Meriter

Svensson, Axel Bernhard, f 2 feb 1879 i Våxtorp, Hall, d 14 sept 1967 i Sthlm, Västerled. Föräldrar: hemmansbrukaren o snickaren Nils Peter S o barnmorskan Hulda Amalia Borgström. Sjöman 94–95, genomgick folkskollärarutbildn i Växjö 97–01, lärare vid Forserums folkskola, Jönk, 01–05, ingick i red för Ungdomsbladet: organ för Kristliga ungdomsförb i Sydsverige 06–10, förste predikant i Betlehemskyrkan i Sthlm 06–11, red för Nya väktaren 08–67, grundare av Evangeliska fosterlands-stiftelsens bibeltrogna vänner 10, grundare av samt sekr o reseombud i Missionssällsk bibeltrogna vänner 11, ordf där från 30, predikant i Roseniuskyrkan, Sthlm, från 11, ingick i red för Bibeltrogna vänners missionstidn från 12, företog resor för missionen i Tyskland, Österrike o Italien 13–14, utgav Bibeltrogna vänners julkalender 16–60, företog missionsresor i Abessinien (Etiopien) 29–30, 38–39 o 47 samt Kenya 39, led av The National geographic society, Washington DC, 35, av Sv missionssällsk 40, av styr för Sv bibelsällsk 47–57, av allm kyrkomötet 51, 53, 57 o 58, av Samarbetsrådet Kyrklig samling kring Bibeln o bekännelsen 58. – Erhöll flera ordnar, bl a Etiopiska treenighetsorden 40 o Finl VRO 45.

G 26 dec 1902 i Kattarp, Skå, m sin kusin Sabina Charlotta Borgström, f 20 dec 1881 där, d 8 jan 1967 i Sthlm, Västerled, dotter till målaren Frans Wilhelm B o Nelly Charlotta Persson.

Biografi

Efter ett par år till sjöss utbildade Axel B S sig till folkskollärare men tjänstgjorde som sådan endast en kort tid. Genom läsning av bl a Viktor Rydberg (bd 31), Georg Brandes och framför allt Friedrich Nietzsche hade han övergivit sin barndoms rosenianska tro och blivit aktivistisk ateist. När han efter studium av teologerna Julius Wellhausen och Adolf von Harnack läste religionsforskaren Hermann Gunkels Sagen des Genesis fann han den bygga på en obestyrkt hypotes och började sätta sin ståndpunkt ifråga. Under sin tid som lärare i Forserum blev han 1902 av en svåger ombedd att i svår snöstorm följa denne till ett nyevangeliskt bönemöte. Vid mötet läste denne för de få närvarande Carl Olof Rosenius (bd 30) uppsats ”Christi rike ett förlåtelserike” ur tidskriften Pietisten 1847, där den herrnhutiska läran om den s k universella rättfärdiggörelsen utlades. Innehållet påverkade S starkt och han daterade sin omvändelse till denna händelse, som blev startpunkten för hans utveckling till den rosenianska nyevangelismens mest profilerade företrädare för en strikt luthersk-ortodox bibelsyn, och till en uppmärksammad och stridbar debattör i 1900-talets svenska kyrkoliv.

S etablerade sig tidigt som skribent, bl a med en uppgörelse med sin övergivna nietzscheanska ståndpunkt (I skolen blifva såsom Gud, 1905) och också genom kritik mot den livsåskådning Ellen Key (bd 21) lagt fram i Livslinjer (Radanmärkningar, 1907). 1906 blev han predikant i Betlehemskyrkan i Stockholm. Som Rosenius sentida efterträdare fick han därmed en av Evangeliska fosterlands-stiftelsens (EFS) mest centrala och prestigefyllda befattningar. Han kom vid flera tillfällen att ha August Strindberg (bd 33) som åhörare och de brevväxlade 1907–08, varvid Strindberg, som arbetade med En ny blå bok, bl a frågade S till råds om sitt skrivande (Två brev från Strindberg, 1948).

Mellan S och EFS:s missionsdirektor Adolf Kolmodin (bd 21) ägde åren runt 1910 en uppmärksammad kraftmätning rum. Kolmodin, som var professor i exegetik i Uppsala, uppfattades allmänt som en starkt konservativ exeget, som ville rida spärr mot den liberala teologin och radikala bibelforskningen. I skriften Kristendomen och den urkristna församlingens bibel (1908), pläderade han å ena sidan för en åtskilligt mera kyrkligt-traditionell uppfattning än samtidens liberalteologi men ville å den andra mjuka upp den gamla bibelortodoxin och se Bibeln också som en historisk urkund. Han hade bl a sagt att man inte ”får sätta likhetstecken mellan allt i Gamla testamentet och Guds ord” eftersom Jesus själv kritiserat den mosaiska lagen. Det gick därför inte, som man tidigare gjort i kyrkans historia, att uppfatta Gamla och Nya testamentet ”såsom Guds ord i samma fullhet och sanning”.

