Nanna Svartz.Foto Bertil S-son Åberg. TT Bildarkiv.

Nanna C Svartz

Född:1890-07-25 – Västerås domkyrkoförsamling, Västmanlands län
Död:1986-04-03 – Engelbrekts församling, Stockholms län

Läkare, Reumatolog


Band 34, sida 401.

Meriter

Svartz, Nanna Charlotta, f 25 juli 1890 i Västerås, d 3 april 1986 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: läroverksadjunkten Johan Anselm S o Anna Charlotta Moxén. Elev vid Västerås högre elementarlärov för flickor, inskr vid Åhlinska skolan i Sthlm 4 sept 08, studentex där vt 10, inskr vid KI vt 11, MK där 28 febr 14, inskr vid UU under ht 14, e o amanuens, amanuens o underläk vid KI:s patologisk-anatomiska institution, Serafimerlasarettets ögonpoliklinik o Provisoriska sjukh periodvis 15–17, ML vid KI 29 maj 18, amanuens o underläk vid Serafimerlasarettets med klinik o poliklinik 18–24, underläk o periodvis tf överläk vid dess med klinik 25–28, disp vid KI 23 maj 27, MD 31 maj 27, doc i medicin 26 dec 27–37, tf klinisk laborator 29–30, allt vid KI, förest för Serafimerlasarettets med poliklinik 30–31, klinisk laborator vid KI 1 mars 31–30 april 34, tf överläk vid S:t Eriks sjukh:s med avd I 34–36, överläk där 36–37, tf prof i medicin vid KI 36–37, ord 17 dec 37 (tilltr 38)–31 dec 57, överläk vid Serafimerlasarettets med klinik 37–40, led av Medicinalstyr:s vetensk råd 37–53, av KS:s byggnadskomm jan 38–41, av KS:s direktion 38–42, av komm rör konung Gustaf V:s 80-årsfond juni 38–maj 39, av styr för Konung Gustaf V:s 80-årsfond 38–78, av red:styr för Acta medica Scandinavica 38–69, ordf där 57–69, överläk vid KS:s med klinik 1 febr 40–31 dec 57, led av 1941 års reumatikervårdsakk okt 41–okt 45, ordf i Sv fören för invärtes medicin 42, led av komm för KI:s fortsatta utbyggande jan 47–58, v ordf i International society of internal medicine 48–56, ordf där 52–56, förest för Konung Gustaf V:s forskningsinst 48–60. – Iqml 8:e storl 46 o 12:e storl 60, led o hed:led av stort antal utl med sällsk.

G 12 okt 1918 i Sthlm, Matt, m professor Nils Magnus Malmberg, f 4 april 1890 i Eskilstuna, d 30 maj 1987 i Sthlm, Engelbr, son till byggmästaren Johan Magnus Ferdinand M o Hilda Fredrika Cecilia Westman.

Biografi

Nanna S blev tidigt bekant med sjukdom och död då samtliga hennes fyra syskon dog i tbc i ung ålder, ett av dem innan hon föddes. Under skoltiden i Västerås åhörde hon föredrag av kvinnosakskvinnorna Ann Margret Holmgren (bd 19) och Lydia Wahlström och började intressera sig för frågan om kvinnlig rösträtt. När S ville fortsätta sina studier flyttade familjen till Stockholm. S blev elev vid Åhlinska skolan där det sedan 1894 var möjligt för flickor att avlägga studentexamen. En bidragande orsak till valet av skola var att den av henne beundrade Lydia Wahlström var studierektor och lärare i historia där.

