Meriter

Sundstedt, Per Arne, f 19 juni 1941 i Sthlm, Enskede, d 14 maj 2003 där, Engelbr. Föräldrar: slöjdläraren Lars Johan S o Margit Ester Bondesson. Elev vid Konstfacks konstindustriella aftonskola 59–62, ordningsman där 61–62, inskr vid Konstfacks H konstindustriella skola 62, utex från fackavd för metallhantverk där 64, arkitekt SIR, formgivare av lampor för Lampan i Fåglavik (från 68 ab Kosta Lampan, från 76 Fagerhults belysnings ab) 64, möbelformgivare för bl a Ikea 84, belysn:konsult o ljusplanerare 83–01, bl a för Kungstornen, Sthlm, 89, Sthlms centralstation 91, Marinmuseet, Karlskrona, 94, o Berzelii park, Sthlm 00.

G 1) 2 sept 1966(–88) i Sthlm, Skarpnäck, m formgivaren Agneta Riddarstig (före 1962 Johansson), f 19 sept 1943 i Västerås, d 8 okt 2012 i Vallentuna, Sth, dtr till VD Karl Erik Holger Johansson o Rut Ingeborg Riddarström; 2) 15 sept 1989 i Sthlm, Engelbr m inredningsarkitekten Anna Tuva Lilliemarck, f 17 mars 1950 i Falun, dtr till biträdande länsarkitekten Gösta Valentin L o Edith Rosa Maria Künzl.

Biografi

Under utbildningen vid Konstfack fick Per S kontakt med Lampan i Fåglavik och gjorde där sitt examensarbete, en sänglampa med mekanisk avbländning, Candela 1 (1965). Han inledde ett samarbete med företaget som därigenom fick en tydlig profil: armaturer med enkel estetik och fulländad funktion präglad av S:s intresse för ljusbild, material och konstruktion. Som formgivare arbetade S både tekniskt och rumsligt och skissade på såväl lampkonstruktionen som ljuseffekten i rummet. Han gjorde också omsorgsfulla studier med fullskalemodeller. Ljusspridning och bländning var avgörande faktorer för honom under arbetets gång. Resultatet blev en rad väl fungerande, ofta fyndiga lösningar med fullödig form.

S:s till synes okomplicerade armaturer, avsedda för antingen hem- eller kontorsbelysning, fick namn som Mars, Störtkrukan, Boxlight och Strumpan. Flera av dem fanns i varianter för att i olika miljöer uppnå bästa möjliga ljusbild. Hinken var avsedd att hängas över bord. Den tillverkades med tanke på varierande bordsstorlekar i en rad dimensioner. S ville med detta minska risken för bländning.

För Riksarkivets byggnad i Marieberg i Sthlm ritade S i mitten av 1960-talet den första versionen av Rikta, en lampa som skruvades fast på borden i läsesalen. Armaturen var en asymmetrisk platsbelysning, en innovation, som skulle motverka för ögat störande reflexer och blänk från belysta papper.

Att finna en enkel och självklar armaturform var den svåra konsten men målsättningen för S var alltid ett ljus som fyllde en funktion. Han uppmärksammades för detta redan på 1960-talet, liksom för sin åsikt att alltför många företag tillverkade lampor som design och heminredning snarare än att de arbetade med ljus.

S vände sig också mot belysningsbranschens då aktuella rekommendationer om generellt sett höga belysningsnivåer i hemmen, och gärna lysrör. Han betonade i stället att olika ljuskällor och skiftande ljushet ger rum arkitektoniska kvaliteter, rumsupplevelsen blir rikare och motsvarar bättre människors önskemål. S:s inriktning på ljus och funktion, till skillnad från estetik, bidrog på 1960-talet till hans intresse för Svenska slöjdföreningens arbete med VDN-deklarationer för belysning. Alla lampor som han formgav vid denna tid blev VDN-deklarerade.

S började arbeta med ljus under ett årtionde då intresset för funktionell belysning var stort. Begreppet hade slagit igenom på 1930-talet, då såväl rationell som funktionell belysning blev ledord för flera aktörer i belysningsbranschen. Under 1950-talet blev armaturernas dekorativa utformning mer genomtänkt. När S debuterade som formgivare var ”funktionsvacker” ett ord i tiden. Ordparet funktion och/eller prydnad förblev aktuellt för S under hans fortsatta yrkesliv. Under hela 1900-talet var samtidigt diskrepansen mellan ideal och verklighet uppenbar. Särskilt hembelysningen dominerades av armaturer med framträdande former i olika smakriktningar, men sällan med ändamålsenligt ljus. 1960-talets uppmärksamhet för god belysning i hemmen förändrade inte den bilden.

