Meriter

 Svensson, Ruth Margareta, f 16 jan 1890 i Åbo, Finland (enl fdb för Falu Kristine), d 23 dec 1971 i Uppsala. Föräldrar: predikanten o missionären Johannes S o Hanna Elisabeth Lindman. Elev vid Heurlinska skolan, Åbo, mogenhetsex vid Kejserliga Alexanders-univ, Hfors, 29 maj 07, inskr vid UU 10 sept 08, med kand där 26 febr 12, tf underläkare vid Sundsvalls sanatorium 5 juni–31 aug 15, vid Sundsvalls lasarett 2 sept–16 okt 15, med lic vid UU 13 febr 17, tf underläkare vid Spenshults sanatorium 1 juni–31 juli 17, extra läkare vid Uppsala hospital o asyl 1 febr–31 mars 19, tf 2:e underläkare vid Jönköpings lasarett 1 april–20 maj o 15 juni–30 nov 19, studier vid London School of Tropical Medicine jan–april 20, läkare vid Sv missionsförb:s sjukhus i Hwangchow, Kina, 13 juli 20–30 juni 23, China Medical Board-stipendiat o senior assistant i parasitologi vid Peking Union Medical College 1 juli 23–30 juni 25, extra läkare vid Västerviks hospital 17 aug–13 sept 25, 22 nov 25–31 dec 26, 1 mars–30 april 27, e o hospitalsläkare vid Lunds hospital o asyl 1 juni 27–30 sept 28, 2:e läkare vid Västerviks hospital 1 okt 28–31 maj 31, 1:e läkare vid S:t Lars sjukhus, Lund, 1 juni 31–31 jan 34, tf läkare o sjukhuschef vid S:t Olofs sjukhus, Visby, 24 nov 31–31 mars 32, 1 juni 32–31 jan 34, ord där 1 febr 34–30 april 36, hjälpverksamhetsläkare o tf läkare vid kronohäktet i Visby, verksläkare i Visby 35–trol 36, disp vid UU 14 dec 35, överläkare vid Ulleråkers sjukhus, Uppsala, 1 maj 36–31 jan 55, tf sjukhuschef under 1 år o 5 mån samt familjevårds- o hjälpverksamhetsläkare där 20 jan 38–31 jan 42, med dr vid UU 30 maj 36, doc i parasitologi där 3 nov 36, psykiatrisk rådgivare vid Hornö hemskola, Enköping, 38–41, inspektor för Göransgårdens vårdhem, Uppsala, hösten 39, deltog som bakteriolog under vinterkriget i Finland jan–april 40, led av styr för Statens alkoholistanstalt å Haknäs (Venngarn) maj 40–åtm 49, av styr för Statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar, Salbohed, 44–52, av styr för o läkare vid Hagbyhemmet, Almunge, 48–55, läkare (rådgivande psykiater) vid Statens alkoholistanstalt å Haknäs (Venngarn) 49–55. – Resor i vetenskapl syfte till England, Tyskland, Belgien, Frankrike, Indien, Nepal o Egypten. – Finska vinterkrigets minnesmedalj (Kunnia Isänmaa) 40, Iqml 46. – Ogift.

Biografi

Ruth S var det tredje av tio syskon, varav sju överlevde till vuxen ålder. Fem av dessa, inklusive S, gick vidare till universitetsstudier trots att familjen levde under ganska knappa omständigheter. Tre av syskonen blev medicinare: S, den äldre systern Elin och den yngre brodern Runar. Fadern hade varit missionär i Ryssland och bägge systrarna planerade att arbeta som missionärsläkare. De genomförde sina studier med bidrag från bl a missionsförsamlingen i Ekenäs, Nyland, där de vuxit upp. Elin avled emellertid i en hastigt uppblossande sjukdom strax före sin examen. S däremot fullföljde utbildningen och efter några år som underläkare i bl a Sundsvall och Jönköping och en kortare tids studier vid London School of Tropical Medicine, gav hon sig 1920 av till Kina.

