Carl Wilhelm von Sydow. Foto Per Bagge. LUB

Carl Wilhelm von Sydow

Född:1878-12-21 – Ryssby församling (G-län), Kronobergs län
Död:1952-03-04 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Folklorist


Band 35 (2020-), sida 77.

Meriter

4 von Sydow, Carl Wilhelm, f 21 dec 1878 i Ryssby, Kron, d 4 mars 1952 i Lund, Domk. Föräldrar: säteriägaren Otto Ludvig von S o friherrinnan Götilda Rappe. Studentex vid Växjö h a l 8 juni 97, bitr lär vid Östergötlands folkhögsk i Lunnevad vintern 97–98, inskr vid LU 6 sept 98, e o amanuens vid LU:s konstmuseum 18 febr 99–6 febr 03, vik lär vid Hvilans folkhögsk sommaren 99, vid Grimslövs folkhögsk sommaren 00, fil kand vid LU 31 jan 01, tredje lär vid Blekinge folkhögskola i Ronneby sommaren 01 samt 04–06, andre lär där 06–08, bitr lär vid Hallands folkhögsk i Katrineberg vintern 02–03, studieresor till danska folkhögskolor 03–04, led av styr för Etnologiska fören 06–52 (sekr där 17–23), förest för Blekinge läns småskolesem i Ronneby 07–08, e o amanuens vid LU:s konsthist institution o hist museum 23 maj 08, fil lic vid LU 14 dec 08, amanuens vid LU:s konstmuseum 1 jan 09–31 dec 10, vid LU:s hist museum o mynt- o medaljkabinett 1 jan 09–31 dec 11, e o amanuens vid LUB 20 febr 09, amanuens där 15 okt 10–16 jan 18, disp vid LU 26 maj 09, prom fil dr 28 maj 09, notarie i fil fak 1 jan 10–31 maj 12, docent i nordisk o jämförande folkminnesforskn 24 sept 10, medred i Folklore fellows communications 10–åtm 51, tf förest för Aug Abrahamsons stiftelse på Nääs sommaren 11, led av styr för Docentfören i Lund 11, ordf 16, hedersordf där från 38, förordnad att examinera i folkminnesforskn 27 mars 13, förest för LU:s folkminnesarkiv 13–46, grundare av tidskriften Folkminnen o folktankar 14, medgrundare av o vice preses i VSL 20–33, förest för G O Hyltén-Cavallius stiftelse för folkminnesforskn från 21, led av folktraditionssakk nov 20–mars 23, av styr för landsmålsfören i Lund från 27, av styr för Skånes hembygdsförb sannol 28–51 ordf i styr för Skånska folkminnen 29–30, undervisade periodvis vid UU under 30-talet, led av styr för GAA 32–46, av styr för Samfundet för astronomisk hist 36, av styr för Riksfören Sverige-Tyskland sent 30-tal (under en period dess vice ordf) –40, prof:s namn 25 nov 38, prof i nordisk o jämförande folkkulturforskn vid LU 26 april 40–maj 44, tjänstg t o m vt 46, led av styr för Rådet för bygdeforskning o folkkultur från 41, ordf i styr för Sällskapet Folkkultur från 41. Företog flera vetenskapl resor inom landet o till de nordiska länderna, Tyskland, England o fr a Irland. – LHVL 21, LVSL 21, hedersled av Samf för NordM:s främjande 25, hedersdr vid National university of Ireland 37, led av Finska vetenskapsakad 47 o av flera utl lärda sällskap.

G 1) 5 juni 1906 i Sthlm, Kat, m konstnären Anna Maria Quennerstedt, f 12 sept 1865 i Gränna, d 7 mars 1924 i Lund, Domk, dotter till med dr o fördelningsläkaren Axel Ulrik Q o Hanna Kull; 2) 10 juni 1926 i Dädesjö, Kron, m sin syssling friherrinnan o folkhögskolelärarinnan Maria Margareta (Greta) Rappe, f 8 dec 1892 där, d 25 juli 1984 i Lund, Allhelgona, dotter till friherren o godsägaren Adolf Fredrik R o Anna Sophia Margaretha Hermelin.

Biografi

Det råder inga tvivel om att von S är en av Sveriges mest framstående folklorister. I hög grad bidrog han till att forma folkminnesforskning, senare folkloristik, som ämne – inte bara genom sin lärar- och forskargärning utan också som arkivman, redaktör och debattör.

