Meriter

Säfström, Ulrika Eleonora, f 11 okt 1769 i Hjorted, Kalm, d 9 juni 1857 i Ystad, S:ta Maria. Föräldrar: bruksinspektoren Johan Fredric S o Brita Christina Lindholm. Anställd vid Kungl operan 85, elev där 86, anställd vid Nya sv teatern (från 88 Sv komiska teatern) 87–95, första aktris o sångerska vid Kungl teatern 95 (kontrakterad 1 april 96)–1 juli 06. – Ogift.

Biografi

Eleonora S:s far innehade tjänst på Falsterbo bruk i norra Kalmar län då hon och tvillingsystern Eva Kristina föddes. Vid dopet kallades hon Brita Eleonora, namn som hon senare ändrade till det mer drottninglika Ulrika Eleonora. Fadern framstår som en ambitiös mångsysslare. I yngre dagar hade han varit murardräng, lakej och besökare inom tullen men efter att under åtskilliga år ha lämnat huvudstaden för att arbeta inom bruksnäringen återvände han vid 1770-talets mitt med titeln inspektor. Förutom tvillingsystern hade S sex syskon varav flera dog i späd ålder. Hon förblev ogift efter att, enligt egen uppgift, vid 17 års ålder ha förlovat sig med en greve Posse, en förbindelse som bröts genom fästmannens för tidiga död. Med systrarna Eva Kristina och Anna Elisabeth hade hon nära kontakt under hela livet.

Sin sångutbildning fick S och tvillingsystern förmodligen i Stockholm. De knöts båda till operakören 1785 och året efter blev S elev på Operan. Redan 1787 engagerades hon av Carl Stenborg (bd 33), som sedan flera år drev en teater, från 1784 under namnet Nya svenska teatern eller Munkbroteatern. Där hade han moderniserat repertoaren och flyttat tyngdpunkten till den populära genren opéra comique som han av berörda instanser fått ensamrätt till. Etablissemanget bytte 1788 namn till Svenska komiska teatern. Växling mellan talade partier och arior med ny musik var stående inslag. Även på det talade dramats område hade Stenborg ambitioner, bl a genom en rad franska komedier från 1600- och 1700-talen. Gustav III var en återkommande besökare på teatern där han hade egen loge.

S debuterade den 18 september 1787 i rollen som Perrettes i Dunis operett De båda jägarna och mjölkflickan. Succén var omedelbar. Recensionerna talar om en intagande apparition och ”en välklingande behaglig röst som smekte de åhörandes öron” (Flodmark 1891). I framförandet kunde man ”se en omisskännlig dramatisk begåfning, som lofvade godt för framtiden, hvarför ock det unga artistämnet genast tillvann sig publikens ynnest” (ibid). Debuten ledde till en introduktion i en rik och omväxlande repertoar. Redan efter en vecka framträdde S som Fiken i Kopparslagaren, veckan därpå som Franchette i Tunnbindaren och senare som Lesbina i Don Micco och Serpilla i Bajocco och Serpilla. I den senare debuterade för övrigt systern Eva Kristina i en mindre roll.

S:s repertoar utökades under 1788 samtidigt som hon alltmer erövrade publiken. Bland rollerna under året kan nämnas Rosina, Eugénie, Ariadne och Belinde. Då hon i maj spelade Belinde i Colonien infördes i Stockholmsposten den 30 maj en hyllningsdikt som tillskrivits C M Bellman (bd 3): ”Ack, hvad din sång min stolthet delte! Jag ber dig – spela, som du spelte, at än en gång förkjusa mig!”

