Meriter

 2 von Sydow, Adolf Hjalmar, brorsons son till S 1, f 22 aug 1862 i Växjö, d 7 mars 1932 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: häradshövdingen Johan Fredrik von S o Ida Alexia Elisabeth Edgren. Mogenhetsex vid h a l i Lund 3 juni 80, inskr vid LU 14 sept 80, jur fil ex 14 dec 81, jur kand 25 maj 86, allt vid LU, auskultant i Skånska hovrätten 27 maj 86, tingstjänstg, v häradshövd 31 maj 89, eo notarie i Svea hovrätt 13 juni 89, amanuens vid Överståthållarämb:s kansli juni 89, tf notarie i Överståthållarämb för polisärenden 31 dec 89, notarie 30 sept 92, tf polisintendent i Sthlm mars 98–mars 99, förste polisintendent 1 april 99, tf sekr 1 juni–dec 02, sekr 1 jan 03–juli 08 (tjl från 1 juli 07), allt vid Överståthållarämb för polisärenden, led av styr för Skandinaviska tryckeriab senast maj 98–aug 99, av styr för Förenade Separatorintressenternas ab juli 98–åtm juli 22, revisorsuppdrag, led av komm ang de smittosamma könssjukdomarna nov 03–juli 07, ensamutredare ang polisreglemente sept 06–febr 07, ordf o VD i Sv arbetsgivarefören (SAF) 1 jun 07–30 sept 31, led av komm ang arb:avtal okt 07–sept 09, av styr för Bankab Stockholm-Öfre Norrland juni 09–mars 11, av styr för ab Norrlandsbanken mars 11–maj 17, socialfullmäktig 12–32, led av styr för Sthlms superfosfatfabrik ab maj 13–aug 20, av Statens industrikommission aug 14–dec 17, av socialförsäkringskomm dec 15–22, av FK från 16 (led av särsk utsk 16, av tredje särsk utsk 18 lagt, av andra särsk utsk 18 urt–19 urt, o 25–26, av andra lagutsk 19 lagt o från 20, v ordf där från 20, led av opinionsnämnden 25 o 29, av Nationella partiets förtroenderåd från 19 urt), av styr för ab Sthlms handelsbank (från 19 ab Sv handelsbanken) från febr 18, ordf i Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag från maj 18, led av Arbetsrådet 1 nov 19, av komm ang socialförsäkringens organisering okt 20–dec 22, av delegerade för det internationella socialpolitiska samarbetet nov 20–febr 21, ordf i styr för Sv livförsäkringsbolaget från 20, led av komm ang lagar om försäkring för olycksfall i arbetet juli–dec 25, av sakkunniga ang förslag till arbetslöshetsförsäkring okt 25–jan 26, av komm ang arbetsfredsfrågan jan 26–febr 27, ordf i komm ang det statsunderstödda sjukkasseväsendet juni–dec 26, led av arbetsfredsdelegationen dec 28–sept 29, v ordf i arbetsfredskomm 29–dec 31, led av Arbetsdomstolen från 1 jan 29, av sjukförsäkringssakkunniga sept 30–jan 31, av komm ang privatanställda från juni 31, konsult.

G 17 april 1900 i Risekatslösa, Skå, m Ruth Maria Albertina Schwartz, f 18 maj 1875 i Utö, Sth, d 29 maj 1926 i Sthlm, Kungsh, dotter till gruvdisponenten o VD:n Viktor S o Gunilla Hilma Albertina Hallen.

Biografi

Hjalmar von S är känd som ledare av SAF samt som högerpolitiker med inriktning på socialpolitiska frågor. Han växte upp i Hammenhög i Skåne, där fadern som häradshövding hade tjänstebostad. S hade två äldre bröder och tre yngre systrar. Brodern Hugo har skildrat hemmet som lyckligt. Föräldrarna skulle ha varit ”sällsynt harmoniskt avvägda personligheter”.

Efter mogenhetsexamen studerade S juridik i Lund och fullgjorde efter avlagd juris kandidatexamen sedvanlig tingstjänstgöring. I motsats till fadern och bröderna valde S inte domarbanan utan sökte tjänst vid Överståthållarämbetet för polisärenden. Hans senare framgångar kan tyda på att han valde detta för att han kände sig mera lämpad för administrativ verksamhet än för ren juridik.

