Meriter

Svensson, Gudrun Inez Linnea, f 28 mars 1932 i Mariestad, d 22 juli 2005 i Sthlm, Joh. Föräldrar: arrendatorn Karl Gustaf S o Ester Kristina Olsson. Realex vid h folkskolan i Hagfors 23 maj 49, anställn:ar som diskare o städerska samt skrivbiträde, elev vid mode- o textillinjen vid Anders Beckmans reklamskola, Sthlm, 51–53, vid Sthlms tillskärarakad 52, anställn vid NK:s textilkammare 53–54, formgivare vid ab Stobo, studier vid Chicago Art Institute 56, designchef vid Borås wäfveri 57–71, frilansande formgivare för bl a Ikea, KF, Salinders, Åhléns o Duro, delägare tills m Carl Butler av kvarterskrogen o köksbutiken Svensson & Butler 68–73, en av grundarna av 10-gruppen 70, produktutveckl:expert vid Unido-projekt i Pakistan 74–75, arbete där inom textilt hantverk m stöd från SIDA 76–78, vik fackredaktör på DN:s söndagsbilaga 82, led av styr för Sv hemslöjdsfören:arnas riksförb 84–88, av designrådet för Brindfors Design Management ab 86, av ledn:gruppen för Design Center, Sthlm, 86–87, av styr för Statens konstmuseer 88–94, rektor för Konstfack 1 juli 90–30 juni 96, led av styr för Riksutställn juli 94–jan 95, av styr för stiftelsen Framtidens kultur 94–98, prof:s namn 19 juni 96. Modetecknare o skribent i Expressen, DN, Vi, Femina o Form. – Ogift.

Biografi

Från 1950-talets mitt var textilformgivaren Inez S en drivande kraft inom den svenska textildesignens utveckling. Envis och orädd arbetade hon för ett djärvare bruk av färg och form och lyfte fram en ny generation formgivare. Målmedvetet visade hon potentialen hos ung svensk design, och kämpade för att förbättra designerns villkor.

Uppvuxen på landsbygden i värmländska Råda började S 1951 på mode- och textillinjen vid Anders Beckmans reklamskola. Ambitionen var att bli modetecknare, men genom huvudläraren Göta Trägårdh fick hon upp ögonen för textilindustrins möjligheter. Eleverna uppmuntrades bland annat att delta i två mönsterpristävlingar som utlystes av Mölnlycke väfveri ab och ab Nils Nessim (bd 26). Flera priser gick till Beckmans skola, och S sålde ett rutmönster. Det blev hennes första tryckta tyg som sattes i produktion. Förutom Göta Trägårdh utgjorde även den finska textilformgivaren Viola Gråsten vid NK:s textilkammare en förebild. Gråstens mönster Oomph (1952) med slingrande trianglar i intensivt blågrönt och violett stod med sina dynamiska former och kulörer för något helt nytt inom svenskt textiltryck.

S avslutade sin utbildning vid Anders Beckmans skola 1953 och blev därefter assistent åt Göta Trägårdh. Genom dennas försorg kunde S praktisera på NK:s textilkammare under textilformgivaren Astrid Sampes ledning. Hennes första uppgift blev att rita mönsterrapport på Karl Axel Pehrsons målning Delfinisk rörelse. Mönstret skulle ingå i utställningen Signerad textil, där textilkammaren 1954 presenterade en ny kollektion textilmönster ritade av några av tidens främsta arkitekter, konstnärer och formgivare, däribland Sven Markelius (bd 25), Alvar Aalto, Olle Baertling, samt från textilkammaren Gråsten och Sampe. Under sin tid som praktikant fick S även inblick i en annan av textilkammarens stora satsningar, Linnelinjen, vars nyskapande textilier för hemmet presenterades på konstindustriutställningen H 55 i Helsingborg.

Då Stobo (Stockholms bomullsspinneri) med Göta Trägårdh som konstnärlig ledare satsade på ny inhemsk design, anställdes S som assistent och formgivare. Under sin tid där ritade hon ett flertal mönster som sattes i produktion, däribland storrutiga Bebop, Kally och Stenar. Ett av hennes mönster för Stobo visades på den skandinaviska vandringsutställningen Design in Scandinavia som 1954–57 turnerade runt i Nordamerika.

