The Svedberg. Foto Gunnar Sundgren. UUB
Andrea Andreen (1888–1972). Kvinnohist saml, GUB.

Theodor (The) Svedberg

Född:1884-08-30 – Valbo församling, Gävleborgs län
Död:1971-02-25 – Örebro församling (Ljusnarsbergs församling, Örebro län)

Biokemist, Kemist


Band 34, sida 454.

Meriter

1 Svedberg, Theodor (The), f 30 aug 1884 i Valbo, Gävl, d 25 febr 1971 i Örebro (enl db för Ljusnarsberg, Ör). Föräldrar: bruksdisponenten Elias S o Märta Augusta Maria Alstermark. Mogenhetsex vid Gbgs reallärov 15 dec 03, inskr vid UU 18 jan 04, FK 14 sept 05, amanuens vid instit för allm o analyt kemi 1 nov 05–1 april 09, FL 31 maj 07, disp 7 dec 07, doc i kemi 28 dec 07, FD 31 maj 08, uppehöll helt eller delvis examensskyldighet i kemi 10–12, prof i fysikalisk kemi 29 juni 12, allt vid UU, gästprof vid Univ of Wisconsin 23, led av försvarsväsendets kemiska anstalts råd 18 juni 37–45, Statens tekn forskn:råd 42–57, av atomkomm 46–59, av styr för ab Atomenergi 47–56, föreståndare för Gustaf Werners institut vid UU 49. – LVA 13 (led av Nobelkomm för kemi 25–64), LVS 21, LFS 22, Nobelpristagare i kemi 26, med hed:dr vid UU 32, tekn hed:dr vid KTH 44, LKrVA 48, HedLVS 49, hed:dr vid utl univ, led av flera utl akad o lärda sällsk.

   G 1) 7 aug 1909(–16) i Fritsla, Älvsb, m överläkaren, med dr Ellenor Andrea Andreen, f 11 juli 1888 i Örby, Älvsb, d 20 apr 1972 i Sthlm, Nik, dtr till textilingenjören o fabrikschefen Johan Walfrid A o Selma Eleonore Wennerholm, samt 1937–42 omg m generaltulldir Nils Richard Wohlin; 2) 15 juni 1916(–38) i Gbg, Vasa, m fil mag Jane Charlotta Frodi, f 6 sept 1889 där, Domk, d 3 mars 1960 i Lidingö, dtr till VD konsul Wilhelm F o Bertha Oktavia Karolina Dahlqvist; 3) 2 aug 1938(–47) i Uppsala, Domk, m Ingrid Anna Karolina Blomquist, f 28 mars 1910 i Kräcklinge, Ör, d 6 juli 1987 i Westminster, London, England, adoptivdtr till civilingenjören o uppfinnaren Johan Viktor B (bd 5) o gymnastikdir Gertrud Sofia Cecilia Tauson samt omg Raven-Roberts; 4) 15 maj 1948 i Sthlm, Ad Fredr, m läroverksadjunkten, fil mag Karin Margit Hallén, f 24 maj 1920 i Växjö, dtr till stadsläkaren Lars-Erik Valdemar H o gymnastikdir Karin Norbäck.

Biografi

S var en av de mest välkända och inflytelserika svenska naturforskarna under 1900-talet. Han började sin bana som fysikalisk kemist, specialiserad på kolloidkemi – studiet av små materiepartiklar i ”lösning” (egentligen dispersion). Med tiden blev S en förgrundsgestalt inom den moderna biokemin och mot slutet av sin karriär (efter pensionen) bidrog han till att etablera acceleratortekniken i Sverige. Hans forskning var därmed tvärvetenskaplig och utvecklades i gränslandet mellan fysik, kemi och biologi; den var samtidigt fokuserad genom att i huvudsak vara inriktad på instrument- och teknikutveckling. S:s viktigaste bidrag i det avseendet var utvecklingen av den analytiska ultracentrifugen.

