Frank Sundström. Sveriges pressarkiv, RA.

August Francis (Frank) Sundström

Född:1912-01-12 – Adolf Fredriks församling, Stockholms län
Död:1993-11-01 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län

Skådespelare, Teaterchef, Regissör


Band 34, sida 297.

Meriter

Sundström, August Francis (Frank), f 16 jan 1912 i Sthlm, Ad Fredr, d 1 nov 1993 där, Hedv El. Föräldrar: direktören August Richard Georg S o Hortense Josephine Pohlman. Elev vid Beskowska skolan, Sthlm, musikstudier i Sverige o USA, elev vid Dramatiska teaterns elevskola 31–34, skådespelare i film o TV 33–89, vid Dramatiska teatern 34–45 o 63–87, verksam i USA 45–54, VD för film- o teaterbolaget Kildine Productions 49, regissör i London 50, i Paris 52, chef för Nya teatern, Sthlm, 54, för Lilla teatern, där, 56, för Malmö stadsteater 57, för Helsingborgs stadsteater 59, för Uppsala-Gävle stadsteater 61, för Sthlms stadsteater 65–69, regissör vid Dramatiska teatern 64–80.

G 1) 1937(–47) i Sthlm, Engelbr, m skådespelerskan Märta Valborg Ekström, f 28 jan 1899 i Värmdö, Sth, d 23 jan 1952 i Sthlm, Jak, dtr till handlanden Adolf Fredrik E o Maria Röhr samt tidigare g m regissören Sven Erik Alf Sjöberg (bd 32); 2) 21 jan 1947(–56) i Las Vegas, Nevada, USA, m skådespelerskan Jacqueline Charlotte Lankershim, f 1 juni 1922 i Levallois-Perret, Frankrike; 3) 22 april 1956(–66) i Sthlm, Hedv El, m skådespelerskan Marianne Elisabet Aminoff, f 21 sept 1916 i Uddevalla, d 14 april 1984 i Sthlm, Hedv El, dtr till kaptenen Mauritz Axel René A o Jonny Margareta (Greta) Högberg samt tidigare g m balettmästaren o koreografen frih Carl Gustaf Kruuse af Verchou (bd 21, s 622) o FK Sven Bertil Norberg o senare omg m docenten Anders Gustaf Karlén; 4) 5 april 1966(–73) i Sthlm, Bromma, m skådespelerskan Anita Katarina Hedvig Marguerite Axelle Axell, f 9 okt 1937 där, Osc, dtr till VD Björn Oskar Severin (Seve) A o Anna Hedvig Käthe Wennergren samt tidigare g m regissören Lars Johan Rudman Bergenstråhle; 5) 2 nov 1973 i Lidingö, Sth, m handläggaren vid RAÄ Birgitta Christina Enhörning, f 10 maj 1937 i Sthlm, Osc, dtr till korrespondenten Curt Ivan E o registratorn Anna Brita Lenke samt tidigare g m köpmannen Hanspeter Minder.

Biografi

Efter utbildning vid elevskolan blev Frank S fast engagerad vid Dramatiska teatern. Tack vare sitt utseende fick han spela företrädesvis lyriska roller eller temperamentsfulla unga män. Rolltolkningar som brukar framhållas är Richard i Eugene O’Neills Ljuva ungdomstid, violinisten i Nordahl Griegs Vår ära och vår makt eller Bällin i August Blanches Hittebarnet. Herbert Grevenius framhöll i sin recension av Strindbergs Spöksonaten att S på ett övertygande sätt skildrade studentens utveckling från naiv omedvetenhet till bitter insikt och anklagande trots.

