Meriter

Svensson, Nils, f 5 mars 1741 i Viby (nu Gustav Adolf), Skå, d 3 okt 1815 där. Föräldrar: åbon (frälsebonden) Sven Mickelsson o Elna Larsdotter. Nämndeman vid Villands häradsrätt 62, led av bondeståndet för Albo o Villands härader vid riksdagen 69–70, för Albo, Gärds o Villands härader vid riksdagarna 71–89, för Villands härad vid riksdagen 00, bondeståndets talman 86.

G 1 nov 1762 i Viby m Nilla Olsdotter, f 1 maj 1743 där, d 8 jan 1811 där, dotter till åbon Ola Sönesson o Kersti Svensdotter.

Biografi

S var son till en frälsebonde och fick sin utbildning i hemmet. Han gifte sig 1762 med en dotter till åbon i granngården och utsågs samma år till nämndeman. Riksdagen 1769–70 var den första riksdag som S närvarade vid, men trots sin ungdom deltog han i debatterna och ingick i flera delegationer, bl a den grupp som åt middag med kung Adolf Fredrik i riksdagens inledningsskede. Han tillhörde oppositionen mot bondeståndets talman Lars Torbjörnsson och lyckades t o m bli avstängd en månad som straff för att han ifrågasatt tidigare fattade beslut.

S:s andra riksdag 1771–72 var också frihetstidens sista. Den pågick i över ett år och avslutades i praktiken med den statskupp som Gustav III genomförde 19 augusti 1772. Under de många förhandlingarna i allehanda frågor var S aktiv och förekommer flitigt i protokollet. Förutom att han drev frågor som var kopplade till hembygden och till skogs- och lantbruk, yttrade han sig i mer principiella frågor. En sådan fråga var bondeståndets rätt att ha ledamöter i sekreta utskottet. De övriga tre stånden var representerade i detta viktiga utskott som behandlade centrala frågor, men bondeståndet ingick inte och lyckades inte heller denna gång bli insläppt. S:s uttalanden var ofta kungavänliga och han gjorde gärna historiska hänsyftningar för att stärka sin argumentation.

Nästa riksdag inkallades på hösten 1778 och varade bara drygt tre månader. Ständerna var således redan sammankallade i Stockholm när kronprins Gustav Adolf föddes 1 november 1778, vilket också varit intentionen från Gustav III:s sida. Dopet av den nyfödde prinsen hölls 10 november och kom att bli ett av de mest påkostade kungadopen i Sverige. Ständerna inbjöds att vara faddrar vid dopet, vilket var en ovanlig åtgärd. Att hämta faddrar från den inhemska politiska sfären var inte det gängse utan oftast var det släktingar och utländska kungligheter som fick detta uppdrag. Det enda liknande som inträffat var 1686, då riksdagen var sammankallad när en prins föddes, och Karl XI inbjöd ståndsriksdagens representanter att vara faddrar.

S utsågs till fadder vid dopet, som en av tio från bondeståndet, och fick en framskjuten placering under dopceremonin. Han fick även en belöning i form av en medaljong som han också bar på sitt porträtt. På medaljongen avbildades en krönt vase mellan tre kronor. Dopet firades i flera dagar, med bl a en middag åtföljd av ett framförande av operan Procris och Cephal med radarparet Elisabeth Olin (bd 28) och Carl Stenborg (bd 33) i huvudrollerna.

Kring årsskiftet fortsatte festligheterna i sammanlagt två veckor med den traditionella kyrktagningen av drottning Sofia Magdalena som höjdpunkt. Kronprinsens faddrar deltog i en mängd olika tillställningar. Några dagar efter kyrktagningen uppvaktades drottningen i sin sängkammare av faddrarna och övriga deputerade från stånden. På kvällen gavs operan Iphigenie uti Aulis tonsatt av Christoph Willibald Gluck, vilket även var denna operas premiär i Stockholm. Dagen efter hölls en av borgerskapet anordnad fest som var öppen för alla i staden och som väckte sådan entusiasm att den tillfälliga festlokalen stormades av tusentals besökare. Fler än 50 av dem trampades ihjäl och många skadades, men festligheterna fortsatte ändå som planerat. Efter dagar av fyrverkerier, processioner, offentliga spisningar och operaföreställningar avslutades firandet med en maskeradbal 8 januari.