S:s akademiska karriär fick en raketstart: han kom till Uppsala 1904, blev fil kand 1905 och disputerade samt blev docent i kemi 1907. Fem år senare, ännu ej fyllda 28, fick han en personlig professur i fysikalisk kemi, en ny tvärvetenskaplig disciplin som i och med S:s utnämning etablerades på universitetet. S hade imponerat stort på sina kolleger i Uppsala. Handledaren och mentorn Oskar Widman ansåg att han var genialisk, inte minst för att hans avhandling tycktes ge empiriskt stöd åt Albert Einsteins teori om den brownska rörelsen och hade övertygat den ledande kemisten Wilhelm Ostwald om molekylernas existens. S kom därmed att förknippas med den vetenskapliga revolution som pågick inom de fysikaliska vetenskaperna och han betraktades som ett av den svenska vetenskapens stora framtidshopp. I Sverige påverkades inte den höga uppfattningen om S:s tidiga forskning av att Einstein själv omedelbart dömde ut den. Han offentliggjorde sin kritik av S:s analys av den brownska rörelsen i ganska milda ordalag eftersom han, som han uttryckte det privat, ”inte ville förstöra det stora nöje som Herr S har haft av sitt arbete” (Nye, s 127). S själv konstaterade långt senare att avhandlingen vittnade om omogenhet.

S var en modernist i andra avseenden än vetenskapliga: politiskt lutade han åt vänster, religiöst åt ateismen (eller monismen), filosofiskt åt nietzscheanismen. Också i sitt privatliv bröt S mot traditionella normer genom upprepade skilsmässor: han var gift fyra gånger och fick tolv barn. Självklart var han också en stor beundrare av August Strindberg (bd 33) som försökte enrollera honom i sin kamp mot den etablerade kemin. Enligt egen utsago ägnade S 1908–09 en hel del tid åt att försöka upprepa vissa av Strindbergs experiment. Strindberg trodde sig kunna producera kol ur svavel och därigenom söndersmula ”hela läran om enkla grundämnen”. S höll inte med; kontakten bröts och S konstaterade senare att ”Strindberg var icke naturforskare” (Svedberg 1918, s 77 o 100).

Under 1910-talet ägnade sig S mindre åt kolloidkemi utan att åstadkomma särskilt viktiga resultat på andra områden. Efter första världskriget vände han blicken västerut. Han påstod senare att detta var ett medvetet strategiskt val eftersom han insett att USA skulle komma att dominera den framtida vetenskapliga utvecklingen. Det var som gästprofessor vid University of Wisconsin (Madison) 1923 som arbetet med att utveckla ultracentrifugen påbörjades. Då knöts också viktiga kontakter inom amerikansk akademi, industri och inte minst forskningsfinansiering. Efter hemkomsten blev S en centralfigur i det nätverk som Rockefellerstiftelsen finansierade i avsikt att modernisera den biologiska forskningen genom att koppla den närmare till kemin och fysiken. Stiftelsen bidrog till finansieringen av S:s nya hypermoderna laboratorium, som togs i bruk 1931. Staten finansierade resten och i båda fallen bidrog säkert att S 1926 fått Nobelpriset i kemi.

Nobelpriset var oväntat, inte minst för S själv. Han var medlem av Nobelkommittén för kemi som föreslagit att inget pris alls skulle utdelas det året. Andra ledamöter av VA tyckte annorlunda och kuppade igenom ett pris till S, för hans kolloidforskning, inte minst det förmodade beviset för Einsteins teori i doktorsavhandlingen. I sin självbiografi antydde S att det hela varit pinsamt. Han lovade att göra sig värdig priset och ansåg också att han genom ultracentrifugen lyckades med detta.

