Meriter

Svensson, Peter (Per) Reinhold, f 19 dec 1789 i Virestad, Kron, d 9 nov 1877 i Sthlm, Klara. Föräldrar: hemmansbrukaren Sven Persson o Bengta Svensdotter. Elev vid Växjö trivialskola, vid gymn där 09‒11, inskr vid LU 2 okt 11, inskr vid univ i Greifswald 25 jan 12, disp pro exercitio 10 feb 12, pro gradu 18 mars 12, mag där 12, vice rektor vid Tyska nationallyceum (Tyska skolan), Sthlm, 23 febr 13, lär i svenska språket där 1 mars 13, vice apologist vid Maria församlings kyrkskola 21 sept 13, ord kollega där 4 nov 14, lär vid Maria församlings fria läro- o arbetsinrättn o hantverksskola (från 19 Philipsenska skolan) 11 nov 15–vt 27, studieresa på offentligt uppdrag till England, Frankrike, Schweiz, Tyskland o Danmark 8 april–hösten 17, präst- o pastoralex i Växjö 20 juni o prästv 21 juni 20, en av stiftarna av Sällsk för växelundervisn:s befrämjande 22–27, led av dess dir o arkivarie 22, sekr där 23–27, kh i Höreda o Mellby, Jönk, 9 nov 26 (tilltr våren 27), prost över egna församl:ar 33, erhöll avsked från kh:befattn:en 63.

G 19 juni 1825 i Sthlm, Maria, m Charlotta Rebecka Rolander, f 8 april 1800 där, Ridd, d 24 juli 1883 där, Klara, dotter till grosshandlaren Lars R o Anna Maria Peterson.

Biografi

Per Reinhold S var bördig från Virestad i Kronobergs län, fyra mil sydväst om Växjö. Han var född Per Svensson men kallade sig under en kort period Wirstedt efter hemsocknen. Han återgick dock snart till sitt ursprungliga efternamn och lade på 1810-talet istället till förnamnet Reinhold. Efter examen i pedagogik och teologi vid Greifswalds universitet styrde S in på lärarbanan, först vid Tyska skolan i Stockholm som vicerektor och lärare i svenska och sedan vid Maria församlings kyrkskola som vice apologist (lärare i räkning) där han hann bli kollega (ordinarie lärare) innan han knöts till Philipsenska skolan. Där stannade han i närmare tolv år, för att sedan under lång tid verka som präst i Höreda och Mellby nära Eksjö. De sista åren tillbringade den rikt gifte S i Stockholm efter att ha tagit avsked från kyrkoherdebefattningen.

S är känd för att till Sverige ha infört växelundervisningen, en ny undervisningsmetod som kom att användas på många håll i landet under framförallt första hälften av 1800-talet. Sina rötter hade växelundervisningen i Storbritannien. Där hade runt sekelskiftet 1800 utvecklats två snarlika pedagogiska system utformade av kväkaren Joseph Lancaster i London respektive den högkyrklige prästen Andrew Bell under hans vistelse i Madras, Indien. Kännetecknande för båda systemen var att försigkomna elever användes som ett slags hjälplärare, så kallade monitörer. På så vis kunde en ensam lärare undervisa upp emot 1 000 elever samtidigt. Vidare innehöll systemen också olika undervisningstekniker, såsom att man lät eleverna börja lära sig skriva i sand istället för på papper och att man använde planscher på väggarna istället för böcker, samt olika disciplinära system byggda på kommandon och signaler, övervakning och examination samt straff och belöningar.

Lancasters och Bells undervisning uppmärksammades av greve Jacob Gustaf De la Gardie (bd 10) under hans vistelse som diplomat i London 1813–14. Imponerad av den närmast militära drillen i de engelska skolorna verkade han efter sin återkomst för växelundervisningens införande även i Sverige. Resultatet blev att S efter Kungl Maj:ts beslut 1817 sändes till England. Med sig hade han en instruktion från 1812 års uppfostringskommitté som gav honom i uppdrag att i både ekonomiskt och pedagogiskt avseende sätta sig in i hur växelundervisningen bedrevs liksom vilka resultat man kunde förvänta sig vid dess inrättande i Sverige. Likaså skulle han om möjligt ställa växelundervisningen mot andra metoder. Under resan besökte S såväl Lancasters som Bells mönsterskolor i London, varvid han personligen togs emot av Bell, för att fortsätta till kontinenten där han tog del av Johann Heinrich Pestalozzis och Philipp Emanuel von Fellenbergs pedagogiska tänkande.

