Meriter

 Svärd, Nils Gunnar, f 25 maj 1911 i Gbg, Osc Fredr, d 8 aug 1978 där, Johanneb. Föräldrar: 1:e lagervaktmästaren Nils S o Amy Dahlgren. Studentex vid h latinlärov i Gbg 3 juni 30, inskr vid GH 27 jan 31, fil kand där 2 nov 35, ordf i GH:s studentkår ht 35–vt 36, ordf i ungsvenska förb i Gbg 23 sept 37–38, sekr i Riksfören för svenskhetens bevarande i utlandet dec 38 (o kontorschef där 1 jan 39)–sept 47, led av Gbgs stadsfullm 7 febr–31 dec 42, politisk sekr o föreståndare för riksdagshögerns kansli 1 okt 47, parti­sekr i Högerns riksorganisation 1 juli 49–61, led av styr för Högerpressens nyhetsbyrå (från 54 Fören högerpress) 51–62, av FK 51–63 (led av bankoutsk 56–57, av riksbanksfullm 57–65, av jordbruksutsk 62), av 1955 års försvarsberedn juni 55–febr 58, av 1958 års besparingsutredn apr 58–aug 59, av styr för Grafikon ab 58–åtm juni 70, av 1960 års försvarsledn:utredn maj 60–okt 63, av styr för ab Tumba bruk juni 63–åtm okt 71, generaldir o chef för Försvarets fabriksverk 1 mars 63–69, led av styr för ab Teleunderhåll (från 69 Telub) okt 63–70, ordf i 1964 års transportforskn:utredn febr 64–sept 68, ensamutredare ang kostnaderna för flyttning av Sthlms örlogsbas till Muskö dec 65–febr 66, led av styr för Karlskronavarvet ab sept 66–febr 67 o 68–10 dec 69, av styr för Swedegroup serviceab sept 66–åtm febr 67, av företagsdelegationen febr 68–jan 69, av styr för Innovationsab Projection okt 68–åtm okt 71, VD för ab Statsföretag 70–71, led av affärsverksdelegationen 70–71, av styr för ab Kabi 1 okt 70–1 okt 71, chefred o vd för Enköpings-Posten 1 juli 71–31 mars 78, politisk skribent där, ordf i styr för högerns förlagsstiftelse. – LKrVA 67.

G 5 jan 1939 i Gbg, Johanneb, m kontoristen Britta Maria Augusta Almgren, f 25 okt 1912 i Vassända-Naglum, V Göt, d 7 juni 1971 i Södertälje, dotter till godsägaren Frans Ludvig A o Hulda Olivia Hellberg.

Biografi

Gunnar S föddes, studerade och inledde yrkesmässigt och politiskt sin livsbana i Göteborg, där han också avled. Däremellan var han aktiv på riksnivån inom politiken och näringslivet, med bas i Stockholm med omnejd. Mycket lite är känt om hans barndom, liksom om relationerna till föräldrarna och om äktenskapet med Britta Almgren. S var politiskt engagerad redan under studieåren vid Göteborgs högskola och blev 1935 ordförande i studentkåren. En tid senare var han även ordförande i Ungsvenska förbundet i Göteborg.

Ungsvenskarna som riksorganisation bildades efter brytningen mellan Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) och Högern. SNU:s tilltagande antidemokratiska hållning och sympatier för Tyskland och Italien fick högerledaren Arvid Lindman (bd 23) att kapa banden 1934. S var i maj s å delegat vid SNU:s förbundsstämma i Karlstad, vid vilken ett nytt principprogram antogs. Hotet från en röd diktatur – där också socialdemokratins styre räknades in – krävde en starkare regeringsmakt. Riksdagen skulle enbart vara ett rådgivande, kontrollerande och anslagsbeviljande organ. Den förstärkta staten skulle skydda både mot marxism och ”asocial spekulationskapitalism”. På programmet stod också skyddande av den svenska folkstammen. S:s förslag att när faran för röd diktatur nämndes, även ”nazistisk diktatur” konsekvent skulle läggas till, var nog mer demonstrativt än realistiskt. Denna tydliga hållning mot fascism och nationalsocialism ligger i linje med den anglosaxiska och industrivänliga konservatism som S hela livet omfattade.

