Meriter

Söderman, Harry, f 24 aug 1902 i Sthlm, Hedv El, d 16 mars 1956 i Tanger, Marocko. Föräldrar: kronofogden Pehr S o Karolina (Karin) Olivia Sahlin. Examen vid Högre tekn lärov i Malmö 1 juni 20, anställn vid ab Tegefors verk i Järpen 1 aug 20–1 febr 21, studier i pappersteknik o kemi i Tyskland 21–22, affärsverksamhet i Frankrike, resa genom Europa o Asien för studier av bl a polisiära förhållanden samt korrespondent för Veckojournalen o Sv polis-tidning 24–26, assistent vid polislaboratoriet i Lyon 27–28, undervisade i kriminalistik vid univ där vintern 27–28, disp 12 maj 28, dr ès sciences 21 maj 28, allt i Lyon, utarbetade organisationsplan för polislaboratorium i Khvn 29, uppdrag i kriminaltekn frågor från 29, lär i kriminalteknik för jur stud växelvis vid StH, UU o LU 29–39, förordnad ledare för o lär vid statliga kurser i kriminalteknik 30, doc i kriminalteknik vid StH 18 dec 30, adjungerad sakk vid de av Ådalskommissionen utförda vapenundersökn:arna 31, förest för Kriminaltekn inst vid StH ht 31–39, red för Nord kriminaltekn tidskrift 31–53, organiserade o förestod staden New Yorks polislaboratorium 34, sakk i Internat kriminalpoliskommissionen (IKPK) 35, revisor o led 42, generalrapportör där 46, sakk i Överståthållarämbetet ang ett för Sverige gemensamt polislaboratorium 37, sakk ang Polisskolans i Sthlm organisation maj 37–jan 38, ständig generalsekr i Académie Internationale de Criminalistique 38, tf förest för Statens kriminaltekn anstalt (SKA) 1 okt 39, förest där 41–30 juni 53, överdir:s namn 46, rådgivare åt den västtyska polisens efterkrigsorganisation 5 mars–4 okt 51, rådgivare i polisfrågor åt Israel 52, åt Marocko 56.

G 1) 3 juni 1932(–33) i Skå, Sth, m Kerstin Nobell, f 9 mars 1899 i Rödön, Jämtl, d 29 juni 1969 i Skå, Sth, dotter till direktören Årad Svensson N o Brita Eugenia Pettersson, omgift m konstnären Gerhard Heinrich Friedrich Eckhardt; 2) 22 juli 1934(–45) i Sthlm, Matt, m Barbra Anna Margareta Dahlin, f 12 juni 1911 där, d 30 april 1993 där, Kungsh, dotter till disponenten Tyko Gustaf Edvard D o Alma Maria Johansson, omgift med konstruktionschefen Frans Olof Vilhelm Olsén; 3) 14 aug 1945 i Sthlm, Osc, m veterinären Ingrid Signe Elisabet Beckman, f 21 aug 1919 där, d 4 okt 1997 där, Gust Vasa, dotter till revisorn Sven Erik B o Elsa Hildur Elisabet Wettervik.

Biografi

Med den internationellt kände S som centralgestalt etablerades i Sverige kriminaltekniken som akademisk disciplin samtidigt som den fick sitt definitiva genombrott i det polisiära arbetet. Genom inte minst faderns berättelser om sina äventyr som länsman i Delsbo väcktes redan i unga år S:s intresse för brott och deras bekämpande. Men studierna verkade först leda honom till en helt annan gärning. 1920 tog S examen vid den kemiska fackkursen vid Högre tekniska läroverket i Malmö varefter följde en kortare tids anställning på en cellulosafabrik i Järpen innan han for till Tyskland för att vidareutbilda sig till pappersmasseingenjör. S hann under utlandsvistelsen bl a också med att i Frankrike starta en mindre tillverkning av radioapparater som emellertid bar sig dåligt. Mer betydelsefullt för framtiden blev att han på allvar började intressera sig för kriminaltekniken och samlade på sig litteratur i ämnet. ”Min smak satte myror i huvudet på mina vänner […] De tyckte att det var rätt makabert” (Inte bara brott, s 49).