Väl hemma i Sverige avlade S i december 1817 en reseberättelse, publicerad 1819 med titeln Berättelse om Bell-Lancasterska undervisningssätten. I den ges en övervägande positiv bild av växelundervisningen, även om S inte förbehållslöst stödde metoden. Bl a ansåg han att den inte gick att överföra utan anpassningar till svenska förhållanden och att antalet elever därvid borde begränsas till högst 200 barn. S poängterade också lärarens roll framför själva metoden med monitörer och framhöll att växelundervisning framförallt lämpade sig för att förmedla enklare baskunskaper. S, som egentligen föredrog Pestalozzis mer individcentrerade undervisning, menade att växelundervisningen i Sverige borde bygga på en kombination av element från både Lancasters och Bells skolor, men i första hand på Bells system.

Enligt egen utsago förde S fram förslag om att införa växelundervisning vid Philipsenska skolan redan vid sin återkomst, men fick inget gehör för detta hos dess direktion. Istället påbörjade S närmast i smyg försök med metoden. Det formella beslutet att använda den i skolan fattades därmed först i juli 1819, efter det att S visat upp resultaten av sina försök. Parallellt med detta bidrog S aktivt till att sprida den nya undervisningsformen till andra skolor, såsom Kungsholms församlings flickskola och J W Beckmans (bd 3) privata pojkskola. Philipsenska skolan med S i spetsen kom att bli en förebild för hela Sverige och flera skolor runt om i landet skickade sina lärare till Stockholm för att lära sig metoden.

S var även jämte bl a Jacob Gustaf De la Gardie, ärkebiskop Carl von Rosenstein (bd 30), Anders Jacob Cnattingius (bd 8) och Johan Adolf Gerelius en av stiftarna av Sällskapet för växelundervisningens befrämjande. S som från start ingick i direktionen blev sekreterare där 1823 och skötte mycket av kontakten med enskilda skolor ute i landet. 1824 fick han även i uppdrag av sällskapet att hålla teoretisk undervisning och praktiska övningar för skollärarkandidater under sommarhalvåret. Till skillnad från t ex Cnattingius ställde sig S positiv till att kvinnor tillägnade sig metoden och han lärde ut den bl a till lärarinnorna vid Klara fattigskola Anna Sophia Lindgren och Fredrika Gyllenram.

S:s roll vid växelundervisningens etablering i Sverige var central, även om den knappast var avgörande. Oberoende av honom såg greve Claës Fredric Posse (bd 29, s 426) på Fågelvik till att via Frankrike inhämta kunskap om växelundervisningen, vilket ledde till dess etablering i Norrköping 1818, och i Göteborg påbörjade Lars Hagstedt undervisning enligt växelundervisningsmetoden 1819, efter att ha besökt Köpenhamn. Därigenom blev också Norrköping och Göteborg centrala orter för växelundervisningens spridning i Sverige.

S utgav 1823 Praktisk handledning för vexelundervisningen i folkskolor, vilken dels beskrev hur växelundervisningen borde bedrivas, dels redogjorde för hur den i Sverige kommit att tillämpas alldeles för ensidigt och mekaniskt. Enligt S hade växelundervisningen på många håll kommit att handla om föga mer än hur skolsalarna möblerades och om olika marschordningar, kommandoord och signaler. I allmänhet förespråkade S mer flexibilitet i hur undervisningen organiserades samt att läraren i denna tog ett större direkt ansvar. Till skillnad från t ex Carl Fineman (bd 16) tonade han ned de exercisliknande inslagen med aga, skam- och hedersmärken, och han motsatte sig att läraren endast undervisade genom sina monitörer.

Likaså var S emot att använda kontinuerliga belöningar för att uppmuntra barnen, ett viktigt inslag i Lancasters system. Han menade att dessa lätt förorsakade missämja mellan eleverna. Däremot kunde duktiga elever belönas vid avslutningen, men han lät eleverna själva välja vilka kamrater som skulle komma ifråga. Istället för växelundervisningens vanliga belöningar inrättade S i sedelärande syfte en skolsparbank. Där fick alla elever vid Philipsenska skolan, utom de försumliga, sätta in sina förvärvade pengar och få ränta. På så vis skulle de lära sig vikten av skötsamhet och arbetsamhet.
Efter det att S 1826 utsetts till kyrkoherde i Höreda och Mellby pastorat lämnade han inte bara sin anställning vid Philipsenska skolan utan också sina uppdrag i Sällskapet för växelundervisningens befrämjande, även om han kvarstod som ständig ledamot i sällskapet.

