Meriter

Synnergren, Stig Gustaf Eugén, f 25 feb 1915 i Överluleå, Nb, d 28 april 2004 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: lokföraren Gustaf (Gösta) Rudolf S o Sara Antonia Carlsten. Studentex vid Luleå h a l 3 juni 36, officersaspirant vid Krigsskolan på Karlberg 11 juni 36, inskr vid skolans kadettutbildn 7 okt 37, officersex där 6 april 39, fänrik vid Norrbottens reg (I 19) 13 april 39, löjtnant där 4 april 41, kadettofficer o lär vid Krigsskolan 1 okt 44, kapten vid Norrbottens reg 1 april 47, aspirant vid Generalstabskåren 1 april 49, deltidstjänstg militär lär i krigskonst m m vid Artilleri- och ingenjörshögskolan 50–53, stabsadj vid Generalstabskåren 51–55, led av styr för Sv turistfören (STF) 23 feb 53–30 mars 74, lär i taktik o stabstjänst vid Krigshögskolan 1 okt 53–56 o 1 april 57–30 sept 58, major vid Generalstabskåren 1 april 57, led av komm ang fjällräddn:tjänsten dec 57–nov 58, överadj o avd:chef för taktikavd vid arméstaben 1 okt 58–30 sept 61, överstelöjtn o överadj vid Generalstabskåren 1 okt 60, led av 1960 års värnpliktsutredn dec 60–juni 66, överstelöjtn 1 okt 61, utbildn:officer vid Svea livgarde (I 1) 1 okt 61–31 juli 62, överste o chef för Kungl Västernorrlands reg (I 21) 1 aug 62–30 sept 63, generalmajor i generalitetet 1 okt 63, chef för arméstaben o Generalstabskåren 1 okt 63, ordf i styr för Försvarets läroverk 63, styrelseordf o förbundsordf i Sv pistolskytteförb 64–67, militärbefälhavare över Bergslagens militärområde (Milo B) 1 april 66–31 mars 67, generallöjtnant i generalitetet 1 april 67, chef för Försvarsstaben 1 april 67, led av styr för Öst Ekon byrån 67 o 83–89, av styr för Försvarets materielverk 1 juli 68–1 okt 70, led av totalförsvarets upplysningsnämnd 1 juli 68–30 juni 71, general i generalitetet 1 okt 70, ÖB 1 okt 70–30 sept 78, ordf i Sv sportskytteförb, i Sv skidförb 26 okt 74–29 okt 77, ordf i STF 27 mars 76–25 april 87, led av styr för Sveriges olympiska komm (SOK) o dess arbetsutsk 23 nov 76–30 nov 88, av styr för Internationella skidförb (FIS) 76–88, förste adj o chef vid H M Konungens stab 1 okt 78–86, led av styr för Stora Kopparbergs bergslags ab 10 maj 79, ordf där 8 maj 81–86, led av styr för Saab-Scania ab 24 april 81–27 april 90, v ordf i styr för Luossavaara-Kiirunavaara ab (LKAB) 81–åtm 84, led av styr för Saab Combitec 1 jan 83–90. – LKrVA 56, HedLÖS 70, LIVA 77, Sv skidförbundets Sixtusmedalj 88.

G 23 juni 1941 i Edefors, Nb (vb för Överluleå) m småskollärarinnan Margit Ingegärd Lindgren, f 23 feb 1916 i Jukkasjärvi, Nb, d 30 okt 2016 i Sthlm, Joh, dtr till kontoristen Anton Algot L o Anna Magdalena Richardsson.

Biografi

Stig S växte upp i Boden, dominerat av försvarsmakten och järnvägen, som enda barnet i ett arbetarhem. Båda föräldrarna var engagerade i det socialdemokratiska partiet och innehade förtroendeposter inom kommunen. Faderns anställning vid järnvägen gav både en god inkomst och en ekonomisk trygghet vilket gjorde det möjligt att låta S studera vidare, något som vid denna tid var få från arbetar- och lägre tjänstemannahem förunnat.

