Biografi

Söderling, släkt, härstammande från åbon Bengt Olofsson (1743–1817) i Bosarp, Lindbergs socken, Hall, och hans hustru Inger Larsdotter. Deras son, Mårten Bernhard S (1768–1836), flyttade efter några år som dräng, lärling och gesäll hos en fabrikör i Varberg 1796 till Mariestad där han verkade som färgare. I samband med flytten började han kalla sig S. Han startade ett eget färgeri omkring 1802 men gick redan efter ett par år i konkurs och flyttade till Skövde. S, som under åren i Mariestad bildat familj, flyttade sedan runt med korta intervall till Flo, Vänersborg och Foss för att 1813 slutligen slå sig ner i Majorna utanför Göteborg där han arbetade som inspektör vid sillsalteriet Majnabbe samt gjorde affärer med bl a böcker, bamburör, kakelugnar och musikinstrument. 1819 byggde och saluförde han sin första orgel.

En ändring i inriktningen på verksamheten vid Majnabbe som 1821 gjorde S arbetslös fick honom att på allvar försöka försörja sig som orgelbyggare. Den stora efterfrågan på orglar i spåren av tidens intensiva kyrkobyggande gjorde att initiativet gick honom väl i händer. 1830 köpte S fastigheten Justitia i Majorna där en permanent orgelverkstad inrättades. Av de få fragment som finns bevarade från hans orglar framgår att han huvudsakligen var inspirerad av den senbarocka traditionen han mötte i Göteborgs orglar i början av 1800-talet. S:s viktigaste orglar byggdes i Västra Tunhem 1823, i Svenljunga och Malmbäck 1830 samt i Garnisonskyrkan i Göteborg 1831. Orgeln i Rommele, byggd 1828, är delvis bevarad i magasinerat skick och innehåller de enda bevarade delarna från hans verkstad förutom några orgelfasader.

I äktenskapet med Maria Christina Eriksdotter fick S tre söner som alla blev orgelbyggare och kom att verka i samma firma. Den äldste, Johan Nikolaus S (1802–90), gick i unga år i lära hos organisten och orgelreparatören Petter Strömblad i Majorna liksom antagligen hos fadern, vilken han hjälpte att bygga orglar under 1820-talet. S blev dessutom, med Johan Fredrik Baehrenroth i Gustavi domkyrka som lärare, en skicklig organist och arbetade i yngre år även som pianolärare. Som kyrkomusiker var han under många år verksam i Fattighuskyrkan, som 1824 fick en ny orgel uppförd av Pehr Zacharias Strand (bd 33).

När fadern i början av 1830-talet drog sig tillbaka tog S över ledningen av orgelverkstaden som de närmaste årtiondena utvecklades till den främsta i västra och södra Sverige. S avlade orgelbyggarexamen i Stockholm med höga betyg 1840 och fick sina privilegier 1841. Viktiga orglar under 1830-talet var Rolfstorp 1834 och Eftra 1835. På 1840-talet byggde firman orglar i bl a Södra Unnaryd 1840, Södra Hestra och Reftele 1844, Skatelöv 1845 och Torekov 1847. Stilen var såväl tekniskt som klangligt fram till 1840-talets slut tydligt präglad av Pehr Zacharias Strand och den tidiga romantiken. Dispositionerna var förhållandevis klassiska med en komplett principalkör som ibland kröntes av en Scharff 3 chor. Under 1830-talet byggdes ett par pedalverk och under 1840-talet tillkom de första verken med två manualer och pedal.

Under 1850-talet befästes firmans rykte som ett högkvalitativt orgelbyggeri. Stilen påverkades alltmer av den danska firman Marcussen & Søn från Aabenraa som byggde flera stora orglar i Göteborg. Klangen i principalstämmorna blev bredare och mörkare och rörverken kraftfullare. Även tydliga tekniska influenser från Marcussen blev framträdande under 1850-talet. Produktionen ökade kraftigt och man hade flera anställda, bl a orgelbyggaren Carl Elfström. Viktiga orglar under 1850-talet var Varberg 1850, med 23 stämmor fördelade på två manualer och pedal, Gårdsby och Voxtorp 1852, Frändefors 1855, Lindberg 1856, Virestad 1857, Väse och Mönsterås 1858 och Rydaholm 1859. Mot slutet av 1850-talet var S troligtvis den ende aktive examinerade och privilegierade orgelbyggaren i landet.