Efter genomförd värnplikt företog S en närmare tvåårig cykelfärd genom Europa och Asien. Företaget Velociped ab Lindblad ställde upp med pengar och en Crescent-cykel, och Sven Hedin (bd 18) hjälpte till med att göra upp färdplanen. Dessutom lyckades S bli engagerad som korrespondent för flera tidningar, med Svensk polis-tidning och Veckojournalen som de viktigaste uppdragsgivarna. Starten från Stockholm i slutet av oktober 1924 inför en liten skara nyfikna filmades av SF. Efter två månader nådde S på sin cykel fram till Konstantinopel. Den strapatsfyllda färden gick därefter med delvis andra fortskaffningsmedel – elefanter, kanoter och kameler – genom Turkiet, Syrien, Irak, Persien och Indien till Hai Phong i Franska Indokina. Till följd av oroligheter nådde han aldrig fram till det hägrande målet Kina, men med båt tog han sig till Hongkong varefter han våren 1926 återvände till Europa sjövägen.

Efter ett slumpartat möte under en fjällsemester i Norrland med en handelsattaché vid franska legationen i Stockholm bjöds S in att bli praktikant vid polislaboratoriet i Lyon vilket leddes av Edmond Locard, känd för devisen ”all kontakt lämnar sitt spår”, som innebär att alla spår på en brottsplats utgör en sorts tysta vittnen vars röster kriminalisten med rätt metoder kan höra. Praktiken i Lyon medförde för S:s del studier i straffrätt och rättsmedicin vid universitetet, undervisning i kriminalteknik av Locard, samt arbete vid polislaboratoriet. Det var en kosmopolitisk miljö eftersom Locard tog in lärlingar från många håll. Under vistelsen i Lyon företog S också studiebesök till de ledande polislaboratorierna i Europa, bl a i Paris, Marseille, London, Amsterdam, Wien, Genève, Dresden och Berlin.

1927 gav S ut den populärvetenskapliga boken Brottets värld, dedicerad till Locard. Denne, som fattat stort förtroende för svensken, lät honom ta över delar av sin undervisning vid universitetet i Lyon och ordnade så att han fick doktorera där. Redan efter ett år lade S fram avhandlingen L’expertise des armes à feu courtes (1928), en studie av hur man identifierar handeldvapen utifrån spår som kula, hylsa, krutrester och kulhål. Den med ett av Locard entusiastiskt företal försedda avhandlingen erhöll betyget ”Très honorable”. I Lyon utvecklade S också ett modifierat jämförelsemikroskop, döpt till Hastoscope, som senare såldes till polislaboratorier runtom i världen.

Locards förtroende för S yttrade sig också i att han genom dennes förmedling fick ansvara för utbildningen av en grupp polisofficerare från Siam liksom att han 1928 fick delta som expert vid en undersökning av de sensationella men omstridda arkeologiska fynden i Glozel. S:s slutsats – att fynden var äkta – väckte uppmärksamhet även i Sverige och han fick utveckla sina argument för detta både i tidningsartiklar och under välbesökta föreläsningar. Till arvet från Lyon-tiden hörde också ett livslångt intresse för gastronomi och att han utsågs till en av två redaktionssekreterare för den av Locard startade tidskriften Revue internationale de criminalistique.

1929 bosatte sig S i Stockholm där han försörjde sig som konsulterande kriminalist – fallen gällde inte minst förfalskade växlar och mordbränder. Samtidigt började S föreläsa i kriminalteknik på juridiska fakulteten vid StH och det dröjde inte länge innan han även fick organisera den första statliga kursen i ämnet för landsfogdar och landsfiskaler. Därtill kom arbetet med den närmare sjuhundrasidiga läroboken Handbok i kriminalteknik (1930) som S skrev tillsammans med Ernst Fontell (bd 16); därmed etablerades på allvar begreppet kriminalteknik i Sverige. S, som blott 28 år gammal utnämnts till docent, blev 1931 också den första huvudredaktören för Nordisk kriminalteknisk tidskrift.

