Biografi

Söderhielm (Söderhjelm), släkt härstammande från kyrkoherden Nicolaus Laurentii Malmenius (1614–50), född i Foglö, Stora Malms socken, Söd. Han blev fader till Lars Malmén (1638–1710) som efter studier i Lund företog en peregrinationsresa i Europa. 1675 återkom han till Stockholm efter att i ”8:ta åhr i werlden kringflutit”. (Söderhielm, 1, s 49) Med avsikten att inleda en akademisk karriär författade han en skrift i astronomi, i vilken han var djärv nog att uttala sig om den heliocentriska världsbilden, men med kunskaper i matematik och fortifikation blev Malmén istället 1677 konduktör och året därpå fortifikationskapten i livländska armén. Efter Gotlands återtagande från danskarna blev han 1681 häradshövding i dess norra härad där han köpte sätesgården Stora Vede i Follingbo socken. Han adlades 1693 med namnet Söderhielm och introducerades fyra år senare. Yngre bror till S var lagmannen Johan Malmén (1646–99), adlad Cedercrantz (bd 7).

Son till S och hans första hustru Catharina Ferner (d 1696) var Lorentz Niklas S (1690–1760), som blev student i Uppsala 1706, volontär vid Fortifikationen 1708 och året därpå konduktör där. Han blev 1712 kapten vid Upplands tremänningsinfanteriregemente, sekundkapten vid Dalregementet 1714 och premiärkapten två år senare. S deltog samma år i stormningsförsöket mot Fredrikshald och fick sedan avsked på grund av de men han fått. Han kom därefter att med framgång ägna sig åt bruksnäringen. Genom sitt äktenskap med Alleta Maria Cederberg (1689–1722) erhöll S Norn nära Hedemora, och kunde 1728 med hjälp av inkomsterna därifrån köpa Ängelsberg i Västervåla socken.

S:s tid i Ängelsberg sammanföll med brukets storhetstid. Han var socknens störste bruksägare och de yttre omständigheterna var gynnsamma. Han köpte sedermera även Tolvfors bruk i Gästrikland, samt flera masugnar och hammare med underliggande egendomar. 1754 förvärvades Nisshytte bruk i Säters socken, där mågen Johan Augustin Mannerheim (bd 25, s 79) placerades som disponent. Som erkänsla för att han var ”en braf brukspatron” fick S 1750 överstelöjtnants karaktär.

Den äldste av S:s söner var bergsrådet och bruksägaren Lorentz Peter S (1717–84), vars sonsons sonson var Georg Sixten Mauritz S (1885–1965). Denne blev efter mogenhetsexamen 1905 officersvolontär vid Kalmar regemente och tog officersexamen vid Karlberg 1907. Sixten S blev samma år underlöjtnant vid nämnda regemente, intendentsaspirant 1912 och året därpå både löjtnant vid regementet och tf regementsintendent vid Göta ingenjörskår. 1914 tog han militärförvaltningsexamen, var 1916–18 adjutant hos fästningsintendenten i Boden och blev 1916 löjtnant och strax efteråt kapten vid intendenturkåren. S blev två år senare förrådsintendent vid arméns intendenturförråd i Boden, och var 1918–20 chef för intendenturkompaniet där. Sistnämnda år blev han regementsintendent vid Hälsinge regemente.

Trots att S tillbringade hela sitt yrkesliv inom det militära var släktforskningen hans stora intresse. Han var 1933 en av grundarna av Genealogiska föreningen och satt sedan i dess styrelse till 1952, från 1937 som skattmästare. Förutom insatser också som sekreterare, klubbmästare och spridare av upplysning om föreningens verksamhet bidrog han framför allt med artiklar till föreningens tidskrift Släkt och hävd. S:s mest omfattande verk var den släktbok i två delar vari han publicerade sina grundliga undersökningar om släkten.

En son till Lorentz Peter S i andra äktenskapet, Johan Otto S (1768–1809), slog mycket ung in på den militära banan, blev 1787 stabslöjtnant vid Österbottens regemente och 1800 kompanichef. Han deltog i krigen i Finland 1788–90 och 1808–09 och utmärkte sig vid flera slag under 1808, men dog sedan i slutet av kriget. Från S stammar den finländska grenen av släkten.