Under 1940-talet tillhörde S en kort period Göteborgs stadsfullmäktige, men utan att lämna några djupare spår efter sig. Högern var inne i en nedgångsfas, såväl rikspolitiskt som i Göteborg. Socialdemokraterna styrde obehindrat staden. Högerns röstandel minskade från 20,4 % 1938 till 10,5 % år 1950. I antal ledamöter framstår tillbakagången än mer brutal – 15 ledamöter blev fem.
S arbetade som sekreterare och kontorschef för Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet 1938–47. Organisationen hade bildats i Göteborg 1908 av högermannen och språkforskaren Vilhelm Lundström (bd 24) med Gustav Adolfsdagen den 6 november som högtidsdag. Lundström och Riksföreningen hade inledningsvis stött separatistiska strömningar i det svenska Finland, men efter 1920-talet koncentrerade sig den ”allsvenska rörelsen” alltmer på kontakter med svenskar världen över, inte minst de som hade emigrerat till Amerika.

Rikspolitiken blev nästa arena för S. En tjänst på partiets kansli 1947 utvidgades genom hans försorg till partisekreterarens med ansvar både för riksparti och för riksdagsarbete. Med invalet i Första kammaren 1950 befästes hans ställning som en av Högerns ledande politiker. 1950-talet blev ett glansfullt årtionde för partiet, med ordföranden Jarl Hjalmarson och S som tandempar genom tre segerval i rad, 1952, 1956 och 1958. Röstandelen steg 1948–58 från 12,3 % till 19,5 %.
Rimligen förhindrade arbetet som partisekreterare uppdrag i tunga riksdagsutskott. Viktiga var ändå ledamotskapen i bankoutskottet och i bankofullmäktige (Riksbanken) under senare delen av riksdagstiden. Skattesänkningar och minskade statsutgifter stod i fokus. Bara försvaret och skolan undantogs. Det ansträngda statsfinansiella läget var ett återkommande argument i partiets material och i de många riksdagsmotioner som S undertecknat (drygt 200 i första kammaren, cirka hälften var hans egna).

Företagsamhetens villkor var en annan profilfråga. Efter kriget lades ”företagsamheten i planhushållningens järnlunga”, sade S vid Stockholmsförbundets stämma 1951 (Stockholmshögern…). Som alternativ till statsägande – och privat ägarkoncentration – lanserades med inspiration från Storbritanniens konservativa ”ägardemokratin”. Att äga sin bostad, ha eget sparande och aktier skulle dessutom stärka det personliga ansvaret. Det nya mediet – televisionen – skulle innehålla reklam. I pensionsfrågan följde partiet sin traditionella linje. Grundpensionen kunde höjas men tilläggspensionen skulle vara frivillig. Den obligatoriska socialdemokratiska ATP-modellen ansågs leda till en centralistisk, allenarådande statsapparat. Med tanke på S:s senare karriär inom den statsägda industrin kan man notera det upprepade motståndet mot ökat statligt ägande i NJA och LKAB.

Som partisekreterare var det S:s uppgift att hålla ordning i partiet, något som ofrånkomligen skapade fiendskap inom detsamma. S kunde vara såväl slagfärdig som elak. Dagen efter hans död återger redaktören Jean Braconier i Sydsvenska Dagbladet ett klassiskt exempel från första kammaren. Bondeförbundaren Erik von Heland (bd 18, s 552) hade replikerat på ett inlägg av S. Denne reste sig direkt efteråt: ”Hr Talman, om det är jag som genom mitt anförande kom hr von Heland att begära ordet, så ber jag kammaren om ursäkt.” I ett porträtt i Svenska Dagbladet skrev Gunnar Unger att S var främmande för all inställsamhet. Han visade gärna sin ”spontana vedervilja mot andras åsikter”. Med sin resliga och skarpskurna gestalt, sin tydliga röst och sitt distinkta, nästan metriskt uppbyggda språk, kunde ”man uppfatta honom som kritisk, nästan arrogant. Många kände rädsla inför honom” (S Nilsson, s 82). Med partiledaren Hjalmarson var dock samarbetet väl fungerande. Den politiskt närstående högermannen Leif Cassel hävdade att partiledaren och -sekreteraren var diametralt olika personlighetstyper – men tänkte ändå förbluffande lika (Braconier).

Under efterkrigstiden övergav Högern sin traditionella isolationism. I stället kom samarbete med väst och Europaintegration att bli ideologiska riktmärken. Stor uppmärksamhet väckte ”Hjalmarsonaffären” 1959. Regeringen utestängde Hjalmarson från den svenska FN-delegationen, med motiveringen att denne avvek från den svenska utrikespolitiken. Hjalmarson hade protesterat mot Sovjetledaren Nikita Chrusjtjovs planerade Sverigebesök. Folkpartiet och Centerpartiet gav Hjalmarson sitt stöd, men var mer återhållsamma i kritiken. Inom Högern fanns emellertid kritiska röster mot Hjalmarsons fräna politik. Även om socialdemokratin var upphovet till konflikten kan nederlaget för Högern ses som en föraning om kommande kritik mot partiledningen.