S såg Kolmodins ståndpunkt som jämförelsevis måttfull, men reagerade mycket skarpt mot att den fördes fram inom EFS. Han gav ut en motskrift (Håll det du har…, 1909), där han drev den äldre bibeltolkningen, att hela Bibeln var Guds ofelbara ord. Han ansåg visserligen att Kolmodins bok innehöll ”många förträffliga sanningar” och var delvis upplysande och i början verkligt trosstärkande. Men mot påståendet att allt i Bibeln inte var ”ingivet” av Gud gick han till intensivt motangrepp. Vid EFS:s årsmöte 1909 blev detta en förtroendefråga för Kolmodin. Styrelsens ansvarsfrihet sattes ifråga och S menade att den endast kunde medges om man samtidigt uttalade ett beklagande över att boken utgivits. Med röstsiffrorna 133–113 beviljades dock ansvarsfrihet utan inskränkningar.

S menade att hela Bibeln var ”till sakinnehåll och ordalag av Guds Ande ingiven”. Enligt den verbalinspirationsteori han drev, hade den genom författarnas gudomliga ingivelse tillkommit såsom ”ett under”. En mekanisk inspirationslära avvisade han (Vad skall man säga om verbalinspirationen?, 1928).

Den nyevangeliska rörelsens medlemmar och sympatisörer använde ofta som självbenämning ordet ”missionsvänner”. Anton Karlgren (bd 20) hade i Dagens Nyheter beskrivit de båda grupperna som ”de stiftelsetrogna” respektive ”de bibeltrogna vännerna”; detta blev allmänt brukade informella benämningar. Eljest kallade man i början varandra för ”kolmodinare” och ”svenssoniter”. Med S som drivande kraft grundades 1910 organisationen Evangeliska fosterlands-stiftelsens bibeltrogna vänner (EFSBV). Syftet var att motarbeta bibelkritikens försök att vinna terräng inom EFS.

EFS:s årsmöte 1911 beslöt genom en stadgeändring att den som engagerade sig i EFSBV inte samtidigt kunde anses höra hemma inom stiftelsen. Minoriteten hade på så sätt uteslutits och en organisatorisk splittring inom rosenianismen var ett faktum. På bl a S:s initiativ konstituerades nu Missionssällskapet bibeltrogna vänner (BV), som en från EFS fristående, inomkyrklig missionsorganisation. Själv uppfattade man sig som kvarlevan av den gamla stiftelsen.

Det var inte bara bibelsynsfrågan, utan också relationen till Svenska kyrkan och det han såg som en ambivalens inom EFS rörande läran om den universella rättfärdiggörelsen, som för S var viktiga kontroverspunkter. I den splittring som uppstod fick BV sina starkaste fästen i norra Skåne, västra Blekinge och Västerbotten. I konflikten har också spårats en spänning mellan centralt och regionalt i EFS. S var från starten BV:s sekreterare och reseombud och från 1930 till sin död dess ordförande.

Med fokus på S:s person blev stämningen inom EFS infekterad och han blev 1911 uppsagd från sin tjänst vid Betlehemskyrkan. De ca 70 personer som samtidigt med honom utträdde ur Stockholms evangelisk-lutherska missionsförening bildade i stället Roseniusföreningen, som anslöts till BV. Denna fick hyra och senare köpa det 1877 uppförda Betesda missionshus nära Engelbrektsplan i Stockholm, som nu fick namnet Roseniuskyrkan. S anställdes som predikant där och förblev i föreningens tjänst livet ut.

En rad av EFS:s missionärer och lokala medarbetare i Eritrea och Abessinien solidariserade sig med S:s linje och BV öppnade egna missionsfält. S blev därmed också en internationellt verksam missionsledare. Vid tre tillfällen reste han på BV:s uppdrag till Afrika, 1929–30 i ett försök att på nytt få sända missionärer till Eritrea. Efter ett par års helt avbrutna kontakter under italiensk–abessinska kriget, då alla missionärer var utvisade, reste han 1938–39 åter dit varefter missionen kunde återupptas. Under resan medarbetade han med en serie reportage i Dagens Nyheter. Med kejsar Haile Selassie hade S goda kontakter och ännu en resa ägde rum 1947 (Etiopiens kejsare och vår mission, 1948). Till följd av detta missionsarbete konstituerades Lutheran Church of Eritrea 1960. För en första rekognoscering om ett nytt missionsfält reste S till Kenya 1939, men arbetet där upptogs inte förrän 1947, efter världskrigets slut. Ur detta bildades 1963 Lutheran Church in Kenya.

Redan 1908, före konflikten med EFS, hade S startat månadstidskriften Nya väktaren, vilken han från 1911 och under nära sextio år – som ensam ägare, redaktör och ansvarig utgivare – skulle driva fram till sin död. Dess ursprungliga syfte var att bekämpa ”bibelkritiken” och att försvara EFS:s självständiga ställning och konstruktion med autonoma missionsföreningar. Det var genom dem, inte genom den kyrkliga s k församlingsrörelsen, som S menade att en inre mission borde ske. Han var därför kritisk mot bildandet av Svenska kyrkans diakonistyrelse, som han uppfattade som en präststyrd konkurrent till EFS (Svenska kyrkans diakonistyrelse, 1909).

