Meriter

Svenson, Ernst Gunnar Andreas, f 21 aug 1892 i Sthlm, Kungsh, d 30 april 1977 där, Sofia. Föräldrar: handlanden Andreas Svensson o handelsidkerskan Tekla Lovisa Andersson. Elev vid C Althins (bd 1) målarskola 11–12, vid Konsthögskolan 12–16, medlem av konstnärskolonin på Smedsudden, Sthlm, från 23, studieresor till Frankrike 26, april 30–jan 32 o 37, medlem av konstnärsgruppen Färg och Form 32, prof i målning vid Konsthögskolan 1 juli 42–50. – LFrKA 42.

G 27 okt 1928 i Sthlm, Matt, m Lydia Leontina Åström, f 24 sept/7 okt 1886 i S:t Petersburg, S:ta Katarina, d 9 aug 1962 i Sthlm, Brännk, dotter till järnsvarvaren Adolf Wolrad Haglund o Olga Wilhelmina Karlsson samt tidigare g m legationstjänstemannen Carl Fredrik Åström.

Biografi

Utan att göra mycket väsen av sig och trots en under lång tid något ljummen kritik intog Gunnar S under gott och väl ett halvt sekel en självklar plats i svenskt konstliv. Efter studier vid Caleb Althins målarskola och vid Konsthögskolan sällade han sig till den krets av huvudsakligen naivistiska och intimistiska konstnärer som umgicks och arbetade i Sjövillan på Smedsudden i Stockholm. I likhet med flera av vännerna därifrån – Hilding Linnqvist, Axel Nilsson (bd 26), Frithiof Schüldt och Eric Hallström (bd 18) – kom han att genom kontrakt knytas till Gösta Olsons (bd 28) Svensk-franska konstgalleriet. S hade fram till dess tidvis försörjt sig på dekorationsmåleri och med arbete vid Stockholms-Tidningens klichéanstalt. Via kontakten med galleriet kunde han 1926 göra sin första studieresa till Frankrike. Alltsedan han 1917 sett den stora franska utställningen på Nationalmuseum, och då särskilt intagits av Cézannes målningar, var detta det land från vilket han genom hela sin karriär hämtade inspiration.

Utöver Smedsuddskolonin ingick S på 1920-talet även i Falangen och Unionalen och han deltog i de utställningar som dessa lösliga sammanslutningar ordnade. S anslöt stilmässigt vid denna tid närmast till den nya sakligheten. Särskilt märks denna influens i hans fast uppbyggda stilleben med frukter, döda fåglar och fiskar, köksredskap m m i emaljklar och exakt stil som vittnar om ett noggrant detaljstudium. Formatet för S:s tavlor var ofta anspråkslöst och färgskalan gärna hållen i diskret grönt, blekblått och grått. S:s och hans generationskamraters förkärlek för stillebenmotiv vann inledningsvis inte full sympati från konstkritikerna som menade att det låg något världsfrånvänt i dem. Klas Fåhraeus (bd 16) ansåg vid Falangens utställning på Liljevalchs 1925 att stillebenmåleriet var en ”fristad” för ”ömtåligare naturer”. Om S, som utvecklats till mästaren bland nature morte-målarna, skrev Fåhraeus att hans ”frukt- och blomsterstycken” utestängde ”varje vindfläkt från yttervärlden” (Fåhraeus).

En Parisvistelse som Ester Lindahl-stipendiat 1930–31 gav nya impulser åt S:s måleri. Framställningen blev, utan att förlora sin koncentration och tukt, mindre bunden än förr, det fortsatt sobra färgregistret rikare. I flera verk utgick han från det vida fågelperspektiv som sedan skulle återkomma i många stockholmsvyer. Exempel på landvinningarna är I ateljén och Interiör från Paris, båda från 1931. Åter i Sverige målade S vid sidan av stilleben och stockholmska fönsterutsikter bl a finstämda skånska landskap och trädgårdsbilder i vilka någon anhörig avbildades. Stilistiskt skulle han på 1940-talet delvis överge den utslätade målningsytan för att istället prova snabba och spontana penselsättningar och även arbeta med större färgkontraster än tidigare, men det hindrar inte att S:s konstnärskap genom årtiondena framför allt kännetecknas av stor konsekvens – och gedigenhet. Från tiden då han målade under inflytande av den nya sakligheten har han behållit ”respekten för det noggrant kontrollerande ögat. Hans bilder löses inte upp när man kommer dem nära, också en liten bråkdel av bildytan rymmer karaktär och anspänning” (Linde).

Vid återkomsten från Paris var S med om att jämte vännerna från Smedsudden samt bl a Albin Amelin, Sven X-et Erixson och Bror Hjorth (bd 19) grunda Färg och Form. Avsikten var att i skuggan av lågkonjunkturen och Kreugerkraschen bättre tillvarata konstnärernas ekonomiska intressen och gruppen öppnade därför eget galleri. Det var där som S genom några separatutställningar under andra halvan av 1930-talet fick sitt definitiva genombrott både hos publiken och hos konstkritikerna. Mycket plats i rampljuset tog den tillbakadragne S annars inte; i Färg och Form var han den lojale kamraten som hjälpte till vid ordnandet av gemensamma utställningar och då såg till att hänga sina egna dukar på de minst iögonfallande platserna.

Femtio år gammal nådde S krönet på sin karriär när han blev ledamot av Konstakademien och efterträdde Isaac Grünewald (bd 17) som professor vid Konsthögskolan. Han kom knappast dit som djärv förnyare och under det rätt infekterade tillsättningsärendet framhöll hans förespråkare vid akademin istället hans allsidighet som stafflimålare liksom hans ödmjukhet och ansvarskänsla gentemot konstnärskallet, som gjorde honom till en förebild för en yngre generation. Det har också hävdats att han genom sin tekniska skicklighet och sitt försynta sätt ska ha varit en uppskattad lärare (Löfgren). Likväl verkar S:s tid som professor ha blivit något av en besvikelse. Rädd för att ställa krav och påverka andra var han obekväm i rollen som lärare och begärde i mars 1950 förtidsavsked med motiveringen att hans nerver var i olag (Söderberg o Derkert).

Trots en på senare år sviktande hälsa målade S oförtrutet, sin sista utställning hade han på Färg och Form bara någon månad före sitt frånfälle. Hans konst finns representerad på bl a Moderna museet, Nationalmuseum, Prins Eugens Waldemarsudde, Göteborgs konstmuseum och Malmö museer.

Författare

Jakob Christensson

Källor och litteratur

H Eklund, U Linde, O Granath o S Slöör, Färg och Form (2007); K Fåhraeus, Falangen (Ord och bild 1925), s 410; U Linde, Konstkrönika (DN 24 okt 1957); S Löfgren, [Inledning] (G S: retrospektiv utställning, Sveriges allmänna konstförening, 2–24 februari 1963, Konstakademien, 1963); E Melin, Genialitet och livsnärhet (Konstrevy 1949); G Olson, Från Ling till Picasso: en konsthandlares minnen, berättade genom Karin Jacobsson (1965); SKL, 5 (1967); R Söderberg, Den svenska konsten under 1900-talet (1955); dens o C Derkert, Den stora omvälvningen (De sköna konsternas akademi, 1986), s 175; E Wallenqvist, G S (Konstrevy 1938). – G S 50 år (DN 20 aug 1942); nekr i DN 4 maj 1977.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ernst Gunnar Andreas Svenson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34882, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34882
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ernst Gunnar Andreas Svenson, urn:sbl:34882, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-04-26.