Efter studentexamen inledde S sina studier vid KI, där miljön under det tidiga 1900-talet var utpräglat patriarkal. Bland läkarna rådde starkt hierarkiska strukturer baserade på ålder, vetenskapliga meriter och lojalitetsband grundade i vänskap, släktskap eller gemensamma intressen. De interna striderna var många. Kvinnor hade kunnat studera vid KI sedan 1880-talet men var fortfarande ytterst få. Flertalet kvinnliga studenter och läkare kände varandra och stod i kontakt med kolleger i andra delar av landet. Den första organiserade gemensamma aktionen hade ägt rum 1899 i syfte att hävda kvinnliga läkares rätt till tjänster. Den utlösande faktorn var att Medicinalstyrelsen, med hänvisning till en skrivning i grundlagen som fastslog att kvinnor inte kunde förordnas till vikariat på läkartjänster, fråntog den dåvarande studenten vid KI Ada Nilsson (bd 26) ett utlovat vikariat i Göteborg. Tillsammans med bl a Karolina Widerström och Alma Sundquist (bd 34) och med stöd av sin lärare professor Carl Gustaf Santesson (bd 31) mobiliserade Nilsson en protest.

När S inledde sina läkarstudier hade hon en kvinnlig studiekamrat, Gärda Petersson, och det fanns ett litet, lösligt nätverk av kvinnliga kolleger. När hon senare fick förordnande som underläkare på Serafimerlasarettets medicinska poliklinik arbetade hon under föreståndaren Matilda Lundberg (bd 24). I självbiografin Steg för steg (1968) nämner S att hon personligen träffat alla de femton första kvinnliga läkarna med undantag av patologen Anna Stecksén (bd 33), som dött ung. Den långa kampen för professionella rättigheter och tillträde till högre statliga tjänster gick 1916 in i en ny fas då intressegruppen Kvinnliga läkares permanenta kommitté bildades. KLPK bestod inledningsvis av Karolina Widerström, dess drivande kraft, Ada Nilsson, Alma Sundquist, Lilly Paykull (bd 28, s 765), Elin Odencrants (bd 28, s 48) och Andrea Andreen (se nedan, s 456). S anslöt sig snart, och fick av Widerström uppdraget att utreda den lägre pensionsåldern för kvinnor, som utgjorde ett stort hinder för den viktiga likalönsprincipen. När hon inte längre kunde kombinera omfattande underläkartjänst, forskning och arbete för KLPK uppmanade Widerström henne att välja tjänsten och forskningen. De båda kom att stå varandra mycket nära och senare i livet blev S den åldrande Widerströms läkare. I minnesteckningen över den senare beskrivs S som hennes närmaste vän i den yngre generationen: ”Om Karolina hade varit en drömmare skulle Nanna ha varit hennes drömmars dotter – eller dotterdotter. Det var ett av glädjeämnena i Karolinas liv att en kvinnlig kollega nådde fram i första ledet som läkare och vetenskapskvinna” (Andreen 1988).

Arbetet i KLPK bidrog till S:s medvetenhet om alla de formella hinder och andra typer av motstånd som mötte kvinnliga läkare. I hennes liv och karriär går det att skönja spår av KLPK:s strategier. Främst handlade det om att konsekvent hävda att yrkeskompetens och meriter gick före kön – en handlingslinje som inte var helt okomplicerad att driva till de kvinnliga läkarnas fördel då kompetens i sig oftast förstods som en i grunden manlig egenskap. De kvinnliga läkarnas strävanden mot jämställdhet inleddes dessutom i en tid då gifta kvinnor ännu var omyndiga. Behörighetslagen, som trädde i kraft 1925 och formellt gav ogifta svenska kvinnor tillträde till en större andel högre statliga tjänster, mötte fortsatt motstånd och det gick inte att vila på några lagrar (först 1949 ändrades regeringsformen i enlighet med lagen). Det var nödvändigt både att slå vakt om att de uppnådda rättigheterna faktiskt tillämpades genom att granska tjänstetillsättningar, löner och formella meriter, och att fortsätta arbetet.