Där vidtog en tre år lång tjänstgöring som läkare vid Svenska missionsförbundets station i Hwangchow (idag Huanggang) i provinsen Hubei i centrala Kina, först i stationens sjukstuga och därefter på det nya sjukhus som togs i bruk hösten 1922 och invigdes ett halvår senare. Sjukhuset inreddes och organiserades under ledning av S och beskrevs i svenska tidningar som fullt modernt. I Missionsförbundets årsrapporter beskrevs S som nitisk och skicklig och svårt saknad då hon i juli 1923 av hälsoskäl lämnade Hwangchow.

Det betydde dock inte att S lämnade Kina. Under de två följande åren verkade hon som senior assistant i parasitologi vid det Rockefeller Foundation-drivna Peking Union Medical College. I och med detta inleddes en livslång forskningsbana inom tropikmedicin och mer specifikt parasitologi – om än på ett för henne själv olyckligt sätt då, enligt uppgift till släktingar, hennes chef ”tog hand om” hennes forskningsresultat och publicerade dem i sitt namn.

Någon möjlighet att ägna sig helhjärtat åt forskningen fanns emellertid inte. Vid hemkomsten till Sverige i mitten av 20-talet tog S tjänst som läkare inom sinnessjukvården – en vanlig bana för kvinnliga läkare under mellankrigstiden. Näst allmän läkarvård var psykiatri det klart vanligaste verksamhetsområdet för de kvinnor som tagit sin examen i Sverige mellan 1915 och 1934. Att så många kvinnor drogs till, eller hamnade inom, psykiatrin kan ha flera förklaringar, men en är förmodligen att det var en specialitet med rekryteringsproblem, vilket knappast underlättades av sinnessjukvårdens kraftiga expansion. Säkert bidrog detta till att psykiatrin redan tidigt kom att fungera som en specialitet inom vilken kvinnor faktiskt kunde göra karriär, trots att de befann sig i en på det stora hela manligt dominerad och ofta öppet misogyn yrkeskår, och trots att psykiatrin traditionellt knappast utgjort någon frizon för kvinnor. Lagstiftningen hade tvärtom länge skapat ett hinder för kvinnliga läkare att arbeta inom området.

Under sina första år inom sinnessjukvården arbetade S främst på Västerviks hospital, men hon hade också ett tillfälligt förordnande vid Lunds hospital. 1931 fick hon där tjänst som förste läkare, men valde redan ett halvår senare att istället flytta till Gotland där hon, med undantag för några kortare perioder av forskningsledighet, arbetade i fyra år som läkare och dessutom som sjukhuschef vid S:t Olofs sjukhus i Visby. I tjänsten ingick bl a också tjänstgöring vid kronohäktet i Visby.

I februari 1936 föreslogs S av Medicinalstyrelsen till en tjänst som överläkare vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala, som hon kort därefter tillträdde och där hon sedan blev kvar fram till sin pensionering. Under några år förordnades hon även att vara familjevårds- och hjälpverksamhetsläkare vid sjukhuset, d v s ansvara för de delar av sjukhusets vårdverksamhet som bedrevs utanför dess murar. S satt också i styrelsen för flera alkoholistanstalter och skolhem.

Arbetet inom psykiatrin innebar dock inte att S gav upp sitt intresse för parasitologi. Hon fick ett antal forskningsstipendier, ibland på betydande summor, och det var sannolikt tack vare dem hon kunde ta tjänstledigt i flera perioder. Under sin tid som sjukhuschef på Gotland disputerade S i Uppsala på en avhandling med titeln Studies on human intestinal protozoa (1935). Ämnesvalet hade gett henne möjlighet att kombinera sitt intresse för mikrobiologi och infektioner med sin praktiska verksamhet på sinnessjukhus. Fokus i studien låg på att kartlägga förekomsten av amöbainfektioner i olika patientgrupper, med huvudvikten lagd på patienter på olika sinnessjukhus i Sverige (en grupp där infektionsfrekvensen överlag visade sig betydligt högre än bland människor ute i samhället), för att därigenom kunna göra jämförelser och analyser av samband mellan infektionsfrekvens och hygieniska förhållanden. Ett vidare syfte var att utvärdera effektiviteten hos olika undersökningsmetoder för att utifrån detta kunna utarbeta ett system för systematiska jämförelser. Avhandlingen gav S en viss internationell ryktbarhet, och även om dess kliniska relevans inte längre är stor har den beskrivits som före sin tid. I The Journal of the American Medical Association kallades studien ”excellent” och förutsågs finna ”a necessary place in medical libraries and in the personal libraries of technicians, protozoologists and clinicians”.