S:s egenskaper kom så småningom att fånga även utlandets intresse. Amerikansk film sökte unga manliga skådespelare med romantisk utstrålning och det talades om att S skulle kunna lanseras som en ny Leslie Howard. 1941 blev han erbjuden att provfilma för huvudrollen i en amerikansk inspelning av A J Cronins Himmelrikets nycklar, där det uppgavs att han skulle spela mot Ingrid Bergman. Dessa planer fullföljdes aldrig men 1945 erbjöds han filmkontrakt av den amerikanske producenten David O Selznick, som fattat nytt intresse efter den tidigare provfilmen. När ett femårigt avtal skrevs samma år framhöll S att kontraktet var bra men att han också var medveten om att det ibland kunde vara motigt för nykomlingar i Hollywood.

S var inställd på att eventuellt medverka i Selznicks produktion av Alfred Hitchcocks Notorius, åter igen mot Ingrid Bergman, men inte heller dessa planer realiserades. Hans insats i amerikansk film kom att inskränkas till huvudrollen som Peter Tjajkovskij i Det ensamma hjärtat (1948). Det var dock ingen Selznickproduktion utan filmen gjordes av lågbudgetbolaget Monogram studios dotterföretag Symphony films. Det svala mottagande som filmen fick torde ha bromsat ytterligare filmplaner för S:s del. Han fick dock i allmänhet beröm för sin insats och man beklagade att hans begåvning inte tagits bättre tillvara. Senare var han inblandad i ett amerikanskt filmprojekt i Indien med arbetsnamnet The World’s Delight.

Vid sidan av filmprojekten inledde S en utländsk teaterkarriär. En första roll på Broadway, i Irvin Shaws The Assassin (1945), blev en stor framgång för S, som själv betraktade den som en önskeroll. Enligt samtida tidningsrapporter vann han också den amerikanska kritikens bevågenhet. S hade stor fallenhet för det engelska språket genom sin mor, vilket underlättade hans amerikanska teaterbana. Han blev 1949 chef för ett nystartat film- och teaterbolag, Kildine Productions, som bl a iscensatte en dramatisering av Franz Kafkas Processen, där S regisserade och spelade huvudrollen som K. När samma pjäs sattes upp i London resulterade detta i ett praktfullt fiasko. Han konstaterade själv att han gjort det största, dyraste och mest tragiska teaterfiaskot i engelsk teaterhistoria efter kriget (DN 21 april 1950). I Paris gjorde S 1952 uppsättningar av Strindbergs Fröken Julie och Brända tomten på Théâtre de Babylone.

Efter den utländska sejouren fortsatte S sin teater- och filmbana i Sverige. Samtidigt inledde han en ny karriär som teaterchef på en rad scener. Efter en ettårig sejour på Nya teatern i Sthlm vidtog engagemang vid olika stadsteatrar. I översikterna över Malmö och Helsingborgs stadsteatrar överskuggas S:s produktioner naturligt nog av Ingmar Bergmans insatser och hans verksamhet avsatte knappast några djupa spår i historieskrivningen. Mer betydande blev hans insatser vid Dramaten samt vid stadsteatrarna i Uppsala och Sthlm. När S 1961 tillträdde tjänsten i Uppsala var det i en tid av förvandling, då hela Teatersverige stod i ett korsdrag av samhällsdebatt och då politiken började sippra in i teatervärlden. S:s uttalade målsättning var att följa stadsteaterns bästa traditioner, dit han räknade den internationella anknytningen.

I en minnesruna över S konstateras att den dag Sveriges moderna teaterhistoria skall skrivas måste hans korta men intensiva Uppsalaperiod få ett eget kapitel (Zern). S:s tid i Uppsala kom att utmärkas dels av djärva internationella satsningar som Jean Genets Balkongen och Luigi Pirandellos Jättarna på berget, dels av en internationellt inriktad gästspelspolitik. De internationella gästspelen, som inte bara omfattade välkända skådespelare utan även regissörer, scenografer och musiker, skänkte glans åt S:s chefskap. När han avslutade sin verksamhet i Uppsala med Pirandellos nyskrivna Jättarna på berget, i egen regi och med Max von Sydow och Signe Hasso i gästroller, ansågs detta vara en sensation.