Både i samtiden och senare mötte S och hennes meningsfränder kritik för att ha övertagit förment manliga egenskaper. I S:s fall gällde det en genomgående korrekt och konservativ klädsel i form av skräddad mörk dräkt med slips. Det klädseln var tänkt att signalera var professionalitet och vetenskaplig auktoritet, viktiga egenskaper för kvinnor att visa. Ett annat tydligt uttryck för hur S medvetet valde att distansera sig från kroppsliga kvinnliga könsmarkörer gavs i samband med att hon och maken Nils Malmberg väntade barn sommaren 1929. Paret hade träffats redan under skoltiden i Västerås men väntade med äktenskap till 1918, då S erhållit sin med lic-examen. I självbiografin berättar S hur hon vid årsskiftet 1928–29 tackade nej till Israel Holmgrens (bd 19) erbjudande att förlänga hennes förordnande som första underläkare, med motiveringen att hon behövde tid för att avsluta några vetenskapliga undersökningar. Den egentliga anledningen var att hon inte ville ha så långa arbetsdagar mot slutet av graviditeten. Själv kommenterade S detta avväpnande med att hon hade ”fått den kanske något säregna idén att låta det hela vara en privatsak i familjen”. Men med tanke på kvinnliga akademikers, inte minst de giftas, position rörde det sig snarare om en strategisk separering av privat och offentligt i syfte att både kunna göra akademisk karriär och ha ett familjeliv. S arbetade ytterligare ett par månader och gjorde sedan en studieresa till Tyskland innan hon tog ledigt. Några dagar efter förlossningen sökte hon upp Holmgren och berättade att huvudskälet till frånvaron hade varit graviditet. Han undrade när barnet skulle komma: ”Jag berättade att det hela redan var klart. Han gav upp ett rop. Han tyckte, att jag föreföll väldigt kry, och han ansåg att jag så snart som möjligt skulle börja vikariera för honom. På eftermiddagen kom det en jättebukett rosor från honom. Jag var glad att vikariatet inte kom omedelbart” (s 82). Dottern Gunvor Svartz-Malmberg blev liksom sina föräldrar läkare.

Förutom nätverket kring Karolina Widerström var en rad andra professionella kontakter mycket viktiga för S. Lärarkollegiet och KS:s direktion hade varit enbart manligt besatta till dess S i egenskap av professor tillträdde 1938, men hon var därefter ensam kvinna under alla år. Utan ett antal mäktiga manliga allierade hade hennes karriär blivit svårare. Främst bland dem som stödde S stod Israel Holmgren som kom från en av KI:s mest tongivande läkarfamiljer – såväl fadern Frithiof och brodern Gunnar som kusinen Emil (alla bd 19) var professorer vid KI. Vid en tid då få professorer tog emot kvinnliga underläkare, vilket var nödvändigt för deras specialisering och meritering, hade Holmgren före S även anställt Mathilda Lundberg på medicinska polikliniken. Han tog även tydlig ställning i kvinnofrågan; så var hans mor, Ann Margret Holmgren (bd 19), en tidig kvinnosakskvinna. En allierad fann S vid KI även i Christian Jacobaeus (bd 20), som dock avled redan 1937, och i Lund var kollegan Sven Ingvar (bd 20) ett gott stöd.

De främsta invändningarna som gjordes mot kvinnor på högre statliga tjänster, inklusive professurer, rörde vid den här tiden sällan intellektuell förmåga – utbildningen var lika för kvinnor och män och att ifrågasätta någons intellektuella kapacitet skulle vara att riskera yrkets status. I stället formulerades motståndet vanligen i form av farhågor för kvinnors bristande förmåga att inneha auktoritet och chefstjänster, vilket S och hennes meningsfränder kontinuerligt tvingades bemöta. I en notis i Dagens Nyheter i samband med S:s 50-årsdag skriver Israel Holmgren om det uppseende hennes utnämning hade väckt, men också om att farhågorna hade kommit på skam: ”Svartz vederhäftiga personlighet och klara bestämda väsen göra henne till en ypperlig ledare, kring vilken medarbetare och lärjungar gruppera sig med respekt och sympati.” Erik Ask-Upmark i Uppsala uppges ha yttrat sig likaledes uppskattande men mer färgstarkt: S ”var den enda karlen bland de andra kärringarna” (Leden).