Samma år fick S disponera laboratorielokaler vid StH. Därmed kom det Kriminaltekniska institutet till stånd, med S som föreståndare. Vid institutet hölls kurser för juridikstuderande och poliser under vilka de fick lära sig identifieringsmetoder, fältarbete och laboratoriearbete. Många deltagare kom från utlandet då institutet tidigt fick högt anseende. Genom en donation från Svenska brandskyddsföreningen 1935 gjordes lokalerna helt moderna, med museum, fotografilaboratorier, mörkrum, verkstad, kontorsrum och ett elevlaboratorium utrustat med mikroskop och kameror. Invigningen blev en publik framgång för S, med höga polisföreträdare från utlandet och justitieministern Karl Schlyter (bd 31) bland gästerna och med pressen närvarande.

S figurerade flitigt i spalterna i samband med rättsfall och utredningar. Hans sakkunskap togs bl a i anspråk efter skotten i Ådalen i maj 1931 då militär öppnade eld mot ett demonstrationståg. Vid den tekniska utredning som genomfördes på uppdrag av Ådalskommissionen deltog S som adjungerad specialist för att fastslå kulbanorna. Utredningen visade att två personer hade dödats av direkteld och tre av rikoschetter, medan inget tydde på att demonstranter skulle ha öppnat eld som militären hävdat. Ett annat uppmärksammat fall var rättegången efter riksdagshusbranden i Berlin 1933, som S följde som ackrediterad journalist för DN. I en stort uppslagen artikelserie förklarade han att han dådet sannolikt var en mans verk och inte resultatet av någon stor konspiration. Stor uppmärksamhet väckte att S fick besöka den huvudmisstänkte Marinus van der Lubbe i dennes cell liksom att han efteråt vittnade i rätten om att den fängslade behandlades på ett korrekt vis. I vänsterpressen beskylldes han för att därigenom ha gått nazistregimens ärenden.

1934 reste S till USA för att studera den kriminaltekniska utvecklingen där. Efter ett antal föreläsningar, både offentliga sådana och på polisskolan på inbjudan av dess chef, John J O’Connell, anlitades S för att inrätta ett polislaboratorium i New York-polisens högkvarter. S blev chef för en polislöjtnant, tre detektiver, en konstapel och en kvinnlig polis och var regelbundet på plats när stadens mordkommission kallades till en brottsplats. S höll även föreläsningar vid Columbia University. Tillsammans med O’Connell arbetade S dessutom fram en motsvarighet till Handbok för kriminalteknik med titeln Modern criminal investigation (1935). Den utkom i flera upplagor ända in på 1960-talet och anpassades även till engelska förhållanden samt översattes till spanska, polska, franska och japanska. På väg hem från USA föreläste S under en vecka om amerikansk brottslighet och modern kriminalteknik på den engelska polishögskolan, Metropolitan Police College.

S lade stor vikt vid det internationella polisiära samarbetet. På 1930-talet besökte han bl a Estland, Irland och Sovjetunionen och deltog också regelbundet vid de möten som anordnades av IKPK (från 1956 Interpol). Förtroendet för honom var stort bland kollegerna. 1935 blev S kommissionens sakkunnige i pass- o identifieringsfrågor. Ett annat erkännande kom 1938 då Académie Internationale de Criminalistique under sin kongress i Lausanne valde S till ständig generalsekreterare.

Under åren vid Kriminaltekniska institutet gav S ut ytterligare en handbok, Minnesbok för kriminalpolismän (1938), avsedd att användas i fält. Den blivande författaren Astrid Lindgren, som senare skrev en serie ungdomsdeckare om Kalle Blomkvist, hjälpte då till som stenograf. Dessutom tog sig S an en stor mängd uppdrag för enskilda personer och myndigheter i Sverige och utomlands.

