Meriter

Söderman, Jean Ludvig (Jackie), f 27 maj 1927 i Gbg, Kristine, d 3 april 2011 i Askim, V Göt. Föräldrar: lokföraren Johan Ludvig S o Elida Matilda Mejling. Elev vid Akademi för dans i Gbg o studier i balett i Frankrike o England, extra dansör vid Stora teatern i Gbg okt–nov 46, dansör dec 46–febr 47, sept 47–febr 48, mars 48–april 49, sept 49–nov 50, sept 52–april 57, plastiklär o bitr balettmästare sept 53–april 54, plastiklär o balettmästare sept 54–juni 58, regissör 55–juni 58, elev till Eugène Gabay, allt vid Stora teatern i Gbg, dansare i TV:s balettrupp, frilansuppdrag för bl a Cullbergbaletten, Malmö stadsteater, Oscarsteatern, Stockholms parkteater o Lilla teatern i Sthlm, regissör vid Kungl Dramatiska teatern 64–67, producent o regissör för TV vid Sveriges radio i Gbg (från 1 juli 79 Sveriges Television, SVT) 1 juli 67–31 dec 79, VD för Gbgs teater o konsert ab o chef för Stora teatern 1 jan 80–31 dec 83, chef för teater- o musikred TV 2 vid SVT, Sthlm, 1 jan 84–86, chef för teaterred vid SVT i Gbg 1 juli 86–87, producent o regissör där 87–92, VD för JS Arts ab, gästregissör vid Dramaten, Operan, Gbgs stadsteater o SVT Drama.

G 14 mars 1951 i Gbg, Domk, m dansösen Gunn Eivor Johansson, f 15 mars 1930 där, dotter till smidesarbetaren Karl Oskar J o Ellen Lovisa Josefina Blomqvist.

Biografi

S växte upp i ett konst- och musikintresserat hem och tyckte som ung om att måla och teckna. Musikalfilmen Vi på Broadway (1941) väckte hans intresse för dans och hans mor såg till att sätta honom i Anna Wikströms Akademi för dans i Göteborg. Där mötte han sin hustru som också ägnade sig åt dans och som senare följde med honom på olika turnéer.

Efter balettstudier i Frankrike och England kom S 1946 till Stora teatern i Göteborg där han inledningsvis fick statistuppdrag. Sin debut gjorde han 1947 som ersättare för Eugène Gabay i några föreställningar av Sylfiderna. S arbetade som dansare, balettmästare, koreograf och regissör vid Stora teatern till 1958. Han gjorde även gästspel i bl a Oslo 1950. Den första egna uppsättningen på Stora teatern blev den svenska urpremiären av Cole Porters Can-Can 1955 som senare också spelades vid Riksteatern. Denna uppsättning inledde en serie uppsättningar av kända operetter och musikaler som Csardasfurstinnan, Glada änkan m fl. 1980 återkom S till Stora teatern, denna gång som chef och konstnärlig ledare. Han hade på personalens initiativ tillfrågats om detta ett par år tidigare, men sysselsatt med filmatiseringen av Charlotte Löwensköld då tackat nej. I januari tillträdde han som teaterchef.

S sökte sig i slutet av 1950-talet till det nya TV-mediet och blev dansare i Sveriges radios första fasta balettrupp. 1959 arbetade han som koreograf med lördagsunderhållningen Ett skepp kommer lastat och 1961 gjorde han rollen Josef i den kontroversiella TV-baletten Bibliska bilder. Efter att ha stått för koreografin i ett par uppsättningar på Dramaten fick S på Ingmar Bergmans initiativ engagemang på nationalscenen som regissör. Han ansvarade för sju Dramaten-uppsättningar, från Å vilket härligt krig 1964 till Kvinnorna från Shanghai 1967. Den mest uppmärksammade uppsättningen blev I väntan på Godot (1966) som fem år senare kom i en TV-version.

Parallellt hade S frilansuppdrag vid bl a Cullbergbaletten, Malmö stadsteater, Oscarsteatern, Stockholms parkteater och Lilla teatern i Stockholm, där han stod för den uppmärksammade uppsättningen av Fantasticks (1961) och teaterkollaget Brecht on Brecht (1963), som gjordes i TV-version (1965). Han var även regissör för några av Kar de Mummas (Erik Zetterström) och Povel Ramels revyer och hade dessutom dansuppdrag vid norska operan.

S:s mångsidighet ledsagades av en stor portion nyfikenhet. Redan 1963 vågade han sig på en egen TV-produktion med kabaretprogrammet Tabaré – spel för två på tre, som tillkom i skuggan av den då rådande skådespelarstrejken. Fyra år senare anmälde sig S till en TV-producentkurs. Omställningen till det nya mediet var både svår och smärtsam, men efteråt var han glad över att ha tagit det djärva steget och han blev en av TV:s flitigaste teaterproducenter. Fram till den sista omgången av långköraren Hem till byn 2002 hann S med ett stort antal TV-filmer och serier. Flera av dem blev omdebatterade men själv har S i mycket hamnat i skuggan av manusförfattarna.