Professuren som S tillträdde 1938 hade tidigare varit Holmgrens. Den utlystes 1936 och S, som under tiden upprätthöll tjänsten som vakansvikarie, sökte i konkurrens med åtta män. Efter inhämtade utlåtanden från de sakkunniga professorerna Christian Jacobaeus, Gustaf Bergmark, Sven Ingvar och Olav Hanssen, beslutade KI:s lärarkollegium att placera S i första rummet, Anders Kristenson i andra och Hilding Berglund i tredje. Jacobaeus, som innehade den andra professuren i medicin vid KI, avled i en hjärtinfarkt dagen efter sammanträdet. En tid av överklaganden följde. S gick i svaromål samtidigt som hon i och med Jacobaeus frånfälle tvingades leda den medicinska kliniken på Serafimerlasarettet. Vid sin död hade Jacobaeus ingått i ett arbetsutskott som ledde uppförandet och inredningen av KS. S tackade ja till att överta hans plats; senare blev hon KI:s representant i KS:s direktion. Under tiden pågick arbetet med att tillsätta professuren. I december 1937 utnämndes S genom regeringsbeslut. Att hon därmed blev den första kvinnan på en statlig professur rönte stor uppmärksamhet i tidens medier.

S:s forskning rörde bakteriologi, matsmältningsorganens sjukdomar och ledsjukdomar. Holmgren intresserade sig för tarmsjukdomar och S kom att följa i hans spår; avhandlingen behandlade s k jäsningskatarr i tarmen. S fortsatte att ägna sig åt forskning om tarmsjukdomar, särskilt ulcerös colit, en inflammatorisk tarmsjukdom som uppkommer genom att kroppens immunförsvar börjar angripa den egna vävnaden. Mekanismen är delvis densamma vid inflammatoriska reumatiska sjukdomar och S fattade intresse också för sjukdomar med ledinflammation, särskilt ledgångsreumatism.

Under slutet av 1930-talet prövade hon i sin forskning att kombinera det nya sulfapreparatet sulfapyridin med salicylsyra för behandling av ledinflammationen vid kronisk artrit. I samarbete med läkemedelsföretaget Pharmacia togs läkemedlet Salazopyrin fram och lanserades 1940. Det visade sig ha en god effekt på såväl inflammationen i leder vid kronisk artrit som inflammationen i tarmen vid ulcerös colit. Det används ännu (2015) efter ett drygt halvsekel och har beskrivits som Pharmacias första egna läkemedel.

Vid samma tid gjordes en landsomfattande insamling inför kungens 80-årsdag 1938. Ändamålet med Stiftelsen Konung Gustaf V:s 80-årsfond var att stödja forskning om invalidiserande folksjukdomar, främst polio och reumatiska sjukdomar. Uppdraget att utarbeta ett förslag relaterat till de senare tillföll S, som lanserade idén om ett nytt forskningsinstitut på KS:s område. KI tillsatte en byggnadskommitté där bl a Medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer (bd 19, s 698) ingick. Byggnationen påbörjades 1946 med Sven Ahlbom som arkitekt och i maj 1948 invigdes Kung Gustaf V:s forskningsinstitut av kungen själv, med S som dess första föreståndare.

Inom reumatismforskningen skedde stora framsteg under 1940-talet, framför allt tack vare upptäckten av kortisonet vilket innebar starkt förändrade förhållanden för reumatologin. Inrättandet av institutet medförde förbättrade forskningsmöjligheter för läkare på KS, och med nya behandlingsmöjligheter ändrades också inriktningen på själva vården från traditionell kurortsbehandling till betydligt mer avancerad och sjukhusbaserad vård. Den utredning som 1941 års reumatikervårdsakkunniga (där S ingick) lagt fram ledde till ett riksdagsbeslut om utbyggnad av reumatikervården, och 1954 öppnade en ny klinik vid KS. S blev efter strid om ledarskapet dess chef. Konflikten bottnade i en krock mellan ett äldre medicinvetenskapligt synsätt, som ville hålla samman de medicinska huvudområdena och därför motsatte sig en uppdelning i underavdelningar, och ett nytt tänkande, baserat på insikten om att framstegen inom medicinvetenskapen krävde allt mer av specialisering.