I Norrbotten hade kommunisterna vid denna tid en stark ställning. S har i en återblickande artikel framhållit oron för anfall från öster som sin generations stora fråga: kommunismen sågs av många som det stora hotet och i Boden var de nationalistiska och nazistiska strömningarna starka. S har själv uppgivit att mötet med nazismen vid Berlinolympiaden 1936, då han deltog i en svensk gymnastikuppvisning, spelade stor roll för hans yrkesval.

S vann samma år inträde vid officersutbildningen och gick ut som nummer ett i sin kurs vid Karlberg samt återvände 1939 som fänrik till regementet I 19 i Boden. Under andra världskriget arbetade han som underrättelseofficer i Lappland och blev som kompanichef vid regementets skidlöparbataljon än mer förtrogen med landskapet. För svensk del var det betydelsefullt att få information om den militära utvecklingen i gränstrakterna mot det av Nazityskland besatta Norge och för S var det ett arbete som passade perfekt.

S passerade snabbt de militära befattningar som 1967 ledde fram till chefskapet för Försvarsstaben och 1970 till posten som ÖB. Sedan 1960 hade han tillhört den värnpliktsutredning som leddes av socialdemokraten Bengt Gustavsson; därigenom kom S att vinna inflytande över utbildningen vid samtliga försvarsgrenar samtidigt som han fick goda kontakter med en av tidens mest inflytelserika försvarspolitiker. Utnämningen till ÖB får ses i ljuset av en grundläggande samsyn mellan S och den socialdemokratiska regeringen både i fråga om värderingar och i utformningen av det militära försvaret. S prioriterade under hela sin tid som ÖB värnpliktsförsvaret och kunde häri notera ett starkt stöd från de politiska partierna.

Under S:s företrädare Torsten Rapp (bd 29) hade instruktionen för militärledningen, i vilken ingick bl a cheferna för armén, marinen och flyget, ändrats för att skapa ett större mått av samsyn på försvarsuppgifterna. Vidare hade Försvarets materielverk och Försvarets rationaliseringsinstitut tillkommit för att stärka gemensamheten. Under 1970-talets första år stärktes regeringens inflytande över försvarsmakten. Ett nytt planerings- och ekonomisystem tillkom från budgetåret 1972/73, vilket även ökade ÖB:s inflytande över anslagen till hela det militära försvaret, och ett sekretariat för säkerhet och långsiktig planering bildades inom försvarsdepartementet. Som ÖB (och redan som försvarsstabschef) tillhörde S regeringens försvarsråd, vilket leddes av statsministern eller annat statsråd. I rådet kom informationen om militära ärenden att vara mycket frekvent, men S deltog också nästan ständigt i diskussionen om de civila myndigheternas verksamheter. Som ordförande i totalförsvarets chefsnämnd höll han sig väl underrättad om krigsplaneringen inom dessa.

S hade många och goda kontakter med regeringen och särskilt ledningen för försvarsdepartementet vilket inte hindrade att han kunde vara kritisk mot framförallt resurstilldelningen för försvarsmakten. Det gällde särskilt efter riksdagsbesluten 1968 och 1972 då de tidigare uppgörelserna mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna inte upprepades. Fram till 1968 hade försvarsmaktens resurser ökat realt, men från detta år skedde i praktiken en prolongering av anslagen. Beslutet 1972 skulle enligt S leda till en minskad trovärdighet i säkerhetspolitiken och en mindre fredsbevarande effekt. Förhållandet till den moderate försvarsministern Eric Krönmark som tillträdde efter valet 1976 tycks inte ha varit särskilt hjärtligt, medan relationerna till statsministern Thorbjörn Fälldin synes ha varit betydligt bättre. De borgerliga regeringarna efter 1976 års val innebar nya nedskärningar i försvarskraften. Från försvarsmaktens sida hade man fört fram krav om att större hänsyn skulle tas till den faktiska pris- och löneutvecklingen, men detta genomfördes inte trots att i varje fall Moderata samlingspartiet drivit detta krav efter förändringen 1968.

ÖB:s ställning var så till vida unik att han hade åtskilliga tillfällen att befinna sig tillsammans med andra av regeringens ledamöter än försvarsministern, något som S till fullo utnyttjade. Han tog samtidigt vara på alla tillfällen som bjöds till kontakter med oppositionen och viktiga aktörer inom näringslivet och särskilt då företag vilka var betydelsefulla för försvarsmakten.