Inte minst S:s produktioner för TV-teatern i Göteborg, där han en tid även var chef, kom att väcka anklang genom att ta upp olika samhällsengagerade ämnen, något som blev lite av ett signum för Göteborgs TV. TV-chefen Gunnar Hagners journalistiska bakgrund spelade en viktig roll för ämnesvalen liksom för att man anlitade samhällsintresserade författare som Bengt Bratt, Henri Högberg, Bosse Andersson m fl. S stod för regin till flera av de mer uppmärksammade serierna, med ämnen som arbetslösheten i Friställd (1969), sjukvården i Jourhavande (1974), bilismens avigsidor i SOS (1969), miljöförstöring och kommunalt mygel i Rävspel (1972), sjukvårdens prioriteringar i Sist i kön (1970) samt fotbollens problem och professionalisering i Offside (1971). Den omdebatterade serien Bröderna (1977) med manus av Erland Josephson tillkom direkt på S:s initiativ. Den fick mycket kritik för sin höglitterära dialog. S menade att man behövde se serien två gånger för att tillgodogöra sig innehållet.

Friställd, som inledde denna våg av TV-serier, innebar också något nytt som fick konsekvenser för den dramatiska gestaltningen. S använde ny och lättrörlig inspelningsteknik, s k OB-teknik, som underlättade filmning på plats och gav serien en dokumentär prägel. Till detta bidrog också hans strävan att hitta nya ansikten. I hans arbetsfilosofi ingick även att använda kända skådespelare i för dem nya rollfack. De flesta av de medverkande hade lokal förankring på mindre teaterscener kring Göteborg. Man har ibland för S:s produktioner använt termen reportageteater, en term som han dock tog avstånd ifrån. Han talade hellre om en teater som på ett dramatiskt sätt speglar samhället; det som t ex Bengt Bratt skrev var inte reportage som man gjorde teater av utan det hade också i högsta grad diktarens mening.

Mest av allt blev S känd som regissör för serien Hem till byn, författad av Bengt Bratt. Inalles blev det för S:s del sex omgångar mellan 1971 och 2002; en avslutande omgång regisserades 2006 av Gun Jönsson. Serien kom att utvecklas till en spegel av samhällsutvecklingen i Sverige under tre decennier, från en småbrukarkultur i utdöende till det moderna samhället med dess nyliberala smartness. Serien var unik i det att rollerna utvecklades och åldrades i takt med de medverkande skådespelarna. De första omgångarna uppnådde några av de högsta tittarsiffrorna i svensk TV-historia, endast överträffade av serien Raskens, även den en skildring av det svenska bondesamhället.

Hem till byn ansluter till en grundmurad genretradition i svensk film, landsbygdsskildringen, vilket bidrar till hög igenkänningsgrad. Agrarromantiska tankeelement som arvet från förfäderna och bundenheten vid jorden ledsagades av ett bildspråk som på ett kongenialt vis gjorde klart att serien handlar om ett förlorat paradis, ett fundamentalt tema i den landsbygdsskildrande traditionen. Termen ”Det förlorade paradiset” var också något som återkom i de kritiska reaktionerna.

Hem till byn väcker frågan om förhållandet mellan litterärt underlag och scenisk framställning, mellan Bengt Bratts programmatiska mål och S:s iscensättning och hur denna bidrog till seriens slagkraft hos publiken: hur manuskriptets abstrakta innehåll blev till levande visuell verklighet. Till detta bidrog S:s strävan efter det dokumentära och att skapa intimitet och familjaritet.

S menade att till stor del låg skådespelarnas och Bengt Bratts inlevelseförmåga bakom publikframgången. Positivt inställda kritiker påtalade gärna det verklighetsnära och naturliga i personinstruktionen. Själv förklarade S målet för sitt TV-arbete: ”När man arbetar med TV känns det riktigt att man intresserar sig för vardagen och verkligheten [...] TV kan som inget annat medium komma människorna mycket nära. Det är naturligt att man begagnar den möjligheten” (Malgefors 1970). Därtill betonade han att till skillnad från amerikanska serier med deras uppdrivna tempo fick innehållet bestämma formen. Detta var också något som gynnsamt inställda kritiker framhöll när de påtalade det långsamma tempot och de uttrycksfulla pauserna i Hem till byn. S:s regi uppvisade också en kärlek till detaljerna. En viss tafatthet och alla okända skådespelare snarast förstärkte den dokumentära kvaliteten. Negativt inställda kritiker menade att bristen på dramatisk gestaltning bidrog till en viss schablonmässighet i personteckningen. Ett visst mått av överspel i de avslutande delarna bröt också mot den tidigare tonträffen i Hem till byn.