Genom Nya väktaren blev S välkänd över hela landet och långt utanför sitt eget sammanhang. Från 1919 sändes tidskriften gratis till landets alla präster, kristendomslärare i den allmänna skolan och teologie studerande, med tiden också till riksdagsledamöterna. Redan i första årgången skrev han en längre uppsats om den universella rättfärdiggörelsen (Om försoningen i Kristus, 1908–09). Åtskilligt utrymme ägnades åt apologetik, samtidsanalys och aktuella kommentarer till det kyrkliga livet. Som skribent valde S medvetet att hålla vad han kallade en kärv ton, eftersom han funnit att ingen fäste sig vid ”stillsamt mummel” (brev till E Linderholm 18 april 1922). Hans många gånger skarpa iakttagelseförmåga, orädda kamplust och journalistiska brio ledde till slagkraftiga formuleringar som citerades i dagspressen. Tidskriften blev överallt läst, med gillande, ogillande eller ibland t o m indignation och S blev en aktiv opinionsbildare i Svenska kyrkan. Tidskriften var hans privata språkrör, inte BV:s, och han framträdde där under olika signaturer, t ex A S-n, Amythos, B Lähme eller M Sinistra, men också osignerade bidrag var i regel författade av honom.

I BV:s ledning väcktes runt 1920 tanken att sällskapet skulle ombildas till en luthersk frikyrka och medlemmarna alltså utträda ur Svenska kyrkan med de formella fördelar detta gav. För att undersöka effekterna av en sådan åtgärd deltog S 1922 i en pastoralkonferens med den 1876 grundade Evangelisch-Lutherische Freikirche i Sachsen. De erfarenheter S då gjorde styrkte honom i övertygelsen att BV skulle förbli en lekmannarörelse inom Svenska kyrkan. Tanken på en frikyrkobildning kom aldrig upp på BV:s officiella dagordning.

S tog nu teologiska intryck av den nylutherske systematikern Christoph Ernst Luthardt i Leipzig och stod framför allt under inflytande av den tysk-amerikanske konfessionellt lutherske teologen Franz Pieper och dennes 1917–24 utgivna Christliche Dogmatik. Han fann där inte bara stöd för sin uppfattning om den universella rättfärdiggörelsen, utan mötte den fördjupade ecklesiologi han nu gjorde till sin. Han publicerade 1923 en mera genomarbetad kyrkoteologi, där han bl a markerade hur kyrko- och lärotukt hörde till kyrkans kännetecken, notæ ecclesiæ (Om den kristna kyrkan, 1923).

Det sistnämnda gjorde att han inte stillatigande kunde bevittna hur präster förkunnade sådant som stod i strid med den apostoliska trosbekännelsen och de lutherska bekännelseskrifterna. Kyrkoherden August Bruhn i Skepparslöv i Skåne hade på ett utmanande sätt offentligt tagit avstånd från bl a kyrkans lära om treenigheten, inkarnationen och försoningen, och komministern i Hosjö Åke Frödin hade deklarerat att han ”kastat loss från tron på en personlig Gud i traditionell mening” (Frödin, 1937). Bruhn anmäldes 1937 till domkapitlet i Lund, också av S (Ett läromål inför domkapitlet i Lund, 1937). Ärendet överlämnades till biskopen, Edvard M Rodhe (bd 30), för enskild handläggning. I ett skarpt och utförligt visitationstal gick Rodhe till rätta med Bruhn (Rodhe). S vände sig därefter till landets övriga biskopar för att förmå dem att gå ut med ett upprop till alla Sveriges präster med avståndstagande från en förkunnelse liknande Bruhns (rundskrivelse 5 april 1937, S:s arkiv). Dessa beklagade enskilt det inträffade, men gjorde ingen gemensam aktion. S tog då saken i egna händer och riktade sig i Nya väktaren och genom cirkulärbrev till landets alla tjänstgörande präster med uppmaning att ställa sig bakom en gemensam protest. Denna fick ett mycket starkt gensvar – 1 142 präster satte sina namn under ett av S författat avståndstagande från de nämnda prästernas ståndpunkter att ”den som icke tror på en personlig och treenig Gud icke är skickad att vara präst inom Svenska kyrkan”. Genom parallella enhälliga yttranden, bl a från stiftsmötena i Växjö och Luleå med församlade präster och lekmän, blev antalet instämmanden i sak större än siffran utvisade. Uttalandet med alla undertecknarnas namn trycktes och spreds som en broschyr (Till Sveriges folk, 1938).

Den stora anslutningen till S:s upprop och de många kontakter han på så sätt knöt, ledde till att han omprövade sin kritiska syn på Svenska kyrkan. I programskriften Stå vi inför en väckelse inom kyrkan? (1938), menade han nu att det var denna ”som ensam hade förutsättningar att nå hela nationen”; varken BV, EFS eller någon annan organisation räckte till för detta. S började nu uppfatta 1600-talets lutherska ortodoxi – inte längre 1800-talsväckelserna – som höjdpunkten i svenskt kyrkoliv (Prästerna och vårt folks räddning, 1942).

