigare, 1968, hade världskyrkomötet ägt rum i Uppsala, vilket i sin tur pekade fram mot de ekumeniska s k kristna riksmötena som började anordnas 1972 (”G–72” o s v). I detta sammanhang tog S 1973 initiativ till att bilaterala samtal återupptogs mellan Svenska kyrkan och Svenska missionsförbundet, där han blev en av de båda ordförandena. Där väcktes genast frågan om att få till stånd en gemensam psalmbok. Idén kanaliserades till det pågående officiella psalmboksarbetet i Svenska kyrkan, och en särskild s k Sampsalm-kommitté bildades. 1986 antogs – unikt i världskristenheten – en sådan, för femton kyrkor och samfund gemensam psalmbok med 325 nummer. Den av S initierade ekumeniska samtalsgruppen resulterade 1990 i dokumentet ”På väg mot kyrkogemenskap”.

Den svenska församlingen i Rom använder för sina gudstjänster ett kapell i Birgittaklostret där. I samband med att S 1973 visiterade församlingen i Rom ville han tacka påven Paulus VI, som gjort det unika arrangemanget med kyrkorummet möjligt. Han blev därmed den förste svenske ärkebiskop efter reformationen, som fick audiens hos en påve; ett sådant besök hade inte ägt rum sedan 1533. S gjorde därefter flera ekumeniska besök i Vatikanen. Kontakterna skulle fullföljas och fördjupas under efterträdaren Bertil Werkströms tid; denne fick 1989 ta emot påven Johannes Paulus II i Uppsala domkyrka. Som ärkebiskop signerade S 1975 tillsammans med biskopen i Sthlms katolska stift John E Taylor det första ekumeniska dokument i vårt land från en samtalsgrupp mellan dessa båda kyrkor. Temat var ”Äktenskap och familj i kristen belysning”. I förordet gjorde de båda biskoparna klart att de ville framlägga ett ”samlat kristet alternativ” i en tid då ”den kristna äktenskapsuppfattningen liksom äktenskapsinstitutionen som sådan ifrågasätts allt mer i den intensiva debatt om mans och kvinnas sammanlevnad som föres i vårt samhälle”.

Som ledamot av Lutherska världsförbundets exekutivkommitté 1973–77 fick S företräda världslutherdomen i ekumeniska överläggningar med andra kyrkotraditioner. Hans kontakter med ärkebiskopen av Canterbury ledde till fördjupat samarbete mellan den anglikanska kyrkogemenskapen och Nordens lutherska kyrkor.

När S tillträdde som ärkebiskop hade han en begränsad internationell erfarenhet. Han invaldes dock snart också i Kyrkornas världsråds exekutivkommitté och utsågs vid dess generalförsamling i Nairobi 1975 till en av de sex presidenterna. Detta världsekumenikens centralaste förtroendeuppdrag, som han skulle inneha hela sin ärkebiskopstid, gjorde honom till en internationell kyrkoman med globala ekumeniska kontakter på kyrkoledningsnivå. Många resor gick till politiska krishärdar och han fick ett brett kontaktnät bakom järnridån. De internationella frågorna stod i centrum också på hemmaplan. Mycket uppmärksammat blev när S, som ordförande i Svenska ekumeniska nämnden, 1975 infann sig vid ASEA:s bolagsstämma. Väl påläst begärde han ordet och gick i debatt med företagsledarna Marcus Wallenberg och Curt Nicolin och kritiserade företagets och dess dotterbolags engagemang i apartheidregimens Sydafrika.

S:s ärkebiskopstid inföll under det kalla krigets, kapprustningens och de eskalerande kärnvapenhotens dagar och fredsfrågan stod högt på kyrkornas agenda. I slutet av 1980 uppkom hos S, som han själv uttryckte det, ”en samvetsbestämd övertygelse”, att anordna en kyrkornas internationella fredskonferens på högsta nivå. Syftet var att öva inflytande på FN:s specialsession för nedrustning, som var planerad till juni 1982. Detta visade sig inte vara tidsmässigt genomförbart, men den s k Life-and-Peace-konferensen i Uppsala ägde rum i mitten av april 1983; namnet var valt som en parallell till Nathan Söderbloms Life-and-Work-konferens i Sthlm 1925 och i dennes anda ville S verka. S fick i sina planer stöd från Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet och från samtliga svenska partiledare; Olof Palme engagerades som en av konferenstalarna.