De internationella och experimentella perspektiven tog S med sig när han flyttade över till Sthlms stadsteater. Med sitt kolossalformat var teaterns stora scen svår att bemästra och S:s ambition att profilera utbudet genom social samtidsdramatik, både anglosaxisk och inhemsk, lät sig därför helst göras på den mer lätthanterliga lilla scenen. Den stora scenen fick i huvudsak tjänstgöra som arena för den bredare publikrepertoaren. En stor satsning med Hamlet (1967), i regi av S och med Jarl Kulle i huvudrollen, fick viss kritik för att den stred mot tanken på Stadsteatern som en samtida folkteater.

S:s betydelse för Sthlms stadsteater låg inte endast i den starka inriktningen på samtidsdramatik. Han släppte också fram en rad nya regissörer som kom att spela en tongivande roll på teatern, bland dem Johan Bergenstråhle, som han tidigare introducerat i Uppsala, Göran O Eriksson, Jan Håkansson och Pi [Per Inge] Lind. Den sistnämnde orsakade den största kontroversen under S:s chefstid i Sthlm. Linds nyskrivna drama Då Sverige sov (1967), inspirerat av militärkuppen i Grekland samma år, uppfattades som åtalbar på grund av det direkta namngivandet av svenska personer i maktpositioner. S förmådde teaterstyrelsen att stoppa pjäsen.

Samtidigt med karriären som teaterchef regisserade S en rad uppsättningar på Dramaten. Den kanske mest uppmärksammade av dessa var Peter Weiss drama Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr de Sade (Mordet på Marat, 1965). Det var en teaterhändelse som etsade sig fast i minnet hos både publik och teaterkritiker. Uppsättningen anses ha bidragit till att förlösa förändringskrafter inom teatern och skapade på så sätt ”grogrund för en mängd varianter av samhällsengagerad teater” (Olofgörs). S gjorde även en uppsättning för TV-teatern, Aldo de Benedettis I sista minuten (1961), med Signe Hasso i en av hennes fåtaliga senare svenska gästuppträdanden.

Förutom alla teaterroller gjorde S 54 film- och TV-roller, från debuten i filmen Hälsingar (1933) till Bo Widerbergs TV-uppsättning av Vildanden (1989). S:s syn på skådespeleri framgår indirekt av hans förord till den svenska översättningen av Denis Diderots Paradoxe sur le comédien (Skådespelaren och hans roll, 1963). Han refererar där med uppenbart gillande Diderots karakteristik av idealskådespelaren som inte emotionell utan den som kan anses vara den överlägsne. Det är den kyligt beräknande, den intellektuelle, som i varje situation är den klarsynte. Likt skulptören i sin ateljé bör skådespelaren forma varje detalj, beräknande och klart, för att nå fulländning. Detta utesluter inte en emotionell dimension. S menade sig inte kunna tro ”att någon kan uträtta något betydande på scenen utan att äga stor känslighet, men mot denna känslighet måste stå en motsvarande grad av besinning och kyligt intellekt”.

Det har framhållits att S:s skådespeleri präglades av en inneboende musikalitet (Löfgren). Detta framhävdes också i en tidig artikel i Filmjournalen. S hade inledningsvis tankar om en karriär som violinist, vilket en krånglande vänsterarm satte stopp för. Denna bakgrund gav honom en känslighet som i början utnyttjades för romantiska roller, ett karaktäristiskt uttryck är rollen som den unge violinisten i den utvisningshotade flyktingfamiljen i filmen Farliga vägar (1942). I sin senare karriär, när han av förklarliga skäl lämnat de ungdomsromantiska rollerna bakom sig, kom S mer att uttrycka den form av kylig behärskning, om än med en viss känslighet, han framhållit som sitt ideal. Det kom särskilt väl fram när han kreerade mer osympatiska karaktärer. S:s spelstil gav i dessa fall hans karaktärer en märkbart obehaglig underton. Exempel på detta från hans film- och TV-karriär var roller som förläggaren i den på sin tid mycket uppmärksammade TV-serien Halsduken (1962), den kylige inspektören med homosexuell dragning i Vilgot Sjömans kontroversiella 491 (1963), förhörsledaren i Ingmar Bergmans Skammen (1968) eller domaren i Arne Mattssons Smutsiga fingrar (1973), som visar sig vara huvudmannen i en narkotikaliga.