Kosta Lampan övertogs 1976 av Fagerhults belysnings ab, som två år tidigare även införlivat ab ateljé Lyktan. S:s lampor följde med i köpet. För Fagerhults ritade S storsäljaren Nova, för lysrör. Nova, i perforerad plåt, var en pendelarmatur som hängande från taket gav både riktat ljus och omfältsljus för rumskänslans skull.

Vid denna tid kunde S också konstatera att marknaden för hembelysning ändrat karaktär. Redan 1977 var det uppenbart för honom att konsumenterna inte längre lyssnade på budskap om funktion och kvalitet, i stället hittade alltfler brokiga, dekorativa armaturer in i hemmen. Den smakriktningen gjorde enligt S:s mening propagandan för god belysning ointressant eftersom funktion och nostalgi inte gick att förena. För honom kom konsumenternas ointresse oväntat. Retrospektivt konstaterade han 1994 att marknaden för bra lampor för hembelysning var mycket god under 1960- och 70-talen. Den fortsatta utvecklingen blev däremot ett misslyckande: ”Kanske är det vårt största kollektiva nederlag att inte kunna göra tillräckligt bra lampor som konsumenten vill ha” (Brunnström o Löfvendahl, s 27).

Under 1980- och 90-talen fortsatte S att formge armaturer. För belysningsföretaget Zero, grundat 1978, ritade han på 1990-talet PS-lamporna, vittnande om hans minimalistiska kännetecken och till synes enkla design i kombination med genomtänkt ljusbild. Serien PS:s armaturer bestod av lika harmoniskt kompakta som lågmält eleganta pendelarmaturer i mjölkvitt, med diffuserande glas men i varierande former, alltifrån glober till konformade lampor.

Under den senare delen av sin karriär hade S en rad uppdrag som belysningsplanerare, ofta i samarbete med formgivaren Bengt Källgren. En anledning till samarbetet var S:s önskan om att via ljusplanering vidga sina kunskaper om vilka produkter som efterfrågades inom offentlig belysning, med hänsyn till både funktion, teknik och estetik. S åtog sig ljusplanering för bl a restauranger, kontorshus, hotell och banklokaler.

Då S avslutade sin utbildning vid Konstfack tilldelades han Svenska slöjdföreningens stora silvermedalj, det finaste erkännande en elev kunde få. Även senare fick han flera priser, bl a Utmärkt Svensk Form 1989, tillsammans med Källgren, för armatursystemet Trix, producerat av Zero. S erhöll Stora förtjänstpriset 1998, det första år som Bertil & Britt Svenssons stiftelse för belysningsteknik delade ut priset.

S var en stark profil i belysningsbranschen, rak, ärlig och generös. Han har kallats dess främste designer (Garnert 2010).

Författare

Jan Garnert

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Belysning i förskolor och fritidshem. Förstudie. [Omsl:] Sthlm: Statens råd för byggnadsforskning; Svensk byggtjänst (distr), 1979. 28 s, ill. ([Omsl:] Rapport, Byggforskningen, 1979:142) ([Rapport, BL – Belysningslära, KTH, Arkitektur, 5]). [Tillsammans med A Liljefors, som enligt förordet även varit projektledare medan S varit konsult.]

Tryckta arbeten (bidrag): S:s bidrag har ej efterforskats.

Källor och litteratur

H Ahlén, Nostalgi o funktion går inte ihop (Ljuskultur 1977, nr 2); G Brunnström o A Löfvendahl, Århundradets sv lampor o dess formgivare: 60-talet (Ljuskultur 1994, nr 1); P Eklund, S – störtkrukan o belysn:mästaren (dens, Formsagor, 2011); K Fjelkestam, Bra ljussättn: vanliga lampor vettigt placerade (SvD 27 aug 1969); J Garnert, Ett halvt sekel med belysn (Ljuskultur 2010, nr 4); dens, Upplysn:ens århundrade (Y Hirdman, J Björkman o U Lundberg, Sveriges hist 1920–1965, 2012); J Jansson o S Bengtsson, Ljuset ska vara vitt o lysa fritt: historien om ateljé Lyktan (2009); [B Källgren], 1969–2009: ab Bengt Källgren: ljusplanering, formgivn (2009); [O Lilja], Liten intervju med S (Ljuskultur 1969, nr 4); P Ström, S: en föregångare inom belysn (Ljuskultur 2003, nr 4); Tanken o handen: Konstfack 150 år, ed G Widengren (1994).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Arne Sundstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34726, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Garnert), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34726
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Arne Sundstedt, urn:sbl:34726, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Garnert), hämtad 2024-04-20.