S föddes som det sjunde av tio syskon. Hans far var föreståndare för Kronobergs läns lantbruksskola, förlagd till gården Tranhult, där S kom i nära kontakt med allmogekultur och folktro. Efter faderns konkurs fick han delvis växa upp på morfaderns herrgård Tagel i Mistelås nära Alvesta. Under gymnasieåren var naturvetenskapen föremål för S:s intresse, men då han efter studentexamen och en kort tjänstgöringstid vid Lunnevads folkhögskola skrevs in vid Lunds universitet växlade han fokus och läste bl a litteraturhistoria för Evert Wrangel. I Lund bodde S inledningsvis hos universitetets dåvarande rektor August Quennerstedt (bd 29) och dennes hustru Lily. Hos dem träffade han Quennerstedts brorsdotter Anna som blev hans första hustru. Tillsammans fick de sonen Bertil. I S:s andra äktenskap föddes Carl Adolf (Max) von S (S 5).

S intresserade sig tidigt för folkhögskolan som organisation. Efter sin fil kand-examen lämnade han Lund för att tjänstgöra vid olika folkhögskolor i Småland, Halland och Blekinge. I Ronneby började han, ibland med hjälp av elever, att samla in folkminnen. Under en studieresa till Danmark mötte han folkmåls- och folkminnessamlaren Henning Frederik Feilberg och folkloristen Axel Olrik, möten som kom att få stor betydelse för hans fortsatta karriär. Efter återkomsten till Lund tjänstgjorde S på olika poster inom universitetet, men intresserade sig främst för tillvaratagandet av och studiet av folkminnen, vilket han definierade som ”vad som bevarats i folkets minne av diktning, tro och sed” (Våra folkminnen, 1919, s 2).

I sin licentiatavhandling presenterade S en nytolkning av sägnen om jätten Finn. Han hävdade att de ännu levande, muntligt traderade varianterna av berättelsen hade högre källvärde än de som nedtecknats på 1500- och 1600-talen, vilket gick rakt emot den källkritiske Lauritz Weibulls ståndpunkt. Doktorsavhandlingen, den första svenska typmonografin efter den s k finska skolans metod, var en studie i jämförande folksagoforskning. Metoden krävde ett stort internationellt material, som S ansåg i princip borde studeras på originalspråk. Han kunde själv läsa flera främmande språk, men det han huvudsakligen fördjupade sig i var gaeliskan. Intresset för keltisk litteratur hade väckts under resorna till Danmark men först 1920 blev det möjligt för honom att besöka Irland.
Resan till Irland, den första av flera, kom att bli av stor betydelse inte bara för S själv utan också för den folkloristiska forskningen där. S fängslades oerhört av den sagoskatt han kom i kontakt med, och den irländska folkkulturen blev ämne för oräkneliga föreläsningar i Sverige. Han bidrog till att ett lektorat i keltisk filologi och folklivsforskning inrättades vid Uppsala universitet och gav inspirationen till Irish folklore commission.

Året efter sin disputation förordnades S till docent i nordisk och jämförande folkminnesforskning. Det kom dock att dröja länge innan han fick en fastare lärarställning och först 1940 erhöll han en personlig professur. Under sin karriär var S aktiv inom flera akademier och lärda samfund; han deltog bl a i grundandet av Vetenskapssocieteten i Lund och Kungliga Gustav Adolfs akademien, och blev ledamot i flera utländska sällskap.

Flera av S:s elever har lyft fram hans betydelse som inspiratör. Redan på 1910-talet ägnade han sig outtröttligt åt att runtom i Sverige hålla populärvetenskapliga föreläsningar. Folkbildning låg honom varmt om hjärtat, och han försökte under vad som blev veritabla riksturnéer att väcka folkhögskoleelevers intresse för folkminnesinsamling. Radioutsändningarna skapade i mitten av 1920-talet också en ny kanal för populärvetenskaplig föredragsverksamhet och S blev en av de tidigaste radioföreläsarna.

