Biografi

Sverkerska ätten, eftervärldens benämning på den släkt ur vilken åtminstone fyra svenska kungar hämtats under perioden 1130–1222: Sverker den äldre (S 1), Karl Sverkersson (bd 20), Sverker den yngre (S 2) och Johan Sverkersson (bd 20). Ättens genealogi är svårutredd då flera av källorna till dess historia inte är samtida och dessutom är bevarade i avskrifter vars tradering är svårbedömd.

Uppgifter om de äldsta leden saknas helt i samtida källor. De omtalas först i en senmedeltida genealogi över denna ätt och Folkungaätten (bd 16) som nedskrevs i Stockholm 1489 av franciskanbrodern Johannes Petri. Som underlag anges både utdrag ur gamla böcker i Varnhems kloster och uppgifter eventuellt samlade av Magnus Sverkersson (d 1495), custos för franciskanernas Linköpingsdistrikt och föreståndare för deras konvent i Söderköping. Genealogin är bevarad i avskrifter av Olavus Petri (bd 28) och Johan Bure (bd 6). Enligt denna härstammar släkten från en hedning vid namn Kettil känia; binamnet är oförklarat, men har t ex associerats med det östgötska häradsnamnet Kinda (Messenius) och sockennamnet Kärna (Ahnlund 1945, s 343). Dennes son Kol hade en son som i Västgötalagens kungakrönika kallas ”Cornubæ”. Hans namn är enligt nordisten Ivar Lindquist korrupt i Olavus Petri och Bures avskrifter där det skrivs ”Karnuka” respektive ”Kornike”. Även namnet Cornubæ har uppfattats som en feltolkning. Antagligen är det en förvanskning av ”Corn-Colæ” där förleden är ett binamn med den ungefärliga betydelsen ”den sädesrike” och efterleden en sidoform av namnet Kol. Denna tolkning stöds av att sonen Sverker skrivs med patronymikonet Kolsson såväl i Fagrskinna och Langfeðgatal som Skáldatal, nedtecknade på Island under samma period. Kol ska ha låtit bygga kyrkan i Kaga utanför Linköping och där låtit döpa och begrava sin far. Tidsmässigt styrks detta av att dendrokronologiskt daterade träprov från kyrkans kor och långhus visar att bygget antagligen fullbordades på 1120-talet (Eriksson). Att byggherren tillhört ätten stöds dessutom av att patronatsrätten till kyrkan tillhörde hans ättlingar ännu under 1200-talets andra hälft.

Kol blev far till kung Sverker den äldre (se nedan) och med honom står ättens genealogi på mera säker mark. Döttrar till honom var Ingegerd (d 1204), under 40 år priorinna i Vreta kloster, och en till namnet okänd kvinna som gifte sig med danske kungen Knut Magnussen, dödad 1157. Sverkers son Johan (Jon jarl, bd 20) blev far till Kol (bd 21) och Burislev samt en i övrigt okänd Ubbe ”fortis” (den starke).

En annan son till Sverker den äldre var kung Karl, som blev far till kung Sverker den yngre (se nedan). Med dennes son kung Johan torde ätten ha utslocknat på manssidan. Johans halvsyster Helena (bd 18) blev i äktenskap med Sune Folkesson (bd 34) av Folkungaätten mor till Katarina (bd 20), kung Erik Erikssons (bd 14) drottning.

Senare släktskapsuppgifter tyder på att även Kristina, gemål till hertig Henrik Borwin II av Rostock (d 1226), och Margareta (d 1232), gemål till furst Witzlaw I av Rügen, var döttrar till kung Sverker.
I den norske kung Sverres saga framträder en i övrigt okänd Karl Sverkersson som var gift med Sverres utomäktenskapliga dotter Ingeborg och stupade 1198. I två av fyra bevarade medeltida handskrifter av sagan anges han vara ”son Sørkvis konungs” (Sverris saga, s 231). I de övriga två kallas han endast ”Karl Saurkuis s(on)” (Eirspennil), och uppgiften att fadern var kung saknas. Det har varit ovisst huruvida uppgiften att Karl var kungason är att betrakta som ett senare inskott eller om den fanns i ursprungshandskriften och vid avskrift har överhoppats. En utredning om handskrifternas inbördes förhållande gör dock troligt att uppgiften att han var kungason utgör den ursprungliga versionen. Karl är svår att kronologiskt infoga som son till såväl Sverker den äldre som den yngre. Förslagsvis var han en frilloson till Sverker den yngre som denne då som mycket ung fick under sin tid i dansk landsflykt.