Genom sitt initiativ och sin förändrade kyrkosyn kom S att få ett allt större förtroende i kyrkliga kretsar och invaldes i alla kyrkomöten under 50-talet. Han fick där en vidare plattform än tidigare och kom att möta företrädare för Svenska kyrkan i hela dess bredd. Han tog under 40- och 50-talen intryck från olika håll, såväl från den ungkyrkligt präglade folkkyrkotanken, som från den s k nya kyrkosynen och högkyrkligheten (Två rörelser till kyrklig förnyelse, 1947; Församling och kyrka, 1952). Också prästämbetets apostoliska succession började han värdera positivt (Det apostoliska arvet, 1957). Han hade under 50-talet biskoplig venia att predika i nästan alla stift och deltog regelbundet som inbjuden gäst i prästmöten och stiftsmöten i Stockholm.

Dissenterlagskommittén hade 1949 gett förslag till en ny religionsfrihetslag med fri utträdesrätt ur Svenska kyrkan. I sin remiss hade Kammarkollegium emot detta gjort gällande, att kyrkan vore att betrakta som en del av statsförvaltningen. Denna beskrivning avvisades explicit i Kungl Maj:ts proposition, som markerade att Svenska kyrkan i stället var en till sin bekännelse bunden andlig gemenskap och ett trossamfund med rötter i urkyrkan. S avvisade kollegiets mening, men noterade att begreppet trossamfund inte sade något om kyrkans rättsnatur. Denna ville han få klarlagd. I en kyrkomötesmotion begärde han en utredning med syftet att Svenska kyrkan ”blir otvetydigt erkänd som rättssubjekt och tillerkänns befogenhet att utan riksdagens medverkan få genom sina egna organ ensam avgöra allt, som rör hennes lära, trosbekännelse, gudstjänstordning, inrättandet av nya ämbeten och tjänster, prästutbildning och själavårdande arbete samt andra interna kyrkliga ärenden”. Svenska kyrkans och statens intressen borde tillgodoses genom en ”konkordatliknande överenskommelse”. Motionen avslogs med siffrorna 44–35 och elva nedlagda röster. Kyrkomötet ville inte medverka till någon förändring av Svenska kyrkans statsrättsliga ställning.

I konsekvens med sin kyrkosyn, och uttryckligen utifrån sin uppfattning om den universella rättfärdiggörelsen, hade S i kyrkomötesdebatten om religionsfrihetslagen markerat att dopet måste utgöra grunden för medlemskapet i Svenska kyrkan; detta ingick inte i lagförslaget. Sin syn på kyrka och stat utvecklade han därefter i skriften Svenska kyrkans grund och nuvarande läge (1952), där han bl a efterlyste en kyrkans riksstyrelse, som skulle föra kyrkans talan under ärkebiskopens ledning.

S återkom vid påföljande kyrkomöte 1953 med en liknande motion om kyrkans rättskapacitet och beslutanderätt i inre angelägenheter liksom om den kyrkliga egendomen m m. Den uttalade konkordatstanken var nu bortlyft och han poängterade uttryckligen att han inte önskade någon ändring av relationerna mellan kyrka och stat. Motionen avstyrktes även denna gång i utskottet, men kyrkomötet beslöt att hos Kungl Maj:t anhålla om att den överlämnades till utredningen om kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter. Däri föreslogs sedermera som S yrkat, att en ny lagstiftningsform skulle införas för kyrkans religiösa verksamhet, där Kungl Maj:t och kyrkomötet ensamma skulle vara beslutande. Genom det temporära reformstopp som blev en konsekvens av den stora kyrka–stat-utredning, som sjösattes några år senare, kom något beslut i ärendet emellertid aldrig till stånd.

En grundhållning hos S var att lekmän skulle ta ansvar i kyrkan. I den spirande diskussionen om ny biskopsvalslag ville han dock, genom en motion vid kyrkomötet 1953, att endast präster skulle ha rätt att delta i val av biskopar. Han menade att ett föreslaget lekmannadeltagande i sådana val skulle leda till att dessa politiserades och till detta ville han inte medverka. Samtidigt föreslog han att ärkebiskopen skulle befrias från uppgiften att vara stiftschef och ”få sina ämbetsuppgifter preciserade med hänsyn till nutida förhållanden”. Också på denna senare punkt föregrep S en senare tids utveckling. Motionen överlämnades till biskopsvalskommittén. Genom sina olika förslag vid dessa kyrkomöten kan S på flera sätt sägas ha varit långt före sin tid.

Vid kyrkomötena 1957 och 1958 tillhörde S det särskilda utskottet, som hade att behandla frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Han deklarerade, att kvinnor mycket väl kunde bli präster ”om det inte stått ett Herrens bud emot”. När han därför bestämt avvisade förslaget motiverades detta av lydnaden mot Guds ord, och av att kyrkan i en sådan fråga inte fick ta samhällspolitiska hänsyn. Han reserverade sig mot beslutet och var en av initiativtagarna, när minoritetslinjen från olika kyrkliga riktningar bildade samarbetsrådet Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen, där han blev en av förgrundsgestalterna.