Ett efter våra förhållanden starkt försvar, som tesen utformades av den socialdemokratiska regeringen, hade sin roll för den alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig, som utgjorde grunden för svensk säkerhetspolitik. Tvivel om fastheten i denna politik fick inte uppkomma. S framhöll vid utfrågningar att vad som uppfattats som samarbete med västmakter inte sträckte sig så långt som till operativ planering. Med tanke på att Sverige i flera fall var beroende av särskilt USA:s vilja att leverera materieldelar var det nödvändigt för S att i vissa fall engagera sig för ett amerikanskt frisläppande av ett visst vapensystem. Ett särskilt intresse visade S för finska förhållanden; kontakterna med det landet var för S mycket viktigare än dem med Danmark och Norge. Det gav möjlighet till insyn också i Sovjet, allt av stor betydelse för den svenska försvarsmakten.

S, som alltsedan krigsåren hade ett starkt intresse för den militära underrättelsetjänsten, kom att som försvarsstabschef och ÖB ha ett starkt inflytande över denna. Tyngdpunkten ansåg han ligga inom signalspaningen och verksamheten vid Försvarets radioanstalt. Han uppfattade vidare risken för kommunistisk infiltration inom försvarsmakten och vissa företag som påtaglig, något som synes ha väglett hans agerande i fråga om den underrättelsetjänst som bedrevs av IB.

Denna hos allmänheten länge okända underrättelseorganisation vid försvarsstaben, med nära band till det socialdemokratiska partiet och LO, kartlade bl a personer och grupperingar som uppfattades som säkerhetsrisker. Denna verksamhet blev kraftigt kringskuren 1969 då ett förbud mot åsiktsregistrering infördes och det bestämdes vidare att SÄPO fortsättningsvis ensamt skulle svara för säkerhetstjänsten inom landet. Emellertid gav S som ny ÖB nästan omedelbart Försvarsstabens säkerhetsavdelning klartecken att bedriva inrikes underrättelsetjänst. Likaså kunde i någon mening IB fortsätta sin inrikes verksamhet så länge han var kvar på sin post, trots IB-affären 1973 och sjukhusspionaffären 1975.
Inom militärledningen förekom ofta en dragkamp om utformning och pengatilldelning. S riktade vid flera tillfällen kritik mot de avvikande meningar som marin- och flygvapencheferna anförde om den operativa planeringen för försvarsmakten. S utvidgade militärledningen till att omfatta praktiskt taget alla chefer för försvarsgrenarna (inklusive deras stabschefer) och de centrala verken, men vid de viktigaste ärendena deltog endast en mindre krets i överläggningarna.

Under S:s tid som ÖB förändrades reglerna om arbetsrätten genom t ex medbestämmandelagen, vilket gjorde att relationerna till personalens fackliga organisationer blev än viktigare att bevaka. Hur olika vänstergrupperingar vid regementena agerade verkar ha varit ett annat ämne som togs upp av försvarsgrenscheferna inom militärledningen. S hade här att agera i olika sammanhang: mot departementet, med vilket samsyn om de värnpliktigas medinflytande synes ha förelegat; mot allmänheten, för vilken det gällde att både understryka vikten av värnad yttrandefrihet och behovet av disciplin; mot anställda och värnpliktiga, inför vilka S hade att agera som högste chef. Regeringen ansåg det självklart att demokratiseringsarbetet skulle omfatta det militära försvaret. För S var det naturligt och nödvändigt att göra vissa reformer men också att sätta gränser: det gick inte att förhandla om hur en befästning skulle byggas.

Som ÖB var S unik i det avseendet att han i hög grad var aktiv även utanför ansvarsområdet försvarsmakten. Under mer än tre årtionden tillhörde han styrelsen för STF. Invald redan 1953, lämnade han styrelsen först 1987 efter att ha varit dess ordförande sedan 1976. Under S:s ordförandetid utvecklades föreningen, som betecknats som en ideell sådan, till en organisation med ett sammanlagt medlemsantal på över 250 000. Dess breda och demokratiska anknytning hade slagits fast redan under 1930-talet, då den dåvarande ordföranden Arthur Lindhagen (bd 23) tog starkt avstånd från de delar av nationalismen som då slog över i aggressiv expansionism. För S hade säkerligen detta ställningstagande stor betydelse för hans starka engagemang för STF.