S ville inte se reumatologin skild från invärtesmedicinen, ”moderdisciplinen”, men hennes inställning till specialisering tycks inte ha varit principiellt negativ utan berodde till stor del på att de medicinska klinikerna ännu var ofullständigt utbyggda. Hon ansåg det därför klokare att invänta resultatet av deras vidare utveckling innan reumatologi avknoppades som självständig disciplin. S blev icke desto mindre av vissa sedd som bakåtsträvare, och hon lämnade den svenska reumatologföreningen efter att ha blivit demonstrativt förbigången vid ordförandevalet 1948.

S framträdande position på KI var aldrig oproblematisk. Hennes känsla av att ha svårt att få igenom förslag i lärarkollegiet bekräftades av rektor Viktor Wigert då denne låg på sin dödsbädd. S skriver i självbiografin att det genom dennes yttrande stod klart att ”trots mina försök att smälta in i kamratlivet, trots de många vänner jag fått bland kollegerna, betraktades jag ändå yrkesmässigt ofta på något sätt som en grupp för mig. I situationer av större vikt kanske man trots allt hellre röstade med sina manliga bridgekamrater än med den enda kvinnliga kollegan” (s 176). Några år senare, 1950, utspelades den incident som S tycks ha tagit hårdast, då hon anklagades för ohederlighet och inkompetens. Uppgifter spreds både i lärarkollegiet och i pressen att hon otillbörligen hade upprätthållit två tjänster samtidigt; därtill hade i all hemlighet en efterträdare utsetts. En undersökning gjordes varpå anklagelserna kunde avföras som falska. S kvarstod som föreståndare för institutet till 1960, tre år efter pensioneringen från sin överläkartjänst, men fortsatte att bedriva forskning där till 1983.

Tack vare studie- och kongressresor samt offentliga uppdrag hade S många internationella vetenskapliga kontakter. En tidig studieresa, finansierad av Fredrika Bremer-förbundet, gick 1921 till Paris där hon fick se professor Fernand Widal föreläsa och demonstrera. Senare i karriären reste S i hela Europa (även de dåvarande öststaterna), Nordamerika, Sovjetunionen och Latinamerika. Under andra världskriget, då kongresserna upphörde, besöktes Sverige istället av läkare från europeiska länder och USA. S ville samla invärtesmedicinarna internationellt. I samarbete med den schweiziske professorn Alfred Gigon anordnades 1946 ett första möte med schweiziska och skandinaviska medicinare i Basel. S och Gigon fortsatte att bygga ett internationellt nätverk och 1949 bildades The International Society of Internal Medicine, med säte i Basel. Dess första kongress hölls i Paris 1950. Vid den tredje, som hölls 1954 i Stockholm, presiderade S. I ruinerna efter andra världskriget och senare i skuggan av kalla kriget utgjorde, med S:s ord, ISIM ”en mycket viktig vetenskaplig, helt opolitisk förbindelselänk mellan över 40 nationer”.

S:s kontaktnät inkluderade många inflytelserika personer, vars läkare hon också i flera fall var. Hon kom att engagera sig i efterforskningarna efter den svenske diplomaten Raoul Wallenberg, dels genom att ha varit läkare till det sovjetiska sändebudet i Stockholm, Aleksandra Kollontaj, dels genom uppgifter hon fått från sin sovjetiske forskarkollega professor Alexander Mjasnikov, som var Nikita Chrusjtjovs läkare. Andra personer i hennes vän- och patientkrets var bl a Tage Erlander, Raoul Wallenbergs mor och styvfar och även den finske marskalken Gustaf Mannerheim. Den privatpraktik S öppnade tidigt i sin karriär upprätthöll hon långt efter sin pensionering, och hon var omvittnat uppskattad även som kliniker. Förutom en omfattande vetenskaplig produktion – S publicerade sin första medicinska artikel som student 1913, den sista 1981 – gav hon också ut den populärmedicinska Mag- och tarmkanalens sjukdomar (1948).