Med det nya laboratoriet, och utvecklingen av ultracentrifugen som skedde där, slog den modernistiske forskaren S ut i full blom. Laboratoriet beskrevs som det modernaste i sitt slag. Det var högteknologiskt och inte minst flexibelt. Arkitekturen var medvetet funktionalistisk, kontorsinredningen lätt kubistisk. Byggnaden var konstruerad så att den snabbt skulle kunna förändras för att motsvara den hektiskt framrusande vetenskapens krav. Så såg retoriken ut, men det är ingen tvekan om att laboratoriet blev vetenskapligt mycket framgångsrikt. Vid mitten av 1930-talet flockades utländska kemister dit för att utnyttja den unika resurs som ultracentrifugen utgjorde (för renframställning av substanser som proteiner genom sedimentering vid mycket höga varvtal). Nu började också centrifugen att exporteras, via de kanaler som Rockefellerstiftelsens nätverk öppnade. I allt detta krävdes intim samverkan med industrin: separatorteknik och turbinteknik var t ex viktiga för centrifugutvecklingen. S började också samarbeta med industrin på forskningssidan. Det handlade om konsultuppdrag men framemot kriget mer och mer om regelrätt projektsamverkan. S:s verksamhet kom att uppfattas som föredömlig inte bara inom universitetsforskningen utan också inom den expanderande industriforskningen. Ett antal av S:s lärjungar blev industriforskare; han var också med om att skapa det (i teknisk snarare än ekonomisk mening) framgångsrika instrument- och utvecklingsföretaget LKB.

När en organisation för statligt forskningsstöd sjösattes under kriget var S och flera av hans mer framstående lärjungar  – Harald Nordenson (bd 27), Arne Tiselius och Arne Westgren – djupt involverade. S:s laboratorium beskrevs som en modell för hur teknik- och industriorienterad forskning borde organiseras: tvärvetenskapligt och med tillgång till de mest avancerade tekniska resurserna. S skulle några år senare, när han avgått som professor, bli den första chefen för Gustav Werners institut för kärnkemi och därmed bidra till att den nya acceleratortekniken etablerades i Sverige. Där var han verksam till 1967 då han vid 83 års ålder verkligen gick i pension.

Från det att S som ung doktorand började använda ultramikroskopet fram till det att han som pensionär blev ledare för ett av Europas kraftfullare acceleratorlaboratorier hade han oftast arbetat i vetenskapens högteknologiska frontlinje. Satsningarna på kostsam teknikutveckling som kunde tjäna både forskningsmässiga och industriella behov blev från och med kriget en alltmer etablerad norm, i synnerhet vad gällde större statliga engagemang som inom kärnfysiken. S var en av dem som etablerade och drev på denna utveckling i Sverige och i viss mån också internationellt.

S:s inflytande på dessa områden var avhängigt ett vittförgrenat nätverk av ledande företrädare för vetenskap, näringsliv och politik. Även ett antal av hans lärjungar – förutom de redan nämnda t ex Nils Gralén och Sven Brohult – kom med tiden att få tunga positioner inom dessa områden vilket gjorde att S:s nätverk fick stort inflytande också i ett längre historiskt perspektiv. I ett nationellt sammanhang var sannolikt S:s viktigaste insats organisatorisk och forskningspolitisk snarare än vetenskaplig.

Om man vill karaktärisera personen S är beteckningen ”överaktiv” passande. Han ägnade en stor del av sin tid även åt annat än forskning: botanik, fotografi (främst botanisk) och måleri. Han var litteraturintresserad och skrev en hel del dålig poesi, men sägs ha varit oförmögen att uppskatta musik.

S:s första hustru, mor till S 2 och S 3, var Andrea Andreen, en av de radikala kvinnliga läkare som under mellankrigstiden kom att spela en viktig roll på främst det socialpolitiska området och inom kvinnorörelsen. Som läkare var hon djupt engagerad i arbetet för kvinnors hälsa, inte minst i fråga om sexualupplysning, men även inom fredsrörelsen och längre fram kampen mot kärnvapen.

Efter studentexamen i Göteborg 1905 inledde Andreen studier i Uppsala, där hon 1909 blev med kand. Efter giftermålet gjorde hon ett uppehåll i medicinstudierna och ägnade sig, som S:s medarbetare, istället åt kemiämnet. Hon återvände i samband med skilsmässan till sin medicinska utbildning, nu vid KI där hon 1919 blev med lic. Andreen arbetade därefter på Sabbatsbergs sjukhus fram till 1923, de två sista åren som ordinarie underläkare. Mellan 1925 och 1945 innehade hon tjänst som läkare vid Stockholms sjukhusdirektions laboratorium och vid den diabetesmottagning som utvecklades i anslutning till detta. Därefter och till sin pensionering 1953 var hon överläkare vid sjukhusdirektionens centrallaboratorium. Vid sidan av sina anställningar drev hon från 1923 privatpraktik, där främst diabetespatienter togs emot.