Sonsons son till S var Jarl Werner S (1859–1931) som liksom sin syster Alma S (se nedan) växte upp i det kosmopolitiska Viborg. Han blev en internationellt inriktad litteratur- och språkforskare, en tidig företrädare för det i Finland nya ämnet filologi och professor i inhemsk och allmän litteraturhistoria. Werner S blev därtill en pionjär för den moderna litteraturkritiken i finländsk press, och var som motståndare till förryskningspolitiken även politiskt aktiv. 1918–19 var han chef för det nu självständiga Finlands officiella upplysningsbyrå i Köpenhamn och blev sistnämnda år republikens första sändebud i Sverige. Vistelsen varade till 1928 och här kom S att spela en medlande roll i de spänningar som uppstod i samband med Ålandsfrågan och äktfinnarnas inställning till Sverige. Han fick också tillfälle att introducera finländsk kultur hos svenskarna och bereda marken för den finske författaren F E Sillanpää, som 1939 erhöll Nobelpriset.

S hade under större delen av sitt liv en nära relation till sin syster Alma som han betydde mycket för, inte minst vetenskapligt. Han hade emellertid svårt att acceptera hennes bohemiska livsstil och frispråkiga skriftställeri, och efter en rad konflikter kom det under de år båda syskonen levde i Stockholm till en definitiv brytning dem emellan.

Äldste son till S och Sigrid Lönnblad (1863–1945) var Stefan Verner S (1886–1919), chef för finska utrikesministeriets politiska avdelning och sekreterare hos Finlands delegation vid fredsförhandlingarna i Paris 1918. Son till Stefan S och schweiziskan Marie-Madeleine David (1886–1962) var den konstnärlige mångsysslaren Martin S (1913–91). Denne föddes i Helsingfors och inledde redan under tidigt 1930-tal studier inom konst, film och teater i Berlin och Genève. Efter hemkomsten var S elev vid Svenska teatern i Åbo 1935–37. Sistnämnda år debuterade han som författare med en novellsamling och blev omskriven som ”överdådig tekniker och boren novellist” (Diktonius). Under andra världskriget var S verksam som journalist och ledde sedan Svenska teatern i Åbo 1945–47. Under samma tid kom han i kontakt med filmvärlden och 1947 filmatiserades hans prisbelönta pjäs Skepp till Indialand (1946) i regi av Ingmar Bergman.

I samband med detta flyttade S till Sverige där han började göra kortfilm, företrädesvis på uppdrag men ändå efter eget huvud, vilket han trivdes med: ”hellre en kortfilm efter mina egna idéer… än tvingas arbeta med en likgiltig långfilm” (Topelius). De försök S senare gjorde som långfilmsregissör föll inte lika väl ut och han kom att ägna sig mer åt teaterregi, under framför allt 1970-talet vid ett flertal tillfällen på Helsingborgs stadsteater. Därtill var S manusförfattare och skådespelare – han hade bl a en roll i en amerikansk TV-serie 1953–54 – och medverkade i arbetet med de svenska versionerna av några Disney-klassiker. Förutom att han gav röstregi skrev han de svenska texterna till sångerna i Djungelboken (1968).

S gav 1963 ut sin första roman, den experimentella Fem skärvor åt damen, som följdes av den thrillerartade Maria kommer inte tillbaka (1965). Han gjorde också översättningar.

S:s farbror, Stefan S:s yngre bror, var Lars Henning S (1888–1967) som i flera avseenden kom att gå i fadern Werners fotspår. Född i Helsingfors tog han där 1906 studentexamen varefter han studerade ett år i Lausanne. Han blev 1910 såväl fil kand som fil mag vid Alexandersuniversitetet i Helsingfors och studerade sedan 1911–12 och 1913–14 i Köpenhamn. Mellan vistelserna där tillbringade Henning S ett år i Leipzig samt blev fil lic i Helsingfors, och efter hemkomsten 1914 fil dr där med avhandlingen Instinkterna och det mänskliga känslolivet. Mellan 1909 och 1917 var S eo amanuens vid universitets allmänna bibliotek. Han blev 1918 assistent där och tjänstgjorde 1918–19 under sin far vid Finlands officiella upplysningsbyrå i Köpenhamn.