Fram till pensioneringen undervisade S regelbundet i folkminnesforskning vid Lunds universitet, under 1930-talet föreläste och examinerade han i samma ämne även vid Uppsala universitet. Härutöver författade han en rad entusiasmerande artiklar och skrifter om folkminnen där han framhöll betydelsen av deras insamling och utforskande. Enligt S var folkminnesforskning ett eget ämne med sina egna metoder, teorier och traditioner, besläktat med historia, folklivsforskning (etnologi), filologi och religionshistoria. Denna forskning borde därför organiseras som en egen disciplin vid landets universitet, allra helst med en egen professur.

Som forskare präglades S av rollen som ämnesbyggare. Med sina studier önskade han definiera ämnet och upprätta gränser mellan folkminnesforskningen och andra discipliner. Med stort engagemang propagerade S för folkminnenas utforskande; med lika stor glöd uteslöt eller inkompetensförklarade han kolleger med annan uppfattning om hur studiet av folkets tro, sed och dikt skulle bedrivas. ”Kritiken var v Sydows livsluft”, hävdade hans efterträdare Sigfrid Svensson (bd 34), ”polemiken gav också mången gång ökat djup och stärkt motivering åt hans eget ställningstagande” (Svensson, s xxxi). Svensson delade in S:s vetenskapliga produktion i tre huvudgrupper med utgångspunkt i debatterna med meningsmotståndare: den nordiska guda- och hjältediktningen (här gällde det filologerna), folktron (här undervisades religionshistorikerna) och folksagan (här kritiserades den finska skolan). Det första området var fram till 1920-talets mitt föremål för S:s intresse, de andra följde senare. Intresset för folksagorna uttrycktes redan i doktorsavhandlingen och kvarstod under hela forskarkarriären. S införde en rad nya begrepp vilket kan förstås som en del av hans strävan efter att etablera och definiera folkminnesforskningen som ämne. Ett exempel är ekotyp, som han tillämpade i sagoforskningen för att åskådliggöra hur sagor anpassar sig efter omgivning. Andra exempel är memorat som beteckning på berättelser om personliga upplevelser och fikt för ”brunnsgubben” och andra traditioner som har folktrons form, men som saknar egentlig trosbakgrund. Flera av begreppen används fortfarande inom folkloristisk forskning, både i Sverige och utomlands. Härutöver var S tidigt ute med att betona individers – traditionsbärares – betydelse för spridningen av sägner och andra former av muntliga berättelser.

Efter inspiration från Axel Olrik och Dansk folkemindesamling, lade S 1909 grunden till en särskild folkminnessamling vid Lunds universitet. Under hans ledning utvecklades Folkminnesarkivet till att bli en centralorganisation för dokumentation av folklig tro, sed och dikt i södra Sverige. Verksamheten formaliserades genom bildandet av G O Hyltén-Cavallius stiftelse 1921, av vilken S anställdes som föreståndare. Under namnet Folklivsarkivet i Lund bedriver arkivet fortfarande idag (2020) en aktiv insamlingsverksamhet, ofta i anslutning till etnologiska och folkloristiska forskningsprojekt. I början av 1930-talet lanserade S även förslag på ett nordiskt folksagoinstitut, en idé han varmt omhuldade, men världskriget och andra omständigheter kom emellan och institutet kom inte till stånd förrän efter hans död.

S:s betydelse som inspiratör sträckte sig långt utanför södra Sverige. Hans handledning för upptecknare, Våra folkminnen (1919), var länge ett standardverk inom området. Dessutom inrättades Västsvenska folkminnesföreningen (nu Institutet för språk och folkminnen, Göteborg) efter en av hans många föreläsningar. Även Irish Folklore Commission (nu National Folklore Collection) i Dublin grundades efter inspiration av S. Till och med grundandet av tidskriften Folkminnen och folktankar kan ses som ett led i S:s strävan att väcka intresse för ämnet. I tidskriften publicerades både nyinsamlat material och aktuella forskningsrön. Under tidskriftens första nio år var S inte bara dess enda redaktör utan också den flitigaste artikelförfattaren. På 1920-talet grundade han även de mer regionalt avgränsade tidskrifterna Skånskt bondeliv och Skånska folkminnen samt längre fram årsboken Folkkultur som blev ett språkrör – ibland rentav stridsskrift – för S och hans kolleger på arkivet.
S:s strävan att etablera folkminnesforskning som ett självständigt ämne med egna teorier, metoder och arkivsamlingar nådde visserligen till sist framgång, men ämnet miste snart rätten att själv organisera sig som ett sådant vid universiteten. Frågan om en professur i folkminnesforskning är talande. Upprepade försök gjordes att inrätta en sådan inom universiteten i Lund och Uppsala, men också genom flera riksdagsmotioner: ”En professur åt folkminnesforskningen, blev härvid ett så återkommande fältrop, att det tyvärr ej undgick att väcka olustkänslor, hur riktigt och berättigat det än var. C W v Sydow ville vinna filologer och religionshistoriker för sin sak, men det skedde ofta under så hårdhänta former att resultatet ibland blev det motsatta” (Svensson, s xxxi). När S 1940 till sist fick en personlig professur var det i nordisk och jämförande folkkulturforskning, en beteckning som måste förstås som en motgång för S och andra som kämpade för folkminnesforskningens självständighet som universitetsämne. Efter hans pensionering omvandlades professuren till en ordinarie med titeln nordisk och jämförande folklivsforskning. Sedan 1970 ingår folkloristiken som en del av universitetsämnet etnologi.