S:s samarbete med Bengt Bratt resulterade även i en av Göteborgs-TV:s största satsningar, filmatiseringen av Selma Lagerlöfs (bd 22) romansvit Löwensköldska ringen, dels som spelfilmen Charlotte Löwensköld (1979), dels som den utbyggda TV-serien Charlotte Löwensköld och Anna Svärd (1981). Det var ett gammalt önskeprojekt för S som förut försökt filmatisera Gösta Berlings saga, vilket stupat på rättighetsfrågor. Sedan kom denna mångmiljonsatsning till stånd genom samarbete med filmbolaget Sandrews. Mottagandet av både filmen och serien kan sammanfattas kort: vackert men tråkigt och opersonligt. Den kanske bästa kommentaren till det hela menade att S kom ”bättre till sin rätt bland nutidens gårdar med nedläggningshot och snålljus och människor som inte talar som böcker från sekelskiftet” (Bergström). Selma Lagerlöf hade fått S att stelna till, vilket lätt händer för en realist när man tvingar in honom i en romantik som kräver förklädnader.

Det brukar framhållas att S som regissör inte lade så stor vikt vid det visuella utan mer inriktade sig på texten och att genom en känslig personinstruktion göra de abstrakta manusfigurerna till verkliga människor. Här spelade S:s musikaliska bakgrund in. Han kunde tala om manuset som partitur och menade också att Bengt Bratt var en mycket musikalisk författare.

Dansarbakgrunden är en viktig komponent för att förklara S:s dramatiska gestaltning. Han lade vikt vid rörelsens förmåga att uttrycka ett dramatiskt skeende. Ett mästarprov på detta gav S i sin uppsättning av Historien om en soldat för Parkteatern i Stockholm 1961.

Det viktigaste i en föreställning var enligt S forte och piano, att spänningsfältet i stämningar hela tiden finns där genom kasten mellan det kraftfulla och det stillsamma. Teater är samspel, hela scenbilden, alla detaljer med sceneri. S har betecknats som intensiv i sin regi men aldrig demonisk, kanske alldeles för artig.

S:s regi var okomplicerad, mer ett stöd än ett pekande med hela handen: ett slags partnerskap med skådespelarna i en strävan att få fram känslor och den innersta meningen i texten. S har kallats ”de små gesternas mästare” (Sundvall). Kanske var denna fysiska disciplin hos regissören S, och som också avspeglas i skådespelarnas prestationer, ytterst en följd av hans ursprungliga yrke.

Författare

Per Olov Qvist

Arkivuppgifter

 Ett fåtal brev från S i KB. Klipp rör S i Musik- o teaterbibl, Sthlm.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Dokumentarkivet, anställn:uppgifter, Sveriges radios förvaltn:ab, Sthlm. Ab Gbgs lyriska teaters arkiv, F2b:8 (anställn:kontrakt) o Gbgs teater- o konsert ab:s arkiv, A1b:11 o A1b:14 (prot), båda i Regionarkivet i Gbg.

[G Andrén], Tjugoåring dansar solo på begäran, av Slim (Ny tid 26 nov 1947); M Ankarhem, Gänget är hemma (Göteborgs-Posten 22 maj 2001); L Bergström, Små charmfulla chanstagningar (Expressen 1 nov 1979); N-E Björnsson, Han kan kosta på sig ett glädjeskutt (Land 1976, nr 38); B Forslund, Dramat i TV-soffan: från Hamlet till Svensson, Svensson: svensk TV-dramatik under 50 år (2006); G M [sign], Balett varje morgon med sonen på parkett (Göteborgs-Tidningen 4 okt 1958); K H Karlsson, ”Friställd” har satt fart på TV:s strykpojkar i Göteborg (Expressen 17 juni 1969); dens, ”Byn” lever vidare (Expressen 17 jan 1990); L-O Löthwall, Den dansande regissören (Scen och salong 1962, nr 6); L Malgefors, Jackie Söderman: dansören som tog steget över till TV (Röster i radio TV 1970, nr 42); dens, Nu är folket i byn i kapp med tiden (ibid 1990, nr 1); P O Qvist, Jorden är vår arvedel: landsbygden i svensk spelfilm 1940–1959 (1986); dens, Det förlorade och återvunna paradiset (Möjligheternas landskap: nordiska kulturanalyser, ed A Linde-Lauridsen o J Nilsson, 1994); dens, Kartan och historien: Hem till byn 1971–2006 (Svensk television: en mediehistoria, ed A Edin o P Vesterlund, 2008); H Sten jr, Utmärkt TV-teater om ohygglig situation (Expressen 11 maj 1970); V Sundvall, De små gesternas mästare (Aftonbladet 6 nov 1979). – Nekr i SvD 26 april 2011.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jean Ludvig (Jackie) Söderman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35247, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Olov Qvist

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35247
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jean Ludvig (Jackie) Söderman, urn:sbl:35247, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Olov Qvist