S valde att från 1921 ägna sig åt journalistik och fick anställning som kritiker vid Hufvudstadsbladet. Två år senare kom han på Torgny Segerstedts (bd 31) uppmaning till Göteborg som litteraturkritiker vid GHT, där han under sin drygt 30-åriga anställning kom att recensera långt över 4 000 böcker. S:s litteraturanmälningar präglades inte i första hand av originella synpunkter men vann stor uppskattning genom hans gedigna beläsenhet, förnuft och objektivitet – hans kunskaper om människor, politik och kulturella förhållanden var djupa och omfattande. 1937 blev S också litterär medarbetare vid Göteborgs stadsteater, och 1944–1958 var han ordförande i styrelsen för Göteborgs högre samskola.

Som ung hade S ingått i gruppen ”dagdrivarna”, som i verk präglade av skepticism och känslokyla hämtade inspiration från framför allt Hjalmar Söderberg (se ovan). Han debuterade 1914, gav fyra år senare ut en uppmärksammad bok om finska inbördeskriget, Det röda upproret i Finland år 1918, och senare bl a Finskt och svenskt i Finland (1935) som behandlade språkstriderna i hemlandet. Under pseudonym skrev han några böcker av lättsammare karaktär, men författade också en rad skrifter i psykologi. Liksom fadern kunnig i flera språk blev även S översättare och översatte från tyska, franska, danska och finska. Till tolkningar från finska hörde verk av Sillanpää, som S också gjorde ett par litteraturhistoriska studier över. 1960 utgav han en levnadsteckning över fadern och två år senare en självbiografi.

S var från 1932 svensk medborgare. Hans arkiv, innehållande framför allt en omfattande brevsamling, finns i GUB.

S:s och Märta Sievers (1892–1983) äldste son Lars Rickard Verner S (1917–2007) föddes då familjen ännu bodde i Finland, men kom att växa upp i Göteborg där han 1935 blev student. Han blev 1938 med kand vid UU och tre år senare med lic där. Lars S tjänstgjorde som frivillig läkare i Finland under andra världskriget och var 1943–45 underläkare vid Sandträsk sanatorium. 1946 återvände han till Uppsala och den pediatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset, där han var amanuens och underläkare till 1951. S var 1946–47 också verksam vid kliniken för vård av finska barn. 1952–53 var han underläkare vid Uppsala epidemisjukhus. Sistnämnda år blev han med dr och docent i pediatrik vid UU, och samma år överläkare vid barnkliniken i Skellefteå, en tjänst han innehade till 1965. S var dessutom verksam vid den medicinska högskolan i Umeå, dit hans docentur överflyttats 1959. Efter tiden i Skellefteå blev han överläkare och klinikchef vid Sundsvalls lasaretts barnklinik, där han stannade till sin pensionering 1982. Han erhöll 1977 professors namn.

I sin avhandling studerade S resorptionen av fett hos barn, vari han visade att bröstmjölk var det bästa för i synnerhet för tidigt födda barn. Näringsfrågor och barnuppfödning förblev föremål för hans forskning karriären igenom. Han var starkt bidragande till att fleromättade fettsyror, som är viktiga för att små barn ska växa normalt, tillsattes i svensk barnmat flera år innan detta skedde i andra länder. S ingick 1967–82 i Socialstyrelsens vetenskapliga råd samt var medlem i FN:s organ för näringsfrågor och konsult i barnmatsfrågor åt Semper ab. I två omgångar var han gästföreläsare vid universitet i USA och efter sin pensionering gästprofessor vid universitetsbarnkliniken i Newcastle, Australien.

S:s hustru Ulla Christina Olofsdotter S (1919–2009) var liksom maken läkare, men valde barnpsykiatri som specialistgren. Hon var verksam även som skolläkare under familjens år i Skellefteå. Ulla S tillhörde de drivande i arbetet med att hjälpa funktionshindrade barn att bli delaktiga i samhället; i Sundsvall verkade hon för uppbyggnaden av Norrlidens barnhabilitering till vilken skickliga specialister knöts och vars första chef hon blev.