När inbjudan planerades var det S:s tanke att den skulle undertecknas av sju av ”de främsta kyrkoledarna i vår värld” (påven, patriarkerna av Konstantinopel och Moskva, ärkebiskopen av Canterbury m fl) och av honom själv endast som värd för mötet. När detta inte gick att genomföra signerades inbjudan av de lutherska ärkebiskoparna (eller den ledande biskopen) i de nordiska länderna, den romersk-katolske biskopen i Khvn, den ortodoxe ärkebiskopen i Finland, ledarna för de Svenska och Norska missionsförbunden och ordföranden i Kyrkornas världsråds kommitté för internationella frågor (den svenske ambassadören Olle Dahlén). Nu, sades det där, kunde ”kristna kyrkor inte […] tiga när liv och fred sätts på spel genom accelererande kapprustning och ökad spänning mellan stormakterna”.

Konferensen samlade 155 kyrkoledare från hela världen. Genom betydande diplomatisk skicklighet hade S och hans stab lyckats parera bl a de politiskt styrda kyrkliga fredskonferenser som strax dessförinnan ägde rum i Moskva och Prag. Liv-och-fred-konferensen undgick att få politisk slagsida och fick stöd och deltagande av kyrkor från båda sidor om järnridån. I sitt inledningsanförande preciserade S sin syn på varför man samlats: Krigets grogrund var människors hämndlystnad och det var kyrkans kallelse att ”bryta oförsonlighetens och fiendskapens och hatets och hämndbegärets onda cirklar”.

I konferensens slutdokument markerades hur freds- och rättvisefrågorna hörde nära ihop och hur exploateringsstrukturerna och den bristande globala rättvisan kunde leda till en kärnvapenkatastrof. Konferensen antog ett program i tolv punkter där kyrkorna uppmanades att ”förkunna Jesus Kristus både i ord och handling såsom världens liv och fred” och dra konkreta, teologiskt motiverade ”fredsfostrande” konsekvenser av detta (Liv och fred, 1984, s 109f). Programmet kom att implementeras i kyrkornas fredsarbete världen över. S:s mening med konferensen var just detta och inte att skapa en ny organisation. Som ett fullföljande av konferensen grundades emellertid i Uppsala det alltjämt verksamma Life & Peace Institute, för att i samarbete mellan olika länder och konfessioner bedriva forskning om internationella konflikter utifrån ett kristet etiskt perspektiv.

I sitt herdabrev hade S, som erfaren församlingspräst, diskuterat en rad pastorala frågor. När han där talade om predikans form och funktion menade han att det var ”groteskt” att prästen ”envisas med att flyga upp i en högt belägen predikstol”, när det inför en mindre åhörarskara i en större kyrka vore för alla parter rimligare att denne stod ”nere på golvet, i koret eller på kyrkgången eller rent av, med en talarpulpet av enklaste slag” (Tradition och förnyelse, 1970, s 89f). Dessa biskopsord torde starkt ha bidragit till att det svenska prästerskapet successivt övergav den traditionella predikstolen som förkunnelsens plats. Härigenom kom också själva predikostilen att påverkas och språket att bli enklare och mindre högtflygande.

S blev för en bred allmänhet långt mera massmedialt välkänd än sina företrädare. Det skedde inte bara genom en ny tids journalistik och intervjuer rörande de uppmärksammade frågor han hade att handlägga eller där han grep initiativet, utan också därigenom att han var officiant vid det TV-sända kungabröllopet 1976 och vid ytterligare kyrkliga högtider i den kungliga familjen. I sitt sätt att fungera som ärkebiskop kunde S agera statsmannalikt och han hade, utan att bli pompös, en påfallande fallenhet för ämbetets solenna sida.

Personligen var S lättsam, omedelbar och aktiv. Han var mycket idrottsintresserad och hade som student tävlat i handboll, fotboll och orientering. S cyklade gärna – ärkebiskopen på cykel uppmärksammades i Uppsalas gatubild – och spelade hela sitt aktiva liv regelbundet tennis.