Författare

Per Olov Qvist



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från S i KB (bl a till H Grevenius o O Molander), UUB (bl a till P E Wahlund).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Stadsteater/City theatre, Stockholm. … [Sthlm: Fritzes hovbokh (distr),] 1966. 25, [3] s, ill. [Tillsammans med U Willers och S Markelius. Ej granskad. Utgör enligt Svensk bokkatalog, 1966/1970, s 1746, ett utvidgat särtryck ur Arkitektur 1965. Sannolikt ingår följande artikel av S: En önsketeater (se vidare bidrag nedan).]

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som nämns i biografitexten ovan: Förord (D Diderot, Skådespelaren och hans roll, Förord av F S, Övers och kommenterande efterskrift av T Brunius, Sthlm: Prisma, 1963, ([Omsl:] Prisma), s 7–14). – S:s bidrag i övrigt har ej efterforskats, men följande artikel kan noteras: En önsketeater (Arkitektur, årg 65, 1965, s 342). [Om ett förslag till stadsteater i Sthlm av S Markelius. Efterföljs av: S Markelius, Projekt till stadsteater i Stockholm (ibid, s 344–364, ill). Se även Stadsteater/City theatre, Stockholm (1965; under egna verk ovan).]

Källor och litteratur

En svärmisk yngling (Filmjournalen 1934, nr 47); M Hansson, F S:s framförande av ”Processen” märklig teater (SvD 21 dec 1949); K Helander o L Zern, ”Det skall åska och blixtra kring vår teater”: Sthlms stadsteater 1960–2010 (2010); T Jonson, F S gjorde succés (DN 29 sept 1945); dens, F S:s Broadwaydebut inför New York-kritiken (DN 19 okt 1945); L Löfgren, F S till minne: en skådespelare med stor musikalitet (SvD 10 nov 1993); G Nilsson, F S har fått en önskeroll i New York (Expressen 6 sept 1945); dens, F S inte nöjd med rollen som Tjajkovski (Expressen 28 juli 1947); Ny sv teaterhist, ed T Forser o S Å Heed, 3 (2007); G Olofgörs, Mordet på Marat, Dramaten 1965 (Sv teaterhändelser 1946–1996, ed L Hammargren, K Helander o W Sauter, 1996); SMoK; S får fint USA-anbud (DN 16 dec 1941); F S:s Londonfiasko: ”De hade mod och 15.000 pund” (DN 21 april 1950); Sv konstnärer inom teaterns, musikens o filmens värld, ed E Sundström (1943); Sv skådespelare i film o TV 1897–2000, bd 2 (2002); E Söderberg, Hollywood spekulerar i F S: blir säkert en ny storstjärna (Expressen 31 maj 1947); Teatern i centrum: en bok om Sthlms stadsteater 1960–1990, ed K Waldén (1990); Tigram [M Siwertz], Hollywood intresserad av provfilmen (Vecko-Journalen 1942, nr 19); L Zern, F S har avlidit (DN 8 nov 1993); C Åsberg, Tid med teater: Upsala stadsteater under femtio år (2001). – www.dramaten.se/medverkande/Rollboken, 24 okt 2014.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
August Francis (Frank) Sundström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34727, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Olov Qvist), hämtad 2019-02-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34727
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
August Francis (Frank) Sundström, urn:sbl:34727, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Olov Qvist), hämtad 2019-02-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se