Andreen ägnade sig också åt vetenskapligt arbete inom medicin och fysiologi. Under studierna i kemi uppmärksammades hennes begåvning av institutionens amanuenser, däribland den blivande maken. Under åren i Uppsala skrev S och Andreen några rapporter tillsammans, men det var först senare som hennes egen forskning tog fart. Hon företog flera studieresor och var bl a assistent vid Friedrich Umbers klinik i Berlin 1920 och hos den svenskfödde kemisten Otto Bolin vid Harvard university 1926, 1929–30 och 1932. I USA kom Andreen i kontakt med den nya behandlingsmetoden vid diabetes, insulinet, och efter hemkomsten blev hon en av de första i Sverige att använda det. Hon disputerade 1933 på en avhandling om blodsocker. Parallellt med arbetet inom sjukvården undervisade Andreen 1921–41 i fysiologi vid högre lärarinneseminariet, 1922–29 i hälsolära vid Brummerska skolan och Statens normalskola för flickor och var 1929–47 skolläkare vid högre allmänna läroverket för flickor, allt i Stockholm.

Den andra generationen kvinnliga läkare, som Andreen tillhörde, verkade under något mer jämställda förhållanden än den första, men möjligheterna var ännu begränsade både för dem och för kvinnor i allmänhet. Tillsammans med flera av sina kolleger drogs hon in i verksamheten vid Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, där bl a Kerstin Hesselgren (bd 18) och Ada Nilsson (bd 26) spelade en central roll. Nilsson var utgivare av den radikala tidskriften Tidevarvet, där Andreen skrev regelbundet under hela dess utgivningstid. De undervisade båda i sexualhygien på skolan och författade gemensamma böcker i ämnet. Mellan 1946 och 1964 var Andreen ordförande i Svenska kvinnors vänsterförbund (SKV), som Nilsson varit en av initiativtagarna till, och 1967–71 redaktör för tidskriften Vi kvinnor (från 1969 Vi mänskor).

Under mellankrigstiden ledde Andreens intresse för sociala frågor till medverkan i 1935 års befolkningskommission, vars uppdrag var att utreda orsakerna till de sjunkande födelsetalen och att föreslå åtgärder för underlättande av familjebildning. Kommissionens ordförande var generaltulldirektören Nils Wohlin, som kom att bli hennes andre make. Andreen var 1938–41 också ordförande i Stockholms stads nyinrättade mödrahjälpsnämnd.

Tidevarvet var starkt engagerat i fredsfrågan, som blev allt mer av en hjärtesak för Andreen personligen. Från att som ung ha varit tilltalad av de åskådningar som utmärkte unghögern tilltog under mellankrigstiden hennes radikalism, dock grundad i en kristen livssyn, och blev än mer uttalad i arbetet för fred och mot kärnvapen. SKV anslöt sig efter andra världskriget till International Democratic Federation of Women, som under kalla krigets år uppfattades som kommunistvänlig och pro-sovjetisk. Andreen blev 1953 dess vice ordförande. Hon deltog samma år i en kommission som undersökte påståenden om USA:s användning av bakteriologiska vapen i Koreakriget, och tilldelades Stalins fredspris. Andreen var dessutom en drivande kraft i Svensk-koreanska föreningen.

Vid sidan av sina yrkesrelaterade och politiska uppdrag hyste Andreen ett livligt intresse för idrott. Själv skicklig fäkterska var hon en varm förespråkare för kvinnors idrottsutövning som hon ansåg ha ett högre mål än gymnastiken, inte minst på grund av tävlingsmomentet.

Förutom skrifter i medicinsk kemi, särskilt rörande blodsocker, utgav Andreen en populärvetenskaplig bok om njursjukdomar. Hennes övriga produktion inkluderar ett stort antal skrifter och artiklar i kvinnofrågor, socialpolitik, idrott och nedrustning. – Andrea Andreens arkiv finns i Kvinnohistoriska samlingar, GUB.