S:s uppfattning om kyrkans teologiskt motiverade uppdrag i samtiden utmanade honom att på ett praktiskt inriktat sätt ta ställning: utåt, när han gick in för förändrade relationer mellan kyrkan och staten, och inåt, när han i de kyrkliga samarbetsfrågorna ville åstadkomma former för en hanterbar samexistens mellan företrädare för olika meningsriktningar. Även om han då kom att verka i opinionernas motvind och fick se förändringar ske i annan riktning, än han önskade, utvecklade han, genom att ta initiativet i kyrka–stat-frågan och lägga hela sin auktoritet däri, en medveten drivkraft i sitt ämbete, som inte haft sin motsvarighet sedan de svenska biskoparnas kyrkomötesmotion 1929 (Thidevall). Denna var på många sätt startpunkten för den utveckling S ville föra i hamn. Mot denna bakgrund är det inte långsökt att S såg Life-and-Peace-konferensen 1983, inte bara som slutpunkten på sin ämbetstid utan som dess höjdpunkt, där konferensens ekumeniska och internationellt inriktade beslut blev den stora framgången i hans gärning som ärkebiskop.

Författare

Oloph Bexell



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s biskopsarkiv (rörande Växjötiden) i VLA. Intervjumaterial o tidn:klipp i UUB. – Brev från S i LUB, RA (till L Jönsson) o UUB (bl a till B Sundkler).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Luthersk äktenskapsuppfattning. En studie i den kyrkliga äktenskapsdebatten i Sverige efter 1900. Mit einer deutschen Zusammenfassung. [Akad avh LU.] Sthlm: Diakonistyrelsens bokförl, 1959. 343 s. – Kyrkan, äktenskapet och familjen. [Lund:] Gleerup, 1962. 53 s. ([Förtitel:] Ordet och kyrkan). – Tradition och förnyelse. Herdabrev till Växjö stift. Lund: H Ohlsson, 1970. 99, [2] s. – ”… dessa mina minsta bröder…” Sthlm: Riksföreningen Den öppna dörren, 1973. 7 s. – ..och nu då? [Kolofon:] Vi som har skrivit heter: O S, D Börstad, L Isaksson, H Linder, O Ottersen, B Samuelsson. Red: L Isaksson. [Sthlm:] Verbum, 1976. [Omslagstitel: Konfirmerad.. ..och nu då? ”Konfirmerad..” på omslagets baksida. S har undertecknat förordet.] – Liv, lovsång, löfte. Sthlm: SkeabVerbum, 1982. 35 s. [Tillsammans med K Hartman och S Hellsten. S har skrivit avsnittet En framtid och ett hopp: Jer 29:11 (s 27–35).]