I samband med dopet ansökte S om att hans hemsocken Viby skulle få byta namn till Gustav Adolf. Att en medeltida socken bytte till ett kunganamn hade inte hänt tidigare, och knappast senare heller; de socknar som bär kunganamn har oftast fått dessa i samband med nybildning av något slag. S:s ovanliga utslag av kungatrohet imponerade på Gustav III vilket kan ha bidragit till att han av denne utsågs till talman för bondeståndet följande riksdag.

S ledde vid riksdagen 1778–79 den deputation från bondeståndet som uppvaktade de övriga stånden i frågan om religionsfriheten. Den religionsfrihet som ständerna (förutom prästeståndet) och kungen ville införa gällde s k främmande trosbekännare och inte svenska undersåtar. Man hoppades att detta skulle gynna Sverige ekonomiskt. Bondeståndet påtalade att det var inflyttning till städerna som åsyftades och därför kunde man ställa sig bakom förslaget som inte skulle påverka allmogen. Ett par år senare, 1781, genomfördes beslutet av Gustav III.

S har blivit omskriven för en händelse som inträffade på det nybyggda börshuset vid Stortorget i Gamla stan. Där hölls assembléer, ett slags danstillställningar organiserade av borgerskapet i staden, som man köpte biljett till. I assembléerna deltog kungligheter, aristokrati och medlemmar av borgerskapet. Detta var en mer öppen tillställning än baler vid hovet, men Gustav III hade stort inflytande över inbjudningarna och assembléernas storhetstid i Stockholm sammanföll också med kulmen på hans regeringstid.

I januari 1780 besökte S en assemblé, vilket han knappast kunde ha gjort utan kungligt tillstånd. Detta väckte misshag hos Gustaf Johan Ehrensvärd (bd 12) som trots vänliga ord om S som ”en belefvad och gifvande riksdagsman” uttryckte sig nedsättande om hans närvaro i börssalen: ”Jag kunde icke utan förargelse se denne bonde, var färdig at fråga honom, om han skulle skjutsa någon av de dansande, men en försiktigare reflexion återhöll mig.” För Ehrensvärd hade en bonde inget på en sådan tillställning att göra utan ”dess hemman, dess lada, dess socknestuga äro de ställen, där han bör visa sig och bli ansedd”. Dock kan konstateras att andra memoarförfattare inte har kommenterat S:s assemblébesök. I Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män som utkom 1849, ges denna händelse stort utrymme och framstår nästan som det viktigaste i hans gärning. I samma verk sägs också att S ska ha varit den förste bonde som, med kungens tillstånd, besökte teatern.

Den hastigt inkallade och snabbt överstökade riksdagen 1786 kom att bli höjdpunkten på S:s karriär. Han stod uppenbart i favör hos Gustav III som i samband med omvälvningen 1772 hade tagit sig rätten att utse talmän, och som nu utsåg honom till bondeståndets talman. Förslaget hade kungen fått från Johan Christoffer Toll, vid den tiden en av kungens mest inflytelserika rådgivare. Toll och S ska ha känt varandra sedan tidigare, troligen i samband med att Toll varit överjägmästare i Kristianstads län och där spelat en viktig roll i omvälvningarna 1772.

Gustav III hade uppenbarligen förhoppningar att den kungatrogne S skulle kunna påverka bönderna, men missnöjet var för stort. Både adel och bönder stod i opposition mot kungens politik inom olika områden, och de två övriga stånden var splittrade. Inom bondeståndet var Jon Bengtsson (bd 3) i Ströby ett ledande namn som samlade ståndsbröderna mot sin illa omtyckte talman.

Viktiga frågor som behandlades var brännvinsfrågan, där bondeståndet förordade att husbehovsbränningen skulle släppas fri, och den s k passevolansen – en avgift som skulle ersätta åtagandet att utrusta och underhålla soldaterna under övningar och möten. Enligt biskop Olof Wallquist hade S ”med möda och kostnad” bidragit till båda frågornas lösning. Men riksdagen 1786 blev ingen framgång för Gustav III och de talmän han utnämnt förmådde inte mycket.