S:s betydelse för folkloristiken, och därmed även för folkminnesarkiven, kan knappast överskattas. Flera av hans elever kom att få ledande positioner vid universitet, arkiv och museer under 1900-talets andra hälft. Skriften Nordiskt folkminne, som S erhöll på sin 50-årsdag 1928, och Selected papers on folklore (1948), som gavs ut inför hans 70-årsdag, är talande bevis på att han också uppskattades i sin samtid. För sina stora insatser i Irland utnämndes han dessutom till hedersdoktor vid National university of Ireland. Med rätta betraktades, och betraktas, S som folkloristikens grundare i Sverige. Även om den i Sverige inte längre är ett självständigt akademiskt ämne präglas inriktningen alltjämt, både nationellt och internationellt, av S:s perspektiv, definitioner och begrepp.

Författare

Fredrik Skott



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv i LUB (51 vol: brev, ms, trycksaker, fotografier, personalia), handl:ar även i LU:s arkiv (Etnologiska institutionens med Folklivsarkivet arkiv; 2 vol: formalia rör S:s undervisn m m samt fotoalbum) o i National Folklore Collection, Dublin (korrespondens o filmnegativ). – Brev från S i GUB (b a många till F Ström), KB, UUB (bl a många till J Sahlgren), LSB, o i Tagels gårdsarkiv, Moheda, samt i Dansk folkemindesamling i Det kgl bibliotek, Khvn, o Norsk folkeminnesamling i Oslo univ.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): S använde normalt namnformen C. W. v. Sydow. – Våra folkminnen. Folksaga, folksägen, folktro. Grundlinjer till föreläsningar över detta ämne vid sommarkurserna i Ronneby 1907. Karlshamn 1907. (E G Johansson). 15 s. [Tryckt som manuskript.] – Två spinnsagor. En studie i jämförande folksagoforskning. [Akad avh LU.] Sthlm 1909. (Norstedt). [1], 103 s. [2. uppl. 1909–10 (med ändringar, tillägg och fransk resumé): Sthlm, (Norstedt), 117 s, (Svenska landsmål och svenskt folkliv. Bihang, B 3).] – Utredning rörande folkminnesforskning såsom examensämne i filosofiska fakulteten vid Lunds universitet. Lund 1912. (H Ohlsson). 32 s. [Missivet till Filosofiska fakulteten undertecknat av S (s 3). S:s promemoria med bilagor återges på s 3–32. Följdskrift: Folkminnesforskning såsom examensämne i filosofiska fakulteten vid Lunds universitet. II, Protokollsutdrag. Lund 1912. (H Ohlsson). 15 s. {Protokollsutdraget är utgivet av S.}] – Jätten Hymes bägare. Mytologisk studie. Malmö 1914. (E Jansson). 46 s. ([Omslag:] Folkminnen och folktankars skriftserie, [1]). [Särtryck ur: Folkminnen och folktankar, bd 1, 1914, tr 1914–15, s 113–150 (däri saknas undertitel). I särtrycket har tillkommit ett förord. Även i (utan undertitel): Danske Studier, 1915, (Universitæts-Jubilæets danske Samfund, 17), s 113–150.] – Folkminnena och deras insamling. Råd och anvisningar av C W v S. Lund: [Folkminnesföreningen,] 1915. (Malmö: M Ljung). 