Efter erhållandet av doktorsgraden förordnades S till docent i parasitologi vid Uppsala universitet. Hon fick därefter också stipendium för fortsatta helmintologiska och protozoologiska undersökningar. Samma år som S flyttade till Uppsala fick hon emellertid också, åtminstone tillfälligt, ett ökat familjeansvar. De nu till åren komna föräldrarna fraktades i början av hösten 1936 från Alster i Värmland, där de bott under senare år, med sjuktransport hem till den ogifta dottern i Uppsala, tillsammans med S:s yngre bror Gunnar som led av en hjärtsjukdom. Alla tre var sängliggande, och fadern avled efter bara några veckor i Uppsala.

S var under hela sitt liv religiöst aktiv, men hon övergav så småningom de frikyrkliga miljöer hon formats i. Vilka skälen var går endast att spekulera i men det är rimligt att tro att hon påverkades av de kretsar hon kom att vistas i under 30-talet, då hon återkom till Uppsala. Vid samma tid etablerade sig jesuiterna i staden och även om orden till en början bara representerades av en tysk jesuitpater, Josef Gerlach, och den katolska församlingen var långtifrån talrik, uppstod där ändå en intellektuellt livlig miljö som lockade flera teologiskt intresserade akademiker. I den lilla skaran fanns den österrikiska medeltidshistorikern Toni Schmid (bd 31) som med doktorsgrad från både Wien och Lund var en framstående forskare och kom att bli en särskilt inspirerande bekantskap för S. De båda kom att stå varandra nära under resten av livet, och skaffade en tid efter S:s pensionering en gemensam bostad i Uppsala.

I november 1939 konverterade S till katolicismen i S:ta Eugenia katolska kyrka på dåvarande Norra Smedjegatan i Stockholm. I Uppsala blev hon en framträdande gestalt inom den lilla katolska kommuniteten, bl a inom föreningen Academicum Catholicum Upsaliense där S och Schmid var kända som ”de lärda damerna”. Enligt jesuiten Peter Hornung inreddes en del av S:s stora tjänstebostad i Ulleråker till ett kapell, där fyra-fem katoliker brukade fira mässa varje onsdag. Många år senare kom S också att donera sin sommarstuga vid Sandviken i Östergarn på Gotland till jesuiterna i S:ta Eugeniaförsamlingen.

I början av januari 1940 reste S till Finland, som en av sammanlagt över hundra läkare, läkarkandidater och sjuksköterskor som vid vinterkrigets början frivilligt erbjudit sina tjänster till finska medicinalstyrelsen. Efter en dryg vecka i Finland, där hon enligt tidningarna hjälpte till ”vid de centrala medicinska organisationerna”, fyllde hon 50 och hyllades på distans av såväl läkarkåren vid Ulleråker, som skickade ett telegram undertecknat av ”samtliga sjukhusets läkare med fruar”, som sina forskarkollegor (Familjenyheterna, DN).

I juni 1946 tilldelades S, jämte nio andra bemärkta personer, medaljen Illis Quorum. I DN noterades särskilt att åtta av de tio som fick medaljen var kvinnor, ”de flesta akademiker och alla mycket framstående inom sina områden”. Det noterades också att tre av de åtta kvinnorna var läkare och att två av dessa – S och Elin Wingquist-Renck vid Sundby sjukhus – arbetade inom sinnessjukvården. ”I det sammanhanget”, skrevs det vidare, ”kan erinras om att många kvinnor blivit överläkare just vid sinnessjukhus, det finns t o m två kvinnliga sjukhuschefer. En mycket ansvarsfull uppgift, som utmärkt passar för kvinnor, som bl a har lätt att vinna patienternas förtroende.”