I mitten av 50-talet studerade S vid Art Institute i Chicago. Hon deltog även i föreläsningar vid Institute of Design, det s k New Bauhaus, grundat av tidigare lärare vid den tyska Bauhausskolan som flytt till USA efter att den nazistiska regimen 1933 tvingat skolan att stänga. Bland hennes inspirationskällor fanns modernismens designer Charles och Ray Eames, popkonstens Andy Warhol men även den mexikanska konsten med Frida Kahlo.

Vid hemkomsten blev S designchef vid Borås wäfveri, där hon under ett tiotal år hade en nyckelroll. Tidigare hade fabriken främst köpt in utländska mönster och följt den franska textilbranschens trender. Under S:s konstnärliga ledning inleddes samarbete med ett stort antal svenska formgivare, däribland Sven Fristedt, Lotta Hagerman och Gunila Axén. Borås wäfveri utvecklade en stark egen designprofil och en omfattande mönsterproduktion, där ny teknik som avancerade filmtrycksmaskiner för flerfärgstryck ökade designmöjligheterna. Företaget lanserade även nya material och produkter, däribland mönstrade påslakan som S formgav 1965. S lade stor vikt vid att formgivarna skulle få betalt för sitt arbete, och stärkte deras position i industrin.

Då Borås wäfveri i slutet av 1960-talet började rationalisera verksamheten, gick S vidare. Som frilansande formgivare ritade hon mönster och produkter för Åhléns, KF och Ikea. Till hennes senare klassiker för Ikea hör 1970-talets randiga mönster Strix och Strax liksom 1980-talets Randig banan. Hennes egen formgivning präglades av starka, klara färger och tydliga mönster, ofta med utgångspunkt i ränder och rutor.

Vid sidan av arbetet som formgivare var S under många år även verksam som modetecknare och skribent för fack- och dagspress samt drev tillsammans med vännen Carl Butler under en period Svensson & Butler i Stockholm, en kombinerad restaurang och butik för mode-, textil- och köksprodukter. 1973 spelade hon med i Tårtan, Carl Johan De Geers och Håkan Alexanderssons tv-serie för barn, och var samma år även klädformgivare vid Hans Alfredsons filmatisering av Kvartetten som sprängdes.

Då 10-gruppen startade 1970 i Stockholm var S en av initiativtagarna. De tio textilformgivarna hade upplevt att deras mest intressanta mönster sållades bort av industrin som för svåra och okommersiella, medan det fåtal mönster som de sålde inte sällan förvanskades under produktionen med nya färgställningar eller användningsområden. Formgivarens ställning var svag, något som de ville förändra. Tillsammans tog de kontroll över sitt arbete, från skiss till färdig produkt. Bland övriga medlemmar fanns Tom Hedqvist, Birgitta Hahn, Ingela Håkansson och Carl Johan De Geer. De var influerade av popkonst och det tidiga 1900-talets modernistiska avantgarde och ville med sina enkla, grafiskt slagkraftiga och färgstarka mönster skapa en demokratisk multikonst för hem och offentlig miljö. Med S i spetsen lanserade de 1971 sin egen design med en kaxig affisch, som vände sig både till svenska medier och inköpare och till utlandet. Från start fick gruppen stor uppmärksamhet både i Sverige och utomlands, och de ställde även ut flitigt.

1972 gjorde 10-gruppen utställningen Friskare rum för sjuka på Form/Design Center i Malmö, och följande år visade de sin design med lekfulla, scenografiska presentationer i Bonniers inredningsbutik i New York 1973 och Centre Culturel Suédois i Paris 1974. Genom S:s kontakter kom Borås wäfveri att stå för produktionen av tygerna, medan formgivarna höll i marknadsföring och försäljning, bl a genom den egna butiken i Stockholm som öppnade 1973. Arbetsuppgifterna delades solidariskt. Alla turades om att stå i butiken och royaltyn från Borås wäfveri fördelades jämnt mellan medlemmarna. Bland S:s mönster för 10-gruppen kan nämnas rutiga Kuba (1972) i klara grundfärger och randiga Havanna (1986). Hon var med i 10-gruppen fram till 1990, då nya arbetsuppdrag tog hennes tid i anspråk. Efter det återkom hon som gästdesigner med bland annat mönstret Ateljé (1994), inspirerat av Piet Mondrian.