Det var i samband med denna riksdag som bondeståndets protokoll publicerades för första gången. Detta kan ses som en del av oppositionen mot kungen, samtidigt som publiceringen markerar bondeståndets allt större självmedvetande som politisk kraft.

Omdömena om S som talman varierade. Axel von Fersen d ä (bd 15), som stod i opposition mot kungen och sällan uttalade något positivt om bönder, skrev att ”denne bonde var överste Tolls man; en genomdriven bov, som för flera år tillbaka varit lagförd och straffad för hästtjuvnad. Detta val hedrade icke ståndet, men ännu mindre Konungen”. Den kungavänlige Carl Tersmeden kallade honom ”en slug och vettig karl”. Hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta (bd 8) skrev i sin dagbok att S ”lär vara rätt begåvad och hava mera kunskaper, än vanligen folk av hans klass plägar, men det är ej egentligen talmannen som leder detta stånd, utan den av kungen tillsatte sekreteraren.”

På riksdagen 1789 ansåg sig Gustav III, stärkt av ryska kriget, ha en bättre position än 1786 och använde denna till att driva igenom en starkare ställning för kungamakten. S gjorde anspråk på att utses till talman men var varken populär i bondeståndet eller hos kungen efter insatserna på föregående riksdag. Han klagade över detta hos biskop Wallquist, en av kungens stöttepelare i prästeståndet, och lyckades därmed få lika stort arvode som en talman samt en silverkanna som han ansåg sig lovad sedan tidigare. Att ge kungavänliga riksdagsmän silverkannor och -bägare var inte ovanligt och det finns flera andra exempel på ledamöter av bondeståndet som fått sådana belöningar. Det höga arvodet – eller mutan – utlovades mot att han stöttade kungens politik i bondeståndet. Wallquists omdöme om S var inte nådigt: ”Han är otvivelaktigt slug, lycklig talare, dristig i sina steg, men högfärdig och egennyttig, osäker att räkna med sig och likväl farlig att hava mot sig.”

S kom, trots att han inte blev talman, att spela en roll i samband med händelserna den 17 februari som ledde fram till förenings- och säkerhetsaktens antagande några dagar senare. På förmiddagen valdes S att föra ståndets talan om så skulle behövas. Efter Gustav III:s tal på rikssalen, riktat mot adeln, och efter att dess medlemmar uttågat, höll representanter för de tre ofrälse stånden tacktal till kungen, troligen på dennes eget initiativ. S höll sitt tal från ett koncept, som omedelbart togs ifrån honom. Författare ska ha varit kungens agent Johan af Nordin (bd 27). Enligt Wallquist sade S att eftersom kungen inte ville bli suverän bad bondeståndet honom ”på sex månader, antaga så stor magt och myndighet, som Konungen fann Rikets frälsning verkligen fordra”. Denna uppmaning till kungligt envälde finns inte med i det tal som sedan infördes i bondeståndets protokoll.

S ingick i den grupp som förde överläggningar med kungen vilka ledde fram till förenings- och säkerhetsakten som antogs 21 februari. Han var ledamot av hemliga utskottet och deltog i olika deputationer och uppvaktningar. Efter att bondeståndets talman avlidit i mars kom han även att föra klubban några gånger innan en ersättare valts.

Gustav IV Adolfs kröningsriksdag 1800, tillika den enda kungen inkallade, blev S:s sista riksdag. Han deltog i debatterna som vid föregående riksdagar och var lika kungatrogen som tidigare. Gustav III hyllades för att han ”skänkte detsamma [bondeståndet] länge tillförende förgäfwes sökta rättigheter”, en fråga som engagerat S under hela riksdagskarriären.

Omdömena om S i samtida memoarer har ovan relaterats och är många gånger negativa. Till detta kan läggas den mer positiva bild hans dotter Kjerstina på ålderns höst gav Pehr Thomasson, utgivaren av verket Lefnadsteckningar öfwer Sweriges mest utmärkte bönder: ”Han var af en stor och stark kroppsbyggnad, med ett aktningsbjudande utseende och ett ledigt sätt att wara.” Trots sina framgångar i politiken var han ”mild och förekommande”, en ”visdomstolk” i sin hembygd vilkens åsikter efterfrågades när det kom till giftermål, hemmansköp eller tvister.