Åren kring 1960 var höjdpunkten på ”den kärva linjens” epok. Inför valet föreslogs att första barnbidraget skulle slopas, statsbidrag till skolbespisningar och fria läroböcker likaså. ATP-beslutet skulle rivas upp, bostadssubventionerna minskas, liksom anslagen till sjukförsäkringarna och kommunerna. Egentligen var politiken lik den som tidigare lett till seger, men nu fick Högerns framgångsvåg ett abrupt slut. En minskning med 3 % innebar sex förlorade mandat.

Den interna kritiken efter nederlaget var omfattande. S försvarade envist den förda politiken. Avgörande var inte bakslaget i sig utan ”den anda med vilken vi tar bakslaget”. Det gällde att hålla fast vid att vara ett högerparti, inte bli en politisk diversehandel. (Högerpartiet…). Vid partistyrelsens möte höjdes röster för att pensionsfrågan var avgjord och borde ha släppts. Kritiken mot de andra borgerliga partierna ansågs vara för stark. Blenda Ljungberg kritiserade också S:s ledarstil. Denne borde undvika sina sarkasmer, i varje fall bland väljarna, ansåg hon.

Jarl Hjalmarson hade redan 1958 uttalat sin vilja att avgå efter 1960 års val. Försök att övertala honom eller finna en lösning med delat partiledarskap gick om intet. S sökte försvara sin ställning, men förtroendet för honom var borta. Agerandet för att få Leif Cassel vald till ny partiordförande 1961 misslyckades. I stället tog statsvetarprofessorn Gunnar Heckscher över. Högerpressen kritiserade att S som partisekreterare så tydligt tagit ställning i partiledarfrågan. Cassel blev nu 1:e vice ordförande och Yngve Holmberg tog S:s post som partisekreterare. S lämnade riksdagen 1963, men hade fortfarande inflytande. När Heckscher ifrågasattes efter ännu ett förlustval, 1964, möttes en grupp redaktörer inom högerpressen hos S för att diskutera partiledarfrågan. Yngve Holmberg skulle ta över, vilket också blev fallet. När denne i sin tur var på fallrepet 1970 ska S och Hjalmarson, enligt Gösta Bohmans memoarer, ha försökt att få Holmberg att avgå frivilligt.

När S 1963 blev generaldirektör för Försvarets fabriksverk var det på väg att flytta till Eskilstuna, en stad med gamla anor av vapentillverkning. Senare samma år slöts avtal om export av granatgeväret Carl-Gustaf till Storbritannien och dåvarande Västtyskland. Försvarets fabriksverks ekonomi var dock ändå ansträngd. S höll hårt på principen att statens bolag skulle drivas affärsmässigt. Han hade också genom de många kontakterna med statens tjänstemän omprövat sin negativa syn på dem. Uppfattningen om politiker gick dock åt motsatt håll. S fick flera uppdrag inom näringslivet under dessa år – bl a i styrelsen för ett forsknings- och utvecklingsbolag som nio storföretag skapat – och han var ledamot i statliga företagsdelegationen där socialdemokraten Sven-Göran Olhede satt ordförande.

Efter förordnandet på sex år väntade en än större uppgift för S. Chefsstolen på Försvarets fabriksverk med 4 500 anställda byttes mot den på ab Statsföretag med 30 000 anställda. Här ingick så skilda företag som ABAB, Allmänna förlaget, Kabi, Kalmar verkstad, Karlskronavarvet, LKAB, Svenska Tobaks ab och Sveriges centrala restaurang ab. Koncernen var ett resultat av socialdemokraternas näringspolitiska offensiv. Blivande industriminister Krister Wickman höll ett bejublat tal på SAP-kongressen 1967. Statsföretag skulle få en strategisk roll för den ekonomiska utvecklingen. Basindustrierna skulle utvecklas, regionerna växa och den tekniska utvecklingen påskyndas. Allt detta gynnade sysselsättningen. Partiets paroll Ökad jämlikhet berördes också. Koncernen skulle gå i spetsen för en fördjupad företagsdemokrati och ab Statsföretag organiserades som ett förvaltningsbolag, vilket Högern skarpt kritiserade eftersom riksdagens inflytande därmed minskade.