Under sextio år och intill sin bortgång vid 88 års ålder hade S Nya väktaren som sin främsta tribun. De positioner han i sin ungdom intagit ifråga om bibelsyn och rättfärdiggörelse vidhöll han med emfas livet igenom, medan hans kyrkosyn genomgick en betydande förändring i flera steg. Från 30-talets slut både tog och fick han ett ökande ansvar för Svenska kyrkan i stort och på dess nationella nivå. Som opinionsbildare och debattör var han hela livet mycket aktiv och uppmärksammad.

Författare

Oloph Bexell

Arkivuppgifter

S:s arkiv (62 vol: brevkoncept, brev från o stort antal till S, många från G A Danell, B Giertz, J Marelius, S Stark m fl, självbiogr anteckn:ar, handl:ar från kyrkomöten o flera organisationer, släktutredn:ar, klipp m m samt Nya väktaren 1908–1967) i LLA. – Brev från S i KB (bl a till A Strindberg), LUB (bl a till E C Newman), UUB (bl a till A Kolmodin, E Linderholm o N Söderblom).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Utan förskyllan. Betraktelse öfver Rom. 3: 23–24 [omslag:] hållen i Missionhyddan å Kungsholmen, Stockholm i november 1906. Sthlm 1906. (A Wallén & C:o boktr). 18 s. [2. uppl 1907. 3. uppl 1940 (med moderniserad stavning): Utan förskyllan. Betraktelse över Rom. 3: 23–24 [omslag:] hållen i november 1906, Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 1940, 20 s. 4.–5. uppl 1941–45. Översättning till somali (Mombasa u å {senast 1970}).] – ”Håll det du har…”. Bidrag till diskussionen ang. prof. A. Kolmodins skrift ”Kristendomen och den urkristna församlingens bibel.” Sthlm 1908. (A Wallén & C:o boktr). 18 s. [2. uppl 1909. Följdskrift till: A Kolmodin, Kristendomen och den urkristna församlingens bibel. Sthlm: Evangeliska fosterlandsstiftelsens förlags-expedition (i distribution), 1908. 39 s. (Bibliska tids- och stridsfrågor, 7). (Kolmodins skrift utgavs sedermera i två reviderade upplagor, 1909 och 1913.) S:s skrift omtryckt som bilaga 1 till Missionssällskapet Bibeltrogna vänners historia under tiden 1911–1961 (1961; se nedan), s 233–247.] – Salt. Skisser och resonemang. Sthlm: A Wallén & comp. i distribution, 1908. 103, [1] s. – Sanning. Betraktelser. Sthlm: Nya väktarens förlag, 1909. 76 s. – Efterfölja bibelkritici Kristi och fädernas föredöme? Sthlm: Nya väktarens förlag, 1910. 10 s. (Nya väktarens småskrifter, 2). – Klara linjer. Sthlm: Nya väktarens förlag, 1910. 10 s. (Nya väktarens småskrifter, 1). – Till Stockholms Evangelisk-lutherska missionsförening. [Omslag.] Sthlm 1911. (A Wallén & C:o boktr). 15 s. [Undertecknat av S. Med anledning av stridigheterna inom EFS under vintern 1911 kring S:s engagemang i Bibeltrogna vänner. Omtryckt i: Skrifvelser med anledning af Stockholms Evang. lutherska missionsförenings beslut på kvartalsmötet den 9 jan. 1911, Sthlm 1911, (Nordiska boktr), s [3]–19, under rubriken Predikanten Axel B. Svenssons svar. Följdskrifter: Styrelsens belysning (Ibid, s [20]–36) {undertecknat av sju personer}; G L Lagergrehn, A F Hallberg, J F Franzén, Reservation (Ibid, s 31–32); Till eder såsom medlem av Stockholms Evang. lutherska missionsförening, Sthlm 1911, (Nordiska boktr), 8 s {styrelsens rundskrivelse undertecknad av åtta personer}.] – Utmed vägen. Sthlm: Nya väktarens förlag, 1911. 234 s. [Består av ett tiotal uppsatser och drygt 20 dikter, som enligt S:s förord tidigare varit publicerade i olika tidskrifter och kalendrar.] – Evangeliska fosterlands-stiftelsen, den moderna teologien och Bibeltrogna vänner. Sthlm: A Wallén & C:o i distribution, 1912. 96, [3] s, fotogr. [Pseudonym: Amythos.] – En segerhymn. Betraktelse öfver psalmen 68. Helsingfors: Lutherska evangeliföreningen i Finland, 1917. 61 s. [2. uppl 1961: Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 63 s.] – Berättelser ur livet. Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 1919–21. D I–III. [Noveller med kristna motiv.] D I. 1919. 112 s. D II. 1919. 111 s. D III, Skuggor och dagrar. 1921. 111 s. – En svensk psalmbok. Berättelse ur livet. Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 1921. 31 s. [Kristlig berättelse. 2.–5. uppl 1936–55. 6., omarbetade uppl 1976: Kristina från Gliefall eller En svensk psalmbok. Berättelse ur livet, Örkelljunga: BV förlag, 30 s.] – Dikter. Sthlm: Nya väktarens förlag, 1925. 92, [3] s. – Var skall jag finna Gud? Ett ord till en ung människa. Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 1927. 27 s. [Pseudonym: Amythos. Översatt till danska 1977, och då publicerad under S:s eget namn.] – När lindarna blomma… Berättelser ur livet. Sthlm: Nya väktarens förlag, 1928. 96 s. – Vad skall man säga om verbalinspirationen? Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 1928. 22 s. [Pseudonym: Amythos. 2. uppl 1929.] – Icke med makt och icke med kraft. Huru den lutherska reformationen befästes i Sveriges rike genom mötet i Örebro år 1529. Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 1929. 23 s. – Genom Abessinien med expresståg och karavan. Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 1930. 288 s, fotogr. [2.–3. uppl s å.] – Innanför förlåten. Betraktelse över Ebr. 6: 17–20. Sthlm: Nya väktarens förlag, 1934. 32 s. – Kan man ännu tro på bönhörelse? Reflexioner med anledning av tilldragelserna i Abessinien. Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 1936. 15 s. [Tidigare tryckt i Nya väktaren.] – Stå vi inför en väckelse inom kyrkan? (1938). Se under bidrag nedan. – Till Sveriges folk. En prästerlig opinionsyttring. Sthlm 1938. (Norrmalmstr). 29 s. [Cirkulärbrev författat av S (se vidare biografitexten ovan). Med efterord av S, daterat 18 mars 1938.] – Abessinien under italienarna. Iakttagelser och intryck under nya färder i landet oktober 1938–januari 1939. Sthlm: Bonnier, 1939. 217 s, [56] pl-s, fotogr. – AbiEsers vinbärgning. En samling dikter. Sthlm: Nya väktarens förlag; Seelig & C:o, 1943. 151 s. – Det återuppståndna Etiopien eller Abessinien nu och förr. Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 1948. 222, [1] s, [30] pl-s, fotogr. – Svenska kyrkans grund och nuvarande läge. Föredrag vid Ärkestiftets pastoratsförbunds årsstämma i Uppsala den 26 mars 1952. Sthlm u å [1952]. 24 s. – Världen vet. U o [Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag,] 1959. 12 s. [Ny upplaga 1965: 14 s.] – Missionssällskapet Bibeltrogna vänners historia under tiden 1911–1961. Utg av Sällskapets styrelse. Sthlm 1961. (Norrmalms-tr). 304 s, lvi pl-s, fotogr. [Anonymt författad av S och granskad av den övriga styrelsen.] – Det fasta ordet. Ur Nya väktaren. Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 1969. 363, [1] s. [Urval av artiklar med uppbyggelsekaraktär och själavårdande innehåll. Totalt återges 74 artiklar, tidigare tryckta 1908–64.] – Tillbaka till evangelium. Ett sjuttioårsminne 1908–1978. Tre artiklar ur Nya väktaren 1908 och 1910. Förord av E Giselsson. Sthlm; Örkelljunga: BV-förlag, 1978. 45 s. – Predikan i anda och sanning. Ett urval essäer om kristen förkunnelse. Sthlm; Örkelljunga: BV-förlag, 1990. 80 s. [Uppsatserna har med ett par undantag tidigare tryckts i Nya väktaren, och majoriteten är från 1940-talet. Stavningen har moderniserats.] – Kanske sista kallelsen. [Omslag. Verso:] Örkelljunga: BV-förlag, [omslagets baksida:] 1991. 6 s. [Enligt anmärkning utdrag ur en artikel tidigare publicerad i Nya väktaren, tidpunkt eller titel anges ej.]