Under de följande åren fortsatte framgångarna med ett pärlband av ledande roller. 1789 gjorde S 33 föreställningar som Isabelle i Den värdige medborgaren. Titelrollerna i Julie och Susanna i Babylon var andra framgångar. I Den beprövade dygden spelade S fru Ostheim, enligt Stockholmspostens recensent, ”med en eld, en känsla, som smält hwarje hjerta, ryckt tårar ur hwarje öga” (9 okt 1790). Dramat spelades 32 gånger. Inte bara lovord utan också viss kritik kunde förekomma. När Merciers Västindiefararen eller dygdens belöning sattes upp och S spelade en medellös änka, skrev samma tidning att hon var ”lycklig som förr i Scener af häftig, utbrytande känsla, har deremellan icke nog höjt sin röst, för at höras utan möda” (19 mars 1791).

S spelade främst älskarinneroller vilket med nutidens språkbruk närmast bör förstås som hjältinneroller. Ett bra exempel är rollen som Lovisa i Den förförda flickan, det oerfarna offret för ett ögonblicks förvillelse. Hon utförde rollen på ett sätt ”som säkert är til högsta beröm för en agerande, utan tecken af swårighet, utan synligt bemödande af röst och rörelser; och liksom förd af ingifwelse” (Stockholmsposten 26 nov 1791).

S var nu jämte Lisette Stenberg teaterns främsta aktris. Under 1792 gjorde hon en av sina mest bejublade roller i enaktsoperetten Nina eller den av kärlek svagsinta, en komedi där tal blandades med sång. S spelade Nina och gjorde ”furore, hvarför ock detta parti med allt skäl räknas som nämnda skådespelerskas förnämsta”; hon var ”såsom älskarinna i dramen en av de yppersta sujetter Stenborgs teater någonsin ägt” (Flodmark 1893, s 385f). Operetten spelades 52 gånger fram till februari 1799. S fick också en benefice i slutet av året. Med anledning av denna noterades i Dagligt Allehanda: ”Af en allmänhet, som wårdar Talangen, wäntar hon sin upmuntran” (10 dec). Under åren 1793–94 var det bl a rollen i d’Alayracs operett Azemia eller vildarna som kom att betcknas som en paradroll. Den spelades 46 gånger. En annan uppmärksammad gestaltning gjorde S i Carolina eller den vackra arrendatorskan där hon spelar en ung änka av börd som döljer sin härkomst i förklädnad av en aningslös arrendatorska.

På Carl Stenborgs teater var det inte ovanligt med slitningar mellan chef och personal. 1795 väckte det förundran att S inte blev recettagare då hon var ”första aktris”. Orsaken var en konflikt med Stenborg som den 1 augusti stämde henne till Poliskammaren och hävdade att hon vägrat infinna sig till tjänstgöring under förevändning att hon var uppsagd. S hävdade att detta inte var relevant då hon var uppsagd redan 27 juni och alltså fri från förpliktelser. Stenborg medgav uppsägningen men hävdade att den gällde från 1 augusti och att S var skyldig att stanna 3 månader från denna dag. Överståthållarämbetet beslöt att S skulle förbli i tjänst till den 27 september. S hade också stämt Stenborg på innehållen lön, kompensation för sedvanlig benefice m m. Utgången av konflikten blev troligen en förlikning vid juletid samma år. Den grundläggande orsaken till konflikten är inte helt klarlagd.

S lämnade Stenborgs teater för Kungl teatern där hon debuterade den 17 november 1795 i rollen som fru Strömmer i De okända eller världsförakt och ånger. En vecka senare var hon grevinnan Walltron i Greven av Walltron eller subordinationen. Den 1 april 1796 skrev S kontrakt om 400 rdr per år förutom en recett och flitpengar. Efter ingånget avtal uppträdde hon första gången 17 april i Margaretas roll i Gustav III:s drama Helmfelt.

Kort före kontraktets ingående hade S gjort en tillfällig comeback hos Stenborg. Vid fyra föreställningar spelade hon två av sina paradroller som Clary i Överlöparen och Nina i Nina eller den av kärlek svagsinta. Främst i den senare hänförde hon åskådarna genom sitt rörande spel när hennes läppar klingade de klagande tonerna i den välbekanta romansen När en älskling syns hos sin suckande älskarinna. Den sista föreställningen var anslagen till hennes benefice, en gottgörelse för den Stenborg året före garanterat henne.

