Meriter

Svensson, Fredrik Wiking, f 23 feb 1915 i Ölme, Värml, d 20 maj 1979 i Gbg, V Frölunda. Föräldrar: järnvägstjänstemannen Carl Fredrik S o Selma Emilia Nilsson. Avslutade fortsättn:skola 31, elev vid Ingesunds folkhögskola, Arvika, vintern 32–33, anställd på kontor, som stationskarl vid SJ okt 38–april 46, studier i Paris för André Lhote, Othon Friesz, Edmond Mac Avoy o Fernand Léger ht 46–52, erhöll Värmlands musei vänners stip 52, Kiruna stads stip 59, medlem av konstnärsgruppen Aktiv färg 61, uppbar mindre statligt arbetsstip 62 o 63, stip från Gbg:s stad 68.

G 1) 4 okt 1941(–66) i Karlstad m Tyra Dagmar Kronander, f 19 aug 1918 i Amsbergs kapellförs, Dal, d 30 jan 2003 i Partille, V Göt, dotter till skräddarmästaren Johan Severin K o Cecilia Lundgren; 2) 24 juni 1966(–76) i Högsbo, V Göt, m Ninni Ingrid Anna Svenborg Kinde, f 26 juli 1931 i Gbg, Kristine, d 23 sept 2003 i Vänersborg, dotter till ingenjören Oscar Georg Enell o Majli Carola Henrietta Dimming, samt tidigare g m konstnären Kurt Kinde.

Biografi

Wiking S växte som ett av åtta syskon upp under enkla omständigheter i ett litet stationssamhälle intill Vänerns nordkust, där fadern arbetade som banvakt. Också S skulle komma att tjänstgöra vid järnvägen, men han vantrivdes med den hårda disciplinen där. På fritiden spelade han i yngre år fiol och påbörjade musikstudier vid Ingesunds folkhögskola, men övergick snart till att i stället rita och måla. När S och hustrun Dagmar lyckats lägga undan 1 500 kronor prövade de lyckans vingar och begav sig hösten 1946 till Paris där den då drygt trettioårige och autodidakte S började ta lektioner för först den av blivande svenska konstnärer flitigt besökte André Lhote, senare även Othon Friesz, Edmond Mac Avoy och slutligen den som lärare oerhört inflytelserike Fernand Léger.

Till skillnad från de flesta andra svenska konstnärer som anlände till Paris efter kriget valde S (med förnamnet ändrat från Viking till Wiking) att stanna och försöka göra karriär där. Till hans närmaste konstnärsvänner under åren i konstens dåvarande huvudstad hörde Bengt Lindström, Tage Nilsson och Bengt Olson. Debuten skedde, inte utan beröm, 1950 på Institut Tessin, där S ställde ut tillsammans med skulptören Liss Eriksson. En annan framgång var när han 1953 inbjöds att delta i Salon d’Octobre, den årliga samlingsplatsen för avantgardet inom det franska konstlivet. Under större delen av sin drygt nioåriga vistelse i Paris kämpade S dock i motvind och han och familjen förde länge en osäker tillvaro. Tidvis hade de knappt mat för dagen och S magrade mer än tio kilo. Ekonomisk trygghet fick paret S först hösten 1954 då de vann 100 000 kronor på en premieobligation som de köpt före flytten till Frankrike.

Efter några år i Paris lyckades S få tillgång till en trång bakgårdsateljé vid Rue Liancourt högt uppe i Montparnasse. Den utvecklades till en mötesplats för Parisbesökande svenskar, med S som ”inofficiell kulturattaché” och ”uppoffrande introduktör för nykomlingar” (Wretholm). Somrarna tillbringades i Saint-Cyr-sur-Mer vid Franska rivieran, där S mest målade vänliga sydfranska landskap och frodiga kvinnofigurer.

Under vistelsen i Paris prövade S, som hemmavid mest målat realistiska värmländska och öländska landskap, en rad nya stilar. I början av 50-talet hade han under inflytande av Picasso nått fram till en figurativ stil med en kraftfull linjeföring, men utvecklades därefter i alltmer abstrakt riktning. Efter en misslyckad utställning 1951 på Galleri Blanche i Stockholm, under vilken han fått höra att han var gammalmodig slog S in på ett geometriskt hållet måleri, där dukarna fylldes med röda och svarta rektanglar och kvadrater. Efter några år mjuknade dock kompositionerna och blev mer organiska. Han hittade fram till ett romantiskt måleri i icke föreställande form. Ofta hållet i en monokrom kolorism var det rikt på skiftningar, toner och klanger. Ett tydligt urskiljbart motiv saknades, i stället suggererades t ex mossan och marken i de dunkla lövsalarna vid Kåhög, klipporna i Bohuslän eller människoliknande stoder fram i en skrynklig färgmassa.