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som nämns i biografitexten ovan eller som har använts som källor: ”I skolen blifva såsom Gud”… Kritisk studie af Friedrich Nietzsches teori om öfvermänniskan. (Facklan. Tidskrift för kristlig tro och forskning, årg 4, 1905, s [65]–71). [Undertecknat: A. S–n. Omtryckt under titeln: Zarathustra (Utmed vägen (1911; se egna verk ovan), s [93]–110).] – Radanmärkningar. Strödda reflexioner med anledning af fröken Ellen Key’s ”Lifslinjer” (Facklan, 6, 1907, s [294]–306). [Undertecknat: A. S–n. Omtryckt under titeln: ”Lifslinjer” (Utmed vägen (1911; se egna verk ovan), s [111]–143).] – Om försoningen i Kristus (Nya väktaren, årg 1, 1908, s 51–54, 67–69, 75–77, 90–92; 2, 1909, s 2–4, 18–20, 35–36). [Anonymt bidrag. Omtryckt i: Tillbaka till evangelium (1978; se under egna verk ovan), s 11–41.] – Kyrkliga utvecklingslinjer (Ibid, 1, 1908, s 11–14, 18–20). [Undertecknat: A. S–n.] – Svenska kyrkans diakonistyrelse (Ibid, 2, 1909, s. 11–14). [Undertecknat: A. S–n.] – En pastoralkonferens i Berlin (Ibid, 15, 1922, s 188–190). [Anonymt bidrag.] – Om den kristna kyrkan. Dogmatisk studie (Bibeltrogna vänners julkalender, årg 8, 1923, s [35]–54). [Undertecknat: Amythos. Omtryckt i: Rapport till Bibeltrogna vänners årsmöte 1986, 1986, s 34–43.] – De tyska lutheranerna och lekmannapredikan (Nya väktaren, 16, 1923, s 30–31). [Anonymt bidrag.] – Ett läromål inför domkapitlet i Lund (Ibid, 30, 1937, s [65]–70). [Artikeln är osignerad, men i den ingår ett brev till domkapitlet i Lund undertecknat av S som är daterat 19 maj 1937.] – Visitationen i Skepparslöv (Ibid, s 114–120). [Anonymt bidrag.] – Stå vi inför en väckelse inom kyrkan? (Ibid, 31, 1938, s 26–36). [Undertecknat: A. S–n. Särtryck: Stå vi inför en väckelse inom kyrkan? En deklaration av A B S och en anmälan av M Möllervärn. Sthlm: Nya väktarens förlag, 1938. 40 s. I särtrycket återges S:s artikel på s 8–28. Följdskrift: M Möllervärn, En väckelseparoll (s 29–39).] – Prästerna och vårt folks räddning (Ibid, 35, 1942, s [65]–69). [Anonymt bidrag.] – Två rörelser till kyrklig förnyelse (Ibid, 40, 1947, s 71–76). [Undertecknat: Amythos.] – Nya väktaren och kyrkan (Ibid, s 144–150). [Anonymt bidrag.] – Etiopiens kejsare och vår mission (Bibeltrogna vänners missionstidning, årg 36, 1948, s 24–27). – Två brev från Strindberg (DN 20 nov 1948). – Församling och kyrka (Nya väktaren, 45, 1952, s 5–8, 22–25, 36–40). [Oavslutad artikelserie. Delarna är osignerade, men är enligt innehållsförteckningen till årgången publicerade under pseudonymen Amythos.] – Kyrkans förnyelse (Ibid, 47, 1954, s 127–132). [Undertecknat: Amythos.] – Det apostoliska arvet (Ibid, 50, 1957, s 3–7). [Undertecknat: Amythos.] – Beträffande S:s bidrag i övrigt kan noteras att han enbart i Nya väktaren publicerade uppskattningsvis 1200 bidrag 1908–67 under signaturerna A. S–n. och Amythos. Därutöver lät han i denna tidskrift trycka ett okänt antal anonyma bidrag samt bidrag under andra signaturer som B. Lähme. I Bibeltrogna vänners missionsblad publicerade S uppskattningsvis 650 bidrag 1911–67, i allt väsentligt under signaturen A. S–n. S var flitigt verksam även i de övriga tidskrifter och årsböcker han redigerade och torde därför totalt ha skrivit någonstans mellan 2000 och 2500 bidrag.