S:s son Carl Axel Ivar S (1839–1912) utbildade sig efter studentexamen i Uppsala till läkare och doktorerade 1877 på avhandlingen Om aneurysmers behandling med kompression. Genom en studieresa 1867–68 till bl a Wien satte sig Ivar S tidigt in i den antiseptiska sårbehandlingen, vilken ledde till ett uppsving för den operativa kirurgin. S utvecklades till en mycket skicklig kirurg och ansågs under sin tid som överläkare vid Sabbatsbergs sjukhus 1879–99 som en av landets främsta. Särskilt framstående var S när det kom till att behandla och operera bråck. Inledningsvis prövade han mot så kallat rörligt eller fritt bråck framför allt injektioner med 75 % alkohol, men efter hand övergick han till att göra operationer som genom den strikta tillämpningen av antiseptik hade mycket låg dödlighet. På detta område blev S pionjär i Sverige. Också för behandlingen av urinvägssjukdomar, inte minst blåssten, intresserade han sig mycket. På båda dessa sina specialområden publicerade han sig flitigt.

Sextio år fyllda tog S, som beskrivs som sträv och sluten till sättet, avsked från sin tjänst och framlevde de sista åren i isolering från sin tidigare umgängeskrets. I det tysta bedrev han välgörenhet och donerade bl a pengar till en av Centralförbundet för socialt arbete (CSA) genomförd utredning av fattigvårdsväsendets organisering som 1906 utmynnade i att Svenska fattigvårdsförbundet bildades. Större delen av S:s efterlämnade förmögenhet gick efter hustruns död 1931 i enlighet med hans vilja till upprättande av en fond, Berg-Rolanderska fonden, avsedd till underhåll och uppfostran av fattiga barn.

Författare

Esbjörn Larsson
med bidrag av Jakob Christensson (Ivar S)

Arkivuppgifter

Brev från S i LUB (22 m bil till J G De la Gardie i De la Gardieska arkivet: släktarkiven, vol 377:3).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): De poëtarum effatis Græcorum in Sacro Novi Foederis codice laudatis. P 3, 2. [Akad avh Greifswald.] Gryphiae [1812]. (J H Eckhardt). 12 s. 4:o. [Preses: L T Kosegarten.] – Berättelse om Bell-Lancasterska undervisningssätten. Enligt Kongl. Uppfostrings-comitéens beslut till trycket befordrad. Sthlm 1819. (Z Haeggström). 43, [1] s. 4:o. – Praktisk handledning för vexelundervisningen i folkscholor. Med 2:ne tabeller. Sthlm 1823. (Z Haeggström). [4], 84 s, 2 vikta tabellsidor. 8:o. – S var vidare preses för en pastoralexamensavhandling i Växjö 1820, med P Wieselgren som respondent.

Tryckta arbeten (bidrag): S:s bidrag i Theophrosyne: Läsning för kyrkans och skolornas vänner (1823–25) har ej efterforskats.

Källor och litteratur

Philipsenska stiftelsens arkiv: prot 1811–1838, SSA. Sällskapets för folkundervisningens befrämjande (SFUB) arkiv: Direktionens prot m bil (A 1a), NordM.

C O Arcadius, Bilder ur svenska folkundervisningens historia (1897); K Aquilonius, Det svenska folkundervisningsväsendet 1809-1860 (Svenska folkskolans historia, 2, 1942); Die Matrikel der Universität Greifswald … 1700–1821, ed R Schmidt o K-H Spiess (2004); [M J Fleetwood,] Anteck:nar om gymnasister i Wexiö åren 1800–1850 (1902), s 36; B R Hall, Seminarierna (1934); E Larsson, En lycklig mechanism: olika aspekter av växelundervisningen som en del av 1800-talets utbildningsrevolution (2014); E Lindälv, Om fynden på vinden i Majornas växelundervisningsskola (1972); Linköpings hm; T Neidenmark, Pedagogiska imperativ och sociala nätverk i svensk medborgarbildning 1812–1828 (2011); T Nordin, Växelundervisningens allmänna utveckling och dess utformning i Sverige till omkring 1830 (1973); G Spetze, Stockholms folkskolor 1842–1882: ambition och verklighet (1992); Sällskapet för folkundervisningens befrämjande 1822–1922: minnesskrift med anledning av sällskapets verksamhet under ett hundra år (1922); A Sörensen, Växelundervisningssällskapets normalskola och Folkskoleseminariet i Stockholm 1830–1930 (1930); Ur Växjö stifts folkundervisningshistoria 1795–1865: acta och skildringar rörande Tegnér, G. Adlerbeth, J. Lagergren, J. Rydeman m fl, ed K A Hultkvist, B R Hall o L Rydeman (1925); K Wilmenius, ABC-boken berättar (2003). – Carl Axel Ivar S: Dr Ivar Svensson som filantrop (SvD 22 febr 1912); SLH.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peter (Per) Reinhold Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34934, Svenskt biografiskt lexikon (art av Esbjörn Larsson
med bidrag av Jakob Christensson (Ivar S)), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34934
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peter (Per) Reinhold Svensson, urn:sbl:34934, Svenskt biografiskt lexikon (art av Esbjörn Larsson
med bidrag av Jakob Christensson (Ivar S)), hämtad 2024-04-20.