Författare

Sven Widmalm
med bidrag av Lena Milton (Andrea Andreen)



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

The S:s arkiv (160 vol: biogr handl:ar, ms [bl a till den i Nya professorer: installationer 2012, ed P Ström, delvis utgivna självbiografin ”Fragment”], korrespondens, fotografier, arbetsmaterial, teckn:ar, målarportfölj m m) dep i UUB. – Brev från S i GUB, KB, LUB, RA, UUB (bl a till B Knös) o VA:s Centrum för vetenskapshist (bl a till C Aurivillius o W Palmær).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Studien zur Lehre von den kolloiden Lösungen. Inaugural-Dissertation zur Erlangung der Doktorwürde … zu Upsala … Upsala 1907. (Akademische Buchdrückerei E Berling). vii, 160 s, [3] pl-bl, ill, diagr, tab. (Nova acta Regiae Societatis Scientiarum Upsaliensis, ser IV, vol 2, n 1). [Även utgiven i bokhandelsupplaga {Studien zur Lehre … Mit drei Tafeln. (Der Königl. Societät der Wissenschaften zu Upsala mitgeteilt am 19. Sept. 1907)} samma år samt i häftesutgåva ingående i Nova acta … ser 4, vol II, fasc I, Upsaliæ 1907–09 (vol II består av två fasciklar, med tryckår 1907–11).] – Die Methoden zur Herstellung kolloider Lösungen anorganischer Stoffe. Ein Hand- und Hilfsbuch für die Chemie und Industrie der Kolloide. Mit 60 Abbildungen, zahlreiche Tabellen und 3 Tafeln. Dresden: Steinkopff, 1909. xii, 512 s, iii pl-bl, ill, diagr, tab. [Omslagstitel: Herstellung kolloider Lösungen anorganischer Stoffe. S 508–512 utgörs av förlagsreklam. 2., unveränderte Auflage 1920. 3. Auflage 1922.] – Die Existenz der Moleküle. Experimentelle Studien. Mit 4 Tafeln und 76 Abbildungen im Text. Leipzig: Akademische Verlagsgesellschaft, 1912. viii, 243, [1] s, iv pl-bl. – Materien. Ett forskningsproblem för forntid och nutid. Med 32 illustrationer. Sthlm: Geber, 1912. [3], 140 s, ill. [2., tillökta uppl 1919: 157 s, ill. 2. uppl innehåller ett nytt kapitel, Atomviktens degradering (s 142–157). Översatt till tyska: Die Materie. Ein Forschungsproblem in Vergangenheit und Gegenwart (Leipzig 1914) och till finska: Materia. Muinaisuuden ja nykyisyyden tutkimusongelma (Helsinki 1927).] – Arbetets dekadens. Naturvetenskapliga essayer. Med illustrationer. Sthlm: Geber, 1915. [4], 145, [1] s. [Innehåller åtta essäer. 2., tillökade uppl 1920: 175 s, ill. I 2. uppl har essän Moderna transmutationsförsök (s 87–99) tillkommit. Översättning till tyska (av 2. uppl): Die Dekadenz der Arbeit (Leipzig 1923).] – Forskning och industri. Naturvetenskapliga essayer. Med 30 illustrationer. Sthlm: Geber, 1918. viii, 100 s, ill. [Innehåller nio essäer. Den avslutande essän, Strindberg som kemist (s 76–100) även utgiven separat 1918.] – Fotografisk undersökning av Codex Argenteus. Upps: [omslag:] Akademiska bokhandeln, 1918. 26 s, [15] pl-bl, faks. (UUÅ. 1918, Matematik och naturvetenskap: 1). [Tillsammans med I Nordlund.] – Strindberg som kemist. Separat ur ”Forum”. Sthlm 1918. (Fahlcrantz’ boktr). 31 s. [Tryckt i 20 ex. Ingår även i Forskning och industri (1918; se ovan) samt utgör ett särtryck ur Forum, årg 5, 1918, s 44–47, 54–57.] – The formation of colloids. With 22 illustrations. London: Churchill, 1921. viii, [1] s, s 10–127, ill, diagr, tab. (Monographs on the physics and chemistry of materials). – Colloid chemistry. Wisconsin lectures. New York: The Chemical Catalog Co, 1924. 