Redigerat: Ungdomsbladet. Organ för Kristliga ungdomsförbundet i Sydsverige. Årg 1(1906)–4(1909). Karlshamn: Ungdomsbladet, 1906–09. [S redigerade tidskriften från starten (de första månaderna tillsammans med S Thorén) och som längst till årsskiftet 1909/10.] – Nya väktaren. Årg 1(1908)–60(1967): n:o 9. Sthlm: Nya väktaren, 1907–67. [S redigerade tidskriften till sin död 1967.] – Bibeltrogna vänners missionstidning. Organ för Missionssällskapet Bibeltrogna vänner. Årg 1(1912)–56(1967): n:o 9. Sthlm: Missionssällskapet Bibeltrogna vänner, 1912–67. [S ingick i redaktionen till sin död 1967. Vilken hans roll i denna var har ej med säkerhet kunnat fastställas.] – Bibeltrogna vänners julkalender. Årg. 1(1916)–45(1960). Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 1916–60.

Utgivit (bearbetat): Martin Boos och väckelsen i Gallneukirchen. Berättelser ur lifvet efter Boos egna anteckningar återgifna af A B S. Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 1916. 79 s. – Om rättfärdiggörelsen inför Gud. Vittnesbörd ur de gamles skrifter samlade af A B S. Sthlm: Bibeltrogna vänners förlag, 1916. 40 s. [Utdrag ur skrifter av M Luther, J Arndt, A Nohrborg och C O Rosenius. 2. uppl 1970: 36 s. 3. uppl 1974: 35, [1] s. 5. uppl 2011: Rättfärdiggörelsen inför Gud. Vittnesbörd samlade av A B S, 54 s. 4. uppl har ej kunnat beläggas. Översatt till swahili: Kuhesabiwa haki mbele ya Mungu (översättningen odaterad, sannolikt utgiven på 1970-talet) och till engelska: About our justification before God. Testimonies from the Writings of the Old Teachers (Hong Kong, odaterad, sannolikt utgiven på 1980-talet).]