Parallellt arbetade S 1974–78 i Karachi för att dels på uppdrag av FN bistå vid utvecklingen av en modern textilindustri i Pakistan, dels med stipendium från SIDA kartlägga landets textila kulturarv. 1984 kom hennes bok Tryckta tyger från 30-tal till 80-tal, om det moderna svenska textiltryckets historia och utveckling. Sin erfarenhet från designvärldens många fält tog hon med sig i uppdraget som rektor för Konstfack. Under sin tid där stärkte hon utbildningens internationella samarbete och position. Genom sitt engagerade, lyhörda och antiauktoritära förhållningssätt blev hon en omtyckt och framgångsrik rektor.

När S 2005 gick bort lämnade hon ett rikt livsverk efter sig. Hon var en pionjär inom textildesign som ständigt hävdade designerns kompetens och kreativitetens fria kraft.

Författare

 Carolina Söderholm

Arkivuppgifter

S:s arkiv (38 vol: personliga handl:ar, ms, teckn:ar o tygprover, affischer, fotografier, tidn:klipp m m) i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Adressbok London. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1968. 136, [1] s, ill. [Resehandbok. Tillsammans med R Tarschys.] – Adressbok Paris. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1971. 195, [1] s. [Resehandbok. Tillsammans med L Rasmusson och R Tarschys.] – Kläder för alla. [Omslag:] En bok om baskläder och hur man syr dem. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1974. 85, [3] s, 2 vikta mönsterark (lösa), ill. (Den moderna handboken). [Tillsammans med G Axén. 2. uppl 1975. Översatt till finska och norska 1976.] – Kläder. Lund: Bibliotekstjänst, 1980. 1 folder ([6] s). (Tala med barnen om …, 1980:3). – Tryckta tyger från 30-tal till 80-tal. Sthlm: LiberFörlag, 1984. 153, [1] s, ill, fotogr (vissa i färg). – Den svenska formen. Sthlm: Carlsson [i samarbete med Föreningen Svensk form och Svenska institutet], 1985. 141, [1] s, ill, fotogr (vissa i färg). [Tillsammans med M Boman, A Clason, H Dahlbäck Lutteman, G Lundahl och K Wickman. S har skrivit avsnittet Grafisk formgivning, s 133–139. Parallellupplaga på engelska: Design in Sweden (Sthlm 1985; ny tr 1988).] – Formgivarnas stickbok. [Verso:] Foto: T Karlsson … Västerås: Ica bokförlag, 1986. 134, [1] s, ill, fotogr. (vissa i färg).

Tryckta arbeten (bidrag): S:s bidrag har ej närmare eftersökts, men det kan noteras att hon enligt tillgängliga källor (LIBRIS, Svenska tidskriftsartiklar och Artikelsök) publicerade drygt 60 tidskriftsartiklar 1966–91. Av dessa återfinns merparten i Form (39 artiklar, 1966–73, 77–87).

Källor och litteratur

Utbildningsdep:s konseljakter 10 maj 1990, nr 2, RA.

J Brunius m fl, Svenska textilier 1890–1900 (1994); M Eriksson, Textilkonsten (Signums svenska konsthistoria, Konsten 1950–1975, 2005); A M Herlitz-Gezelius, Åren som gått: Nordiska Kompaniet (1992); Statskalendern; C Söderholm, Svenska formrebeller 1960- & 70-tal (2008); Tanken och handen: Konstfack 150 år, ed G Widengren (1994); K Wickman, 10-gruppen: mönstertryck (2001); Väd; [E v Zweigbergk], Formgivare på god väg: nu är konstnärer välkomna inom svensk textilindustri, av Colomba (DN 8 febr 1960). – Nekr:er i SvD 25 juli o 30 aug 2005.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gudrun Inez Linnea Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34924, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carolina Söderholm), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34924
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gudrun Inez Linnea Svensson, urn:sbl:34924, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carolina Söderholm), hämtad 2024-04-23.