44 s. (Folkminnen och folktankars skriftserie, 2). [Särtryck ur: Folkminnen och folktankar, bd 1, 1914, tr 1914–15, s 177–216. I särtrycket har tillkommit ett förord. Omarbetad och utvidgad version av: Råd och anvisningar för insamlande av folkminnen (Ur Värends historia. Bidrag till kunskapen om vår hembygd, {Utgiven av C O Arcadius, F Berggren, F Blomdahl}, Växjö 1912, (Smålandspostens boktr), s [133]–149).] – Tranan och vårfrudagen. En studie över några hittills obeaktade svenska folkseder. I. Malmö 1916. (M Ljung). [4], 34 s. ([Omslag:] Folkminnen och folktankars skriftserie, 3). [Särtryck ur: Folkminnen och folktankar, bd 3, 1916, s 33–62. I särtrycket har tillkommit ett förord med kompletteringar till artikeln inför ytterligare en artikel i ämnet. Någon fortsättning publicerades ej.] – God afton om I hemma är! En studie över de nordiska majvisorna. Med facsimiler och musiknoter. Omslagsvignett av E O Nilsson. Malmö: Maiander, 1917. 158 s, ill, musiknoter. – Pri folkloro. Yurizita traduko da P Ahlberg. Sthlm: Svenska Ido-förbundet, 1917. 21 s. (Por exerco e plezuro. Sueda ido-biblioteko, 7). [Parallelltext på svenska och ido. Den svenska texten har rubriken Våra folkminnen och betydelsen av deras insamling.] – Sigurds strid med Fåvne. En studie rörande hjältesagans förhållande till folkdiktningen. Lund: Gleerup; Leipzig: Harrasowitz, 1918. vi, 51 s. (LUÅ, N F, Bd 14, 1918, Avd 1, [Teologi, juridik och humanistiska ämnen,] nr 16). [LUÅ 1918 utgör även: Festskrift utgiven av Lunds universitet vid dess 250-årsjubileum 1918.] – Våra folkminnen. En populär framställning. Lund: Dômförlaget, 1919. 209 s. – Jättarna i mytologi och folktradition. En kritisk studie. Malmö 1920. (Knutssons boktr). [7], 45 s. [Särtryck ur: Folkminnen och folktankar, bd 6, 1919, s 52–96 (däri saknas undertitel). I särtrycket har tillkommit ett förord. Följdskrifter: E Lehmann (Sydsvenska Dagbladet 16 jan 1921); S, Mytologiens jättar. Ett svar till prof. Edv. Lehmann (Folkminnen och folktankar, bd 7, 1920, tr 1920–21, s 136–149).] – Ad astra 1904 11/6 1929. Under medverkan av logens redaktionskommitté A E Månsson, S Jönsson, H Ohlsson och E Printzen utarbetad av C W v S. En återblick på Druidorden och ordens införande i Sverige. Malmö 1929. (Förlagsaktiebolagets i Malmö boktr). 78 s, ill, fotogr. [Omslagstitel: Ad astra 1904 11/6 1929. Minnesskrift.] – Occidental eller esperanto. Några ord i världsspråksfrågan. [Kolofon:] Sthlm 1930. (Vasatr). 20 s. [Särtryck ur: Ariel, årg 10, 1930, s 72–84, 122–129.] – Våra folksagor. Vad de berätta om forntida tro och sed. Sthlm: Natur och Kultur, 1941. 176 s. (Natur och kultur, 146). – Selected papers on folklore. Published on the occasion of his 70th birthday. [Verso:] Selected and edited by L Bødker. Copenhagen: Rosenkilde and Bagger, [omslag:] 1948. 257, [2] s, [2] s corrigenda, [1] pl-bl. [Innehåller tio uppsatser av S, vilka tidigare publicerats 1932–45. Omslag: Anniversary volume. Ny utgåva 1977: New York: Arno, (International folklore).] – Kantat för tenorsolo, manskör, recitativ och stråkorkester vid logen Ad Astras 50-årsjubileum. Ord av C W v S. Tonsatt av J Naumann. Limhamn u å [1954]. (J-H Nilsson). 9 s. [Omslagstitel: F.G.D.O. Ad astra 1904 11/6 1954. Förtitel: Program för högtidsloge vid logen Ad Astras 50-årsjubileum. Endast S:s text till kantaten återges.]