Källor och litteratur

Styrelse- o årsmötesprotokoll 1907–1911, Evangeliska fosterlands-stiftelsens arkiv (EFSA), ULA. Styrelseprotokoll 1909–1911, Missionssällskapet Bibeltrogna vänners arkiv, Roseniuskyrkan, Sthlm (originalen, avskrifter finns i RA).

Allmänna kyrkomötets protokoll 1951, 1953, 1957 o 1958; E Bengtsson, Axel B Svensson: en levnadsteckning (1979); Berättelse öfver Bibeltrogna vänners verksamhet under år 1912 afgifven i juni 1913 (Bibeltrogna vänners missionstidning 1913); I Brohed, Religionsfrihetens och ekumenikens tid (Sveriges kyrkohistoria, 8, 2005); G A Danell, Några minnen av Axel B Svensson (Nya väktaren 1967); Den rosenianska väckelserörelsen cirka 1890–1920 och bildandet av Missionssällskapet Bibeltrogna vänner 1911, ed R Imberg o T Larspers (2010); Dissenterlagskommitténs betänkande med förslag om religionsfrihetslag m m (SOU 1949:20); Etiopiens kejsare och vår mission (Bibeltrogna vänners missionstidning 1948); Å Frödin, Gudstrons kris (Ny tid 8 mars 1937); V Halldin Norberg, Swedes in Haile Selassie’s Ethiopia, 1924–1952: a study in early development co-operation (1977); S Hidal, Bibeltro och bibelkritik: studier kring den historisk-kritiska bibelsynens genombrott … (1979); P Hulthén, Axel B Svensson (Svenska folkrörelser, 2, 1937); I Jesu spår: evangelisk luthersk mission – Bibeltrogna vänner 1911–2011, ed R Imberg m fl (2011); R Imberg, A door opened by the Lord: the history of the Evangelical Lutheran Church in Kenya (2008); dens, Från Stockholm 1911 till Göteborg 2005 via Kenya (Lyda Gud mer än människor: festskrift till Arne Olsson [2010]); dens, Missionssällskapet Bibeltrogna vänner som ett ”EFS II” (Den rosenianska väckelserörelsen cirka 1890–1920 … [2010]); A Kolmodin, Kristendomen och den urkristna församlingens bibel (1908); dens, Sjömansvännen såsom ett ifrågasatt gemensamt organ för Svenska kyrkans och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Sjömansmission (Missions-tidning 1908, nr 17); Kungl Maj:ts proposition till riksdagen 1951:100 (1951); Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m m: betänkande avgivet av 1951 års kyrkomöteskommitté (SOU 1955:47); T Larspers, Konfessionalitet och medbestämmande: Evangeliska fosterlands-stiftelsens struktur och den nyevangeliska väckelsens regionala nivå fram till 1922 (2012); D Lindmark, Kvarlevan av den gamla stiftelsen: Missionssällskapet bibeltrogna vänner, Axel B Svensson och historien (Minne och möjlighet: kyrka och historiebruk från nationsbygge till pluralism, ed U Claesson o S Neuhaus, 2014); K A Lundqvist, Organisation och bekännelse: Evangeliska fosterlands-stiftelsen och Svenska kyrkan 1890–1911 (1977); dens, Den uppblossande BV-schismen i historisk belysning (Den rosenianska väckelserörelsen cirka 1890–1920 … [2010]); A Menghestu, Bakgrunden till och framväxten av en luthersk kyrka i Eritrea, 1911–1932 (2003); dens, Framväxten av en luthersk kyrka på Afrikas jord (Eritrea): uppkomst, utveckling och enhet (Den rosenianska väckelserörelsen cirka 1890–1920 …, 2010); J Månsson, Till Axel B Svenssons minne (Nya väktaren 1967); A Palmqvist, De aktuella kyrkobegreppen i Sverige (1964); R Persenius, Kyrkans identitet: en studie i kyrkotänkandets profilering inom Svenska kyrkan i ekumeniskt perspektiv 1937–1952 (1987); E Rodhe, Visitationen i Skepparslöv (Nya väktaren 1937); C O Rosenius, Christi Rike ett förlåtelserike (Pietisten 1847); [H Röstin m fl, Minnestal vid] Axel B Svenssons jordfästning. (Nya väktaren 1967); SMoK; E Stapelberg, Predikanten som älskade blåsväder (DN 29 sept 1967); S Stark, Axel B Svensson in memoriam. (Bibeltrogna vänners missionstidning 1967); R Söderlund, Läran om den universella rättfärdiggörelsen i teologihistorisk belysning (Svensk teologisk kvartalskrift 1979); dens, Den universella rättfärdiggörelsen: aktualiseringen av en gammal stridsfråga (Den rosenianska väckelserörelsen cirka 1890–1920 …, 2010) M Vigilius, Kirke i kirken: luthersk vækkelses-kristendom – fra kirkelig bevægelse over organisation til kirkeligt opbrud (2005); Väd.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Bernhard Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34913, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oloph Bexell), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34913
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Bernhard Svensson, urn:sbl:34913, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oloph Bexell), hämtad 2024-04-19.