Idag finns ett pris för framstående reumatologisk forskning inrättat till S:s minne och Stiftelsen Professor Nanna Svartz fond främjar vetenskaplig forskning inom det internmedicinska området. Ett auditorium på KS bär hennes namn, liksom en väg på KI:s område och en gata i födelsestaden Västerås.

Författare

Ulrika Nilsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (116 vol: omfattande brevsaml, biografica, ms, handl:ar rör forskn o sjukvård, polit handl:ar, fotografier m m), i RA. Ett stort antal brev till S från I Holmgren i UUB. – Brev från S i KB, GUB (bl a till Karolina Widerström), LUB, UUB (stort antal till S från I Holmgren).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Étude sur les bactéries intestinales iodophiles et spécialement sur les clostridies iodophiles. Avec 2 figures dans le texte et 21 phototypies. [Akad avh Sthlm, KI.] Sthlm: Norstedt, 1927. 149 s, xi pl-bl, ill. (Acta medica Scandinavica. Supplementum, 20). – Invärtes sjukdomar. D VI, Matsmältningsorganens sjukdomar. Sthlm: Bonnier, 1932. 242 s, [1] pl-bl i färg, ill. ([Förtitel:] Medicinskt folkbibliotek). [Bearbetad version: Mag- och tarmkanalens sjukdomar (1948).] – Förklaringar med anledning av besvärsskrivelse rörande återbesättande av professur i medicin vid Karolinska institutet. Sthlm 1937. (Svenska Tryckeri-ab). 31, [1] s. – Mag- och tarmkanalens sjukdomar. Sthlm: Bonnier, 1948. 246 s, [1] pl-bl i färg, ill. (Vår tids medicin, [omslag:] 34). [Bearbetad version av Matsmältningsorganens sjukdomar (1932).] – King Gustaf V Research Institute. Ceded by the King Gustaf V’s 80th Birthday Fund. A description of the Research institute with 10 plans and 31 photographs. Sthlm 1954. (Nordisk Rotogravyr). 49, [3] s, ill, fotogr. – Steg för steg. En självbiografi. Sthlm: Bonnier, 1968. 256 s, [24] pl-s, fotogr. [6/7. tus s å. Även finländsk deluppl s å: Hfors: Söderström. Översatt till finska 1969.] – Macroglobulins provoking haemagglutination in rheumatoid arthritis and other diseases. Sthlm: Almqvist & Wiksell, 1971. 105 s, ill, diagr, tab. – Sakkunnigutlåtande angående professuren i praktisk medicin vid UU 1946.

Tryckta arbeten (bidrag): En detaljerad bibliografi över S:s publicerade skrifter finns i: Index operum a Nanna Svartz scriptorum. Una cum nota biographica necessariis passim imaginibus illustrata. Redegerunt G Svartz-Malmberg & L Kaiserfeld. Sthlm: Karolinska institutets bibliotek och informationscentral (KIBIC), 1995. 52 s, ill. (Meddelanden från Karolinska institutets bibliotek och lärdomshistoriska samlingar, 4). Förteckningen har titeln List of publications (s 20–41). Förteckningen omfattar c:a 430 nr och är baserad på S:s egen samling av särtryck och manuskript. Det finns dock vissa oklarheter i listan som de bägge sammanställarna G Svartz-Malmberg och L Kaiserfeld ej lyckats utreda. Dels innehåller den ett antal föredrag (bl a på konferenser) som enbart föreligger i ms och ej tryckts, dels finns ett antal fall där publiceringen ej gått att belägga, sannolikt beroende på att de tidskrifter och konferenspublikationer de uppges ingå i ej varit möjliga att spåra. Antalet belagda bidrag i förteckningen uppgår till c:a 400. Av dessa publicerades nästan hälften efter S:s pensionering från sin professur 1957. Bidragen publicerades 1913–81 (samt ett postumt bidrag publicerat 1988 som skrevs 1975). Det kan även noteras att delar av S:s vetenskapliga bidrag (från perioden c:a 1940–57) ingår i Arbeten från Medicinska kliniken i Karolinska sjukhuset, Stockholm (se under redigerat nedan).