Under 1860-talet fick S alltfler offentliga uppdrag och han överlät successivt driften av verkstaden till den mest betydande av sina gesäller, Salomon Molander (bd 25, s 631). 1863 byggdes firmans största och enda tremanualiga orgel i hemkyrkan Carl Johans kyrka. Den hade 24 stämmor. Andra viktiga orglar under 1860-talet var Värmdö i Uppland och Dalby i Värmland 1860, Osby 1861, Borrby 1863, Sandhem och Svanshals 1865, Kville 1866 och Slöinge 1869. Att uppdraget för Värmdö kyrka tillföll S:s firma och inte någon orgelbyggare i Stockholm får ses som ett erkännande av dess höga anseende i landet vid denna tid. Under 1860-talet utvecklade firman sina mest karaktäristiska klangliga särdrag. Orglarna saknade helt mixturer och många orglar hade en Principal 16’ från c0 eller c1 i huvudverket. De något större orglarna hade ofta en 16’-baserad cornett efter förebild hos Marcussen. Då orglarna hade en andra manual baserades den allt oftare på Principal 8’. Dispositionerna blev allt lägre vilket kompenserades med en kärnfull och tydlig principalklang och framträdande rörverk. Stämmor som Dubbelflöjt 8’ och den trattformiga Corno di basetto 8’ förekom ofta.

S vanns tidigt för liberalismens reformidéer och var under signaturen ”– g” i många år en flitig skribent i Göteborgs handels- och sjöfartstidning; såväl S A Hedlund (bd 18) som Viktor Rydberg (bd 31) hörde till hans vänner. I Carl Johans församling satt S 1849–56 i sockennämnden och engagerade sig i skolfrågor, äldrevård och inrättandet av sparbank. När förstaden Majorna 1868 inkorporerades med Göteborg blev han ledamot av stadsfullmäktige och motionerade bl a om att Slottsskogen skulle bli en park öppen för allmänheten, till vilket ändamål han själv skänkte en del av marken. Han motionerade även – dock utan resultat – om att ett barnhus borde inrättas i Majorna. S intresserade sig också för trädgårdsodling, djurskydd och folkupplysning, det senare bl a som ordförande i Göteborgs bildningscirkel 1849–55, samt författade en samling noveller, Pennritningar ur folklifvet (2 delar, 1845–47). S förde under drygt trettio år en anteckningsbok, Mensurer och anteckningar till orgelverk (kopia i GLA), med åtskilliga uppgifter om orglar, intonation, tekniska lösningar och uppmätningar.

S, vars syn omkring 1870 blev allt sämre, valde 1874 att överlåta verkstaden på medarbetarna Salomon Molander och E G Erikson. Han lämnade samtidigt de flesta av sina förtroendeuppdrag. S blev riddare av Vasaorden 1865 och associé i MA 1866. Såväl Söderlingska trädgården som Söderlingsgatan i Majorna är uppkallade efter honom.

S var från 1856 gift med Laura Beata Orup, änka efter hans bror Emanuel S (1806–53), som var den bäst utbildade orgelbyggaren av de tre bröderna efter att 1824–33 ha arbetat hos Pehr Zacharias Strand i Stockholm. S arbetade därefter för sin äldre bror och var delägare i firman från 1850. Vid samma tidpunkt blev även den yngste brodern Carl Fredrik S (1813–72) delägare. Han studerade vid Chalmers slöjdskola 1832–34, varefter han började arbeta som orgelbyggare. S var en skicklig tecknare och utförde omkring 70 planscher med orgelfasader (i GLA). Som stipendiat besökte han 1851 världsutställningen i Chrystal Palace i London och kunde då studera de samtida engelska orglar som förevisades där. Han var också organist i Nya varvets kyrka i Göteborg 1836–42. Tillsammans med Johan Nikolaus S intonerade han de av firman byggda orglarna.

Mer än 180 orglar, varav omkring 25 är bevarade, hann byggas och åtskilliga andra repareras eller byggas om från det att Mårten Bernhard S började bygga orglar till det att Johan Nikolaus S valde att lämna firman i andra händer. Med sin produktivitet och yrkesskicklighet skapade orgelbyggarna S en särskild svensk västsvensk orgeltradition med en helt egen stil som lever kvar än idag.

Författare

Jan H Börjesson

Källor och litteratur

Allmänt: J H Börjesson, Söderling: en västsvensk orgelbyggarfamilj (2019), o där anförd litt; A Dillmar, ”Dödshugget mot vår nationella tonkonst”: Haeffnertidens koralreform i historisk, etnohymnologisk och musikteologisk belysning (2001); E Erici o A Unnerbäck, Orgelinventarium (1988); N P Norlind, Handbok om orgeln, 2, Orgelns allmänna historia (1912).

Johan Nikolaus S: C R A Fredberg, Det gamla Göteborg, 1 (1919–20); Göteborgs djurskyddsförening (Småfåglarnas vänner), stiftad år 1869 (1944); SMoK. – Nekr i GHT 24 mars 1890.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Söderling, släkt, , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35230, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan H Börjesson

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35230
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Söderling, släkt, , urn:sbl:35230, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan H Börjesson