1907 anställdes S som VD i SAF på tio år och valdes samtidigt till ordförande i styrelsen; det var då liksom senare ovanligt att dessa poster förenades. Föreningens tidigare VD, Gustaf Falkenström (bd 15), blev andre direktör. Att S lanserats av sin svärfar, Viktor Schwartz, VD för Höganäs-Billesholms AB och som tillhört SAF:s styrelse sedan bildandet 1902, torde vara säkert. I motsats till vad som antagits tidigare (Lohse), saknade inte S erfarenhet av industriella och fackliga frågor eftersom han fungerat som juridisk rådgivare åt svärfaderns företag. Befattningen medförde en högre inkomst, men S:s starka engagemang för uppgiften och hans konservativa samhällssyn talar för att han även såg det som angeläget att motverka den socialistiska fackföreningsrörelsen.

SAF var vid S:s tillträde ännu litet men växande. Organisationen omfattade både branschförbund (medlemmar) och enskilda företag (delägare). Dess administration hade visat sig alltmer otillräcklig. Härtill kom ett missnöje från en inflytelserik grupp inom styrelsen med den s k decemberkompromissen 1906 mellan SAF och LO. I denna erkändes dels arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet samt fritt antaga och avskeda arbetare, dels arbetarnas föreningsrätt. SAF:s styrelseordförande Dick Östberg trädde tillbaka. Det ansågs att företrädare för en hårdare linje nu tagit makten.

S visade sig mycket snar att ta sig an och lösa de många problem SAF hade att hantera och kom att sätta sin prägel på verksamheten. När han 1922 fyllde 60 och verkat i femton år, kunde han se tillbaka på stora framgångar. Styrelsen beskrev i sin hyllning hur SAF varit i sina barnaår och enigheten ej den bästa då S fått hand om föreningen, men att den under hans ledning vuxit kraftigt och inlemmat andra föreningar. S hade med stadig hand klarat att hålla ihop de olika intressena bland arbetsgivarna, samt främjat deras sak utan alltför mycken strid. S fick odelat äran av att SAF fått det anseende föreningen hade. Dessutom hade han blivit den ledande konservative aktören i lagstiftningsarbetet på arbetsgivarområdet.

Självfallet betonades S:s förtjänster särskilt i en hyllning, men det fanns fakta bakom orden. Hans arbetsinsats omfattade både stora strider och viktiga principfrågor, samt en vardaglig strid ström av smärre förhandlingar, in- och utträdesärenden, avgiftsfrågor, konfliktersättningar, ansvarighetsbelopp, godkännanden av avtal, stadgefrågor, personalfrågor och andra kansliärenden m m.

Redan S:s första år, 1907, blev ”orons och stridens”. En god konjunktur drev på arbetarnas anspråk, men det stannade vid en rad mindre konflikter. Konjunkturen vände, men krav på ökade löner restes även 1908. En segdragen förhandling gällande järnbruken kunde genom S:s ”säkra hand” (Olsson, s 45) och LO:s medverkan lösas genom tillkomsten av ett riksavtal, något som SAF principiellt eftersträvade. Även från arbetarhåll berömdes S:s insats. Svårare blev motsättningarna med stuverifacket och vid Svenska sockerfabriks AB. SAF hotade med allmän lockout om inte arbetsgivarsidans krav uppfylldes. En statlig medlingskommission fick båda parter att godta en uppgörelse, som SAF ansåg mycket förmånlig.

1909 blev storstrejkens år. Man talade om ”Hjalmar von Sydows bukett”; ett hot om stor lockout om inte uppgörelse träffades i ett antal konflikter. Järnbruk, sågverk, pappersmassefabriker, konfektionsskrädderier samt väg- och vattenbyggnadsföretag berördes. SAF:s motiv har bedömts olika – mest sannolikt synes vara att de konflikter som gällt riksavtal med anpassning av alla löner till branschens genomsnitt betytt mest (Schiller). S hade länge varit tveksam, men styrelsen var medveten om SAF:s starka position, och några drev på.

LO svarade med storstrejk omfattande alla arbetsgivare i landet utom från sjukvården och några andra vitala samhällsfunktioner. Den blev ett stort misslyckande. Snart begränsade LO strejken till SAF:s delägarföretag. Flera medlingsförsök misslyckades och någon uppgörelse kom ej till stånd, men efter hand återgick allt fler till sina arbeten. Arbetsgivarnas fullständiga seger hade erkänts även i arbetarpressen, kunde S konstatera i november. SAF hade kanske kunnat knäcka LO helt, men detta satte sig S bestämt emot.

