Meriter

2 Taikon, Rosa Sofia Ingeborg (Rosko), f 30 juli 1926 i Kyrkefalla, Vg, d 1 juni 2017 i Ytterhogdal, Jämtl. Föräldrar: kopparslagaren o silversmeden Johan (Vane eller Jišvan) T o Agda Elisabeth Karlsson. Filmstatist, butiksanställd, elev vid Birkagårdens folkhögsk, Sthlm, 57–59, engagerad i socialt arbete för romer 60–65, silversmidesutbildn vid Kursverksamheten våren 61, elev vid Konstfackskolan i Sthlm ht 61–vt 64, specialelev där vid fackavd för metallarb ht 64– vt 67. – Kulturpriset till Peterson-Bergers minne 00, Iqml 10, Riksskådebanans kulturpris 12, Palmepriset 13. – Hedersdr vid Södertörns högsk 14.

G 1) 1941?(–43?) (ej reg i folkbokför) m sin kusin musikern Gunnar Stevo Taikon, f 1 jan 1928 i Norrköping, d 19 dec 2010 i Vederslöv, Kron, son till tivoliägaren o handlanden Bomba (Savka) T o Edit Elvira Törnqvist; 2) 25 sept 1948(–52) m sjömannen Allan Sigvard Widegren, f 9 mars 1927 i Sthlm, Engelbr, d 8 april 1971 där, Sofia, son till lantarbetaren Karl Emanuel W o Klara Adolfina Martinsson; 3) 24 juni 1967(–87) i Tyresö, m konstnären Bernd Janusch, f 6 dec 1943 i Graz, Österrike, son till Wilhelm J o Paula Brunander.

Biografi

Rosa T:s val av yrke hade sin grund i faderns arbete med silversmycken vid sidan av tivoliverksamheten. Barnen fick bara två års skolgång under ett uppehåll i Östersund då de lärde sig läsa och skriva. Modern dog tidigt och S fick hjälpa till med hushållet och småsyskonen. Hon bidrog också till försörjningen genom att spela trummor då familjen uppträdde på dansbanor. Till Tanto på Södermalm i Stockholm, där familjen slagit sig ner, kom senare svenskar som erbjöd arbete och med tiden valde T och hennes syster Katarina (T 3) bort det traditionella livet. De fick statistroller i filmer, var mannekänger och T blev 1948 korad till Årets Tusensköna på Nalen. De försörjde sig själva och betalade skatt men sågs på med förakt av sina släktingar.

Katarina träffade fotografen Björn Langhammer, som inspirerade bägge systrarna att börja på Birkagårdens folkhögskola. T fortsatte sedan med en kortare utbildning i silversmide vid Kursverksamheten och närmade sig därefter sin dröm, Konstfackskolan. Hon gick dit, medförande det armband hon tillverkat på våren: "Jag gick upp till rektorn Åke Stavenow på Konstfackskolan, sa att jag var 35 år och zigenerska. Visade honom armbandet. Det här har jag gjort! Han tittade – det här är väl bra! Jag flög nerför trapporna!" (Åsbrink, s 16). T följde Konstindustriella dagskolan och därefter Högre konstindustriella skolan tills hon 1967 gick ut som stolt silversmed och hantverkare.

Till Vips American Ice Cream Bar på Birger Jarlsgatan, som Katarina drev, anlände 1963 den unge arkitekturstudenten Bernd Janusch från Österrike. Han beundrade den världsberömde finländske arkitekten Alvar Aalto och ville därför till Norden. T och Janusch fann varandra, han fick av henne en bit silver "att lattja med" och snart arbetade de tillsammans. Janusch blev 1967 T:s make och paret flyttade senare tillsammans med Katarina och Björn Langhammer till Bollmora i Tyresö.

T:s huvudlärare hade varit silversmeden Sven Arne Gillgren, konstnärlig ledare på Guldsmedsaktiebolaget. Av honom uppmuntrades hon att gå sin egen väg, följa faderns tradition men också vidareutveckla den. Det gällde att ta tillvara den gamla teknik som etrusker, egyptier, fenicier, romare och indier fört med sig, och som fadern arbetat med i sina silversmycken. T kom att använda flertusenårig teknik i modern form. Till elevutställningarna kom bl a kung Gustaf VI Adolf, kunnig i arkeologi, som konstaterade: "Det här är ju etruskernas teknik!" (Åsbrink s 22).

1966 hade T en egen utställning i Tyresö bibliotek, vilket blev första gången moderna silversmycken som direkt anknöt till romernas gamla smycketraditioner visades, här ackompanjerade av Langhammers fotografier av familjemedlemmar iförda både T:s och mer traditionella smycken. Hon fick flera gånger kommunens kulturstipendium, men möttes också av misstro och anklagelser från den egna gruppen om att "bara vilja tjäna pengar" och med sina livsval hota romsk kultur. Arbetet med att etablera romerna i samhället pågick dock med kraft – systrarna T, i synnerhet Katarina, var drivande. Kampen drevs med demonstrationer och upprop och även direkta uppvaktningar av regeringen. Zigenarsamfundet bildades 1964 i Stockholm och tidskriften Amé beschás – Vi bor, senare Zigenaren, började kort därefter att ges ut. Där skrevs om bristen på bostäder och skolgång för romer. Inom några år hade lägren tömts och romer fått riktiga bostäder.