Tryckta arbeten (bidrag): För S:s bidrag se E och J-Ö Swahn, Förteckning över Carl Wilhelm von Sydows av trycket utgivna skrifter (N-A Bringéus, Carl Wilhelm von Sydow som folklorist, 2006, s 241–264). I förteckningen ingår drygt 200 artiklar i tidskrifter, årsböcker och samlingsverk publicerade 1896–1948. Bibliografin noterar också dagspressartiklar, recensioner och artiklar i uppslagsverk.

Redigerat (utgivit): FF communications. Edited for the Folklore Fellows by … No 1/4–141 = [Vol 1:1/4]–60:1. Helsinki [varierande utgivningsorter]: Suomalainen tiedeakatemia, 1911–51. [Vol 1 består av no 1/4–8/12. S hade under utgivningstiden olika medredaktörer.] – Folkminnen och folktankar. Populärvetenskaplig tidskrift. Utgiven av [1–11:] Fornminnesföreningen i Lund, [8–17, 28–31:] och Västsvenska fornminnesföreningen. Bd 1(1914)–17(1930), 28(1941)–31(1944). [Varierande förlags- och tryckorter] 1914–30, 1941–44. [Tidskriften fick fr o m 1924 medredaktörer. Av dessa var H Celander huvudredaktör 1930–44.] – Gåtor från Skytts härad i Skåne. Samlade av O Christoffersson. Ordnade och försedda med inledning av C W v S. Lund: Folkminnen och folktankar, 1915. 63, [1] s. (Ur Folkminnesföreningen i Lund samlingar. 1, Folkminnen från Skytts härad, 3). – G O Hyltén-Cavallius, Wärend och wirdarne. Ett försök i svensk ethnologi. 2. upplagan utgifven af C W v S. Sthlm: Norstedt, 1921–22. D 1–2. ([10], 374, x + [9], 340, lii s). [Originalupplagan utkom 1863–68 (503, xiii + 466, lix s).] – Nordisk kultur. Samlingsverk utgjeve med studnad av Clara Lachmanns fond. Under redaksjon av J Brøndum-Nielsen, O von Friesen, M Olsen. Redaksjonssekretær S Erixon. Sthlm: Bonnier; Oslo: Aschehoug; Khvn: Schultz, 1931–56. I–XXX. IX, A, Folkevisor, utgjeven av K Liestøl. B, Folksägner och folksagor, utgiven av C W v S. 1931. 295, [1], xxviii, [4] s. [Den del av boken som redigerats av S omfattar s [91]–295.] – Världens bästa sagor. Samlade av E Norlind och C W v S. Med bidrag av F G Bengtsson m. fl. Malmö: Richter, 1946. 447, [1] s, 12 pl-bl i färg, ill. [S har även översatt eller bearbetat ett tiotal av sagorna i boken.]

Översatt: P O’Leary, Schíane. Översatt från gaeliskan av C W v S. Sthlm: Norstedt, 1921. [4], 299 s. [Med inledning av S.] – Fionns äventyr och andra irländska sagor. Efter C W v S:s översättningar återberättade av J-Ö Swahn. Sthlm: Natur och Kultur, 1963. 238, [2] s. ([Förtitel:] Levande litteratur). [Utgör ett urval ur S:s efterlämnade översättningar av gäliska sagoböcker.]

Källor och litteratur

Källor o litt: N-A Bringéus, Carl Wilhelm von Sydow som folklorist (2006); dens, Carl Wilhelm von Sydow (1878–1952) (Svenska etnologer och folklorister, ed M Hellspong o F Skott, 2010); Å Campbell, W Liungman o S Svensson, Nordiskt folkminne: studier tillägnade C W von Sydow 19 21/12 28 (1928); U Drobin, Folklore and comparative religion (1983); J-Ö Swahn, Arvet från von Sydow: en betraktelse i anledning av ett halvsekeljubileum (Rig 1996, nr 4); S Svensson, Minnesord över Carl Wilhelm von Sydow (HVL, årsberättelse 1951–1952, 1952); Väd 1951 (1950).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Wilhelm von Sydow, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35041, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fredrik Skott), hämtad 2024-07-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35041
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Wilhelm von Sydow, urn:sbl:35041, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fredrik Skott), hämtad 2024-07-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se