En rad särskilda problemområden hade alltifrån början engagerat S. Redan 1907 började han diskutera lönestatistik med delegerade från yrkesförbunden. Han företog en studieresa till några stora industriländer, men fann inga förebilder. SAF måste bygga från grunden, och S såg till att framstående expertis engagerades, såsom Karl Key-Åberg (bd 21, s 105), vilken kom att leda föreningens statistiska byrå under lång tid.

Mycken tid och uppmärksamhet anslogs till problemen med stuverifacket. I utgångsläget hade de organiserade arbetarna monopol på allt arbete i många hamnar. S, som tog fasta på den stora vikten av sjötransporter för industrin, ansåg att de i Svenska transportarbetareförbundet organiserade stuveriarbetarna kunde missbruka sin makt. I samarbete med Sveriges redareförening lyckades han 1907–08 få till stånd en ny ordning. Stuveriföretag, oberoende av arbetarnas organisationer, bildades och sammanslöts i branschförbund, en avgift på allt stuveriarbete – ”surtax”, administrerad av en ”surtaxkommitté” – togs upp för att bekosta anställning av strejkbrytare, logementsfartyg etc. Transport tvangs erkänna arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet, om än med några branschspecifika modifikationer.

S utarbetade en PM med principer som SAF tillämpade i fråga om kollektivavtal och framlade denna för styrelsen i december 1910: Enligt § 23 i SAF:s stadgar skulle alla avtal innehålla bestämmelse om rätten att leda och fördela arbetet samt fritt antaga och avskeda arbetare. Föreningsrätten skulle å ömse sidor lämnas okränkt. Arbetsledare skulle inte vara med i arbetarnas fackförening. Skiljedom i intressetvister fick inte förekomma. Arbetstiden borde vara 60 timmar per vecka. Så mycket arbete som möjligt skulle utföras på ackord och timlön vid ackordsarbete ej garanteras. Avtal om successiv stegring av lönerna under avtalstiden godtas ej. Bestämmelser om semester borde vanligen inte godtas. Dessa principer offentliggjordes 1913 och S höll mycket hårt på dem. Även mindre avvikelser vägrade han att godta – t o m då svärfadern, styrelseledamoten Viktor Schwartz, fått med några sådana undantag i avtal han ingått för sitt företag.

Redan före S:s tid i SAF hade tanken på en fast förhandlingsordning diskuterats. Man menade, att en behandling av tvistefrågor i flera instanser skulle minska benägenheten för öppna konflikter. S började arbeta med denna fråga kort efter sitt tillträde och lade fram flera förslag. En förhandlingsordning i avtal mellan SAF och LO kom till först 1938. En arbetsdomstol talade S för redan under sin första tid i SAF och vid många tillfällen senare. Flera statliga initiativ togs i frågan, men först 1928 inrättades en arbetsdomstol.

När S tillträdde fanns flera arbetsgivareföreningar: Sveriges verkstadsförening, Centrala arbetsgivareförbundet, Sveriges redareförening, Svenska lantarbetsgivareföreningen, m fl. SAF hade börjat samverka med dessa. Redan det första året utarbetade S ett förslag till en fast gemensam representation. Detta resulterade 1910 i bildandet av ett gemensamt förtroenderåd med rådgivande funktion. Rådet fick en annan roll genom att verkstadsföreningen 1917 inträdde i SAF och genom att Centrala arbetsgivareförbundet följande år upplöstes och dess delägare gick in i SAF:s yrkesförbund.
Även internationellt samarbete var bland de frågor S prioriterade, i första hand det mellan arbetsgivarorganisationerna i de nordiska länderna. Han ingick i ett permanent utskott som arrangerade möten, planerade att hållas vartannat år. När den internationella arbetsbyrån, International Labour Office (ILO), bildades i Washington 1919, representerade S de svenska arbetsgivarna. Väsentligen genom svenskt inflytande bildades då en internationell arbetsgivarorganisation. S följde alltid utvecklingen på arbetsmarknaden i de större länderna i Europa uppmärksamt, stundom genom studieresor.