En ytterligare son till Sverker den äldre var, enligt den danske kungen Valdemar II:s jordebok, Burislev (bd 6). Om honom vet man endast att han överlevde sin far och saknade bröstarvingar. Via sidoarv hamnade hans svenska egendomar hos den danska kungaätten och så småningom till stora delar i Svantepolk Knutssons (bd 34) ägo. Av äldre forskning har han sammanblandats med sin brorson och namne.

Uppgiften i ättens senmedeltida genealogi att Sverker den äldre haft en son vid namn Sune Sik saknas i äldre källor än denna. Han ska ha varit far till Ingrid ylva (bd 16, s 261 f, 264), och därmed morfar till Birger jarl (bd 4). Äldre forskning (t ex Beckman, Lundberg och Gardell) har betvivlat hans existens medan framför allt Nils Ahnlund återlanserade honom som historisk person; ännu i modern forskning betraktas han som sådan (t ex Berg, Lindberg och Tollin). En gravsten i Vreta klosterkyrka har använts som stöd för hans existens. Den är lagd över ”Sune Sik, son av Sverker” (”Swercheri natus Suno Sych jacet hic tumulatus /.../”) och har daterats till 1200-talets slut (Lundberg, Gardell). Ett argument som framförts för att texten är äldre än gravhällen, och att den tillkommit i samband med klostrets återinvigning 1289 efter en brand, är inte övertygande (t ex Ahnlund och Lindberg). Dessutom har framhållits att en Sune Sik i ett brev daterat i Vreta 1297 stadfäste en tidigare gjord donation till klostret (Beckman m fl). Denna person kan alltså på namnmässiga, kronologiska och geografiska grunder knytas till gravhällen. Han förde en lilja i vapenbilden och har antagits vara stamfader för ätten Lillie (bd 23). Under Johan III:s tid har vasakungarnas genealog Rasmus Ludvigsson (bd 29) låtit hugga in Sverkerska ättens vapenbild på stenens övre del. Forskningen har uppfattat genealogin och gravstenen som två av varandra oberoende källor till kungasonen Sune Siks existens. Detta förutsätter att den östgötabaserade custos Magnus Sverkersson saknat vetskap om gravstenen, vilket måste betraktas som osannolikt. Då risken alltså är stor att stenen utgjorde en av källorna till genealogin och dess inskrift inte ger Sverker kunganamn, är dess källvärde begränsat.

Det faktum att kung Valdemar Birgersson enligt ett brev från 1272, tillsammans med Johan Filipsson (Aspenäsätten, bd 2) och dennes svärfar Svantepolk Knutsson, var innehavare av patronatsrätten till Kaga kyrka har ibland betraktats som ett stöd för genealogins riktighet då arvslinjen antagits gå via Valdemars farmor Ingrid ylva (Berg, Lindström, Line). Av ett tidigare brev från 1251 framgår dock att Valdemars jord i Kaga socken snarast var möderneärvd då han på inrådan och i samtycke med både sin far Birger jarl och mor Ingeborg Eriksdotter (bd 20) donerade jord i socknen (”cum consilio & consensu karissimj patris nostrj ac matris nostre”, DS 388). Att båda föräldrarna gav sitt samtycke vid en jordtransaktion betyder regelmässigt att det var fråga om mödernejord, till skillnad från om det var fädernejord då endast faderns samtycke inhämtades. Detta gör det troligt att patronatsrätten ingått i arvet efter Valdemars mödernesläkting Burislev, Sverker den äldres son (se ovan). Både Valdemar och Svantepolk härstammade i tredje led från Burislevs mödernehalvsyster Sofia (d 1198). Arvslinjen är väl belagd i Kung Valdemar II:s jordebok.