S delade Wickmans syn på ekonomisk och teknisk utveckling, men ansåg att detta i själva verket förhindrade högre löner, större anställningstrygghet och mer personalinflytande. Wickmans mer politiskt visionära syn delades av Sven-Göran Olhede, ordförande i Statsföretag. S hade dock goda kontakter med LO-ordföranden Arne Geijer, industriminister Rune Johansson och Per Sköld, efterträdaren som VD.

Tio år efter S:s död hamnade Försvarets fabriksverk 1988 åter i rampljuset. I samband med avslöjanden om Bofors olaga vapenexport drogs också fram hur Försvarets fabriksverk 1966 hade sålt granatgeväret Carl-Gustaf till Australien, trots att landet var krigförande i Vietnam, genom hemlig vidareförsäljning från Storbritannien. JK Hans Stark gav i sin utredning S huvudansvaret. Denne hade haft en dominerande ställning, och ingen ifrågasatte hans beslut. På så sätt hade ett 30-tal länder, mest oljestater, kunnat köpa vapnet. Krigsmaterielinspektionen kritiserades också för att ha litat blint på ledningen för Försvarets fabriksverk.

S avslutade sin yrkeskarriär inom tidningspressen som chefredaktör (och VD) för moderata Enköpings-Posten från 1971. Tidningsbranschen var ingen okänd mark för honom. Han medverkade under åren, om än inte särskilt ofta, i organ som Veckans affärer, högersatiriska Obs! och populära Vecko-journalen. Några memoarer eller tyngre vetenskapliga skrifter åstadkom S dock inte. Tidningsledning och -ekonomi låg närmare till hands.

S hade i många år lett Högerns förlagsstiftelse, vars tidningar under 1950-talet fick känna på vad partiets kärva linje innebar. Under decenniets första år försvann var femte högertidning av ekonomiska skäl. Enköpings-Posten stod dock säker och S förblev stadens tidningskung fram till början av 1978 då han på grund av sjukdom tvingades lämna tidningen. Ett drygt halvår senare avled han.

Författare

 Torbjörn Nilsson

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S (4 vol: tidn:ar, klipp, artiklar, korrespondens) i Riksföreningen Sverigekontakts arkiv, GUB. – Brev från S i KB (till N Ahnlund), GUB (till bl a A Boëthius o C Skottsberg) o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Opposition! Några synpunkter. Sthlm: Riksdagshögerns kansli, u å [1949]. 10, [2] s (inklusive omslag). (Aktuellt, 1949:3).

Tryckta arbeten (bidrag): S:s bidrag har ej närmare efterforskats. För hans bidrag i Allsvensk samling se kommentaren till tidskriften nedan under redigerat.

Redigerat: Allsvensk samling. [1941–44:] Tidning utg av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, [1945–47:] En tidning för all världens svenskar utg av Riksföreningen … Årg 28 (1941), nr 13–årg 34 (1947), nr 11. Göteborg: Riksföreningen … 1941–47. [S medverkade under sin tid som redaktör regelbundet med artiklar och recensioner såväl under sitt fullständiga namn som under signaturen G. S. Han publicerade också fr o m 1945 signerade ledare under rubriken För vår del. Sannolikt kan även de osignerade ledarna 1941–44 i tidskriften tillskrivas honom.]

Källor och litteratur

Källor o litt: G Bohman, Så var det (1983); Gbgs stadsfullm; J Braconier, Gunnar S död (Sydsvenska Dagbladet 9 aug 1978); R Henning, Staten som företagare: en studie av Statsföretag AB:s mål, organisation och effektivitet (1974); Högerpartiet måste förbli högerparti (Medborgaren 1960, nr 38); S-B Ljunggren, Folkhemskapitalismen: högerns programutveckling under efterkrigstiden (1992); A Mattsson, Arvet: från Lindman till Bildt (1994); S Nilsson, Kalabaliken på Gärdet: en TV-chefs memoarer (2013); T Nilsson, Mellan arv och utopi: moderata vägval under hundra år, 1904–2004 (2004); Stockholmshögern: stadgerevision inväntas av ajournerad stämma (SvD 30 mars 1951); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 4 (1990); G Unger, Storföretagare i taktik som föraktar taktiken (SvD 19 jan 1964); E Wärenstam, Sveriges nationella ungdomsförbund och högern 1928–1934 (1965).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Gunnar Svärd, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34992, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34992
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Gunnar Svärd, urn:sbl:34992, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson), hämtad 2024-04-25.