Efter storstrejken 1909 följde ”arbetslugnets och den obestridda arbetsöverviktens period i drygt tio år” (Henschen, s 93). Under denna period ökade S:s engagemang i verksamheter utanför SAF. Han blev socialfullmäktig, d v s lekmannaledamot i den nyinrättade Socialstyrelsen, och invald i riksdagens första kammare. Det gick inte ett år utan att S ingav motioner, reserverade sig i utskottet eller gjorde inlägg i kammardebatterna – ofta långa och grundade på djup sakkunskap. Han kom att ingå i Arbetsrådet, som behandlade frågor om arbetstidslagens tolkning, från 1919, Arbetsdomstolen från 1929, samt i en lång rad kommittéer.

S:s insatser i politiken präglades av hans konservativa samhällsuppfattning, vilket dock inte innebar en negativ inställning till socialförsäkringar. Tvärtom ansåg han dem vara resultat av ”gammal god högerpolitik” med inspiration från Tyskland, där Bismarck infört sådana för att motarbeta socialdemokratin. Han var dock angelägen om såväl att ersättningsnivåerna inte blev så höga att viljan att återgå i arbete minskades som att arbetsgivarna skulle ha rätt att sköta försäkringen för olycksfall i arbete i eget bolag. Han ansåg det mycket angeläget att införa en allmän sjukförsäkring.
Den provisoriskt införda 8-timmarslagen betraktade S som en stor olycka för industrin och verkade för att den inte skulle förlängas. I Arbetsrådet talade han för en rätt att använda 56 timmars arbetstid vid treskiftsarbete. Han menade att arbetslöshet inte var en kalkylerbar risk och motsatte sig därför en försäkring som skulle ersätta detta slags inkomstbortfall. Statsbidrag till fackföreningarnas arbetslöshetskassor fann han strida mot principen om statlig neutralitet gentemot arbetsmarknadens parter. Alltifrån sitt första år i SAF kämpade S för en lagstiftning om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Frågan aktualiserades i riksdagen vid flera tillfällen, men föll på arbetarrörelsens motstånd fram till 1928 då kollektivavtalslagen infördes.

Från 1914 verkade S i Statens industrikommission. Under kriget drevs inga större lönerörelser, men de starkt ökade levnadskostnaderna under dess senare år aktualiserade frågan om dyrtidstillägg på avtalsfästa löner. Många företag såg sig nödsakade att ge sådana tillägg. SAF:s linje, som S i det längsta höll fast vid, var att dyrtidstillägg skulle betraktas som en form av frivillig välgörenhet, vilken kunde dras in när levnadskostnaderna återgick till normal nivå. Detta blev snart ohållbart. Emellertid började levnadskostnaderna från slutet av 1920 sjunka kraftigt under inflytande av en internationell lågkonjunktur. Arbetarorganisationerna avvisade till en början alla krav på sänkta löner, men tvangs till reträtt, och vid slutet av 1922 hade sänkningar med mellan fyrtio och femtio procent kommit till stånd i ett flertal branscher, utan större arbetskonflikter.

Under 1920-talet stärktes emellertid arbetarorganisationernas position, medan SAF:s försämrades. Lockout användes i en större konflikt 1925, men utan större framgång. Det blev allt svårare för SAF:s ledning att uppnå enighet i kritiska situationer, och dess auktoritet minskade. S påpekade 1928 att LO nu hade 450 000 medlemmar (jämfört med 85 000 strax efter storstrejken 1909). En lockout skulle behöva bli mycket omfattande och dyr för att få effekt.

S:s personliga inflytande i styrelsen synes ha minskat under 1920-talet. Hans åtgärder och underlåtenheter blev oftare direkt eller indirekt kritiserade och en utredning om kansliets funktion av utomstående expertis föreslogs. Styrelsen gick emot S när han ville ge Sveriges arbetsledareförbund förhandlingsrätt – styrelsens flertal ville endast tillstyrka detta under förutsättning att man tog avstånd från neutralitet i konflikter mellan arbetsgivare och arbetare, men sådan neutralitet var en grundprincip i förbundets stadgar.