265 s, ill, diagr, tab. (Monograph series, American Chemical Society). [Utvidgad version på tyska, se Kolloid-Chemie (1925) nedan. 2. edition, revised and enlarged in collaboration with A Tiselius. New York 1928. 302 s, ill, diagr, tab. (Monograph series, American Chemical Society).] – Kolloid-Chemie. Von Verfasser durchgesehene und erweiterte Ausgabe übersetzt von Dr. Finkelstein. Mit 132 Abbildungen und 3 Tafeln. Leipzig: Akademische Verlagsgesellschaft, 1925. vii, 261 s, ill, diagr, tab. [Utvidgad version av Colloid chemistry (1924), se ovan.] – An ultracentrifuge of oil turbine type for the determination of molecular weights. (With 22 figures). (Presented to the Royal Society of Science of Upsala March 4th 1927). Upps 1927. (Almqvist & Wiksells boktr). 24 s, ill. (Nova acta Regiae Societatis Scientiarum Upsaliensis, Ser 4, Volumen extra ordinem editum 1927). [Tillsammans med A Lysholm. Publicerad både separat samt ingående i den samlade festskriftsvolymen till Uppsala universitets 450-årsjubileum.] – Les molécules protéiques. Paris: Hermann & Cie, 1939. 30 s, viii pl-bl, ill, diagr. (Actualités scientifiques et industrielles, 783) (Bibliothèque de la Société philomathique de Paris). – The ultracentrifuge. By T S and K O Pedersen. In co-operation with J H Bauer and E G Pickels; G Boestad; E O Kraemer and J B Nichols; O Lamm; A S McFarlane; R. Signer. Oxford: Clarendon Press, 1940. x, 478 s, [19] pl-bl, [12] pl-s, [1] vikt blad, ill, tab, diagr. ([Förtitel:] The international series of monographs on physics). – Die Ultrazentrifuge. Theorie, Konstruktion und Ergebnisse. Von T S und K O Pedersen. Unter Mitarbeit von J H Bauer und E G Pickels; G Boestad; E O Kraemer und J B Nichols; O Lamm; A S McFarlane; und R Signer. Mit 154 Abbildungen und zahlreichen Tabellen. Dresden und Leipzig: Steinkopff, 1940. xii, 433 s, ill, tab, diagr. (Handbuch der Kolloidwissenschaft in Einzeldarstellungen, bd VII). [Även i engelsk version, The ultracentrifuge (1940), se ovan.] – Atomkraften – vår viktigaste energireserv. Sthlm: Svenska vattenkraftföreningen, 1955. [3] s, s 56–68, ill. (Svenska vattenkraftföreningens publikationer, 449 = årg 46, 1955:6). [Samma uppsats (utan illustrationerna) även tryckt under titeln Atomkraften som energireserv i: Atomkraften. [Omslag:] Förintelse eller välstånd? T S, R Sandler, T Erlander, S Arnér, Sthlm: Tiden, 1955. ([Omslag:] Dagens och morgondagens frågor), s 3–11. S:s uppsats hölls ursprungligen som ett föredrag vid ett möte den 14 febr 1955 i Konserthuset arrangerat av Stockholms arbetarekommun. Föredraget även tryckt i Morgon-tidningen den 15 febr 1955.] – Förteckningen ovan omfattar inte S:s separat publicerade bidrag i Arkiv för kemi, mineralogi och geologi (totalt 12 st 1905–14) eller Arkiv för matematik, astronomi och fysik (totalt 2 st 1913). För titlarna på dessa se UUM 1937–1950 (1953), s 530–531. För ytterligare bibliografiska detaljer om skrifterna se SvB 1901–05, s 14, 1906–10, s 17–18 samt 1911–15, s 20, 22–23.