Yngre bror till Lars S var Kai Henning S (1918–96) som även han föddes i Helsingfors. Han blev 1937 student i Göteborg och studerade 1938–39 vid UU. 1939–40 återvände han till Finland för att delta i vinterkriget; vilka spår denna erfarenhet satte kan anas i titeln på hans memoarer, Hellre kärlek än krig (1991). Under återstoden av kriget var Kai S Göteborgs-Tidningens krigskorrespondent i Norge. Han blev 1943 fil kand vid GH, var 1943–46 journalist vid Borås tidning och därefter under tre år reklamchef vid postorderföretaget Allmänco ab i Borås. Efter bibliotekarieutbildning tjänstgjorde S bl a som stadsarkivarie i Kiruna 1953–65. Åren där, liksom studierna i finska och samiska, förstärkte hans intresse för Nordens nordligaste delar.

S debuterade 1948 med ungdomsromanen Rid mot nordväst och erhöll redan samma år sitt första pris. Han bedrev sitt författarskap vid sidan av yrkesarbetet i vilket han utmärkte sig med sitt starka ”bibliotekariesinne”, präglat av kunnighet och vederhäftighet. Efter en tid som chef vid Göteborgs stadsbibliotek 1967–73 blev han dock författare på heltid. Så gott som samtliga hans trettiotal böcker var ungdomsromaner, flertalet med historiska motiv. S:s produktion genomsyrades av en pacifistiskt färgad humanism och en övertygelse om historiens betydelse för nuet; han har kallats svensk barnlitteraturs främste humanist. För Mikko i kungens tjänst (1959), en berättelse om ynglingen som blir soldat i Johan III:s krig mot Ryssland, mottog han Nils Holgersson-plaketten. S var 1972–81 styrelseledamot i Sveriges författarfond.

En yngre son till Lorentz Niklas S var Eric S (1720–98), vars sonsons sonson var Knut Erik Vilhelm S (1871–1953), född på Tolvfors bruk och tidigt inriktad på den militära banan. Han blev 1887 volontär vid Hälsinge regemente, tog samma år sin mogenhetsexamen och blev året därpå sergeant och elev vid Krigsskolan. Efter examen 1889 blev Erik S underlöjtnant vid nämnda regemente, och inledde följande år studier vid UU där han 1893 blev fil kand. Han blev året därpå löjtnant och genomgick 1895–96 fullständig kurs vid Krigshögskolan. Därefter vidtog en tämligen rask karriär. S kom 1900 till Generalstaben där han tre år senare blev stabsadjutant och kapten. Han anslöt sig under de första åren till den av Jockum Åkerman bildade Militära publicistklubben, vars syfte var att propagera för en utökning av värnplikten och att sprida information om försvaret i allmänhet.

S var 1905–15 lärare vid Krigshögskolan. Han blev 1909 åter stabsadjutant och kapten vid Generalstaben, följande år överadjutant och major där, 1912 major vid Svea livgarde samt 1913 överstelöjtnant i armén. Året därpå blev han överstelöjtnant vid Värmlands regemente, ännu ett år senare överste vid intendenturkåren och 1916 chef för intendenturstaben. S deltog under 1910-talet i flera utredningar, gällande arméns reservstater, teknisk utrustning för lantförsvaret samt ny härordning. Han var ledamot av riksvärderingsnämnden och 1917–18 av Statens krigsberedskapskommission.

S var sekreterare i försvarsutskottet 1914, och som en av Stockholm stads högerrepresentanter också ledamot av AK 1918–21, där han hade uppdrag i statsutskottet och i särskilda utskottet. 1926 blev S generalmajor i armén och fick 1931 avsked. Han blev samma år ledamot av krigshovrätten. Efter sin pensionering ägnade sig S huvudsakligen åt skötseln av Långvinds bruk, en av de största norrländska privatdomäner som vid tiden ännu var i enskild ägo. Han var därigenom en av de sista kvarlevande svenska brukspatronerna. Bruket, som han övertagit efter faderns död 1913, hade dock redan vid sekelskiftet upphört som järnbruk, och drevs under S:s tid som jord- och skogsbruk.