I oktober 1969 öppnade utställningen "Zigensk smycke-tradition. Rosa Taikon, Bernd Janusch" på Nationalmuseum som blev en kraftfull politisk manifestation för romernas kultur och en stark protest mot pågående utvisningar av polska och franska romer. Utställningen lyfte fram den sociala bakgrunden med historiska dokument och bilder av Langhammer. T:s arbeten visade att traditionen kunde utvecklas och smyckekonsten integreras i samtiden, medan Januschs smycken var inspirerade av den romska kulturen i egen version. Vid en utställning på Amos Andersons Konstmuseum i Helsingfors 1970 träffade paret Oppi Untracht, kännare av indisk smyckeskonst. Denne fick några bilder på deras smycken som publicerades 1982 i Jewelry Concepts and Technology, med beskrivningar av traditionella och moderna silversmycken världen över.

T och hennes man blev medlemmar i Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare, och upptogs i World Craft Council när detta grundats 1972. Året därpå köpte de ett skolhus i byn Flor i Härjedalen. I takt med att makarna blivit allt mer kända hade strömmen av besökare till ateljén i Tyresö tilltagit, och det gick till sist inte att få arbetsro där. I Flor kom T att stanna resten av sitt liv. Paret deltog i utställningar för att sälja sina smycken och tala för romernas sak. 1985 hölls i palatset La Conciergerie i Paris en utställning med zigensk konst, Première mondiale d’art tzigane. Här visades verk av konstnärer från 30 länder; T och Janusch representerade Sverige. Vid denna tid var de på väg bort från varandra och senare följde skilsmässa, men alla uppdrag som var inbokade fram till 1992 genomförde de tillsammans.

T fick fortsatta framgångar med olika utställningar. Då Internationella Romadagen firades på Röhsska museet i Göteborg i april 2008 visades ett 80-tal av hennes arbeten tillsammans med den nya donationen, huvudsmycket "Towhér" (yxa) och bröstsmycket "Somnakono towhér" (guldyxa), en gåva av Gunilla Bornmalm Jardelöw och Gunnar Jardelöw. En utställning på Nordiska museet 2011, som även skildrade den romska kulturen i ett bredare perspektiv, var en stor framgång. Sammanlagt gjorde hon ca 80 egna utställningar och deltog i närmare tolv samlingsutställningar. Utmärkelserna blev med åren flera. T gladdes över hedersdoktoratet vid Södertörns högskola, men någon pensionering förestod inte trots värkande axlar, händer som farit illa av syrorna och en hörselnedsättning till följd av allt hamrande. Hon kände det också som en plikt att trots trötthet och åldrande fortsätta kämpa för romernas sak. Tillsammans med Hans Caldaras (se ovan) och två kusiner medverkade T 2014 i regeringens vitbok om övergrepp på romer och resande, Den mörka och okända historien.

I sitt konstnärskap förenade T romernas gamla smycketradition med en formexperimenterande modernism. Hon både vidareutvecklade ett romskt kulturarv och skapade originella bidrag till den svenska smyckesscenen. Även om T följde egna idéer utanför traditionen fanns ett undantag i yxan, som har en djup symbolisk betydelse i den romska traditionen och som förekommer i olika varianter i hennes arbeten; yxformen "förföljde" henne. Inspirationen uppgav hon komma från farfaderns silverstav, vilken han i egenskap av den äldste i sin klan bar som ett tecken på värdighet och visdom och som skulle följa honom i graven. T strävade efter att ge även de smycken som hade ganska lite med romsk tradition att göra en livsbejakande innebörd med motiv som Det goda ögat, Livskällan, Solen, Jordens moder, Det öppna hjärtat m fl. Hon tillverkade ett smycke i taget; att lämna bort för massproduktion var otänkbart. Endast ringen Peace, för både män och kvinnor, gjordes i flera exemplar.

Förutom på Nationalmuseum är T representerad på flera läns- och kommunala museer och även museer i Norge samt i privatsamlingar i flera europeiska länder, USA och Australien. På Hälsinglands museum står den permanenta utställningen Rosa Taikon – konsten och kampen.

Författare

Brita Åsbrink

Arkivuppgifter

 T:s och Katarina T:s gemensamma arkiv (10 vol: korrespondens, fotografier, klipp o tryck samt handl:ar rör Zigenarsamfundet, Amé Beschás, flyktingar, familjemedlemmar o utställn:ar) i RA.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Den mörka och okända historien: vitbok om övergrepp och kränkningar av romer och resande i Sverige under 1900-talet (2014); A-M Ericsson, Svensk smyckekonst från jugend till postmodernism (1990); J Lundström, Kampen fortsätter för Rosa (DN 30 juli 2016); L Mohtadi, Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon (2012); H Sahl- Johansson, "Att få gå i skola har varit alla romers dröm" (SvD 13 juli 2014); Vem är hon: kvinnor i Sverige (1988); C Zetterlund, Taikons konst var en del av hennes kamp (SvD 27 juni 2017); Zigenare uppvaktar statsministern (SvD 26 aug 1964); Zigenarsmycken i silversmide (SvD 8 nov 1966); B Åsbrink, Rosa Taikon: romsk silversmed och hantverkare (2014).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Rosa Sofia Ingeborg Taikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35269, Svenskt biografiskt lexikon (art av Brita Åsbrink), hämtad 2025-07-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35269
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Rosa Sofia Ingeborg Taikon, urn:sbl:35269, Svenskt biografiskt lexikon (art av Brita Åsbrink), hämtad 2025-07-25.