Under 1700-talet växte bondeståndets politiska självkänsla, vilket ledde till en starkare position i riksdagen. Grunden lades under frihetstidens riksdagar men det var under den gustavianska tiden bondeståndets inflytande blev påtagligt. Riksdagen 1789 gav bönderna rättigheter på många områden och innebar ett stort steg mot en jämlik ställning gentemot de övriga stånden. Den uppenbarligen kunnige och politiskt aktive S var delaktig i denna process.

S blev med åren tämligen rik och familjen deltog i tidens ståndscirkulation genom dotterns giftermål med en ekonomidirektör. 1793 lät S ritmästaren vid Lunds universitet Martin David Roth avbilda sig, sin hustru och sin dotter på tre oljemålningar som ger vid handen att familjen, trots sin ekonomiska och politiska ställning, inte höjde sig över sitt stånd utan valde att avporträtteras i tidstypiska allmogedräkter.

Författare

Åsa Karlsson

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Riksdagstal som bondeståndets talman vid riksdagen 1786, se S E Bring, Svenskt boklexikon 1700–1829, Riksdagshandlingar, Uppsala 1961, s 144.

Källor och litteratur

Villands häradsrätt FIIa:66, nr 29, LLA. M Hellsing, A social institution between court and bourgeoisie: assemblies at the stock exchange in Stockholm 1776–1808 (opubl ms).

E Alexandersson, Bondeståndet i riksdagen 1760–1772 (1975); T Andersson, Kring revolutionen i Kristianstad 1772 (Kring Helge å: årsskrift för Föreningen Gamla Christianstad, S:a Annas gille, Villands härads hembygdsförening 1972); Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män, 16 (1849), s 360, 17 (1849), s 278; BondRP 1769–70 (1975), 1771–72 (1978), 1778–79 (1986), 1786 (1786), 1789 (1789), 1800 (1800); H E Charlotta, Dagbok, (1903), s 119; A Claréus, Primitiva bönder? Något om allmogens syn på statsmakt, politik och nation under 1700-talet (Nationalism och nationell identitet i 1700-talets Sverige, ed Å Karlsson o B Lindberg, 2002); dens, På offensiven: bondeståndet under slutet av frihetstiden (Riksdag, kaffehus och predikstol: frihetstidens politiska kultur 1766–1772, ed M-C Skuncke o H Tandefelt, 2003); G J Ehrensvärd, Dagboksanteckningar, 2 (1878), s 22; F A v Fersen, Historiska skrifter, ed R M Klinckowström, 6 (1870), s 84; G Granberg, Gustav III – en upplysningskonungs tro och kyrkosyn (1998); Gustavian opera, ed I Mattsson (1991); E Ingers, Bonden i svensk historia, 2 (1948); G Landberg, Riksdagen under den gustavianska tiden (Sveriges riksdag, 1932); H Lenhammar, Individualismens och upplysningens tid (Sveriges kyrkohistoria, 5, 2000); T Linder, Biskop Olof Wallquists politiska verksamhet till och med riksdagen 1789 (1960); D Lindström, Bland lindansare, oskyldiga nöjen och offentliga bakverk: assemblé- och spektakelhuset i Linköping (Nationen så in i Norden, ed H Edgren m fl, 2013); K Mellander, Johan Christopher Toll som militär och politiker under Gustav III (1933); L Mårtensson, Förteckning över bondeståndets ledamöter vid riksdagarna 1710–1800 (1937); L Rangström, Kanonsalut och vaggor: kungliga födslar och dop (2012); L Runefelt, Att hasta mot undergången (2015); SKL; SMoK; S Svensson, En skånsk riksdagsmannafamilj och dess kläder (Kulturen 1971); C Tersmeden, Memoarer, 6 (1919), s 65; W Tham, Konung Gustaf III och rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866); P Thomasson, Lefnadsteckningar öfwer Sweriges mest utmärkte bönder (1855); O Wallqvist, Berättelse om riksdagen 1789 (Handl:ar ang 1789 års riksdag, HH 5, 1866), s 276, 314; Överkammarherrens journal 1778–1826: ett gustavianskt tidsdokument, ed M Alm o B Vahlne (2010).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34930, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson), hämtad 2024-10-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34930
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Svensson, urn:sbl:34930, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson), hämtad 2024-10-19.