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som nämns i biografitexten: Familjen – förbrukad livsform? (Växjö stifts hembygdskalender, årg 62, 1971, s 26–[33]). [Föredrag vid stiftsmötet i Kalmar den 29 april 1971.] – Förord (Äktenskap och familj i kristen belysning. Rapport från den officiella luthersk-katolska samtalsgruppen i Sverige, [U o:] Verbum/Studiebokförlaget, 1975, (Sthlm: Tryckmans), s 5). [Tillsammans med J E Taylor.] – Förord (Liv och fred. Kristen världskonferens Uppsala 1983, [Sammanställd av O Dahlén m fl], [U o:] Verbum, 1984, (Arlöv: Berling), s 5–7). – Öppningsanförande i Uppsala domkyrka (Ibid, s 18–20). – Så minns jag Gustaf Wingren! (Tolkning och konfrontation. Ett symposium om Gustaf Wingrens teologi med anledning av hans 85-årsdag den 29 november 1995, Lund: Teologiska institutionen, Lunds universitet, 1996, (Religio, 47), s 102–104). [Utgör ett av fyra bidrag under rubriken Minnesbilder, s 95–106. Övriga bidrag är författade av H Aronsson, B G Hallgren och B Werkström.] – Beträffande citaten ovan ur S:s anförande på kyrkomötet 1979 om relationerna mellan kyrkan och staten återges anförandet i sin helhet i Allmänna kyrkomötets protokoll, 1979 (nr 19, 20 februari), s 365–369 (i protokollet finns även ett inlägg av S i frågan om kvinnliga präster, ibid (nr 16, 15 februari), s 254–257). – Bland S:s bidrag i övrigt kan noteras 19 artiklar i stiftsböcker (Karlstads stifts julbok 1946, 47, 61; Växjö stifts hembygdskalender 1970, 71 (2 bidrag), 72 (2 bidrag), 74, 86; En hälsning till församlingarna i Ärkestiftet 1972/73–74/75, 76/77–77/78, 79/80–80/81, 82/83–83/84). Vidare finns i Svenska tidskriftsartiklar och Artikelsök mellan 1957 och 1984 ytterligare 22 artiklar av S, främst i Svensk kyrkotidning (11 bidrag 1957, 63(2), 69(2), 70, 72, 73(2), 75(2) och 76(2)). I Svenska tidningsartiklar 1976–77 samt i Artikelsök 1979–87 finns 19 artiklar och debattinlägg av S, många av dem i kyrka/statfrågan samt frågor rörande kvinnliga präster. Totalt kan (inklusive de ovan redovisade bidragen) noteras 73 bidrag och debattinlägg av S från 1946 till 1996. Under 1970- och 1980-talen gjordes också ett stort antal intervjuer med S såväl i dagspress som i tidskrifter främst i kyrka/statfrågan; i Svenska tidnings- och tidskriftsartiklar samt i Artikelsök går det att identifiera minst 17 intervjuer. Avslutningsvis kan också noteras att I Laxvik, Olof Sundby: Ärkebiskop i tiden (1992) innehåller en sektion Med egna ord (s 115–143) med utdrag ur skrifter och tal av S, vissa av dem sannolikt tidigare otryckta som Om kvinnliga präster (s 130–132; från KU:s hearing i ämnet 1978) och Avskedspredikan (s 139–[143]; i Uppsala domkyrka 30 juni 1983).

Källor och litteratur

Biskopsmötets prot 1970–1983, Sv kyrkans arkiv, Uppsala. O S:s handl:ar rör Liv-och-fred-konferensen 1983, Life & Peace Institute, Uppsala. Biskop O S:s arkiv, VLA.

Allm kyrkomötets prot 1979; O Bexell, Präster i S:t Sigfrids stift, 3, minnesteckn:ar till prästmötet i Växjö 2002 (2002), s 11–21; Biskoparna om samexistensen (Sv pastoraltidskr, 20, 1978), s 73–74; I Brohed, Religionsfrihetens o ekumenikens tid (Sveriges kyrkohist, 8, 2005); Guds kyrka o en levande församling: rapport från den officiella samtalsgruppen mellan Sv kyrkan o Sv missionsförb (1995); B Hallgren, Kyrkliga profiler: O S (Sv kyrkans årsb 1971), s 45–46; C Jonasson, Vem är han – ärkebiskopen? (SvD 10 febr 1980); J Jonson, Vänner kallar jag er: en resa till Ekumene (2009); I Laxvik, O S: ärkebiskop i tiden (1992); Liv o fred: kristen världskonferens Uppsala 1983, ed O Dahlén (1984); Th G Peterson, Resan mot Mars: anteckn:ar o minnen (1999); B Ryman, Ärkebiskop O S:s sista initiativ: Liv o Fredkonferensen i Uppsala 1983 (KÅ 2004); Samrådsgruppen om samexistensen (Sv pastoraltidskr, 20, 1978), s 941–944; Stat–kyrka: ändrade relationer mellan staten o Sv kyrkan (SOU 1978:1–3); H Svenungsson, O S till minne (DN 19 dec 1996); S Thidevall, Kampen om folkkyrkan: ett folkkyrkl reformprograms öden 1928–1932 (2000); G Weman, Nutida gudstjänst o medeltida kyrkorum: förhållandet mellan det sena 1900-talets liturgireform o det medeltida gudstjänstrummet i Sv kyrkan (2006), s 256–258; C O Werkelid, Söndagsporträtt: O S (SvD 18 april 1982).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Olof Werner Sundby, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34699, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oloph Bexell), hämtad 2018-10-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34699
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Olof Werner Sundby, urn:sbl:34699, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oloph Bexell), hämtad 2018-10-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se