1937 engagerades S som sakkunnig i en utredning, som skulle utarbeta ett förslag till ”inrättandet av en för hela rikets polisväsende gemensam institution för kriminaltekniska undersökningar”. Resultatet blev 1939 Statens kriminaltekniska anstalt (SKA), en i förhållande till polisorganisationen i övrigt självständig institution, med S som dess första föreståndare. SKA hade tre avdelningar: kansli, laboratorieavdelning och en registraturavdelning, som förutom att föra ett antal register även gav ut Polisunderrättelser. På anstalten bedrevs såväl forskning och undervisning som praktiskt utredningsarbete. Dessutom tog man under S:s chefskap en del brottspreventiva initiativ. Till dem hörde utställningen Front mot tjuven (1942), som turnerade i Sverige, Danmark och Finland, liksom uppsättandet av Polisens tekniska rådfrågningsbyrå.

Det andra världskriget kom att i grunden förändra förutsättningarna för de internationella poliskontakterna. IKPK togs i det närmaste helt över av naziregimen i Tyskland genom chefen för den tyska säkerhetspolisen Reinhard Heydrich. Under kriget ansvarade SKA för Sveriges fortsatta internationella poliskontakter och stod ända till ett sent skede i förbindelse med såväl IKPK som tyska polismyndigheter; bl a tillställdes dessa Polisunderrättelser, som fram till våren 1942 innehöll känsliga uppgifter om utländska medborgare. Att Sverige stannade kvar i IKPK, liksom hur SKA skötte de internationella kontakterna, kom efteråt att föranleda kritik. S, som under kriget gjorde resor till Tyskland, framhöll att han på så vis 1942 deltagit i rådslag med de höga polisföreträdarna Arthur Nebe och Wolf-Heinrich von Helldorff om att störta Hitler. Planen skulle ha fallit på att britterna, som tänktes ställa upp med 10 000 fallskärmsjägare, efter S:s presentation valde att inte delta.

Mycket av vad S och hans medarbetare gjorde under krigsåren hade hög sekretess. SKA utförde sabotageutredningar, bl a efter attentatet mot tidningen Norrskensflamman liksom efter Krylbosmällen och Horsfjärdenkatastrofen. Av S:s många känsliga uppdrag är det emellertid hans arbete med att utbilda norska och danska polistrupper som kommit i förgrunden. S fick en första förfrågan från justitieministern i den norska exilregeringen under ett besök i London 1942, men på allvar tog planerna form först under våren 1943. I maj månad fick S, som närmast backades upp av socialministern Gustav Möller (bd 26) och statsrådet Thorwald Bergquist, klartecken från den svenska regeringen att sätta igång arbetet och i juli kunde en första grupp norska flyktingar börja sin utbildning i ett läger på Johannebergs säteri i Gottröra. Meningen var att efter kriget fylla luckorna efter de poliser som anslutit sig till Vidkun Quislings nazitrogna regim.

Den av S ledda polisutbildningen hade också en militär sida som innebar att de blivande norska poliserna skulle få en utbildning motsvarande svensk värnplikt och för det behövdes vapen. Tre dagar efter starten skaffade S därför med den svenska regeringens goda minne fram en mindre mängd vapen ur arméns förråd. Nya äskanden följde. I slutet av augusti 1943 anhöll han hos Gustav Möllers statssekreterare Tage Erlander om att få 1 000 kulsprutepistoler, 750 gevär och 750 automatpistoler. ”Det var ingen dålig utrustning för de 70 man som han hade tillstånd att utbilda” (Erlander, s 121).

Antalet norrmän, efter en tid även danskar, som i det förtäckta fick militär träning på svensk mark skulle komma att stiga väsentligt. Till slut omfattade verksamheten mer än 12 000 norska och ca 5 000 danska poliser. Under hela utbildningsinsatsen arbetade S energiskt och frångick flera gånger normala beslutsvägar för att nå sina mål. Ett sådant okonventionellt initiativ var när han köpte gården Berga i Södermanland för att hyra ut den som polisförläggning. Efter kriget behöll S gården för att på sin knappa fritid bedriva jordbruk.