Under åren före pensionen började S ägna sig mer åt sina mikrobiologiska forskningsintressen igen. 1949 begärde hon en dryg månads tjänstledighet för forskning. Ett år senare fick hon pengar från staten ur en speciell kassa för vetenskaplig instrumentutrustning, sedan hon tidigare fått avslag från Medicinalstyrelsen för samma ändamål. Syftet var att kunna göra experiment kring inverkan av växelström på parasitära protozoer. Resultaten av S:s forskarmödor blev enligt uppgift mycket uppmärksammade.

Den äventyrslystnad som en gång tagit S till Kina kom också långt fram i livet att föra henne till avlägsna platser. Under 50-talet gav hon sig ut på flera långa resor tillsammans med Toni Schmid, som förutom att hon var historiker även var specialist på asiatiska religioner. Medan Schmid bedrev studier i religion, språk och kultur gav resorna S tillfälle att studera parasiter och parasitsjukdomar i nya omgivningar.

Schmid författade böcker och andra skrifter om resorna, som också gav upphov till en rad tidningsartiklar och intervjuer. Strax efter hemkomsten från en årslång resa till Nepal och Sikkim beskrevs de båda som två framgångsrika akademiker som ”färdats land och rike runt förut och har gemensamt en oräddhet för strapatser som göra att det nästan är genant att be dem berätta om sina äventyr. De reser nämligen lika naturligt till Indien som vi andra på sin höjd gör till Köpenhamn” (Wersäll). I tidningarna rapporterades också att S planerade att ge ut en parasitologisk skrift om förekomsten av tarmparasiter i Himalaya på grundval av sina studier där.

Vintern 1958–59 gjorde S och Schmid en ny halvårslång resa tillsammans, också denna gång till Indien och Nepal. Schmid gjorde studier av tibetanskt språk och lamaistisk religion och S samlade material för ett verk som huvudsakligen skulle handla om inälvsparasiter. Studien tycks emellertid inte ha slutförts; den förefaller i alla händelser inte ha tryckts. Vid hemkomsten några veckor senare rapporterades i tidningarna att de båda forskarna i gränstrakterna mot Tibet via radiokommunikéer hade blivit ”vittnen” till Dalai Lamas flykt till Indien, och kunnat följa lokalbefolkningens reaktioner på händelseförloppet.

Under 60-talet reste S flera gånger till Egypten för kliniska studier av tarmparasiter hos människor där, med hjälp av pengar från Medicinska forskningsrådet. Hon var given som medlem då läkarföreningen för tropikmedicin – ”Tropikläkarklubben” – bildades 1961 på Roslagstulls sjukhus. Efter OS i Mexiko 1968, då flera svenska turister kom hem med svårbehandlade amöbainfektioner, uppmärksammades S som en föregångare på området, ”mera känd ute i världen än här hemma”.
Under sina sista år led S av krämpor och fick flytta till diakonissanstalten Samariterhemmet, men fortsatte med forskningen ända fram till sin död vid 81 års ålder. Hon hade då just fått en vetenskaplig artikel godkänd för publicering i en ansedd internationell tidskrift.

S tycks inte ha varit engagerad i rösträttsrörelsen eller någon annan verksamhet med syfte att särskilt föra fram kvinnor, men var ändå i sig själv och i sitt yrke en pionjär på flera plan. Få kvinnliga läkare i hennes generation blev överläkare och sjukhuschefer. Likaså inledde hon sin forskargärning inom ett område som låg i sin linda som specialistgren – som tropikmedicinare var hon länge mer eller mindre ensam i Sverige och först 1984 blev föreningen för tropikmedicin en sektion i Svenska läkaresällskapet.