Som första aktris och operasångerska fick S inte möjligheter att som tidigare exponera sin talang. Medtävlarna var många och delvis skickligare. Avundsjuka och intriger spelade också in. Förutom de ovan nämnda uppsättningarna spelade hon bl a Zenobia i Rhadamist och Zenobia och kammarrådinnan i komedin Det oskyldiga bedrägeriet (1802). Denna roll kom att bli hennes sista.

S träffades under vintern 1802 av ett isstycke från ett tak. Hon svävade under ett år tidvis mellan liv och död. Komplikationer i form av giktplågor och ”nervfeber” tillstötte. Efter tre år var hon ännu inte återställd från ”nervsjuka och melancholie” och kunde inte tjänstgöra. I början av 1806 blev hon uppsagd. Med anledning av detta ingav S i januari samma år en supplik till Kungl Maj:t med anhållan om ekonomiskt stöd för sig och sin gamla mor. Hon bifogade intyg från läkare och yttrande från Kungl Spektakeldirektionen som tillstyrkte årligt underhåll. Ansökan avslogs dock med motiveringen att ingen pensionsstat var fastställd för Kungl teatern.

Efter moderns död 1807 flyttade S och hennes likaledes ogifta syster Anna Elisabeth, till tvillingsystern Eva Kristina i Ystad. Denna hade året innan avslutat sin anställning hos Stenborg och flyttat till Ystad som hushållerska hos ryttmästaren Vilhelm Ludvig von Kaulbars, med vilken hon fick två barn och också långt senare gifte sig med. S:s flyttningsattest är undertecknad av hovpredikanten Carl Petter Hagberg (bd 17) som förutom att intyga en fläckfri vandel meddelar att hon i maj 1808 mottagit nattvarden, fortfarande sängliggande. I Ystad ledde S enligt uppgift under många år en ”småbarnsskola” (Flodmark 1893, s 531). På äldre dar omhändertogs hon av systerdottern, prostinnan Fredrika Ödman. Samtida vittnen minns S som intelligent, språksam och full av spirituella infall och omdömen om den gustavianska tidens personer och händelser. Hon behöll sin beundran för Gustav III, var bl a närvarande vid maskeradbalen 1792 då monarken dödligt sårades. Med henne avled den sista kvarvarande i Svenska komiska teaterns trupp och sannolikt även den sista av dem som tillhört den kungliga scenen under Gustav III:s dagar.

Författare

Lars-Olof Welander

Källor och litteratur

Direktionen över Kungl Maj:ts hovkapell o spektakler, vol 62; Inrikescivilexp:s arkiv A 3:aa: 47, allt i RA. Ystad rådhusrätts arkiv; Ystads S:ta Maria kyrkoarkiv, bil till flyttn:längden, H II:4 (Inflyttn:attester), allt i LLA.

Carl Michael Bellmans skrifter, 10 (1957), s 132; F A Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866); J Flodmark, Eleonora Säfström: ett konstnärsminne från forna dagar (NDA 24 dec 1891); dens, Stenborgska skådebanorna (1893); NF, 2 uppl (1919); G Nordensvan, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, 1 (1917); Ny svensk teaterhistoria, ed S-Å Heed, 1 (2007); N Personne, Svenska teatern: några anteckningar, 1–2 (1913–14); SMoK. – Nekr:er i Aftonbladet 18 juni o Borås Tidning 7 juli 1857; art:ar i Dagligt Allehanda o Stockholms-Posten.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ulrika Eleonora Säfström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35078, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Welander), hämtad 2024-09-28.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35078
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ulrika Eleonora Säfström, urn:sbl:35078, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Welander), hämtad 2024-09-28.