I maj 1931 inträffade Ådalshändelserna. Arbetarna vid Marmaverken strejkade och stuveriarbetarna i några hamnar blockerade gods från och till företaget. Surtaxkommittén satte in strejkbrytare från Stockholm. Då en folkmassa tågade mot Lunde varv, där en båt med strejkbrytare låg i hamn, och trotsade militärens order att stanna sköts fem personer till döds. Statsminister Carl Ekman (bd 13) hade i det spända läget vädjat till S att låta dra tillbaka strejkbrytarna, men denne hade vägrat. Kanske underskattade han den tilltagande vreden i arbetarleden, som användandet av strejkbrytare numera utlöste. Sannolikt inverkade även hans obrutna tro på den ordning med stöd till strejkbryteri som han haft en verksam del i att skapa 1907–08.

På hösten samma år begärde S avsked från befattningen som VD. Mindre än ett halvår senare var han död. De tragiska omständigheterna blev mycket uppmärksammade. Motiven och detaljerna har förblivit oklara, men det mesta talar för att sonen Fredrik slog ihjäl fadern i bostaden med ett tillhygge. Han mördade då även kokerskan Karolina Herou och husan Ebba Hamn. Kort därefter tog han hustruns och sitt eget liv. Fredrik von S, tjugotre år gammal, studerade juridik. Han beskrevs som självisk, excentrisk, slösaktig och mycket begiven på alkohol. Möjligen hade en svår fall­olycka i april 1931 vållat honom psykiska störningar.

S:s eftermäle blev mycket uppskattande, även från motståndare som LO-ordföranden Edvard Johanson (bd 20) och redaktören för Fackföreningsrörelsen, Sigfrid Hansson (bd 18). Axel Brunius skrev i Industria: ”Man kan förvånas över hur sammansatt hans natur var: strängt konservativ, men framsynt och fri från betydelselösa konventioner; modern i ekonomisk och social uppfattning men därjämte en personifikation av chefskap och dignitet; oåtkomlig i tjänsteutövning, tillgänglig under friare former; fordrande och anmärkande, långt ifrån kamratlig men öm om medarbetarnas intressen och lycklig över att kunna hjälpa dem ekonomiskt och socialt” (Henschen, s 93). De traditionella värderingarna omfattade inte bara fackliga och politiska frågor utan även religion och allmän livsåskådning. Men en jovial sida fanns också: på ett foto från 1919 står S och LO-ordföranden Herman Lindqvist (bd 23) arm i arm, glatt leende och iförda grodmansdräkter under ett besök vid Niagarafallen.

S synes ha gått upp helt i sitt arbete, och hans kapacitet var mycket betydande. Av flera källor framgår att han förmådde att snabbt sätta sig in i nya problem, finna och formulera lösningar samt få till enhälliga beslut. Han åtnjöt länge stor respekt och tycks ha haft en stark självkänsla.