Tryckta arbeten (bidrag): För förteckningar över titlarna på S:s bidrag se UUM 1937–1950 (1953), s 530–535, samt UUM 1951–1960 (1975), s 584. Enligt dessa förteckningar publicerade han drygt 190 artiklar 1905–64.

Redigerat: Harald Nordenson. [Eget titelblad:] En samling uppsatser tillägnade Harald Nordenson på 60-årsdagen den 10 augusti 1946. [Verso till huvudtitelbladet:] Redaktionskommitté: S Nauckhoff, E Browaldh, P Brunius, R Ljunglöf, S Schwartz, I o. T Svedberg, R Winbladh. Sthlm: Generalstabens litografiska anstalt (i distribution), 1946. xii, 474 s, [2] pl-bl, ill. [Ryggtitel: Harald Nordenson 60 år. Även med ett bidrag av S, Forty years of colloid chemistry, s 340–349, [2] pl-bl, ill, diagr.]

Källor och litteratur

Källor o litt: S Brohult, T S (VA:s levnadsteckn:ar, 184, 1981) C-J Clemedson, T S – berömd kemist o framstående botanist (Fauna o flora, 80, 1985); dens, T S:s herbarium o botaniska experiment (Fauna o flora, 81, 1986); A Ede, Colloids and quantification: the ultracentrifuge and its transformation of colloid chemistry (Ambix 43:1, 1996); B Elzen, Two ultracentrifuges: a comparative study of the social construction of artefacts (1986); dens, Scientists and rotors: the development of biochemical ultracentrifuges (1988); dens, The failure of a successful artifact: T S:s ultracentrifuge (Center on the periphery: historical aspects of 20th-century Swedish physics, 1993); Y Furukawa, Inventing polymer science: Staudinger, Carothers, and the emergence of macromolecular chemistry (1998); L E Kay, The molecular vision of life: Caltech, the Rockefeller Foundation, and the rise of the new biology (1993); M Kerker, T S and molecular reality (Isis 67:2, 1976); T Lindqvist, Gustaf Werners institut 50 år: en historik över acceleratorbaserad verksamhet vid UU 1949–1999 (1999); A Lundgren, Tre sagor: T S o Andrea Andreen (Lychnos 1992); dens, The ideological use of instrumentation: T S, atoms, and the structure of matter (Center on the periphery: historical aspects of 20th-century Swedish physics, 1993); dens, Naturvetensk institutionalisering: T S, Arne Tiselius o biokemin (Vetenskapsbärarna: naturvetenskapen i det sv samhället, 1880–1950, ed S Widmalm, 1999); M J Nye, Molecular reality: a perspective on the scientific work of Jean Perrin (1972); C Tanford o J Reynolds, Protein chemists bypass the colloid / macromolecule debate (Ambix 46:1, 1999); UUM 1937–1950 (1953) o 1951–1960 (1975); S Widmalm, T S and the boundary between science and industry: laboratory practice, policy, and media images (History and Technology 20:1, 2004); dens, T S o gränsen mellan vetenskap o teknik (Artefakter: Industrin, vetenskapen o de tekniska nätverken, ed S Widmalm, 2004); dens, Trollkarlen från Uppsala: bilder av T S o vetenskapen under andra världskriget (Den mediala vetenskapen, ed A Ekström, 2004); dens, A machine to work in: the ultracentrifuge and the modernist laboratory ideal (Taking place: the spatial contexts of science, technology, and business, ed H Fors, A Houltz o E Baraldi, 2006); dens, Ett vetensk nätverk: T S o hans lärjungar (”Bäste Broder!” Nätverk, entreprenörskap o innovation i sv näringsliv, ed Y Hasselberg o T Petersson, 2006); dens, Forskn o industri under andra världskriget (Vetenskapens sociala strukturer: sju hist fallstudier om konflikt, samverkan o makt, ed S Widmalm, 2008); dens, The Laboratory society: science and the family in Sweden, c 1900–1950 (Domesticity in the making of modern science, ed L Opitz, S Bergwik o B Van Tiggelen, 2015).

Andrea Andreen: 100 år av kvinnokamp: sv kvinnors vänsterförbund 1914–2014 (2014); Biogr matr över sv läkarkåren 1924 (1924); A LundgrenTre sagor: The Svedberg o Andrea Andreen (Lychnos, 1992); U Nilsson, Det heta könet (2005); SMoK; Sv läkare (1959).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Theodor (The) Svedberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34822, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Widmalm
med bidrag av Lena Milton (Andrea Andreen)), hämtad 2018-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34822
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Theodor (The) Svedberg, urn:sbl:34822, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Widmalm
med bidrag av Lena Milton (Andrea Andreen)), hämtad 2018-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se