Redigerat (utgivit): Arbeten från Medicinska kliniken i Karolinska sjukhuset, Stockholm. Utg av N S. Vol 1(1940)–13(1957). Sthlm 1940–57. [Består av särtryck i bundna volymer med titelblad och innehållsförteckning tillfogade. En stor del av artiklarna är skrivna av S ensam eller i samarbete. I granskade volymer (2, 1942–11, 1954) finns totalt 509 särtryck. S är (med)författare till 98 av dem, dvs en knapp femtedel.] – Symposium on Rheumatoid Arthritis. Differential diagnosis and treatment. Karolinska sjukhuset, Stockholm, Sweden, April 14th–18th 1957. [Omslag:] Edited by N S and B Olhagen. [Omslag:] Sthlm 1958. (Thule). [3], 261, [1] s, ill, diagr, tab. ([Omslag:] Thule). ([Omslag:] Acta medica Scandinavica. Supplementum, 341). [Med ett bidrag av S: The rheumatoid hemagglutination factor and its significance for the differential diagnosis (s 111–120, diagr, tab). Bidraget även utgivet separat: Sthlm 1957, (Thule), 11 s, diagr, tab.]

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 17 dec 1937, nr 43 o 15 mars 1957, nr 1; Karolina Widerströms saml, vol 2, allt i RA. Åhlinska skolans matrikel (C II a:1) o förteckn över utex elever (C II c:1), SSA.

A Andreen, Med dr Andrea Andreen skildrar människan o vännen N S (Hertha 1938, nr 1); dens, Karolina Widerström: en levnadsteckn (1988); K Berglund, Reumatologi i Sverige (Nordisk reumatologisk fören 50 år 1946–1996, 1996); I Carlberg, ”Det står ett rum här och väntar på dig”: berättelsen om Raoul Wallenberg (2012); Ett diplomatiskt misslyckande: fallet Raoul Wallenberg o den sv utrikesledn:en, (SOU 2003:18); I Holmgren, Dagens porträtt VI: N S, Sveriges första kvinnl professor (Hertha 1938, nr 1); KI:s hist 1910–60, 3:1 (1960); W Kock, K Serafimerlasarettet 1752–1952 (1952); I Leden, N S: kortfattad biogr (ReumaBulletinen 2013, nr 2); G Lindberg, Starka kvinnor som fört Sverige framåt (2005); I Lindmarker, Återblick: vilket härligt liv … men synd att jag inte fick hem Raoul Wallenberg (SvD 30 aug 1981); A Nilsson, N S bryter upp: första kvinnl professorn en forskare av världsformat (Nya Norrland 20 dec 1957); U Nilsson, Det heta könet: gynekologin i Sverige kring förra sekelskiftet (2005); A-S Ohlander, Karolina Widerström o de första kvinnl läkarna i Sverige (I Karolina Widerströms fotspår: 100 år med kvinnl läkare, 1988); SMoK; G Svartz-Malmberg, För 50 år sedan: N S utnämn: den första kvinnl professorn vid statshögskola (Läkartidn, 1987, nr 51); Sv reumatol fören 50 år 1996–1996, ed I Leden o O Nived (1996); Sveriges läkarehist, 4:4 (1934); SvD:s årsbok 1946 (1947) o 1960 (1961); Sv läkare, ed S Holmberg (1959); M Ullman, Kvinnl pionjärer verksamma i Sverige (2004); Vem var flickan med de kalla öronen? (Idun-Veckojournalen 1963, nr 49); Väd 1963 (1962) o 1985 (1984); Väv (1945); C Österberg, I Lewenhaupt o A G Wahlberg, Sv kvinnor: föregångare, nyskapare (1990). – Nekr:er i SvD 5 o 10 april 1986.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nanna C Svartz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34804, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulrika Nilsson), hämtad 2019-01-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34804
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nanna C Svartz, urn:sbl:34804, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulrika Nilsson), hämtad 2019-01-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se