Författare

Roger Axelsson

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: S O Brenner, Nachkommen Gorms des alten (1964); J Eriksson, Dendrokronologiska undersökningar av medeltida kyrkor inom Linköpings stift. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2006), s 54 ff; J P F Køningsfeldt, Genealogisk-historiske tabeller over de nordiske rigers kongeslægter (1856), s 157 o 159 ff; P Line, Kingship and state formation in Sweden 1130–1290 (2007); A Schück, Från Viby till Bjälbo (Fornv 1951), s 199; SMoK; C Tollin, Alvastra kloster och Sverkerätten (Ny väg till medeltidsbreven, ed C Gejrot, R Andersson o K Abukhanfusa, 2002).
De äldsta släktleden: N Ahnlund, Vreta klosters äldsta donatorer (HT 1945), s 340–351; S Bolin, Folkungarna (Sc 1935), s 225–231; Agrip af Nóregskonunga sogum: Fagrskinna – Nóregs konunga tal, ed B Einarsson (1985), s 296; E Fjeld Halvorsen, Fagrskinna (Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, 4, 1959); Langfeðgatal (Alfrædi Íslenzk, 3, 1917–1918), s 57; I Lindquist, Västgötalagens litterära bilagor (1941), s 42; J Messenius, Scondia illustrata, 1 (1703), s 95; Skáldatal (Edda Snorra Sturlusonar, 3, Khvn 1887); D Sävborg, Kungalängder och historieskrivning (HT 2015); G Tagesson, Domkapitel och sockenkyrkor i mellersta Östergötland – spår av medeltida aktörer (Fornv 2007); G T Westin, Historieskrivaren Olaus Petri (1946), s 503 ff; Äldre Västgötalagen och dess bilagor i Cod. Holm. B 59, ed P-A Wiktorsson, I–II (2011).
Ingegerd: SRS 3:2 (1871), s 296; Ahnlund, a a, s 320.
Knut Magnussons gemål: N Ahnlund, Till frågan om den äldsta Erikskulten i Sverige (HT 1948), s 308, 319 f; Saxo Grammaticus, Gesta Danorum = Danmarkshistorien, ed K Friis Jensen, 1–2 (2005).
Kristina o Margareta: S O Brenner, Wer war Ingeborg, die Gemahlin des Herzogs Johann I von Sachsen-Lauenburg (Familie und Volk, 1961), s 393 ff; H Gillingstam, rec av S O Brenner, Nachkommen Gorms des alten (PHT 1967), s 213–216; dens, Utomnordiskt och nordiskt i de äldsta svenska dynastiska förbindelserna (PHT 1981), s 21 f, 25 o 27 f; B R Jonsson, Lenaslagets historiska bakgrund (Sumlen 1989), s 120 f.
Burislev: N Ahnlund, Till frågan om den äldsta Erikskulten i Sverige (HT 1948), s 318 ; Kong Valdemars jordebog, ed S Aakjaer, 1–3 (1926–45).
Karl Sverkersson (d 1198): Det Arnamagnæanske Haandskrift 81a Fol. (Skálholtsbók yngsta), ed A Kjær, 1/2 (1985), s 203; Eirspennill (1916), s 402; Flateyarbok, 2 (1862), s 669; P A Munch, Det norske Folks Historie, 3 (1857), s 326; A Schück, Till Sverker d y:s historia (HT 1956), s 275 f; A M Strinnholm, Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider, 4 (1852), s 137 f; P F Suhm, Historie af Danmark, 8 (1806), s 467; Sverris saga, ed Þ Hauksson (2007); H Toll, Konung Sverker den andres drottningar (Fornv 1920), s 198.
Sune Sik: N Ahnlund, Vreta klosters äldsta donatorer (HT 1945), s 341 o 347–351; N Beckman, Ur vår äldsta bok (1912), s 36; dens, Kungagravar och medeltidshistoria (Fornv 1921); J Berg, Gods och landskap: jordägande, bebyggelse och samhälle i Östergötland 1000–1562 (2003), s 125 f; Bolin, a a, s 226 o 230 f; DS 1–2 (1829–37); S Curman o E Lundberg, Vreta klosters kyrka (Sveriges kyrkor. Östergötland, II, 1935); S Gardell, Gravmonument från Sveriges medeltid, 1 (1945), s 195 f; M Lindberg, Vreta – kloster, kyrka och gravplats (Meddelanden från Östergötlands länsmuseum 2003, ed G Mörkfors), s 70 ff, 80; F o H Lindström, Svitjods undergång och Sveriges födelse (2006), s 191, 308; P Line, a a, s 486 f; J Rosén, Kronoavsöndringar under äldre medeltid (1949), s 140 ff; Tollin, a a.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sverkerska ätten, , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34965, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2024-09-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34965
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sverkerska ätten, , urn:sbl:34965, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2024-09-19.