Vid krigsslutet i maj 1945 befann sig S nära den norska gränsen där han hade inlett förhandlingar med ledande representanter för den tyska ockupationsmakten om att få fångar i bl a koncentrationslägret Grini utanför Oslo frisläppta. Efter beskedet om den tyska kapitulationen begav han sig omgående in i Norge för att befria Grinis 5 000 manliga och 500 kvinnliga fångar. Därefter tog sig S till Oslo för att få fler politiska fångar fria, däribland ett trettiotal som satt fängslade i Gestapos högkvarter. I väntan på att hjemmefrontens ledning skulle anlända tog han på eget bevåg under några timmar natten mellan den 7 och 8 maj över som Oslos polismästare. Kort efter återkomsten ifrån Norge fick S den svenska regeringens uppdrag att leda arbetet med att transportera mat och medicin till de ryska krigsfångar som internerats av tyskarna i Nordnorge. Efter kriget erhöll S flera utmärkelser och ordnar för sina insatser, däribland S:t Olavsmedaljen med ekegren.

Endast 50 år gammal gick S 1953 i pension för att bl a kunna ägna sig mer åt forskning och författarskap. När han lämnade SKA befann sig anstalten sedan en längre tid i en bekymmersam situation. Den var överbelastad med ärenden, led konstant av personal- och lokalbrist samt kritiserades för att både vara ovetenskaplig och gå åklagarmyndighetens ärenden. Internt uppfattades S av många medarbetare som både auktoritär och frånvarande. Mycket av hans tid gick åt till olika internationella uppdrag. S var bl a sedan 1946 generalrapportör vid det ombildade IKPK och under 1951 var han tjänstledig från SKA för att på inbjudan av den västtyska regeringen vara rådgivare för den västtyska polisens efterkrigstida organisation. Även en del av de privatspaningar S tog på sig kunde föra långt iväg, som sökandet efter den i Panama försvunne byggmästaren Gösta Videgård och hans försök att hitta den till Östtyskland avhoppade chefen för Västtysklands inrikes underrättelsetjänst Otto John.

Sina sista år tillbringade S till stor del i USA där han arbetade med den självbiografiska boken Policeman’s lot: a criminologist’s gallery of friends and felons (1956). Han lyckades också väcka intresse för en serie tv-sända filmer med kriminalfall ur sin karriär, men mer än ett pilotprogram med Stig Järrel i S:s gestalt spelades aldrig in. Under sitt sista levnadsår fick S ett uppdrag som rådgivare i polisfrågor åt sultanen av Marocko.

Den dynamiske och expansive S formade genom böcker, artiklar, intervjuer och radioprogram livet igenom bilden av sig själv. Han var i tal och skrift en god och inte alltför nogräknad berättare som kunde trollbinda åhörare och läsare ”med en fabuleringskonst som man inte ofta möter i den högre svenska ämbetshierarkin” (Wendel, s 78). I tidningarna, där S efter uppdraget som rådgivare i Västtyskland börjat kallas Revolver-Harry, kunde han i slutet av sin levnad emellanåt presenteras som ”världens smartaste detektiv”. Men lovorden tystnade tvärt då hans före detta medarbetare vid SKA, Otto Wendel, 1959 publicerade sina polisminnen. I dem tecknas en visserligen initiativrik organisatör, men också en despotisk chef med för många järn i elden som handskades lättsinnigt med fakta och ringaktade det polisiära hantverket så till den grad att ”utländska besökare fick anledning att skratta”. Likväl står i dag kring S:s namn en aura av äventyr, hjältemod och mystik som kring ingen annan svensk brottsbekämpare. Ett exempel på detta är att hans dramatiska livsöde 2022 återberättades i serieromanen Revolver-Harry.