I april 1937 berättade rikstidningarna att S gått med i processionståget vid Natan Lindqvists (bd 23) professorsinstallation i Uppsala. Det var, hävdade DN:s korrespondent, första gången i universitetets 450-åriga historia som en kvinna ingått i den akademiska processionen. Sant eller ej – S var på flera sätt en föregångare som yrkeskvinna och forskare.

Författare

 Annika Berg

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Studies on human intestinal protozoa. Especially with regard to their demonstrability and the connexion between their distribution and hygienic conditions. [Akad avh Uppsala.] Ekenäs 1935. (Ekenäs tr). x, 115 s, ill. (Acta medica Scandinavica. Supplementum, 70).

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som nämns i biografitexten ovan: Intestinal parasites in Himalayan regions (The American journal of hygiene, vol 64, 1956, s 158–169). – Entamoeba histolytica. Encystation and cultivation of several isolates (Experimental parasitology, vol 30, 1971, s 270–283). – Beträffande S:s övriga bidrag förtecknas i UUM 1937–50 (1953), s 542, och i UUM 1951–60 (1975) totalt elva bidrag av henne under perioden 1924–56. Via PubMed går det att spåra ytterligare två bidrag av henne från 1970 och 1971.

Källor och litteratur

Konversionsbok, S:ta Eugenia katolska förs:s arkiv, Sthlm.

238 000 kr till medicinsk forskning (SvD 19 dec 1926); E Bengtsson, Ruth Svensson in memoriam (SvD 7 jan 1972); A Berg, Att skriva sig fri (Inspärrad, ed R Nilsson o M Vallström, 2016); dens, De samhällsbesvärliga: förhandlingar om psykopati och kverulans i 1930- och 40-talens Sverige (2018); De som fick litteris i går (DN 7 juni 1946); Familjenyheterna (DN 17 jan 1940); L Hallberg, ”en bland tjenare (nu mera) sällsynt trohet och nit” (Släktforskarnas årsbok 2000, 2000); P Hornung, Du skaffade rum för mina steg … – en jesuit berättar (2007), s 148–149; I marginalen (SvD 28 maj 1920); B Järhult, G Järhult, J Järhult, En medicinarpionjär: Ruth Svensson – parasitolog, missionsläkare, psykiater (Läkartidningen 1999, nr 25); G Järhult, Tvärs igenom (1986); Kompensation för spolierade semesterdagar (SvD 12 nov 1934); Kvinnan gör entré i akademiprocession (DN 11 april 1937); A Olson, Svenska OS-deltagare tros vara smittobärare av svårbotad infektion (DN 29 nov 1968); C Roeger, Mina minnen av pater Gerlach (Arv och minne, 2004, nr 21); T Schmid, Tantrisk mark (1956); dens, Buddhas vägar: en reseberättelse från Tibets gränstrakter (1959); Svensk läkarmatrikel 1970, ed L Dahlgren & Å Davidsson (1971); Svenska Missionsförbundets årsberättelse och matrikel (1920–1923); Svårt, inte omöjligt få svenska läkare till hednaländerna (DN 2 juli 1924); The Journal of the American Medical Association (23 okt 1937), s 1390; Tio Illis Quorum (SvD 7 juni 1946); Två kvinnliga forskare snart hem från Indien (SvD 9 april 1959); Två läkare med Finlandsflyget (SvD 9 jan 1940); Uppsalastudent får katolsk pater nr 2 (SvD 29 jan 1950); G Vallquist, Katolska läroår: Uppsala – Paris – Rom (1995); [G Wersäll], Uppsaladamer på Indienresa undervisades av Stor-lama, av Gunne (SvD 24 feb 1956); F Ysander, En internationell läkaruppgift (DN 1 juli 1924). – http://tropikmedicin.se/om-foreningen/bakgrund-och-historik/, 27 mars 2018.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ruth Margareta Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34938, Svenskt biografiskt lexikon (art av Annika Berg), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34938
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ruth Margareta Svensson, urn:sbl:34938, Svenskt biografiskt lexikon (art av Annika Berg), hämtad 2024-04-19.