Kusinbarn till S var Karl Gustav Erik Lorentz S (1917–86), i likhet med många andra i släkten militär och godsägare. Efter studentexamen 1937 och studier vid StH blev han 1940 fänrik i Svea livgardes reserv. Som löjtnant tjänstgjorde Karl Gustav (”Kåge”) S under andra världskriget vid beredskaps- och fältförband, vid Svea ingenjörkår 1946–48 och 1948–53 vid Stockholms och Vaxholms försvarsområden – de sista tre åren som chef för utbildningsavdelningen där. 1953–57 var han kompanichef vid Svea livgarde, de följande fyra åren infanteriadjutant vid Stockholms kustartilleriförsvar och mellan 1962 och 1967 utbildningsofficer vid Uppsala–Västerås försvarsområde. Han lämnade därefter aktiv tjänst och övergick till att sköta sin egendom.

Efter att i många år varit delägare i Molnebo säteri i Västerlövsta förvärvade S 1961 Viby säteri i Harbo där han öppnade en ridskola som han själv var chef för under ett antal år. Intresset för hembygden tog sig uttryck i en ambitiös studie över Harbo socken (1971). 1977 flyttade S med sin hustru till Spanien, där han kom att bli ett slags ideell kulturattaché för hemlandet: svenska musiker hjälptes till engagemang, svenska kulturella föreningar fick hjälp under besök i landet m m.

Författare

Lena Milton

Källor och litteratur

Allmänt: Elgenstierna; SMoK; S Söderhielm, Ätten Söderhielm 1–2 (1961–63).

Lorentz Niklas S: P Norberg, Bidrag till Engelsbergs bruks historia (1934); Lewenhaupt.

Georg Sixten Mauritz S: L Zielfelt, Georg Sixten Mauritz Söderhielm (SoH 1966, nr 1–2).

Jarl Werner S: O Holmberg, Werner Söderhjelm (DN 23 maj 1960); Y Varpio, Werner Söderhjelm (Biografiskt lexikon för Finland, 2, 2009).

Martin S: E Diktonius, Bokåret 1938 ur finländsk synpunkt (DN 18 febr 1939); G Schildt, Skrev om udda människor (SvD 20 juli 1991); E Stjernholm, Martin Söderhjelm (svenskfilmdatabas.se); Svenskt filmskådespelarlexikon; [C Topelius], Martin Söderhjelm – kosmopolit bland svenska regissörer, av Zack (SvD 12 febr 1953). – Nekr i DN 25 juli 1991.

Lars Henning S: E Aronell, Henning Söderhjelm (litteraturbanken.se/översättarlexikon/); G Fredén, Henning Söderhjelm 1888–1967: minnestal (VVS årsbok 1968); Henning Söderhjelm (GHT 11 dec 1967); NE. – Nekr i Göteborgsposten 10 dec 1967.

Lars Rickard Verner S: Medicinalstyrelsens arkiv, Medicinalbyrån D V: 9 (läkarmatr), RA. Fet mjölk bra åt för tidigt födda barn (DN 17 maj 1953); Statskal. – Nekr i SvD 2 april 2007.

Ulla Christina Olofsdotter S: Nekr i DN 24 febr 2009.

Kai Henning S: Den svenska litteraturen, 6 (1990); H Ehriander, Humanism och historiesyn i Kai Söderhjelms historiska barn- och ungdomsböcker (2003); E Genell Storm, Bevarade sitt finska ursprung (Göteborgsposten 28 maj 1996); K Hägglund, Mästerverk av Kai Söderhjelm (DN 9 jan 1982); Kai Söderhjelm vann ungdomsbokspris (DN 29 maj 1959); NE; Årets främsta utmärkelse (DN 27 juni 1961); Väd.

Knut Erik Vilhelm S: Generalmajor Erik Söderhielm 60 år (SvD 6 maj 1931); Svenska officersprofiler under 1900-talet, ed G Artéus (1996); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 1 (1988).

Karl Gustav Erik Lorentz S: S Ljungqvist, Kåge Söderhielm till minne (DN 8 juni 1986). – Nekr i DN 6 juni 1986.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Söderhielm (Söderhjelm), släkt, , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35208, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35208
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Söderhielm (Söderhjelm), släkt, , urn:sbl:35208, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton