Meriter

Svanberg, Johan (John) Fritiof Isidor, f 1 maj 1881 i Sthlm, Klara, d 11 sept 1957 i Kings, Brooklyn, New York, USA. Föräldrar: lagerarbetaren Carl Johan Eriksson o Gustava Wilhelmina Ersdotter, senare g m timmermannen Johan Georg Emanuel Svanberg. Målare i Sthlm, långdistanslöpare i Fredrikshofs IF där, silvermedalj på fem engelska mil o på maratonlöpn vid OS i Aten 06, sv mästare på 10 000 m 06–07, på 1 500 m 07, bronsmedalj på fem engelska mil vid OS i London 08, flyttade till USA 09, professionell löpare där, målarmästare i Brooklyn, New York.

G 20 jan 1907 i Sthlm, Jak o Joh, med Esther Elisabeth Hultkvist, f 3 dec 1885 där, Kungsh, begr 8 jun 1959 i Kings, Brooklyn, New York, dtr till muraren Sven Edvard H o Emma Kristina Stake.

Biografi

John S slog igenom som elitidrottare 1905, en optimalt gynnsam tid. Det nationella tävlingsidrottsliga systemet hade börjat få fast form genom det 1903 bildade Riksidrottsförbundet (RF). Det globala idrottslivet gynnades av sin klassiska höjdpunkt i form av moderna olympiska spel, som från svensk sida fick sitt genombrott 1906. Unionsupplösningen accentuerade en nationalism med alltmer aggressiva inslag, som sökte tecken på svensk mannakraft.

S slog sig på löpning från 1 500 m till maraton, främst tävlande för den framstående huvudstadsklubben Fredrikshofs idrottsförening. Han satte en rad svenska rekord och överträffade världsbästatider, segrade i kontinentala storlopp och nådde uppmärksammade olympiska framgångar 1906 (extraspel i Aten) och 1908 (London). Bland bästa resultat kan nämnas 8.54 på 3 000 m, 32.18.4 på 10 000 m, 2.29.40 på maraton, 18 276 m på den då populära ”entimmeslöpningen”.

OS-deltagandet var viktigast, särskilt i maraton. Denna gren hade i förkrigstid en utomordentlig lyskraft, inte minst i Aten, fastän den saknade en reell motsvarighet i antikens idrottsliv. S kom här på andra plats 1906, berömdes för ”god kondition” ännu vid målgången och hedrades särskilt av grekiske kronprinsen. Hans andraplats på fem engelska mil hamnade i skymundan men bidrog till den samlade svenska insatsen som tredje nation. Dagspressens idrottsbevakning fick en skjuts framåt. Vid en festlighet i Idrottsparken i Stockholm med 15 000 åskådare och tal av såväl Viktor Balck (bd 2) som kronprinsen figurerade S som given huvudperson med något av hjältestatus.

London-OS framkallade än högre maratonfeber. S var en av favoriterna men överraskade negativt med en blygsam åttonde plats. Åter prisades han dock för goda krafter in i det sista. Det kontrasterade hälsosamt mot andra deltagares totala utmattning, personifierat av den ledande italienaren Dorando Pietris herostratiskt ryktbara genomklappning just inför målgången. S och andra svenska löpares återhållsamhet kan sättas i samband med linggymnastikens ideal om god kroppslig hållning och varningar för tävlingsidrottens fysiska faror. Han bidrog kanske mer än någon annan till att legitimera och mytifiera denna löpgren, som redan under mellankrigstiden nära nog idiotförklarades (Lindstedt). Att S i London blev medaljör (trea) på fem engelska mil negligerades åter.

Som idol inom tävlingsidrotten överträffades S endast av spjutmästaren och allroundmannen Erik Lemming (bd 22), men till skillnad från denne blev hans karriär lika kort som intensiv. I början av 1909 förklarade RF honom förlustig sitt amatörskap, d v s han ansågs professionell. Han dömdes för att ha tagit emot pengar som ersättning för tävlingsdeltagande och för försäljning och/eller pantsättning av priser. En rättstvist kring ett imposant pris, den s k marathonpokalen från Aten, löstes genom förlikning. S stängdes av på livstid från varje deltagande i den RF-styrda tävlingsverksamheten inklusive olympiska och andra internationella arrangemang.

Genom denna avstängning gav S upphov till den första större amatördebatten i svenskt idrottsliv. Inom RF ventilerades en kort tid alternativet att introducera professionell idrott som avgränsad del inom den egna organisationen, något som emellertid resolut avvisades. I dagspressen framfördes de förväntade synpunkterna på det snövita amatörskapets helgd; materiell vinst av idrottsprestationer sågs som moralisk dekadans och ett hot mot sund livsstil. Det förekom också – med S som personifikation – uttalanden av förståelse för obemedlade arbetarynglingars rimliga krav på ersättning.

S prövade i denna situation två alternativ. Det ena bestod av uppvisningar på hemmaplan utanför det reglerade tävlingssystemet. Sporadiskt uppträdde han som uppvisningslöpare exempelvis i samband med stora fotbollsmatcher. Det förekom att han prövade sina krafter mot ryttare på häst och cykel. Populära var hans entimmeslöpningar. Dessa uppträdanden med sin cirkuskaraktär för tankarna till 1800-talets konstlöpning, den särskilt i England florerande pedestrianismen. De hade inte framtiden för sig.

Den andra möjligheten innebar anslutning till fullgången professionell tävlingsverksamhet. Det ledde osökt till USA. Redan våren 1909 började där en ny, framgångsrik karriär för S. Som hans manager/tränare tjänstgjorde svenskamerikanen Ernie Hjertberg (bd 19), vilken snart värvades till Sverige som tränare inför Stockholms-OS 1912. S vann flera tävlingar. En seger i maraton i Chicago lär ha inbringat inte mindre än motsvarande 28 000 kronor.

S har betecknats som naturlöpare, en begåvning utöver det vanliga. Hårdare, systematisk träning passade inte hans bohemiska läggning. Här skilde han sig från sin närmaste inhemske efterföljare som maratonidol, den asketiske Sigge Jacobsson, som blev sexa och bäste europé vid OS 1912. I själva verket ingick S som den förste av minst en handfull svenska maratonlöpare i världsklass vid denna tid.

Till yrket var S målare och slutade som sådan i USA, dit han emigrerade. Han bidrog i hög grad till att popularisera långdistanslöpningen, i synnerhet den spektakulära maratongrenen. Han ingick i den första generation av internationellt ledande tävlingsidrottare som tidigt gjorde Sverige till en framträdande idrottsnation. Samtidigt personifierade S allvarliga principfrågor: amatörideal, hälsoeffekter och idolskap – samtliga högaktuella under tävlingsidrottens fortsatta utveckling.

Författare

Jan Lindroth

Källor och litteratur

Källor o litt: C Lindstedt, Mellan heroism o idioti: opinionsstämn:ar o idédebatt kring marathonlöpn:ens etablering i Sverige (2005); E P[allin], J S (Sv folkrörelser, 3, 1939); SMoK; K Wikberg, Amatör eller professionist?: studier rör amatörfrågan i sv tävlingsidrott 1903–1967 (2005).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan (John) Fritiof Isidor Svanberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34764, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Lindroth), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34764
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan (John) Fritiof Isidor Svanberg, urn:sbl:34764, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Lindroth), hämtad 2024-04-19.