Författare

 Arne Jansson

Arkivuppgifter

Brev från S i KB (bl a till H Hammarskjöld), LUB o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Skånska dialekten. Wenersborg: Bagge och Petterson, 1874. 16 s. [Tillsammans med brodern Hugo von S. Skriften publicerad medan de fortfarande var studenter vid Lunds katedralskola.] – Öfversigt af stadsfiskalernas i Stockholm ställning från äldsta till närvarande tid. På uppdrag af herr öfverståthållaren utarbetad af H von S. Sthlm 1897. (K L Beckman). 28 s. – Förslag till reglemente för polispersonalen i riket. Med motiver. Utarbetadt inom Kungl. Civildepartementet. Sthlm: Civildepartementet, 1907. 168 s. (Kungl. Civildepartementet, 46). [Missivet undertecknat av S, där det även framgår att han varit ensamutredare.] – Om arbetarestatistik och arbetsförmedling inom arbetsgifvareorganisationer. Föredrag hållet vid möte med delegerade för Svenska arbetsgifvareföreningens yrkes- och ortförbund i Stockholm den 24 augusti 1907. Sthlm 1907. (Centraltr). 16 s. – Om den föreslagna arbetsaftalslagstiftningen. Föredrag hållet vid allmänt diskussionsmöte inom Svenska arbetsgifvareföreningen den 11 mars 1911. Sthlm 1911. (V Petterson). 37 s. – Riktlinier för Svenska arbetsgifvareföreningens verksamhet under gångna och kommande år. Föredrag vid allmänt diskussionsmöte inom Svenska arbetsgifvareföreningen den 6 december 1912. Sthlm 1913. (V Petterson). 43 s. (Svenska arbetsgifvareföreningen). – Om förslaget till lag angående försäkring för olycksfall i arbete. Föredrag vid allmänt diskussionsmöte inom Svenska arbetsgifvareföreningen den 13 december 1915. Sthlm 1915. (V Petterson). 26, [1] s. (Svenska arbetsgifvareföreningen). [Omslaget har tryckår 1916.] – Om förslaget till lag om vissa åtgärder till främjande af arbetsfred. Föredrag vid allmänt diskussionsmöte inom Svenska arbetsgifvareföreningen den 9 december 1916. Sthlm 1917. (V Petterson). 25 s. (Svenska arbetsgifvareföreningen). – Om riktlinjerna för Svenska arbetsgifvareföreningens verksamhet under den närmaste framtiden. Föredrag hållet vid möten med delägare i Svenska arbetsgifvareföreningen under november 1921. Sthlm 1921. (V Petterson). 35 s. (Svenska arbetsgifvareföreningen). – Olika projekt till förbättrande av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Föredrag hållet vid möten med delägare i Svenska arbetsgifvareföreningen under november och december 1923. Sthlm 1923. (V Petterson). 39 s. (Svenska arbetsgifvareföreningen). – Utkast till förslag till riktlinjer för strejkförsäkringen i de nordiska länderna. Sthlm 1926. (Andrén & Holm). 48 s. [S anges som ensam författare på titelbladet, men enligt inledningen till utlåtandet är det författat tillsammans med representanter från arbetsgivarföreningarna i Danmark, Finland och Norge med efternamnen Dahl, Langkjær och Palmgren.] – Några tankar om Svenska arbetsgifvareföreningens ställning till arbetsförmännens organisation. Sthlm 1930. (V Petterson). 44 s. (Svenska arbetsgifvareföreningen). – Om stridsallianser mellan fackförbunden i de nordiska länderna. Inledningsföredrag vid det nordiska arbetsgivaremötet i Stockholm den 7 och 8 oktober 1931. Sthlm 1931. (V Petterson). 23 s. (Svenska arbetsgifvareföreningen). – Om den svenska arbetsgivareorganisationen, dess verksamhet och betydelse. [Omslag.] [Rubrik:] Föredrag … vid Arbetsledarinstitutet den 30 november 1931. Sthlm 1932. (I. Hæggström). 27 s. (Publikationer, Sveriges industriförbund. Arbetsledarinstitutet, 2). [Även utgiven s å av Svenska arbetsgifvareföreningen.]

Tryckta arbeten (bidrag): S:s bidrag har ej efterforskats.

Källor och litteratur

Källor o litt: SAF:s arkiv (styr:protokoll, arbetsutskottsprotokoll, fullmäktigeprotokoll, styr:ber:er, handl:ar till styr), 1907–1932, Centrum för näringslivshistoria, Sthlm.

J O Berg, På spaning efter en svensk modell: idéer och vägval i arbetsgivarpolitiken 1897–1907 (2011); Berättelse avgiven av den av Kungl. Maj:t tillsatta kommissionen för undersökning rörande oroligheterna i Gudmundrå m fl kommuner i Västernorrlands län maj 1931 (1931); R Casparsson, LO under fem årtionden, 1, 1898–1923 (1947); H De Geer, Arbetsgivarna: SAF i tio decennier (1992); A Frigell, von Sydowmordens gåta (2002); H Gullberg, Justitiematrikel (1902); C Hallendorff, Svenska Arbetsgifvareföreningen 1902–1927: minnesskrift (1927); H Henschen, I skuggan av ett brott (2004); B Kugelberg, Upp i vind (1985); G Lindskog, Med högern för Sveriges framtid (1954); L Lohse, Arbetsgivarnas inställning till föreningsrätt, arbetarskydd och arbetstid i statsvetenskaplig belysning (1963); S W Nilsson, Under årens lopp: en krönika om olika händelser på SAFs område och i omvärlden från sekelskiftet t o m 1989 (1990); S Nycander, Makten över arbetsmarknaden (2. uppl, 2008); S Olsson, Järnbruksförbundet 1906–1956 (1958); B Schiller, Storstrejken 1909: förhistoria och orsaker (1967); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 1 (1988).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adolf Hjalmar von Sydow, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35039, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Jansson), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35039
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adolf Hjalmar von Sydow, urn:sbl:35039, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Jansson), hämtad 2024-04-24.