Syster till S var Karin S, g Sköld (1907–2008), som efter studentexamen 1926 studerade huvudsakligen språk vid StH och UU där hon 1939 tog en fil kand-examen. Under 1930-talet bodde S tidvis utomlands, främst i Frankrike, där hon läste vid Sorbonne, men återvände 1939 till Sverige. Hennes yrkesgärning skedde inom förlagsbranschen. 1944 fick hon anställning vid bokförlaget Forum som Sveriges första kvinnliga produktionschef. På denna post stannade hon till sin pensionering. Ett särskilt ansvar hade S för klassikerserien Forumbiblioteket. Som medarbetare på produktionsavdelningen anställde hon alltid andra kvinnor med akademisk bakgrund, som hos henne fick en grundlig utbildning i bokframställning.

Författare

Stefan Nyzell med bidrag av Jakob Christensson (Karin S)

Arkivuppgifter

S:s efterlämnade handl:ar i RA: dels ett omfattande familjearkiv (125 vol: familjehandl:ar, privat o tjänsterelaterad korrespondens, ms, klipp, handl:ar rör polisiärt arbete, fotografier, m m, även handl:ar efter Ingrid S), dels ett tjänsteorienterat arkiv i två delar (70 vol innehållande handl:ar rör SKA o förbindelser m utländsk polis m m, samt 71 lådor kartotek från utbildn:en av norsk o dansk polis); arkivdel efter S även i Statens kriminaltekn laboratoriums arkiv. – Brev från S (till S Hedin) i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Brottets värld. Hur förbrytare avslöjas med kamera och mikroskop. Kriminalkåserier. Med illustrationer efter originalfotografier. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1927. 211 s, ill, fotogr. [Översatt till finska: Rikoksen maailma. Kuinka rikollinen paljastetaan kameran ja mikroskoopin avulla (Jyväskylässä: Gummerus, 1930).] – L’expertise des armes à feu courtes. Avec une préface de E Locard. Ouvrage orné de 8 gravures. [Akad avh Université de Lyon.] Lyon: Joannès Desvigne et ses fils, 1928. vii, 166 s, [8] pl-s, ill. – Handbok i kriminalteknik. Med illustrationer delvis efter officiella fotografier från olika poliscentraler. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1930. 675 s, ill, fotogr. [Tillsammans med E Fontell. Översatt till finska: Rikostutkimustekniikan opas (Porvoo: WSOY, 1934).] – Modern criminal investigation. Drawings by C A Harrold. New York and London: Funk & Wagnalls Company, 1935. xvi, 461 s, ill, diagr, fotogr, 31 pl-s. (Literary digest books). [Tillsammans med J J O’Connell. 1. och 2. tryckningen ingår i serien, oklart när boken slutade att göra detta. 7., revised printing 1938 (anpassad för engelska förhållanden). 9. printing 1940. Revised edition (=12. printing) 1945: xvi, 473 s, ill, diagr, fotogr, 31 pl-s. 4., (revised) edition 1952: New York: Funk & Wagnalls Company, xvi, 557 s, ill, fotogr. (Texten reviderad av S ensam efter J J O’Connells död.) 5. edition, completely revised and reset, cop 1962: Revised by C E O’Hara, New York: Funk & Wagnalls Company, xvi, 559 s, ill, fotogr. Översatt till spanska: La investigación moderna del delito (Buenos Aires 1939). Översatt till franska: Manuel d’enquête criminelle moderne (Paris 1953).] – [Förord:] Minnesbok för kriminalpolismän. U o u å [Sthlm: Författaren, 1938]. ([Verso förordet:] Sthlm: Sthlms bokindustri). [2], 230 s (lösbladssystem), ill, diagr, fotogr, tab. [2. uppl 1943: [Sthlm: Författaren,] cop 1943. ([Kolofon:] Sthlm: E Kihlströms tr, 1943). 212, [4] s, ill, diagr, tab. 3., oförändrade uppl 1945: [Sthlm: Författaren,] cop 1943. ([Kolofon:] Sthlm: E Kihlströms tr, 1945). 212, [4] s, ill, diagr, tab.] – Skandinaviskt mellanspel. Norska och danska trupper i Sverige. [Sthlm:] Forum, 1945. 332 s, ill, fotogr. [Faksimilutgåva 2011: U o u å {Furudal: Furudal International}, [2], 332 s. Översättning till norska: Polititroppene i Sverige. Skandinavisk mellomspil (Oslo: Gyldendal, 1946).] – [Rubrik:] P. M. [rörande ökat skydd åt droskchaufförerna]. U o u å [1947]. 26 bl. Fol. [Duplicerad maskinskrift. Tillsammans med G Österdahl och J Christensson. Utredning på uppdrag av socialdepartementet 21 febr 1947. Promemorian daterad 30 dec 1947.] – Policeman’s lot. A criminologist’s gallery of friends and felons. New York: Funk & Wagnalls Company, cop 1956. xii, 388 s, [1] pl-bl, [8] pl-s, ill, fotogr. [Översättning till svenska: Inte bara brott. [Verso:] Översättning av J W Walldén från det amerikanska originalmanuskript som förelåg vid författarens död. [Sthlm:] Forum, 1956. 391 s, [1] pl-bl, [20] pl-s, ill, fotogr. Översättning till franska: Quarante ans de police internationale (Paris: Presses de la cité, cop 1956), till norska: Mitt liv som politimann (Oslo: Cappelen, 1957), till nederländska: Hier politie! De memoires van een internationaal vermaard politieman (Haag: Ad. M. C. Stok, Forum boekerij, [1957]), till tyska: Auf der Spur des Verbrechens. Lebenserinnerungen eines Kriminalisten (Köln; Berlin: Kiepenheuer & Witsch, 1957), till finska: Enemmän kuin rikos. Kuuluisan rikostutkijan muistelmia (Jyväskylä: Gummerus, 1958) och till italienska: Memorie di un ispettore di polizia (Firenze: Vallecchi, 1959).]