Under hela karriären arbetade S med förkärlek i oljefärg, som lades i lager på lager, men han prövade även på gouache, pastell, akvarell och olika grafiska tekniker. S:s färgbehandling väckte både kollegernas och kritikernas uppmärksamhet; mörker och ljus kämpade oavbrutet om övertaget i hans produktion och färgen i hans tavlor skiftade på ett intrikat vis struktur och täthet. Under en period då hans kompositioner hölls i en genomgående mörk färgskala vällde ljuset påfallande ofta fram ur skrevor som gulaktig lava. Intensiteten i målningarna kunde nå sådan kraft att de liknades vid vulkanutbrott.

Av stor betydelse för S:s utveckling mot ett eget uttryck blev mötet med Serge Poliakoffs färgmättade nonfigurativa måleri. Likaså lärde han sig mycket genom att studera gamla mästare som Rembrandt och Veronese. Vikten av att förhålla sig till traditionen framhöll han upprepade gånger med kraft: ”För att röra sej framåt måste man ta sej bakåt.” (Anderberg). En serie figurer med expressivt utdragna ansikten på 60-talet hämtade tydlig inspiration från El Greco och Modigliano. Över huvud taget var S internationellt orienterad som konstnär och han hade också väl så stor framgång utomlands som i Sverige, där han hade svårt att smälta in efter att ha flyttat tillbaka 1955. Den dag inte åtminstone tre personer förtalat honom, kunde han säga, var han ”passé, ute ur leken, på väg att glömmas” (Nya Wermlands-tidningen). S kunde också provokativt påstå att han var Sveriges bäste konstnär och hade drastiska omdömen om allt från SJ, socialistiska konstkritiker och TV 2 till skatter och kvinnliga bilförare. Själv körde han, innan polisen stoppade honom, på trottoarerna.

Riktigt rotfast blev den på en och samma gång arbetsamme och bohemiske S aldrig efter återkomsten till Sverige. Efter att det första äktenskapet gått i kras i en villa i Kåhög bodde han långa tider i Antwerpen, alternativt i ett gammalt missionshus i Dalsland, ursprungligen inköpt som sommarställe. Den sista besvärliga tiden, då även det andra äktenskapet gått i stå, tillbringade han i Göteborg, där han hösten 1978 hamnade i slagsmål med en konsthandlare som tagit en av hans målningar, och höll på att drunkna efter att ha blivit slängd i kanalen. Från denna händelse repade sig S, som livet igenom kämpat med olika sjukdomar, aldrig helt. Vid sin död förberedde han en stor separatutställning i Antwerpen samt hade fått en inbjudan att ställa ut i Minneapolis. Hade hans målningar på 50-talet uppfattats som svårsålda var hans nya dukar desto mer i ropet hos publiken och betingade betydande belopp.

S:s konst pendlade under alla år mellan det abstrakta och det figurativa, det andäktiga och det sinnliga. Den sista tiden gick hans måleri mot allt större realism och dukarna fylldes av stämningsmättade och vemodiga stiliserade landskap liksom av yppiga kvinnor med breda höfter, vilkas starka erotiska utstrålning fick en kritiker att i S se ”en modern Zorn” (Johansson). Andra fann S:s konst de sista åren lättköpt och avfärdade den som ”ett ytligt effektsökeri” (Edwards). Själv menade S att ”all bra konst står nära hötorg. Måla habilt, det kan alla. Det gjorde jag när jag börja som elev. Nu målar jag först ’riktigt’. Sen driver jag det så nära avgrunden jag kan, som att driva ett djur så att det nästan blir vansinnigt. Inte vansinnigt, men nästan, alldeles intill” (Anderberg).

Författare

Jakob Christensson

Tryckta arbeten

Illustrerat: H de Balzac, Röda värdshuset Sthlm 1951 (Bokvännens bibliotek, 12).

Tryckta arbeten (egna verk): R Anderberg, Wiking Svensson (Uddevalla: Risberg, 1975) innehåller ett 20-tal svartvita reproduktioner av oljemålningar, gouacher och teckningar av S samt 27 färgplanscher med reproduktioner av S:s oljemålningar och gouacher. Boken innehåller också en förteckning över S:s utställningar (s 32).

Tryckta arbeten (bidrag): S:s bidrag har ej efterforskats.

Källor och litteratur

Personalakt för S i Statens järnvägar, 6. trafiksektionen (Kristinehamn), F 2 A: 30, GLA.

R Anderberg, Wiking Svensson (1975), s 29 o 15; F Edwards, Bara det mycket nära (DN 24 jan 1979); S Johansson, Göteborgsgalleri (SvD 6 mars 1976); R L [sign], ”Väse-Wiking” med världsrykte (Nya Wermlands-tidningen 18 mars 1977); SKL o där anf litt; K Ståhlberg, Ett hörn av paradiset: ljusa och mörka år i Paris (1998); E Wretholm, Wiking Svensson (Konstrevy 1963). – Nekr över S i Göteborgs-Posten 22 maj 1979, DN o SvD 23 maj 1979.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Wiking Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34946, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34946
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Wiking Svensson, urn:sbl:34946, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-04-27.