Med ökade semestertider och ett starkare statligt engagemang för friluftslivet förändrades STF. Den inre organisationen utvecklades genom att medlemmarna samlades kretsvis. Styrelsen kom att spegla medlemskåren bättre än tidigare och aktiviteten ökade gentemot stat och kommun. Ett fastare grepp togs över den omfattande verksamheten i vandrarhem, fjällturismen kunde utvecklas och gästhamnar skapades för båtlivet. Samtidigt upplevde STF ökad konkurrens från både utlandsturism och allt fler arrangörer av inrikes turism; kontakterna med det av arbetarrörelsen dominerade Reso var dock goda. S kunde genom sitt breda kontaktnät spela en viktig roll i omdaningen av STF. 1974 lämnade S föreningens styrelse efter en intern konflikt men återkom senare till den, då som ordförande.

S:s engagemang utanför det militära yrkesområdet ledde honom 1974 även till ordförandeskapet för Svenska skidförbundet. Vid denna tid var det inte ovanligt att idrottsförbunden till sina ordförandeposter på nationell nivå försökte rekrytera personer med anknytning till socialdemokratin. Under sin korta ordförandetid lyfte S fram inte minst det internationella samarbetet men pekade också på behovet av en balans mellan bredd och elit, mellan amatörer och professionella. Efter avgången 1977 – för S torde det känts viktigare att ta på sig ordförandeskapet i STF än i skidförbundet – fortsatte S att vara verksam inom det Internationella skidförbundets styrelse.

Sedan S lämnat uppdraget som ÖB kom han även att vara stabschef hos kungen samt ingå i några företagsstyrelser. Han var bl a ordförande i Stora Kopparbergs bergslags AB, vice ordförande i LKAB samt ledamot för styrelsen för Saab-Scania AB.

Författare

Ulf Larsson med tillägg av redaktionen

Arkivuppgifter

S:s arkiv i KrA (4 vol: dagbok o föredrag).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som använts som källa till biografitexten ovan: Tankar kring krigsåren som formade en generation (Nordkalott. Ragnar Lassinanttis perspektiv, K Öström (red), Sthlm: Interculture, 1990, s 47–56). S:s bidrag i övrigt har ej efterforskats.

Källor och litteratur

Källor o litt: Försvarsstabens kameralavd: D 1 Tjänstematr, vol 16, KrA. U Larsson, Stig S: något om källäget (otryckt ms), kopia i SBL:s arkiv.
P Bratt, Med rent uppsåt (2007); O Frånstedt, Spionjägaren, 2: Säpo, IB och Palme (2014); K Hammerich, Kompromissernas koalition: person- och maktspelet kring regeringen Fälldin (1977); T Kanger o J Gummesson, Kommunistjägarna: socialdemokraternas politiska spioneri mot svenska folket (1990); E Kokk, Vitbok: militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen (2001); Kungl Norrbottens regementes historia 1841–1966, ed B Hultstrand (1972); L O Lampers, Det grå brödraskapet: en berättelse om IB (SOU 2002:92); dens, Sjukhusaffären i Göteborg 1975 (Forskarrapporter till säkerhetstjänstkommissionen, SOU 2002:95); U Larsson, Stig Synnergren (Militära ledare under kalla kriget, ed B Wennerholm o K Zetterberg, 2015); Om kriget kommit: förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949–1969 (SOU 1994:11); T Palm, Några studier till T-kontorets historia (1999); C Persson, Utan omsvep (1990); O Santesson, Man lyssnade på militären när det passade (Högsta ledningen: förhållandet mellan regeringen och överbefälhavaren under det kalla kriget, ed G Artéus o K Zetterberg, 2010); C-O Werkelid, Stig på ny stig (SvD 17 maj 1981); K Östberg, När vinden vände: Olof Palme 1969–1986 (2009).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stig Gustaf Eugén Synnergren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35004, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Larsson med tillägg av redaktionen), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35004
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stig Gustaf Eugén Synnergren, urn:sbl:35004, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Larsson med tillägg av redaktionen), hämtad 2024-04-20.