Tryckta arbeten (bidrag): Vissa uppgifter om S:s artiklar i bil 1, Curriculum Vitæ (s 303–305) till E Söderman, Revolver-Harry (2010). En översikt av S:s bidrag finns på s 304 samt fullständiga bibliografiska referenser för sju fackvetenskapliga kriminaltekniska artiklar 1927–33.

Källor och litteratur

Socialdep:s statsrådsprotokoll o konseljakter 22 sept 1939, nr 38, RA.

¼ million registerkort på bovar och efterlysta: Statens kriminaltekniska anstalt i nya lokaler (SvD 14 dec 1940); T Erlander, 1940–1949 (1973); A Johansson, Den glömda armén: Norge-Sverige 1939–1945 (2005); J-K Jörgensen, H S (Norsk biografisk leksikon, nbl.snl.no); Kriminalteknik samlas (DN 15 mars 1936); J Nilsson, Revolver-Harry: en biografi i serieform om Harry Söderman (2022); [M Sjögren-Olsson], Kriminaltekniska anstalten i arbete, av Gritt (SvD 20 juli 1941); C Small, The World’s smartest detective (The Saturday Evening Post 16 maj 1953); E Söderman, Revolver-Harry: Överdirektör Harry Söderman vid Kriminaltekniska anstalten: hans liv och bedrifter (2010); P Tennant, Vid sidan av kriget: diplomat i Sverige 1939–1945 (1989); The fantastic life of Harry Söderman: 1902–1956 (2002); O Wendel, De döda måste tala (1959). – Karin S: Nekr i SvD 4 nov 2008.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Harry Söderman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35244, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Nyzell med bidrag av Jakob Christensson (Karin S)

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35244
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Harry Söderman, urn:sbl:35244, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Nyzell med bidrag av Jakob Christensson (Karin S)